Någon sa häromdagen att det var skönt att ha en vanlig arbetsvecka igen. Jag förstår vad han menar – vanlig i jämförelse med de senaste extremveckorna med Dudamel, turné och Ragnarök – men jag grunnar ändå på ordet ”vanlig”.

Läst i betydelsen ”precis som alla andra veckor”, kan man nog säga att den gångna veckan har varit ”vanlig”, men inte om man menar att vanlighet är detsamma som att livet tuffar på i stadig takt. Vanliga på det sättet är arbetsveckorna på en kulturinstitution sällan.

Till det yttre kan det säkert se ut som om vi följer ett sedan länge utlagt spår. Repetitionsstart måndag morgon, genrep och konsert onsdag eller torsdag, dubblering dagen därpå. Till det ett antal möten för löpande planering, med eller utan musikers medverkan, några personalärenden att hantera samt en mängd administrativa uppgifter att klara av inom föreskriven tid.

Vi tuffar på – i en tillvaro som omskapas hela tiden. Det börjar med att vi byter dirigent och repertoar varje vecka. Särskilt i måndags var kontrasten tydlig, efter fyra veckor med musik av det grandiost storvulna slaget. Beethoven tar plats han med, men jämfört med Strauss och Wagner framstår han nästan som puritansk.

Dirigenterna har förstås helt olika personligheter, vilket vi måste förhålla oss till. Det gäller musikerna, som snabbt ska anpassa sig till aktuell dirigents arbetsmetoder och musikaliska idéer, men också oss som finns runt omkring. Jag tror att vi alla försöker hålla oss öppna, så att olikheterna får plats. Det kostar mer eller mindre energi beroende på hur stor kontrasten är och hur pass nära dirigenten ligger ens egna ideal.

Eftersom ärligt konstnärskap frilägger människors innersta, ligger känslorna ytligt i en organisation som den här. Det leder till att stämningen svänger snabbt. På bara några minuter kan vi gå från allmänt lugn till vibrerande oro eller yster glädje. Och allt utgår från podiet där energin är så stark att den sprider sig i hela huset.

Känslosamheten är definitivt en tillgång. Främst för det konstnärliga resultatet, men också för att den triggar en särskild sorts kreativitet. Om man låter sig svepas med kommer helt nya tankar till ytan. Fast det gäller förstås att besinna sig, att i sina beslut hela tiden balansera tanke och känsla. Det är arbetsamt – och roligt för att det gör att jag känner mig levande.

På så sätt har vi haft en vanlig vecka. Stora känslor och intellektuella resonemang har blixtrat genom huset och fått stämningen att skifta flera gånger varje dag. Från den påtagliga glädjen i musikernas återseende med förste gästdirigent Christian Zacharias till pannans djupa veck i diskussioner om stora och avgörande frågor.

Och så några ”överraskningar”, som den där rapporten jag hade glömt att jag skulle skriva och utgången av vissa samtal. Vanligheten i min yrkesroll kan nog sägas ligga i det ovanliga.

Några hållpunkter i min vanlighet: personalmöte i måndags, styrelsen i tisdags, programutskott, ledningsgrupp och samverkansmöte onsdag-torsdag samt controllermöte med representanter för vår ägare Västra Götalandsregionen idag.

Veckans produktion leds, som sagt, av Christian Zacharias och rymmer Leonorauvertyr nr 1, Pianokonsert nr 4 och Symfoni nr 7 av Ludwig van Beethoven. Två abonnemangskonserter onsdags-torsdag och en specialare för Volvos anställda ikväll bjuder Göteborgs Symfoniker på denna vecka. Jag lyssnade och njöt i onsdags och ser fram emot en upprepat stor upplevelse ikväll.

Helena Wessman 2012-04-27

Som vanligt har jag sovit för lite, men kroppen bubblar av energi. Vilken fantastisk konsert vi fick höra igår! Drygt två timmar satt vi i våra stolar, hänförda. Under de sista dramatiska takterna tänkte jag att ”nej nej, det får inte ta slut redan”.

Men slut tog det. Publiken jublade och när jag kom upp bakom scenen rådde ystert kaos. Sångare som gratulerades och gratulerade varandra. Maestro Nagano som uppsluppet ilade omkring (han är väldigt snabb i sitt kroppsspråk) och musikerna som trötta, svettiga och lyckliga konstaterade att de ännu en gång lyckats med det omöjliga.

Det borde inte gå att ta in så mycket musik på så kort tid, men faktum är att Göteborgs Symfoniker har repeterat in Richard Wagners Ragnarök på bara sju dagar, plus genrep. I sanning en bedrift om man betänker att det handlar om över fem timmar mycket svårspelad musik. Att säga att jag är stolt är närmast en underdrift. Våra musiker är makalösa.

Det får man nog säga om Kent Nagano också. Att hålla ihop det hela kräver sin dirigent. Som jag skrev förra veckan är Nagano känd för sitt lugn och sin exceptionella förmåga att skapa struktur både när det gäller själva musiken och i repetitionsarbetet. Det har varit spännande att följa hans arbete, att se hur han direkt efter varje repetitionspass har gått igenom sina noteringar och gjort anpassningar i sitt minutiösa repetitionsschema.

Fortsättning följer ikväll då vi får höra Ragnaröks andra halva, akt 2 och 3. Siegfried har just lurat till sig ringen av sin älskade Brünnhilde, vilken han så hjärtlöst har övergivit för Gutrune som förvände hans blick med en trolldryck. Brünnhilde skriker ut sin förtvivlan, men kan inte göra annat än att följa med till sin nye make Gunther och hans halvbror Hagen som ivrigt väntar på ett tillfälle att tillskansa sig ringen. När Hagen har fått som han vill ger han Siegfried ett sanningsserum, vilket lägger kärlekssveket i dagen. Resten är förtvivlan, förkrossning och död. Gudarnas välde faller.

Om du inte redan har köpt biljett bör du genast göra det.

Även om en produktion av det här formatet upptar hela ens sinne har veckan innehållit lite ”vanligt” arbete också. Kvartalsbokslutet och prognosen är äntligen sammanställda och det krävs kreativa åtgärder om vi ska få ihop det.

Ledningsgruppen har bara hunnit med en genomgång av siffrorna och styrelsen är ännu inte insatt i problematiken, så det finns ingen anledning till panik. Vi kommer nog på något. Mer pengar in och färre ut är det vi ska uppnå.

I rummet intill mitt sitter Marie-Louise Ljung som är ansvarig för våra sponsorkontakter. Efter några dagars ledigt i påskveckan kom hon tillbaka med full kraft i måndags. Telefonen har gått varm och flera viktiga möten har bokats in i min kalender.

Vårt mål är att på fem år fördubbla sponsringen i kronor räknat. För att nå dit krävs både att vi kan skapa entusiasm hos näringslivet inför vår satsning på att nå världstoppen och att vi utvecklar formerna för vårt samarbete med företagen.

Vad vi har att erbjuda är association med ett varumärke som står för ypperlig kvalitet, starka traditioner, kraftfull utveckling och ett framåtriktat samhällsengagemang med fokus på barns och ungas utveckling. Samt en total hängivenhet gentemot Musiken, förstås.

Det går bra för det västsvenska näringslivet och jag antar att det beror på att företagarna har samma inriktning som vi, att leverera på högsta nivå i allt vi gör. Då borde vi också kunna dra nytta av varandras framgångar i partnerskap där flera starka varumärken knyts samman för gemensam exponering på regionala, nationella och internationella marknader.

Ragnarök eller inte. Det är fredag, vilket innebär att ännu en arbetsvecka lider mot sitt slut. Imorgon bitti tar jag tåget till Västerås, vilar intensivt några dagar (läs: hasar runt utan att göra någon nytta alls) och återvänder till Göteborg på måndag.

Då står Christian Zacharias på pulten, Göteborgs Symfonikers förste gästdirigent. Han bjuder på tre verk av Beethoven, ännu en gigant i musikhistorien. Med Nibelungens ring förändrade Richard Wagner för evigt vår syn på opera. Beethoven gjorde samma sak med sina konserter och symfonier. Storheterna avlöser varandra och jag är ödmjukt tacksam över att få vara med.

Helena Wessman 2012-04-20

Det arbetas hårt i vårt hus. Stenhårt.

Musikerna sliter nästan dygnet runt med repetitioner och enskild övning, sångarna repar till sent på kvällen och repetitören jobbar tolv timmar om dagen. Regissören lyssnar intensivt och stegar upp podiet för att finna smarta in- och utgångar för solisterna. Kören övar svåra partier om och om igen.

Många timmar blir det också för producenterna, orkesteradministrationen och våra påpassliga podietekniker. Marknadsavdelningen filar på programboken, receptionen är öppen nästan jämnt och vi i ledningen gör oss täta turer till bakscensområdet.

Nästa vecka ska vi framföra Wagners bautaopera Ragnarök och även om vi alltid håller högt tempo är detta en produktion som går utanpå det mesta. Redan den stora mängden musik (över fem timmar) och komplexiteten i partituret (det är mycket Wagner vill ha sagt) är en utmaning.

Till det kommer ett ovanligt stort antal medverkande – elva solister, stor kör och en orkester med över hundra musiker – och det faktum att produktionen ska bli färdig för publik på bara drygt en vecka. Man kan bli matt för mindre.

Men det blir vi inte – för vi har så himla kul!

Fantastisk musik och en synnerligen inspirerande maestro gör det hela till en fest. Kanske håller inte de som brottas med de wagnerianska tonmassorna med mig just nu, men jag känner mig helt trygg med att vi alla kommer att vara glada och stolta över att vi gav oss i kast med detta när vi väl kommer till konsert. För det kommer garanterat att bli något utöver det vanliga.

Dirigent denna vecka är Kent Nagano, amerikan och chefdirigent för både Bayerska Statsoperan i München och Montreals Symfoniorkester. Han är känd för sin enorma arbetskapacitet och sin förmåga att kunna reda ut de mest komplicerade musikaliska förlopp på ett lugnt och sakligt sätt. Wagner känner han in i minsta detalj och att han brinner för sin uppgift är uppenbart.

När jag sitter på mitt kontor kan jag följa repetitionerna på intern-TV och även om filmningen görs med en enkel, stillastående kamera smittas jag av energin på podiet. Tre förlängda orkesterrepetitioner, ett körrep och en helkväll med solister till pianoackompanjemang har Nagano genomfört hittills och även om det är uppenbart att alla arbetar hårt hörs många skratt.

Konstnärliga processer är kämpiga, men också väldigt roliga. Särskilt på denna höga nivå. Kom till konserterna så får du höra!

Inte bara Wagner höjer pulsen denna vecka. Marknadsavdelningen flyttar in i sina ombyggda lokaler – nu har vi även fysiskt en egen reklambyrå – och det nya digitala kamerasystemet testas för fullt. Ekonomiavdelningen gör kvartalsbokslut och ledningen sliter med prognosen för resterande år. Hög fart håller också uthyrningsavdelningen och restaurangen.

Sent igår fick vi glada nyheter. Gustavo Dudamels nya CD Discoveries, där Göteborgs Symfoniker finns med med Bruckner, har tagit sig rakt in på tredje plats på den svenska topplistan. Det betyder att han just nu säljer fler skivor i Sverige än Madonna.

Helena Wessman 2012-04-13

Det är skärtorsdags morgon och jag förbereder mig att resa österut. Inte till Blåkulla, men väl till Gotland. Väskorna är packade och bilen nytvättad. Återstår att skriva blogg och göra matsäck innan vi kan ge oss av.

Fast jag har varit ledig i några dagar dröjer turnén kvar i kropp och sinne. Jag är fortfarande lite stel i nacken (drabbades av en gruvlig nackspärr i Lissabon) och fullproppad med intryck.

Särskilt i gryningstimmen, då jag svävar mellan dröm och vakenhet, far bilder, samtal och melodislingor genom huvudet likt övningsflygande svalor. Tjiii – en glimt från konserten i La Coruna. Wiii – oboeslingan i extranumrets inledning. Swiii – Tjiii – Wiii – hjärnan har mycket att bearbeta.

Jag tror att vi alla är överens om att turnén blev en stor framgång. Framförallt konstnärligt, men också praktiskt och socialt. Trots ett tufft program har vi haft det riktigt, riktigt trevligt och kunde fira avslutningen i stor endräkt.

Vår vision är att Göteborgs Symfoniker om tio år ska anses vara en av världens tio främsta orkestrar. Det är mycket som ska samspela om vi ska nå dit, men om jag begränsar mig till orkesterns konstnärliga kvalitet törs jag påstå att vi redan är väldigt nära. Musikerna har spelat makalöst bra hela turnén och som Gustavo Dudamel sade i sitt gripande avslutningstal till orkestern handlar det inte bara om vad han gör på pulten. ”Allt beror på er och er kärlek till musiken, er glädje över att musicera tillsammans.”

Under en turné av det här slaget kretsar oundvikligen mycket av uppmärksamheten kring maestro Dudamel och hans rockstjärnestatus bland världens spansktalande befolkningar. Publiken blir elektifierad redan då han äntrar podiet och arbetar ofta upp sig till fullständig extas i sista applådtacket. Vid ett tillfälle skanderade och klappade alla unisont precis som på en fotbollsmatch: Dudamel – klapp, klapp, klapp.

Även om han förstås inte kan undvika att smickras, verkar Dudamel mest bli generad över uppmärksamheten. Jag tror att han är helt ärlig då han säger att för honom står musiken i centrum – och orkestern. ”Det är inte jag som gör det här. Det är ni som med er passion och glädje skapar allt detta vackra”, säger han till musikerna och vägrar konsekvent att ställa sig framför orkestern i applådtacket.

Dudamel ger musikerna stort förtroende i musicerandet och Göteborgs Symfoniker lever upp till det på ett enastående sätt. Det orkesterspel vi har fått uppleva denna turné har definitivt hållit världsklass och jag ryser vid tanken på den glöd och tekniska briljans vi kväll efter kväll har bjudits från podiet. Stora upplevelser som jag sent ska glömma.

Ett musicerande på denna nivå kräver stark uppbackning från omgivande organisation. Vi har pratat mycket om det inom administration och teknik och min beundran inför prestationerna denna turné gäller i lika hög grad stödfunktionerna, som våra musiker.

Podieteknikerna, som har briljerat i precision och omtanke (och som aldrig, aldrig får någon eftermiddagsvila på hotellet och alltid, alltid har flera timmars arbete kvar när vi andra lämnar konserthuset). Chaufförerna som tålmodigt har lastat in och lastat ut och efter konserterna förflyttat våra dyrbara instrument upp till 85 mil på en natt.

Fysioterapeuterna som med stor omsorg masserat och peppat våra musiker och produktionspersonalen som har servat Dudamel med allt från transporter och rena skjortor till rätt dirigentpinne då han snabbt ska upp på podiet. Administratörerna som har bloggat, fotograferat, skött myndighetskontakter och på andra vis undanröjt alla hinder för orkesterns framgångar.

Sist, men definitivt inte minst, vår fenomenala turnéledning som i detalj har planerat det hela. Eller om man ska vara noga: planerat, planerat om och planerat en gång till. Verkligheten är föränderlig och för en lyckad turné krävs både ytterst noggranna förberedelser och en enorm flexibilitet. Ingen nämnd och ingen glömd, men Martin Söderlund och Sven Ericsson bara måste jag namnge.

Med på turnén har vi också haft fyra ledamöter ur styrelsen för Göteborgs Symfoniker AB. Ordförande Roland Andersson, vice ordförande Lars-Gerhard Westberg samt Jan-Erik Wallin och Anders Nilsson. Syftet var att följa verksamheten på riktigt nära håll (mer på sin spets än på turné blir det aldrig) och att samla idéer kring hur vi bättre kan nyttja Göteborgs Symfonikers turnéer för marknadsföring av Västra Götalandsregionen och det västsvenska näringslivet. Jag ser verkligen fram emot deras rapport på nästa styrelsemöte.

Det är skärtorsdag och jag ser fram emot några sköna dagar i familjens hägn. Förhoppningsvis gäller detsamma alla mina arbetskamrater vid Göteborgs Symfoniker AB – också de som höll ställningarna på hemmaplan. Medan vi var ute och reste har det gjorts såväl månadsbokslut, som generalprogram och ett nytt nummer av vårt konsertmagasin Podiet.

Ja, några dagars tycker jag att vi alla ska unna oss. Sedan väntar nästa stora utmaning: Wagners opera Ragnarök i konsertant framförande med kör, tolv solister och maestro Kent Nagano. Det ska också bli kul. Glad påsk!

Glad påsk!
Helena Wessman 2012-04-05