Vissa veckor är lite sega. Inte så jag har tråkigt eller möter motstånd. Tvärtom. Jag får bara inte upp farten. Jag går långsammare, hetsar inte upp mig för någonting och får inte undan de där uppgifterna som jag äntligen har tid att ta itu med.

Psykologen som under många år har varit min coach sa en gång att svackorna nog beror på att själen fått smak på ett lite lättsammare leverne. En tillvaro utan ständig minutpassning och hård nyttighetsdisciplin.

Det stämmer väl på innevarande vecka. Våren har infunnit sig och jag längtar ut i solen. Helst skulle jag vilja sitta på en parkbänk med en bok i handen och termosen bredvid och bara låta timmarna gå. Men det fungerar förstås inte. Verksamheten går för full maskin och det gäller att hänga med. Jag tröstar mig med lite godis och sätter mig vid datorn istället.

Mitt VD-uppdrags hela brokighet speglas i de senaste dagarnas mötesinnehåll: El Sistemas fortsatta utveckling, upplägg för instrumenttransporterna vid en planerad Kina-turné, chefscoachning, Svensk Scenkonsts styrelse, sponsorfrågor för nämnda Kina-turné, avstämning med hela administrationen, kulturlivets digitalisering, djupsamtal med en agentur, samverkan med näringslivet i en fastighetsfråga och så vidare.

Jag tycker om spretigheten. Mina synapser stimuleras av att försöka skapa en sammanhållen bild av alla detaljer. För de hänger ju ihop. Eller borde åtminstone göra det om jag sköter mitt uppdrag.

Supersekreterare, sa en vän om VD-rollen härom veckan. Och visst är det så. Jag ska leda verksamheten, tydligt och med kraft, men jag ska också underlätta för mina medarbetare så att de kan göra bruk av alla sina förmågor inom respektive område. För det är ju de som är experterna.

I vår strategi för Göteborgs Symfoniker AB säger vi att verksamheten ska upplevas aktuell, intressant och relevant. Det stämmer väl in på skolproduktion My Rhapsody in Blue som musikalartisten Evelyn Jons och en ensemble ur Göteborgs Symfoniker har gett den här veckan. Ämnet är mobbning och den press att vara smart, snygg och populär som många unga upplever.

Jag såg föreställningen alldeles nyss och är djupt tagen. Av innehållet och Evelyn Jons enastående rollprestation och av våra magnifika musiker som verkligen visade alla sina kvaliteter. Tagna blev också högstadieungdomarna som snabbt satte det tonårshånfulla skrattet i halsen och sedan lyssnade intensivt.

Evelyn Jons står själv för koncept och manus till My Rhapsody in Blue. Musiken är George Gershwins. För regin svarar Ulrik Spjut.

I allra högsta grad aktuell är också morgondagens konsert med ett annat gäng ur Göteborgs Symfoniker. Inramningen är vår serie Popical där aktuella popartister möter orkesterns musiker och gäst är Nina Persson från The Cardigans och A Camp. Som extra krydda har hon med sig Kalle Gustafsson Jerneholm bas, Ian Person gitarr, Fredrik Sandsten trummor – alla bekanta från The Soundtrack Of Our Lives – samt klaviaturspelaren Oskar Lindberg från Svenska Grammofonstudion. Josef Rhedin dirigerar. Konserten har varit utsåld länge.

Och det är det faktiskt många konserter som är. Utsålda. Eller näst intill. Beläggningen är generellt mycket hög, vilket vi till stor del tillskriver vår nya abonnemangsstruktur. Glädjande nog verkar det hålla i sig. Abonnenterna har fått erbjudande att teckna sig också för nästa säsong och gensvaret är gott.

Allt sammantaget är det upplägg för vårkänslor också inom verksamheten. Dessutom är det snart helg med möjlighet att gå ut i solen. Trevlig fredag på er!

Helena Wessman 28 mars 2014

Vi reser mycket, jag och mina kollegor vid Göteborgs Symfoniker. Ett par gånger per år på längre turnéer med hela orkestern och däremellan en massa småskutt ut i världen. Dylika skutt kan vara gästspel i våra nordiska grannländer eller en konsert med Göteborgs Symfoniker i Vara konserthus. Minst lika ofta handlar det om att vi administratörer reser ut för att odla verksamhetens nationella och internationella kontakter.

Den senaste veckan har vi skuttat intensivt. Först åkte konstnärliga rådgivaren Karin Tufvesson Hjörne till Paris för att höra ett större verk som vi ska sätta upp och för att tala med en dirigent och hans agent. Några dagar senare reste jag själv till Wien för att träffa vår förste gästdirigent Kent Nagano och lyssna till en konsert med hans andra orkester, Montreals Symfoniorkester. Slutligen begav sig planeringschef Sten Cranner till Madrid för att planera kommande säsonger ihop med Montreals Symfoniorkester och Naganos tredje stora uppdragsgivare, Hamburgoperan.

Paris, Wien och Madrid. Det låter tjusigt, men skutt av det här slaget är sällan glamorösa. Jag brukar unna mig en joggingtur i varje stad jag besöker (skulle inte kunna hålla mig vaken på kvällen annars), men för övrigt fylls tiden av resor, möten, konsertbesök och enskilt för- och efterarbete. För det mesta ingår också en middag efter konserten. Vore det inte för joggingen skulle jag knappt veta var jag varit.

I torsdags sammanstrålade vi, Karin, Sten och jag för att stämma av våra intryck och kunde konstatera att resorna varit både nyttiga och framgångsrika. Både för att vi uppnådde det vi föresatt oss och för att vi genom vår närvaro markerade Göteborgs Symfonikers position i det internationella musiklivet. För i trängseln bakom scenen och på middagarna efteråt träffar vi kollegor från all världens hörn. Vi skvallrar och frågar nyfiket om varandras verksamheter. Som Göteborgs Symfonikers utsända tar vi förstås tillfället i akt att berätta om allt spännande vi har på gång.

Ökad internationalisering är ett av fem fokusområden i vår huvudman Västra Götalandsregionens kulturstrategi. De övriga fyra är vidgat deltagande, kapacitetsutveckling, nyskapande och nyttjande av ny teknik. Internationaliseringen är självklar för oss och jag törs påstå att vi gör bra ifrån oss också på övriga områden.

Den regionala kulturpolitikens fokusområden var ämne för den uppdragsdialog som jag och vår administrativa chef Erika Strand deltog i under onsdagen. Ett fyrtiotal kulturverksamheter med koppling till Västra Götalandsregionen hade bjudits in som en uppmjukning inför arbetet med att formulera våra uppdrag för perioden 2015-2017.

Kulturchef Staffan Rydén inledde med att mycket pedagogiskt beskriva kopplingen mellan de kulturpolitiska ambitionerna och verksamheternas egna målbilder. Armlängds avstånd ska gälla, uppdragstagarna ska fritt kunna forma verksamhetens innehåll, men den övergripande politiska inriktningen är tvingande. Det har jag inget problem med, det är demokratins villkor, så länge vi har ekonomiska förutsättningar att leva upp till förväntningarna.

Ursäkta mitt tjat om pengar, men det är budgettider med behov av extra tydlighet kring vilka förutsättningar som krävs för en verksamhet som vår.

Göteborgarnas symfoniker har ägnat veckan åt skolproduktionen Söt, tyst och duktig ihop med den svenske dirigenten Christian Karlsén och skådespelaren Fia Adler Sandblad, som också har skrivit manus. Gunilla Johansson har regisserat medan Per Gyllenspetz och Christofer Fogelberg stod för scenografi respektive ljussättning.

Jag såg föreställningen imorse ihop med en stor skara mellanstadiebarn. Berättelsen är stark – den handlar om Fia Adler Sandblads uppväxt som fosterbarn och om hur musiken bokstavligt talat räddade hennes liv – och den valda orkesterrepertoaren mycket målande. Uppenbarligen en stark upplevelse för den unga publiken, som lyssnade under stark koncentration.

Ikväll bjuder vi på ett gästspel av Orchestre de la Suisse Romande, OSR, under ledning av vår chefdirigent emeritus Neeme Järvi. Vid en middag igår välkomnade jag orkestern med orden att det är roligt att ta emot gäster som har med sig vår egen maestro, men det höll de inte riktigt med om. Neeme Järvi är chefdirigent också för OSR, fast utan tillägget emeritus.

Medföljande solister är Truls Mørk, cello och Vadim Repin, violin, som vi också gärna kallar våra. Framförallt Truls Mørk har framträtt flitigt med Göteborgs Symfoniker. Närmare bestämt vid 22 tillfällen, enligt vårt förträffliga register. För Vadim Repin finns ”enbart” sju konserter registrerade.

De är hur som helst varmt välkomna till Göteborgs Konserthus. Och detsamma gäller förstås vår publik som ikväll fyller salen till sista plats.

Själv är jag på väg till Västerås för en representationsmiddag på Västerås Slott. Det är landshövding Ingemar Skogö som bjuder och jag kommer givetvis att ta tillfället i akt att berätta om Göteborgs Symfoniker. För i grunden har alla skutt samma syfte, vare sig de tar mark i Wien eller Västerås: Att stärka Göteborgs Symfonikers verksamhet.

Trevlig helg!
Helena Wessman

Det har hunnit bli fredag eftermiddag innan jag på allvar kan ta itu med veckans blogg. De sista förberedelserna för dagens personalkonferens och ett enskilt samtal kom emellan.

Jag gjorde två olika dragningar under konferensens första timme. Förarbetet tog minst fyrdubbla tiden. Jag beklagar mig inte. Konstaterar bara att eftersom min timme är över hundra personers arbetstid tål den inget slarv.

Efter lunch gästades vi av arkitekten Torsten Nobling från AIX och akustikern Alf Berntsson från Artifon, vilka har engagerats för Projekt K2, renovering och eventuell tillbyggnad av Göteborgs Konserthus.

Som publiken väl vet bör vi byta stolarna i våra salar. Vi behöver på olika sätt förbätra också övriga publika utrymmen. Det är ett vanskligt tilltag, både med tanke på akustiken och på byggnadens kulturhistoriska värde. Skönt då att vi har trygg expertis att tillgå.

Jag gjorde en dragning också i tisdags då Västra Götalandsregionen höll stämmor för sina sex bolag – Göteborgs Symfoniker, GöteborgsOperan, Regionteater Väst, Film i Väst, Västtrafik samt Sahlgrenska International Care, som säljer sjukvård till utlandet. Förutom bolagsstämmorna, som snabbt klarades av, gavs varje bolag möjlighet att presentera sin verksamhet för de församlade politkerna.

Själv pratade jag om året som gått. Om våra konstnärliga framgångar ihop med bland andra vår förste gästdirigent Kent Nagano och om hur vi utvecklar verksamheten och får allt större räckvidd.

Under 2013 hade vårt digitala konserthus GSO Play 130.000 unika besökare i 150 länder. Våra filmer på Youtube renderade 900.000 klick och de radioutsäningar vi deltog i hördes av drygt en miljon personer. I levande livet nådde Göteborgs Symfoniker cirka 150.000 åhörare. Total räckvidd för verksamheten: Över två miljoner människor.

På bolagsdagen talade jag också om verksamhetens ekonomiska förutsättningar, men hade inte tid till fördjupning, På grund av detta och för att svara på uppropet ”Ett musikliv för alla” ska jag här förklara lite bättre.

Bakom Ett musikliv för alla står ett antal organisationer som företräder det fria musiklivet, definierat som ”aktörer inom musikområdet som inte är anställda av musikinstitutioner”. I uppropet skriver man bland annat att ”minst 30 procent av varje musikinstitutions resurser ska kunna användas till att involvera det fria musiklivet”. Syftet är att åstadkomma en omfördelning av de statliga kulturanslagen och på så sätt öka mångfalden i musikutbudet.

Grundmotivet är vällovligt. Vi lever i ett brokigt samhälle där alla smakriktningar måste få plats. Resurser måste tillskapas för andra musikgenrer än den västerländska konstmusiken och det måste vara möjligt att försörja sig som musiker också utanför institutionerna.

Men sen haltar uppropets argumentation. För det första är många av musikinstitutionerna, särskilt länsmusiken, viktiga möjliggörare för det fria musiklivet. Av länsmusikens resurser går betydligt mer än 30 procent till frilansande musiker. Dessutom är länsmusiken stöttepelare för många av de konsertarrangörer som Ett musikliv för alla vill stärka.

För det andra har institutionerna skilda uppdrag. Somliga ska vara främjande, som länsmusiken, andra ska själva producera musik på den nivå deras ägare har fastslagit. Göteborgs Symfoniker hör till den senare kategorin.

Även om vi har i uppdrag att ”ta initiativ till nyskapande samarbetsprojekt och partnerskap på musikområdet” ligger tyngdpunkten på att vi i internationell konkurrens ska utveckla kvaliteten på den egna verksamheten, det vill säga konserterna med Göteborgs Symfoniker.

Vår samverkan med det fria musiklivet är en naturlig del av detta. Vi anlitar årligen cirka 200 vikarier och extramusiker till orkestern och tar in solister och kammarmusiker i våra serier. De som hyr in sig i Konserthuset på egen hand får ”musiklivsrabatt”.

Men några 30 procent av våra resurser lägger vi inte på det fria musiklivet och det tycker jag inte heller att vi ska. Vårt fokus ska vara att leverera musikupplevelser i världsklass med Göteborgs Symfoniker och till det behöver vi varenda krona av vårt anslag och de intäkter vi genererar i verksamheten.

Rejäla satsningar från Västra Götalandsegionen har lett till att Göteborgs Symfoniker har det relativt gott ställt – vi gjorde ett överskott förra året – men situationen kan snabbt förändras i negativ riktning.

Eftersom vi har så många anställda (nej, vi kan inte vara färre om kvalitet och bredd ska kunna upprätthållas) ökar lönerna med flera miljoner vid varje revisionstillfälle. Utan adekvata anslagsuppräkningar går vi från bris till kris på bara ett par år.

Mitt budskap till politikerna inom Västra Götalandsregionen är att om ni inte vill detronisera Göteborgs Symfoniker från positionen som en av Europas ledande orkestrar måste de senaste årens satsningar fortsätta. Vi måste få utlovad ramökning 2015 och anslagsuppräkningarna måste vara i paritet med kostnadsökningarna. Annars är vi i kris redan 2016.

Jag pläderar också för en allmän uppräkning av kulturnämndens anslag så att det fria musiklivet får sin del av kakan. För i detta håller jag med Ett musikliv för alla: Om vi vill ha ett rikt musikutbud i Västra Götaland måste även frilansmusikerna kunna försörja sig.

Betänk, kära politiker, att musiken har stor betydelse för en väldig massa människor och att det sannolikt bidrar till att hålla sjuktalen nere. Satsningar på musiklivet är en långsiktig samhällsinvestering, inte en kostnad som kan regleras år från år.

/Helena Wessman

I morgon är det internationella kvinnodagen och jag ska strax bli intervjuad av Sveriges Radio P2. Radioinslaget handlar om musik skriven av kvinnor och jag kommer att få frågan om jag har ansvar för att den spelas. Självklart svarar jag att mitt ansvar är stort.

Som VD och konstnärlig chef är jag satt att leda verksamheten i enlighet med det uppdrag vi har fått av vår ägare, Västra Götalandsregionen. Uppdraget utgår från våra konstnärliga mål och vilken samhällsposition institutionen ska inta. Där anges också ett antal ”tvärande perspektiv”, riktlinjer som gäller för regionens alla verksamheter som fundament för ett öppet och demokratiskt samhälle: jämställdhet, mångfald och tillgänglighet.

När äldre repertoar skriven av kvinnor kommer på tal sägs det ofta att uppgiften är omöjlig. Hur ska vi kunna eftersträva ökad jämställdhet om det inte finns någon musik att spela? Eller så framhålls som argument att om det nu finns verk skrivna av kvinnor kan de knappast vara bra, eftersom de fallit glömska.

Så enkelt är det inte. Bristen på musik av kvinnor i den symfoniska repertoaren är inte i huvudsak en konstnärlig fråga, den är del av ett samhällsfenomen. Eller en maktordning för att spetsa vokabulären litet.

Historiskt sett har kvinnor haft mindre möjlighet än män att göra sig gällande som tonsättare, det är sant. Men de fanns och de var många fler än vi idag i allmänhet tror. Det är inte heller så att de enbart skrev kammarverk för hemmets lugna vrå. Internationell forskning visar att det finns mycket orkestermusik skriven av kvinnor.

Den främsta orsaken till att äldre tiders tonsättande kvinnorna är okända för oss är att de aktivt har valts bort i historieskrivningen. Och det är här maktordningen kommer in, för denna exkludering gäller inte enbart på musikområdet. Kvinnors insatser har osynliggjorts – och osynliggörs fortfarande – i hela samhället.

Det gäller till exempel alla de kvinnor som höll den svenska industrin och lantbruket igång under trettioåriga kriget i början av 1600-talet. Deras historia var länge ”okänd”. Samma sak med kvinnorna som drev på demokratirörelsen i slutet av 1800-talet och de som stod på musiklivets barrikader på 1960-talet. När vår historia berättas finns de inte med.

Det senaste exemplet från musiklivet är ”Stora Popboxen” som göra anspråk att skriva 1960-talets svenska pophistoria. Men bland de 100 grupper som presenteras finns inga kvinnliga popband. Trots att de bevisligen både existerade och hade stort inflytande.

Jag läste nyligen om den svenska violinisten Amanda Maier, vars musicerande och tonsättningar hyllades av Johannes Brahms. Inte heller hon finns längre med i historien. Och så vidare. Exemplen är många.

Som framgår tycker jag att frågan om kvinnors musik är angelägen både för musiklivet och för samhället i stort. I en demokrati ska alla kunna göra sina röster hörda. Därmed inte sagt att det är enkelt.

Av den äldre repertoaren skriven av kvinnor är det mesta fortfarande undangömt i arkiv och privata notsamlingar. Forskare kan känna till ett verk och att det rönte stora framgångar på sin tid, utan att ha sett några noter. I de fall noter finns rör det sig ofta om handskrivet material som dagens musiker har svårt att tyda. Och så finns det inga klingande exempel. Vi vet inte hur musiken låter.

Givetvis finns det de som kan utläsa ett verks kvalitet direkt ur partituret, men om musiken ska få verklig spridning behövs både modernt notmaterial och inspelningar. Därtill ska de passas in i orkestrarnas komplexa programplanering.

Enkelt är det inte, men inte heller omöjligt.

Internationella kvinnodagen till trots står två män i fokus för veckans produktion med Göteborgs Symfoniker. Stanislaw Skrowaczewski dirigerar Anton Bruckners femte symfoni. Produktionen illustrerar ändå på ett bra sätt ovan nämnda problematik. En viktig del av Skrowaczewskis livsgärning är att han på 1960-talet lanserade Bruckners musik i USA där den då var helt okänd.

Att skriva historia är en aktiv handling, någon fattar beslut om vad som ska vara med och vad som ska exkluderas. Därmed kan historien också skrivas om. Jag är övertygad om att vi med gemensamma krafter kan se till så att också musikens kvinnor blir synliga. Det är bara att bestämma sig – för demokratins skull.

Helena Wessman 7 mars 2014