Att Göteborgs Symfoniker har semester hindrar inte att Konserthuset är fyllt med musik. En stråkkvartett repeterar i ensemblesalen under mitt kontor. Från övningsrummen klingar skalor på trumpet och fagott och långt in på kvällen nöter en violinist på svåra passager i höga lägen.

Klangkaskaderna minner om studietidens timmar i musikhögskolans långa korridorer. Vi var alla besatta av våra instrument och övning pågick dygnets alla timmar. Långa sjok av djup koncentration och däremellan flamsigt umgänge i pausrummets nedsuttna soffgrupp. Känslomättad atmosfär. Glädje och förväntan, frustration, tillfredsställelse och besvikelse. Vi var unga och varenda ton dödligt allvar.

Djupt seriösa är musikerna i Göteborgs Symfoniker fortfarande, fast många av dem har varit yrkesverksamma i både tjugo, trettio och fyrtio år. Yrket är krävande och passionen stark. Därför övas det flitigt även i semestertider.

Själv packar jag ihop mitt kontor – bokstavligen. Under sommaren ska golvet slipas och väggarna få ny färg, så hyllor och skåp måste tömmas. Jag har flyttat mycket och har lite svårt för det där med att stuva tillvaron i kartonger. Desto roligare är det att plocka upp och ställa i ordning. Det får bli höstterminens första syssla.

Mötesintensiteten är fortfarande hög. Många viktiga frågor har avhandlats dessa säsongens sista dagar. Igår hade jag möte både med Västra Götalandsregionens revisorer och med den tjänsteman som har i uppdrag att formulera kulturnämndens uppdrag till Göteborgs Symfoniker AB för kommande tre år.

Ett turnémöte hann vi också med. Höstens resa går till Oslo och Reykjavik. Göteborgs Symfoniker blir första utländska orkester att framträda i Islands nya konserthus, Harpa. All frakt måste gå med flyg och det är många detaljer att få på plats. Lastvolym, fraktsedlar, tulldeklaration, bärhjälp och arbetstidsberäkning för teknikerna.

Våren 2012 turnerar vi i Portugal och Spanien och där är persontransporterna den största utmaningen. Stora avstånd och ont om tid krockar med det självklara faktum att musikerna behöver sova ordentligt för att kunna spela bra. Orimliga avgångstider måste slipas bort. Kan vi förmå arrangörerna att betala charterflyg?

Kommande säsong är den sista med Gustavo Dudamel som chefdirigent, så det är extra angeläget att få till stånd bästa möjliga förutsättningar under våra turnéer. Fast vi vet redan nu att turnén i Portugal-Spanien blir tuff. Fem konserter på lika många dagar. Det kostar på.

I måndags hade vi ett El Sistema-möte. Den fina verksamheten i Hammarkullen fortsätter att utvecklas och kommer nästa läsår att engagera 250 elever. I höst startar dessutom El Sistema Hisingen med undervisning på fyra platser. Rörelsen växer och jag är stolt över att Göteborgs Symfoniker kan bidra till att ge ungdomar självförtroende och framtidshopp.

Måndagen rymde också en träff som initierats av Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Man har planer på att samla sin verksamhet runt Näckrosparken och kulturinstitutionerna i grannskapet hade bjudits in för ett samtal om hur Götaplatsen i så fall skulle påverkas. Konserthuset, Konsthallen, Stadsbiblioteket och kulturförvaltningen var representerade denna gång och många spännande idéer avhandlades.

Idag på förmiddagen satt jag en timme med Kulturverkstan, som utbildar ”projektmakare på kulturområdet”. Till dem kommer skådespelare, musiker, dansare, bildkonstnärer och andra som behöver fördjupad kunskap i styrning av projekt. Under vårt samtal resonerade vi kring vilka krav som kommer att ställas på framtidens projektledare. Öppenhet, ett personligt driv, administrativ skicklighet och bra koll på omvärlden, tror jag.

Alldeles nyss avslutade vi säsongens sista samling för administrationen. Redogörelse för hur de olika avdelningarna jobbar, receptionens öppettider och vilka arbeten som ska göras i huset över sommaren. Handuppräckning för hur många som nu tar semester. Jag var nästan ensam. De flesta finns på plats i ytterligare ett par veckor.

Med min semester följer paus för VD-bloggen. Nästa inlägg kommer den 12 augusti. Tack alla som har orkat läsa. Jag hoppas att ni får en underbar sommar!

Helena Wessman 2011-06-22

Göteborg är grått och regnigt idag. Molnen hänger tunga över Skansen Kronan och den stora Stena-färjan hukar undan dropparna i sin tillfälliga hemvist, torrdockan Damen. En stilla och lite dyster morgon, perfekt för inåtvända reflektioner.

Jag har tänkt mycket på musikens betydelse de senaste dagarna. Någon hade läst i en bok om hur vi sedan urminnes tider har kommunicerat med musik. Sentida undersökningar visar att musik är det främsta intresset bland ungdomar och jag ser med blotta ögat hur mycket musiken betyder för den publik som kommer till Konserthuset varje vecka.

Många delar nog min uppfattning att utan musik skulle vi inte kunna leva.

Det märkliga är att musiken inte skattas högre i pengar. Tonåringarna hemma vill ogärna betala för låtarna de laddar ner och för att locka riktigt stora skaror ska festivaler och utomhuskonserter helst vara gratis.

Förvisso finns det också många som betalar ansenliga summor för sina musikupplevelser. Till exempel alla som har konsertabonnemang, de som besöker de internationella festivalerna och de som bygger upp enorma skivsamlingar. Men om man jämför med hur mycket pengar vi lägger på kläder och flashiga kök är musiken ändå lågt skattad.

Musikens, eller för den delen kulturens, låga monetära status är tydlig för alla som är verksamma i kulturlivet. Orkestermusiker kan tryggt leva på sin konst, men de flesta jazz- och folkmusiker – även sådana som är efterfrågade internationellt – har det svårt. Populärmusikens megastjärnor tjänar stora pengar, men också inom denna branschen hankar sig väldigt många fram på dåligt betalda spelningar. Kulturinstitutionernas problem med att få budgeten att gå ihop är allomvittnade.

Om vi nu tycker att musik är så viktigt, varför betalar vi inte mer?

Delvis tror jag att problemet ligger i det faktum att musikerna själva drivs så starkt av sitt uttrycksbehov att det är viktigare att spela än att tjäna pengar. Det är likadant med till exempel dansare och skådespelare. Fler än en gång har jag hört politiker sucka över att när de har höjt anslaget till en frilansgrupp i syfte att säkra löner och pensionsavsättningar, har pengar snabbt omvandlats till teater.

Likadant är det med kulturinstitutionerna. Vi är experter på att trolla med knäna, för vi vill ju inte svika publiken. Produktionen går före allt annat. Men det finns förstås en gräns. Till sist går det inte. Nya pengar måste skjutas till.

Ändå tror jag inte att den starka skaparkraften är pudelns kärna. Jag tror att vi tycker att musik och andra konstformer ska vara gratis – eller åtminstone kraftigt subventionerade – just för att de är livsviktiga. Visserligen är vi beredda att betala för maten vi måste äta, men att avgiftsbelägga frisk luft och naturupplevelser skulle vara märkligt.

Sett ur ett sådant perspektiv är det självklart att offentligt finansiera musik och annan kultur. Eftersom människan behöver musik för att leva, måste vi gemensamt göra den tillgänglig för alla. Och eftersom människor är olika måste det finnas många genrers musik att tillgå. Så enkelt är det.

Sagt som ett inlägg i debatten om hur vi ska använda våra skattemedel – och som en puff för Göteborg Wind Orchestra (GWO), vars existens är hotad. Vi har alldeles för få professionella blåsorkestrar i vårt land. Den svenska blåsmusiktraditionens rottrådar löper ända till Gustav Vasas hov. Klipp inte av dem genom att lägga ned en fin orkester som GWO!

Musikens kraft att förena och förgylla bekräftades åter i onsdags då Göteborgs Symfoniker framträdde för en av våra huvudsponsorer, SEB. En riktigt festlig kväll med gäster från hela Västsverige. Orkestern lät fantastiskt och publiken jublade.

I övrigt har veckan rymt personaldag, en samling särskilt för orkestern samt ett möte med stämledarna. Restaurangen pustar ut efter onsdagens kraftprov med fika och mingeltallrikar för tolv hundra gäster och uthyrningsavdelningen knyter ihop säcken efter en räcka skolavslutningar och andra stora samlingar i vårt hus.

Också biblioteket har haft bråda dagar och kunde i början av veckan lägga fram övningsstämmorna för höstens första produktioner. Marknadsavdelningen kopplade av med bryggavslutning på Nya Varvet igår, men jobbar annars för högtryck med höstförberedelser och abonnemangsförsäljning. Producenterna skriver avtal med kommande dirigenter och ekonomiavdelningen gör månadsbokslut.

Och VD:n sitter vid köksbordet och skriver.

Fast bara en kort stund till. Strax väntar möten kring barn- och ungdomsverksamheten och musikernas arbetstidsplanering. I morgon kommer prins Daniel på lunch. Det vill säga att Västra Götalandsregionen, som denna vecka arrangerar World Transplant Games (idrottstävlingar för personer som fått organtransplantation), har förlagt invigningslunchen till Konserthuset. Jag kommer att vara där för att ta emot dem.

/Helena Wessman

”VD-jobbet är tydligen precis så svettigt som jag har trott.” Kommentaren fälldes av en musiker under en turné då jag, nyss joggad, mötte honom i hotellfoajén. Och visst har jag ett krävande uppdrag. Många människor och vitt skilda frågor fordrar min uppmärksamhet och när flera saker inträffar samtidigt gäller det att hålla tungan rätt i mun.

Ibland blir det svettigt i bokstavlig mening. Som i måndags då vi firade Sveriges nationaldag med en friluftskonsert i Slottsskogen. Publiken kom i stora skaror – över 20.000 personer – och solskenet flödade. Dagen till ära bar jag min gotländska folkdräkt och det var varmt, mycket varmt med yllekjol, underkjol, blus, väst och hätta.

Värmen till trots bar jag min dräkt med glädje, då den symboliserar gemenskap och människors vilja att uttrycka sig konstnärligt. Folkdräkter har i alla tider och av alla folk använts vid högtider för att markera samhörighet. Ofta är de rikt smyckade och är i sig själva ett stycke konsthantverk. Också de hantverksmässiga traditionerna uttrycker gemenskap. Jag sydde min dräkt tillsammans med min mamma, precis som tidigare generationers kvinnor har gjort. Även om broderierna följer ett överenskommet mönster bär just min dräkt spår av mammas konstnärlighet, eftersom små variationer alltid uppstår.

Därmed inte sagt att man – ens om alla de generationers kvinnor som lärt av varandra vore födda på samma gotländska gård – på Sverigedemokraters vis kan hävda att det sätt på vilket min dräkt är sydd är ”äktsvenskt”. Det har alltid funnits människor som rört sig över stora områden och därmed burit kunskap och idéer mellan människor. Man behöver bara tänka på hur många mellanmänskliga möten som krävdes på 1700-talet för att importera sidengarn till de gotländska dräkterna, för att inse att inga traditioner kan uppstå utan influenser utifrån.

Mellanmänskliga möten sker också på det tåg där jag skriver detta. Försommar är skolutflykternas tid och en hop Lisebergsstinna tonåringar har just blandats upp av en svärm knattar som fröjdat på Parken Zoo i Eskilstuna. Glädje och ljud på hög nivå.

Själv är jag ”på rymmen”. Vi har studentmottagning hemma i Västerås imorgon och det är mycket som ska fixas. Jag satte mig på tåget redan vid lunchtid, men hann med ett par möten innan dess.

Först med vår redaktör Stefan Nävermyr som visade upplägget för det konsertmagasin som från i höst ersätter programbladen. Det blir urläckert! Sedan med ledningsgruppen som nu är komplett i sin nya formation.

Fyra mycket kompetenta avdelningschefer delar mitt ledningsansvar och jag känner mig trygg med att vi tillsammans kan skapa den kreativa miljö som krävs för att verksamheten ska utvecklas ytterligare. Mina ledningskollegor är planeringschefen Sten Cranner, orkesterchefen Johan Nordin, administrative chefen Erika Strand samt kommunikationschefen Urban Ward. En stark kvartett som jag ser mycket fram emot att arbeta med.

Efter Slottsskogskonserten har våra musiker ägnat sig åt en provspelning till cellostämman. Många sökte och processen var som alltid omsorgsfull. Efter flera uttagningsomgångar valdes två personer ut för provveckor i orkestern. Om allt går väl kommer en av dem att erbjudas provanställning under ett år, men kraven är skyhöga så det är långt ifrån säkert. Kritiskt hållna rekryteringar är en förutsättning för Göteborgs Symfonikers höga kvalitet.

Administrationen arbetar med stor flit för att avsluta innevarande säsong och förbereda nästa. Ännu återstår ett antal evenemang för slutna sällskap innan vi kan släppa in hantverkarna som ska gör sommarjobben i vårt hus. I biljettkassan pågår abonnemangsförsäljningen för fullt, medan ekonomiavdelningen jagar uppgifter till månadsbokslutet. Datoriseringen till trots – det är människorna som gör verksamheten.

Helena Wessman 2011-06-09

Los Angeles förtjänar fler rader än de jag lyckades åstadkomma häromdagen. Därför denna extrablogg. Skriven i helt vaket tillstånd på Los Angeles internationella flygplats den 4 juni.

Flygplatser är ett kapitel för sig. Jag var tidigt ute, så jag slapp köa, men säkerhetsrutinerna kostade på ändå. Jag tycker att proceduren är förödmjukande. Skor, bälte och armbandsur. Jacka och kavaj. Allt ska plockas av och läggas i boxar. Datorn ska upp ur ryggsäcken och den lilla påsen med toalettartiklar måste visas upp. Jag undrar varje gång om det är nödvändigt. Är skurkar verkligen så dumma att de bär bomber i handbagaget?

Los Angeles Philharmonic (LA Phil) är ett stort företag. VD är Deborah Borda, som utöver orkestern basar över Walt Disney Hall och den gigantiska utomhusarenan Hollywood Bowl. Årsomsättningen är 100 miljoner dollar, cirka 650 miljoner kronor till aktuell kurs. Att jämföra med Göteborgs Symfoniker AB:s omsättning på 175 miljoner. Orkestrarna är ungefär lika stora – de har 106 musiker, vi 109 – men övrig bemanning skiljer sig mycket. Medan vi har ungefär 40 tekniker och administratörer har de omkring 300 på årsbasis och ytterligare cirka 100 under Hollywood Bowl-säsongens tre månader.

Deborah Borda gav mig tillfälle att delta i ett styrelsemöte och även i detta skiljer sig orkestrarna åt. LA Phil:s styrelse består av 50 personer, vars deltagande är villkorat med att de årligen bidrar med 50.000 dollar. Inom styrelsen finns ett antal kommittéer där ledamöterna aktivt kan arbeta för verksamheten genom att värva styrelseledamöter, bearbeta sponsorer och donatorer samt delta i utvecklingen av verksamhetens många delar.

Göteborgs Symfoniker AB (GSAB) har en allt igenom politisk styrelse med nio folkvalda ledamöter. Mycket exotiskt ur ett amerikanskt perspektiv, men så är också vår offentliga finansiering fjärran det amerikanska sättet att hålla en symfoniorkester flytande.

Av LA Phil:s 100 miljoner dollar kommer cirka 60 procent från biljettförsäljning, några få procent från restaurang och presentshop och övrigt från sponsorer och donatorer. Bidraget från Los Angeles County är försumbart. Följaktligen är jakten på sponsorer och donatorer central. USA:s ekonomiska problem fortgår och det märker förstås kulturinstitutionerna av. 70 procent av de amerikanska orkestrarna har allvarliga ekonomiska problem. I det perspektivet har LA Phil klarat sig bra, även om också de får kämpa för varje krona.

Finansieringen av GSAB:s verksamhet är i stort sett omvänd. Nästan 70 procent av intäkterna kommer från Västra Götalandsregionen och staten. Sponsorerna står för 3-5 procent, beroende på hur man räknar. Övriga intäkter genereras av biljettförsäljning, restaurang och uthyrning. Även vår styrelse har i uppdrag att säkra finansieringen och gör det logiskt nog främst inom det politiska systemet.

Även om LA Phil och GSAB är väldigt olika har vi mycket gemensamt. Tydligast är att vi delar chefdirigent, Gustavo Dudamel. Uppenbart är också att orkestrarna arbetar på likartat sätt och att vi har samma ambitioner inför framtiden.

Vi avser båda att bli världsledande genom
 betydande satsningar på orkesterns konstnärliga utveckling,
 nytänkande vad gäller publikarbete och verksamheten i våra konserthus,
 initiativ för att nationellt hålla samman de El Sistema-satsningar som görs,
 att skapa en bas för långsiktig finansiering av verksamheten.

Även om vi i den strategiska planen för GSAB:s utveckling har uttryckt det annorlunda kan jag lätt ansluta mig till LA Phils nyckelbegrepp innovation, excellens och tillgänglighet.
Eller som Deborah uttryckte det då hon presenterade mig för styrelsen: ”In a way Helena’s part of the LA Phil family”.

Min flygplatsväntan är strax till ända, så jag stoppar här även om det finns mycket mer att säga om samhörigheten mellan världens symfoniorkestrar. Vi ingår ju alla i samma familj, i en global rörelse som främjar möten mellan individer och nationer.

Återstår att skicka mitt alster till Göteborg för publicering på vår webbplats. Med lite tur hinner det fram före mig.

/Helena

Klockan är fem i åtta på morgonen och jag har just kommit hem från en konsert. Fem i åtta svensk tid. Här i Los Angeles är det ännu en timme till midnatt. Denna gång bloggar jag definitivt med ögonen i kors. Kroppen tillämpar högst motvilligt amerikansk tideräkning.

Den nyss avlyssnade konserten framfördes av Los Angeles Philharmonic, Gustavo Dudamels amerikanska orkester. Han är som bekant chefdirigent för tre orkestrar: Göteborgs Symfoniker Simon Bolivar Symphony Orchestra och ”L A Phil”.

På programmet stod Brahms dubbelkonsert i a-moll för violin, violoncell och orkester samt Symfoni nr 4. Solister var bröderna Renaud och Gautier Capucon. Lysande musiker som Gustavo tycker att vi ska ta till Göteborg. Utmärkt idé, säger jag.

Veckan produktion är den sista i en stor Brahms-manifestation. Under fem veckor har Gustavo lett Brahms samtliga symfonier samt Ein Deutsches Requiem, samtliga speglade i verk från vår egen tid. Detta grepp är typiskt för Los Angeles Philharmonic, som ger den nyskrivna musiken stort utrymme i repertoaren.

Gustavo Dudamel var den ena anledningen till att jag företog min långa resa. Vår solohornist Lisa Ford den andra. Efter önskemål från Gustavo har hon vikarierat som solohornist här i Los Angeles under hela Brahms-festivalen. En fin bonus för mig att få höra henne i det här sammanhanget.

Hemvist för Los Angeles Philharmonic är magnifika Walt Disney Hall. Ett arkitektoniskt mästerverk av Frank Gehry. Böljande fasad i borstat stål, 2.200 sittplatser och trädgårdsterrasser med odlingar och en amfiteater för barn.

Jag skulle kunna skriva mer om konserthuset, orkestern och organisationen bakom, men jag kan inte hålla mig vaken längre. En dag med studiebesök återstår innan jag vänder näsan åt öster och flyger hem till Göteborg. På måndag firar Göteborgs Symfoniker Sveriges nationaldag i Slottsskogen. Du kommer väl och lyssnar?

/Helena Wessman