Tre bussar orkester och två bussar kör, fyra solister och en dirigent samt en långtradare med instrument, noter och konsertkläder. Det är vad som krävs för att framföra Dvoraks Requiem i Vara Konserthus.

Då jag börjar skriva detta, torsdag eftermiddag, har vi just lämnat Götaplatsen för ett framträdande på vår andra hemmascen. Framför mig i bussen sitter dirigenten Joachim Gustafsson och sångsolisterna Ann-Christine Larsson, sopran, Kristina Hammarström, mezzo, Gunnar Gudbjörnsson, tenor och Jochen Kupfer, baryton. Utspridda i säten runt omkring några av de symfoniker som svarar för veckans tre konserter.

Dvorak Requiem låter bekant, men faktum är att verket spelas mycket sällan. Senast Göteborgs Symfoniker framförde det var 1969. Ny musik för det flesta, således, så de trippla konserterna är extra välkomna. Göteborg onsdag, Vara torsdag och tillbaka i Göteborg på fredag, då det hela spelas in för Sveriges Radio P2.

Att resa från Götaplatsen till Vara tar cirka 90 minuter. Vi har gjort det många gånger, så rutinerna ligger fast. Då vi anländer försvinner den stora skaran snabbt in i huset, hämtar sig en bulle och kaffe i danssalen där instrumentlådor och klädkistor står på parad och sprider sedan ut sig i byggnaden för att värma upp. Klockan fem börjar akustikrepet och en timme senare serveras mat i några skolsalar på övervåningen. Ett snabbt ombyte, ny uppvärmning och sedan konsert.

Vara Konserthus är ett fenomen i svenskt musikliv. Kommunen har bara 16.000 invånare, så beslutet att bygga ett konserthus i hundramiljonersklassen var djärvt. Sture Carlsson, som var Symfonikernas VD då det begav sig, brukar säga att det var bland det tokigaste han hade hört, när en delegation från Vara uppvaktade honom för att berätta om byggplanerna. Men Varaborna hade bestämt sig och 2003 kunde Konserthuset invigas.

Det är inte stort, men mycket väl disponerat. Totalt 4.000 kvadratmeter som är sammanbyggda med Lagmansgymnasiet för att kunna nyttjas maximalt.

Själva konsertsalen kan ta emot 517 åhörare och fungerar som aula för gymnasiet. Lilla salen har 67 platser och används huvudsakligen för skola och konferens, men också för musik i mindre format. I byggnaden finns dessutom en danssal på 130 kvadratmeter och mötesrum för kommunfullmäktige med plats för 48 deltagare och ett tiotal åhörare. Restaurangen har 300 sittplatser och används på dagarna som skolmatsal, eller ”bamba” som vi säger här i väst.

Verksamheten är omfattande med cirka 140 publika evenemang per år. Till det kommer ett betydande antal konferenser och möten. Upptagningsområdet är stort och enligt undersökningar reser publiken upp till sex mil enkel väg. Omkring 50.000 personer söker till Konserthuset varje år.

Vara Konserthus är hemmascen för Bohuslän Big Band och Vokalkvartetten Vox. Fyra gånger per år kommer Göteborgs Symfoniker på besök.

Denna gång grunnade jag mycket på om vi verkligen skulle få plats med både orkester och kör. Akustiskt visste jag att det skulle fungera. Även om salen är liten sväljer den imponerande volymer ljud. Mina farhågor gällde det fysiska utrymmet på scenen, men de kom på skam. Orkesterdiket hade byggt över och stolsrader skruvats bort, så alla fick plats.

Värre var det för publiken. De bortskruvade raderna innebar 75 platser färre och många fick finna sig i att bli utan biljett. För utsålt är det alltid då Göteborgs Symfoniker framträder i Vara. Som VD tycker jag att det är en ynnest att vandra runt i foajen och känna den förväntansfulla stämningen innan konsert och att efteråt få dela publikens varma glädje.

Medan publiken förnöjt lämnar salen utbryter intensiv aktivitet bakom scenen. Musikerna packar snabbt ihop sina instrument, byter om och sitter efter bara en kvart i bussarna redo för hemfärd. Ju snabbare vi kommer iväg, desto bättre chans för de som har lång resväg hemma i Göteborg att hinna med önskad buss eller färja.

Själv stannade jag för ovanlighetens skull kvar. Jag sitter i styrelsen för Vara Konserthus och fredagen var sedan länge inbokad för ett möte. Fredag är nu och mötet nyss genomfört. Den största frågan var den förestående bolagsbildningen. Vid årsskiftet lämnar Vara Konserthus den kommunala förvaltningen för att bli kommunalägt bolag.

Styrelsen gavs förstås också inblick i planeringen och jag kan avslöja att VD Kerstin Fondberg och hennes medarbetare har mycket spännande på gång.

Mycket spännande sker också i Göteborgs Konserthus. Igår var det stor konsert med den iranske legendaren Muhammad Reza Shajarian inom ramen för vår serie Världen i Konserthuset. Ikväll framförs Dvoraks Requiem en tredje gång och på lördag samarbetar vi med BOA – Brandoffrens Anhörigas förening kring en gala till minne av offren för brandkatastrofen i Göteborg 1996 och terrordåden i Norge 2011. På söndag har Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern hyrt in sig.

I helgen samlas Höstlovskören för att framföra Mozarts Requiem tillsammans med ungdomsorkestern Vägus. Kören består av skollediga tjejer och killar som satsar några lovdagar på att musicera tillsammans. Det brukar bli härligt. Jag kan varmt rekommendera ett konsertbesök tisdagen den 1 november.

Helen Wessman

De frusna bären minner om sommaren och ger kroppen en välbehövlig vitaminkick. Det känns som en evighet sedan jag stod vid den soldränkta busken och fyllde skål efter skål med trädgårdens röda guld. Regnperioden är inne och aggressiva baciller skördar offer. Peppar, peppar… Än så länge är jag frisk.

Samma tur har inte Lars Cleveman som skulle ha varit solist med Göteborgs Symfoniker i veckan. Han fick stanna hemma och produktionen räddades av Michael Weinius, som på kort varsel tog över tenorpartierna i Mahlers Das Lied von der Erde.

Snabba ryck blev det också för våra slagverkare, Roger Carlsson, Fredrik Björlin och Kenneth Franzen, som tillsammans med Zhang Meng var solister i konsertens första del. De specialimporterade instrumenten kom sent och fick inte packas upp förrän den kinesiske experten kommit på plats. Det gjorde han först förra veckan, så solostämmorna fick studeras in i största hast. Men av brådskan märktes intet hos vare sig slagverkare eller tenorsolist.

Möjligen hos producenten, vars vecka varit fylld av brandkårsutryckningar. Jakten på instrument och tenor kröntes av ett hastigt införskaffande av frackbyxor till kvällens andra sångsolist, barytonen Morten Frank Larsen, som ett par timmar innan konserten insåg att de egna blivit kvar i Wien.

En spännande produktion, således, men konserten blev som vanligt lysande. När jag satt där i det varma konsertsalsmörkret slogs jag för tusende gången av hur bra Göteborgs Symfoniker är. Förra veckan en musikalorkester av världsklass, nu fenomenala uttolkare av Tan Duns nydanande Earth Concerto för fyra slagverkare och orkester. För att inte tala om hur de spelade Mahler efter paus. Mångsidigheten och det djupa engagemanget inger respekt.

På dirigentpulten stod Kristjan Järvi, yngste son till smått legendariske Neeme Järvi som under mer än tjugo år var Symfonikernas chefdirigent. Kristjan har en egen karriär och kom närmast från London Symphony som han ofta samarbetar med. Gårdagens fina programsättning kom till på Kristjans förslag och publiken tackade med stående ovationer.

Veckan fram till konsert har för min del upptagits av både avsked och nystart. I måndags stort avtackningsmingel för Sture Carlsson, förbundsdirektör för branschorganisationen Svensk Scenkonst. Närmare 200 personer slöt upp, bland dem förstås en delegation från Göteborgs Symfoniker vars VD Sture var ett tjugotal år.

Goda mingelmöjligheter bjöds också då Statens Musikverk i onsdags officiellt slog upp portarna. Musikverket ersätter nyss nedlagda Rikskonserter och musiklivets förväntningar är stora. Generaldirektör Stina Westerberg berättade i sitt öppningstal att 280 bidragsansökningar kommit in i den första omgången. Det konstnärliga rådet har haft en grannlaga uppgift i att banta förväntningar i hundramiljonersklassen in i den tilldelade bidragsramen på tio miljoner.

Musikverksöppningen föregicks av en orkesterträff på Svensk Scenkonst. Fyra stora och fem mindre orkestrar var representerade av chefer och styrelseordföranden. Det stora diskussionsämnet var den pågående regionaliseringen. Landstingen ska gå ihop och bilda storregioner och den politiska diskussionen böljar fram och tillbaka. Som en av cheferna sa: ”Vi har nya partners varje dag. Det är helt omöjligt att veta med vem vi kommer att höra ihop.” Vid årsskiftet ska allt vara klart, så beslutsprocessen hastar.

För kulturinstitionerna är det ett slags ”chicken race.” Jämfört med sjukvård och kollektivtrafik väger kulturen lätt. Sjukhus värnas starkt, kulturinstitutioner är det mindre noga med. Sålunda svävar teatrar, länsmusik och orkestrar i ovisshet om vilka som kan blir deras partners – och om de alls kommer att finnas kvar. Det är gott om orkestrar i Mälardalen, så fusioner och/eller nedläggningar kan komma att ske.

Veckans mingel gav mig tillfälle till spännande samtal om svensk kulturpolitik. Scenkonstens pensioner, effekten av femton års urholkning av anslagen, situationen för frilansare i Stockholm och den stora splittringen inom musiklivet – infallsvinklarna är många och frågorna stora. Många frågar sig varför kulturpolitiken har en så svag ställlning. Eller som en politiskt sakkunnig person uttryckte det: ”Nu när jag jobbar med ‘riktig’ politik förstår jag vilken liten fråga kulturen är. Den vinner inga väljare.”

Tungt att höra för mig som har ägnat hela livet åt musikens möte med publiken. Och helt otroligt när jag tänker på hur starkt berörda de åhörare är som jag möter varje vecka.

Jag blir också sporrad. Vi måste tänka nytt. Ändra retorik och infallsvinklar. Finna nya vägar in i politiken och öka kulturpolitikens närvaro i samtalen hemma vid köksbordet.

Vi måste också tänka över vårt förhållningssätt till kulturpolitikerna, oftast personer som brinner för sina frågor men som har svårt att vinna gehör inom partierna. Den politiskt sakkunniga personen menar att kulturpolitikerna inte sällan har mer gemensamt med sina gelikar inom andra partier än med de egna kamraterna. Trängda från två håll således. ”Från er i kultulivet får de mest skäll. Se till att ge dem stöd istället. Lyft fram dem som gör något bra oavsett partipolitisk färg.”

Jag anser att det dessutom är av största vikt att vi samlas kring en gemensam vision. Särskilt inom musiklivet, som splittras av konstruerade motsättningar mellan genrer och organisationsformer. Vi skulle bli mycket starkare om vi kämpade sida vid sida och tog strid för varandra.

Själv sätter jag en ära i att tala väl om exempelvis länsmusiken och landets folkmusiker. Till synes så långt från symfoniorkesterns värld man kan komma, men allt hänger ihop. Det är i dynamiken mellan institutioner och fria grupper ett rikt musikutbud kan uppstå och utvecklas.

Ytterst jobbar vi ju för samma sak – att ge åhörarna musikupplevelser som letar sig in i hjärtat – och att människor har olika musiksmak gör bara tillvaron rikare. I ett väl fungerande musikliv får alla genrer plats och kan berika varandra, oavsett om de springer fram inom institutioner eller ur det fria musiklivet.

Helena Wessman 2011-10-21

Ibland förstår man ingenting. Som i morse då jag läste GP:s recension av gårdagens musikalkonsert. Korthugget och njuggt, nästan en sågning. Stämmer inte alls med min uppfattning. Visst, smaken är olika, men i det här fallet undrar jag med vilka förväntningar recensenten gick till Konserthuset. Inte för att lyssna till musikalpärlor, verkar det. Fast det var just det vi hade utlovat.

Vi har förstås helt olika utgångspunkt, recensenten och jag. Hans och andra journalisters uppgift är att kritiskt granska resultatet av vårt arbete, utan att behöva ta hänsyn till omständigheterna. Som chef söker jag alltid efter det positiva för att med det som utgångspunkt ta mig an det som fungerar mindre bra.

Även jag måste vara kritisk, men vet av egen erfarenhet att människor utvecklas snabbare av stöd och uppmuntran än med piska och skäll. Visst, man kan skrämma folk till att inte göra fel, men då glömmer de lätt bort det de nyss kunde och börjar göra nya misstag.

Inom musikundervisningen finns alla varianter. Lärare som stöttar och tar hänsyn och lärare med filosofin att gamla (o)kunskaper ska trängas undan med ”våld”. Våld inom citattecken för att det förstås inte handlar om handgripligheter, men väl så hårda tag på det psykologiska planet.

För något år sedan hade vi en diskussion om feedback med en grupp musiker. Den inhyrda konsulten delade ut ett papper med mer eller mindre elak kritik och vi ombads identifiera de mest konstruktiva varianterna. En av musikerna skrattade lätt överseende: ”Vi har alla hört mycket värre än det här. Allt det här är riktigt snällt.”

Själv tycker jag att nedbrytningstaktiken är helt förkastlig, kanske för att den aldrig har fungerat på mig. Eller rättare, för att den har fungerat alldeles för bra. Jag har blivit knäckt och fått kämpa hårt och länge för att komma igen. Så länge att den lärare som inledde nedmonteringen hunnit lämna arenan och jag ensam fått foga samman skärvorna. Många är de tårar jag fällt i min förtvivlan över att inte duga som musiker och människa.

Så här med trettio års distans kan jag se att studietidens nederlag gjorde mig stark, men tycker ändå att det var onödigt. På pumpen springer man i alla fall förr eller senare, utan att någon behöver ställa den i ens väg.

I sanningens namn mötte jag också lärare som var helt underbara. Sådana som såg milt på mina tillkortakommanden och med konstruktiv kritik hjälpte mig framåt.

Med min erfarenhet från studietiden är det inte konstigt att jag avskyr tävlingar som Idol. Varför förnedra unga människor så? Om man av hjärtat vill någons utveckling kan man säga nästan vad som helst utan att det blir destruktivt. Idoljuryn ägnar sig åt det motsatta.

Visst har deltagarna ibland en överdriven tro på sin talang, men ungdomligt övermod är en skatt som ska tas om hand med varsamhet. Hur skulle världen annars bli bättre? Stordåd uträttas ofta av personer med blind tro på sin förmåga.

Min filosofi är att försöka se alla ansatser till prestation för vad de är, en strävan att göra sitt bästa. Ibland är det inte gott nog och då måste man kunna tala öppet om det, men alltid med respekt för individ och sammanhang. Jag skulle nog passa dåligt som recensent.

Det jag hörde igår var tre superprofessionella solister – Peter Jöback, Evelyn Jons och Hannah Holgersson – som framförde en räcka musikallåtar till ackompanjemang av en symfoniorkester av enastående kvalitet – Göteborgs Symfoniker under ledning Nick Davies. Konceptet var show och glitter med inklädd scen och avancerat ljus och ljud. Programmet hölls ihop av mellansnack där personliga upplevelser blandades med musikaliska fakta. Publiken älskade det, det formligen kokade i salen. Fyra konserter är utsålda och sannolikt kommer många som vanligen inte är vår publik.

Visst finns det ett och annat att förbättra till kvällens repris, men det behöver jag inte påpeka. Självkritiken alltid är stor i sådana här sammanhang, Alla strävar efter perfektion.

Om en stund ska jag titta in på en workshop som anordnas av GSO Puls, Göteborgs Symfonikers barn- och ungdomssatsning. Tonsättaren Paula af Malmborg Ward, regissören Svante Grogarn och producenten Petra Kloo Vik, har bjudit in förskolebarn till ett möte med musiken, musikerna och sitt eget skapande. Barnen får teckna till levande musik, prata med musiker, skriva en liten komposition och få den framförd. Konceptet hade premiär förra fredagen och vi är redan trygga med ett det blir succé.

Barnabesöken är en förberedelse inför skolproduktionen i november, som skapats direkt för Göteborgs Symfoniker av vår Puls-trio. Det ska verkligen bli roligt att ta del av resultatet.

Efter mitt möte med barnen ska jag samtala med en engelsk journalist som skriver om vårens turné till Portugal och Spanien. Vi åker inte förrän i mars, men PR-arbetet är i full gång och de praktiska förberedelserna långt gångna.

God framförhållning är ett nyckelbegrepp också i den konstnärliga planeringen. Innehållet diskuteras bland annat i programutskottet som har möte idag. Konstellationen är VD, VD:s konstnärliga rådgivare, planeringschefen och tre musiker. Vi samlas en gång i månaden och sammanhanget är mycket konstruktivt. Utvärderingar, visioner och konkreta programfrågor diskuteras med stor respekt för både människor och musik.

Helena Wessman 2011-10-14

Alla säger att jag missade en magisk produktion förra veckan. Göteborgs Symfoniker samarbetade med violinisten och dirigenten Leonidas Kavakos och ”spelade som en kropp” i Beethovens violinkonsert. Det grämer mig att jag inte var där – jag vill höra allt Symfonikerna gör – men livet har många sidor och allt måste få sin tid.

Så också SJ, som fick en extra timme i tisdags. Tyvärr rätt vanligt, men orsaken var ny. X2000 som jag skulle kliva på i Katrineholm blåste förbi i full fart, ljusskylten med avgångstider slocknade – plopp – och allt blev tyst. Efter tio minuter ett trevande utrop i högtalaren: ”Det verkar som om tågföraren glömde att stanna…”

Ett tåg som inte har gått är El Sistema. I september fick Hammarkullen en systerskola på Hisingen och redan är hundra barn igång. Onsdagens samling med musiker från Göteborgs Symfoniker lockade 47 unga musikanter, vilka enligt de ansvariga förtrollades av Symfonikernas entusiasm och värme.

Det finns fortfarande de som ifrågasätter vårt engagemang i projektet, men för mig är det självklart att vi ska vara delaktiga i den rörelse som bekräftar det vi i musiklivet har vetat länge: Att musik gör människan hel. Vare sig vi lyssnar eller spelar själva ger tonerna näring åt vårt inre. Förlöser spänningar och väcker bubblande förväntan på vad livet kan föra med sig.

Samhället förändras och vi kan inte längre förvänta oss att människorna letar sig in till musiken på traditionella vägar. Vi måste gå ut på torget och ropa in dem. El Sistema är ett sätt, att bjuda in till ett problematiserande av den klassiska musiken ett annat.

Igår uruppförde Göteborgs Symfoniker Anders Hultqvists bearbetning av Beethovens femte symfoni. Eller nyuppsättning, som Anders själv föredrar att säga. Likt en regissör har han sökt frilägga symfonins innersta mening genom att skala bort och flytta om i det manus mästaren lämnat efter sig.

Får man verkligen göra så? Ge sig på en fulländad skapelse med borste och skrapa. Meningarna går isär. Någon uttryckte det som att Hultqvist har skurit i en levande kropp, att Beethovens hjärta pulserar så starkt i musiken att ingreppen är närmast vanhelgande. För någon annan är bearbetningen helt utan mening, nästan skrattretande, eftersom inget kan bli bättre än originalet.

Själv tycker jag att det är uppfriskande. Dels att höra välkänd musik i ny klädnad, dels själva greppet att problematisera den symfoniska musikens traditionstyngd.

Jag håller med kritikerna om att vi har ansvar för att förvalta och eftersträva fördjupad insikt om det klingande kulturarvet, inte att förvanska det. Det är en hisnande tanke att vår tids tolkningar bygger på en tradition där kunskap och känsla har förts över från musiker till musiker i generationer och att musiken har en så stark mening i sig själv att det efter två hundra års framföranden fortfarande finns mycket nytt att upptäcka.

Samtidigt menar jag att vi genom problematiserande av traditionen kan göra den mer levande både för oss själva och för dem som ännu inte trollbundits av den klassiska musiken. Jag hörde verkligen Beethovens femte symfoni på ett nytt sätt igår. Upptäckte passager som tidigare gått mig förbi, smakade på klangerna med nyöppnat sinne. Jag tyckte om det jag hörde och längtade samtidigt tillbaka till originalet. För mig innebär inte Hultqvists bearbetning ett fjärmande utan ett närmande så starkt att symfonin snurrar i min CD-spelare när jag skriver detta.

Med anledning av gårdagens uruppförande, som också rymde Hultqvists genomkomponerade dubbelkonsert Melancholia för gitarr, oboe och orkester, har vi i veckan anordnat både en kammarkonsert och ett seminarium i samarbete med Göteborgs universitet.

Ett femtiotal forskare, studenter och tonsättare diskuterade igår den klassiska musiken och dess traditioner. I tisdags fick vi höra djärva tolkningar av Brahms och Wagner interfolierade av ett samtal om vad musikerna funnit då de släppt taget om traditionen.

Gårdagens konsert avslutade med ett framförande av Stenhammars första symfoni. En angenäm bekantskap för mig som inte tidigare har hört den. Flödande linjer och stora klanger, ljuvligt framfört av våra skickliga musiker. Dirigent var Andrew Manze.

Veckans möte med ledningsgruppen ägnades huvudsakligen åt budgeten för 2012. Som vanligt överstiger kostnadsökningarna den förväntade bidragsuppräkningen, så ambitionerna måste dämpas. Många timmars diskussion återstår.

På veckan agenda har också stått enskilda samtal med flera medarbetare. Ett viktigt komplement till alla möten vi har i grupp. Mellan fyra ögon kan vi unna oss ett associationsflöde som annars inte är möjligt. Dessutom ger det utrymme för mer personliga spörsmål. Vi är alla människor av kött och blod och för mig är det viktigt att se till varje medarbetare som den individ han eller hon är.

Igår fick vi det officiella beskedet att Gustavo Dudamel tilldelats prestigefyllda Gramophone Award inom kategorin Årets artist. Vi är omåttligt stolta.

Helena Wessman 2011-10-07