Musiker är ett självkritiskt släkte. Alltid finns det något de tycker sig ha bort göra bättre. Samtidighet, intonation och klang. Allt analyseras noga och minsta misstag kan förmörka upplevelsen av ett annars gudomligt framförande. Desto större blir lyckan då de inblandade samstämt konstaterar att bättre än så här kan det knappast bli.

Så var det igår. Yra av glädje tumlade Göteborgs Symfoniker av podiet efter en konsert som fick publiken att stampa och ropa i bänkarna. Applåderna ville aldrig ta slut och Gustavo Dudamel ropades in fler gånger än hans blygsamhet vanligen tillåter. Som alltid delade han framgången med musikerna och kröp längre in i orkestern för varje inropning. Till sist bara vinkade han och tog med sig musikerna av podiet.

När vi samtalade i dirigentlogen efteråt lyste han av tillfredsställelse. ”De spelade så vackert, helt underbart. Vilken orkester! Efter fem år tillsammans har vi verkligen uppnått något unikt.”

Musiken de framförde var Brahms andra pianokonsert och Mendelssohns tredje symfoni. Solist var den ryskamerikanske stjärnpianisten Yefim Bronfman, som vann allas hjärtan redan under repetitionerna. En gudabenådad musiker.

Veckan var kort. Dudamel anlände sent i måndags kväll och konserter gavs onsdag och torsdag. Sålunda inskränktes förberedelserna till en heldag och genrep innan första konsert, drygt sju timmar allt som allt. Inte mycket, men med musiker av världsklass går det uppenbarligen. Konserterna höll exceptionellt hög kvalitet.

En kväll som igår när känslan bakom scen är oslagbar. Varma, trötta och lyckliga musiker. Rusiga åhörare som kramas och ivrigt delar med sig av sina upplevelser. Dirigenten som pustar i sin loge innan dörren slås upp och gratulanterna väller in. Solisten som myser åt spektaklet och smiter undan för att varva ned vid flygeln. Det är fuktigt, trångt – och alldeles underbart.

Pricken över i var den fest musikerna hade ordnat för att tacka sin chefdirigent och fira den annalkande julen. Julgranar, ljuslyktor och en fullstor isbjörn (sic!) prydde pausrummet i vars ena ände ett festligt julbord hade dukats upp. Symfonikerna bjöd på Luciatåg och lyckorusig allsång till ”O, helga natt” medan Gustavo Dudamel smet in bakom disken och serverade varmkorv och dricka. Ett bättre avslut på en intensiv höstsäsong är svårt att tänka sig.

Musikerna tar ledigt, men administration och tekniker fortsätter ännu några dagar. Helt stängt är Konserthuset bara under helgdagarna. Själv beger jag mig omsider till Gotland för traditionellt julfirande med min stora familj och tar därmed blogg-paus till den 6 januari.

Innan jag stänger butiken återstår att tacka alla medarbetare, vår styrelse, Västra Götalandsregionen, våra sponsorer och samarbetspartner samt – inte minst – publiken för ett härligt och framgångsrikt 2011. Det är fantasikt hur rikt livet blir med musik!

Och som en liten knorr, ett citat ur senaste numret av musikmagasinet Opus.

”Med ett konsekvent och sprudlande formspråk fokuserar marknadsföringen på konsertupplevelsen och hur musiken tar oss med till fantastiska platser där vi sitter i vår stol. Reklamens lekfullhet matchas med knivskarp professionalism och både traditionella och nya mediekanaler används skickligt för att kommunicera kvalitet och nytänkande. Göteborgs Symfoniker håller sitt varumärke, publiken och utmärkelsen ‘Årets Marknadsteam’ i ett fast grepp.”

God Jul och Gott Nytt År!

Helena Wessman

Rutorna skallrar i blåsten och kalla vindpustar tränger in genom de otäta fönsterna. Det är storm och SMHI varnar för kraftigt snöfall. Sängen lockar. Tänk att få krypa ned under det varma täcket och bara ligga där och lyssna.

Men icke. Arbetsdagen är påbörjad och ska omsider ända i en resa med tåg hem till Västerås. I det perspektivet mister ovädret genast all charm.

Än är det flera veckor till jul, men i Konserthuset har firandet pågått länge. Julshowerna avlöser varandra och igår var det dags för vår eget Juljubel. Göteborgs Symfoniska Kör, Göteborgs Symfoniker, Claes Malmberg och Elin Rombo bjöd på ett program där stämningsfylld julmusik varvades med stå-uppor a la Malmberg. På dirigentpulten stod vår kormästare Christina Hörnell.

Kormästare är ett finare ord för kördirigent och titeln används kanske främst inom operavärlden. Vår kormästare ansvarar för Göteborgs Symfoniska Kör och leder instuderingen av de verk vi framför med kör och orkester. Fyra produktioner per år brukar det bli.

Christina Hörnell har en anställning hos oss, men körsångarna deltar på sin fritid. Så fri tiden nu kan anses vara under produktionsveckorna med repetitioner och konserter varje kväll, direkt efter jobbet för de flesta.

Själva kören är en förening, som får driftsbidrag av Göteborgs Symfoniker AB. Varje tisdag kväll repeterar de i Konserthuset till ackompanjemang av Symfonikernas pianist Erik Risberg. Omkring hundra sångare deltar och glädjen är påtaglig. Ett gott exempel på det som inom politiken numera kallas ”samverkan med civilsamhället”, det vill säga professionella institutioners samarbete med föreningslivet.

Juljubel framförs fyra gånger för utsålda hus. På söndag får kören vila, medan musikerna förmodligen kastar sig över nästa uppgift. Gustavo Dudamel anländer på måndag kväll för en kort samvaro med sin europeiska orkester och alla vill vara väl förberedda.

För orkestermusiker är de verkligt fria dagarna få. Varje vecka ska de framföra ett nytt program med stämmor som ska övas in i gliporna mellan produktionerna. ”Pingvinfabrik” har någon lite vanvördigt kallat vår verksamhet och i viss bemärkelse stämmer det.

Under säsong matas produktionerna fram som på löpande band med nystart måndag morgon och konserter torsdag-fredag. Skillnaden mot bilfabrikens ”lina” är kraven på förberedelse och att musikerna vid varje tillfälle förväntas lägga ned sin själ på det musikaliska uttrycket. Sådant kostar på och då jag möter musikerna bakom scen så här i slutet av terminen ser jag att de är slitna. Fast på podiet märks ingen matthet. De är ju proffs.

Trötta är vi förstås lite till mans. Personligen har jag åter gått i fällan och laddat kalendern med alldeles för många möten de sista veckorna före jul. Eftersom jag dessutom har mycket skrivbordsarbete blir dagarna långa. Att jag aldrig lär mig!

Det verkar ligga i människans natur att jaga fram något slags avslut före de längre ledigheterna. Vi hade mingel för våra välgörare igår – politiker inom Västra Götalandsregionen, sponsorer och andra som gynnar verksamheten – och alla sa samma sak. Före jul går tempot upp. Vi springer som tokar och tänker att snart, då när alla frågor är avklarade, får vi vila.

Vad gör en VD vid sitt skrivbord? Då koncentrationen tryter undrar jag själv, men goda dagar ägnar jag mig åt besvara mejl och prata i telefon, förbereda möten och presentationer, jobba med ekonomin, lyssna på musik och läsa på om artister. I rollen ligger också att skriftligen informera om verksamheten, till exempel genom denna blogg.

Balansen mellan mötes- och skrivbordstid brottas alla administratörer med. Vi behöver prata med varandra, men många känner frustration över att inte få tillräckligt med tid för enskilda uppgifter. Medicinen är att utveckla mötesformerna. Fokus på mötets uppgift, inget dödsnack och lyssna koncentrerat på det sägs. Underbart när det fungerar, men svårt när koncentrationen krackelerar. Vi övar oss varje dag och jag tycker att vår möteskultur är bra. Tack för det alla kollegor!

Nu börjar det ljusna och jag ska packa ihop datorn och gå till jobbet. Under förmiddagen har vi möte med samverkansgruppen och direkt efter träffas programutskottet. Samverkansgruppen är det forum där jag diskuterar verksamhet och arbetsförhållanden med skyddsombud och fackliga företrädare. Vi träffas tre-fyra gånger per termin.

Samverkansmöten hålls också inom administration respektive orkester och leds då av vår administrative chef Erika Strand och orkesterchefen Johan Nordin. Dialog är nyckeln till utveckling och jag tycker att vi har ett gott samtalsklimat. Även om vi inte alltid tycker lika (vilket vi förstås inte kan förväntas göra, olika perspektiv som vi har) hittar vi oftast en gemensam väg framåt.

Jag tycker att diskussionerna är givande och trivsamma och kan således se fram emot en trevlig arbetsdag innan jag ger mig i kast med äventyret att åka tåg i snöstorm.

Helena Wessman 2011-12-09

Att lyssna till en symfoniorkester är att vara del av ett historiskt flöde. Musik, instrument och uppförandepraxis går långt tillbaka i tiden. I Göteborgs Symfoniker har vi stråkinstrument från 1600-talet. Sättet att spela Stenhammar är nedärvt från tonsättarens tid som chefdirigent och i den vackra konsertsalens väggar sitter klanger från mer än 75 års veckovisa konserter.

Oftast är flödet tillbakablickande, men det händer att vi kan foga en ny länk till kedjan. Sända iväg en glänsande farkost för evigt omlopp runt jorden. Det gjorde vi igår när vi uruppförde Albert Schnelzers cellokonsert Crazy Diamond. Ett nytt standardverk, var det samlade omdömet. Gudomligt spelat av vår solocellist Claes Gunnarsson och Symfonikerna under ledning av Nikolaj Znaider.

Ett historiskt sammanhang var också Kungliga Musikaliska akademiens högtidssammankomst som jag bevistade i måndags. När akademiens preses (ordförande) öppnade mötet svingades klubban för tvåhundrafyrtionde gången. Akademien startades av Gustav III och har sedan 1700-talet vårdat sig om musiken i Sverige. Den kungliga anknytningen vidmakthålls och i år fick medaljörer, pristagare och stipendiater ta emot sina utmärkelser ur kronprinsessan Victorias hand.

Efteråt blev det mingel och middag i Grands vinterträdgård. En uppsluppen tillställning, trots den högtidliga inramningen. Snapsvisor och tacktal blandades med spirituella infall av preses i högform. Klingande kristall och glada skratt följde mig då jag omsider körde hem i novembernatten.

Efter ett par dagar återvände jag till Stockholm i onsdags. Denna gång för att sammanträda med insynsrådet för Statens Musikverk. Den nya myndigheten bildades i juni sedan Rikskonserter lagts ned. Ett insynsråd är ett slags styrelse med begränsad befogenhet.

Musikverkets uppdrag omfattar såväl kulturarvsvård som bidragsgivning till nyskapande musikprojekt. Det senare inom ramen för Musikplattformen, som i år delade ut tio miljoner till 54 projekt. Nästa år finns 25 miljoner att tillgå. Mycket pengar, kan tyckas, men ambitionerna inom svenskt musikliv är betydligt högre än så. I den första omgången kom 280 ansökningar in.

Statens Musikverk leds av generaldirektör Stina Westerberg och chef för Musikplattformen är Jonas Burman. Inom verket finns ytterligare fem verksamheter med varsin chef. Musikverket har att svara inför kultur-, utbildnings-, närings-, arbetsmarknads- och utrikesdepartementen, vilket gör uppdraget komplext. En komplexitet ligger också i musiklivets mångfald. Verket har en grannlaga uppgift i att avgränsa sitt engagemang och skapa balans mellan genrerna. En sak är dock klar. Statens Musikverk ska stödja det fria musiklivet, inte stora institutioner som Göteborgs Symfoniker.

Vi söker stöd på annat håll och gårdagens möte med sponsorrådet gav gott hopp. I rådet, som formellt är styrelsens arbetsgrupp för utveckling av näringslivskontakter, ingår politiker samt företrädare för näringslivet och de många fonder och stiftelser som stödjer kulturlivet i Göteborg. Kloka och erfarna personer som gav oss råg i ryggen.

Om vi ska lyckas föra Göteborgs Symfoniker upp i den absoluta världseliten krävs uppbackning från många håll, moraliskt och ekonomiskt. Sponsring handlar inte enbart om finansiering, utan är lika mycket en fråga om förankring och förnyelse.

Av gårdagens resonemang att döma kan vi känna tillförsikt, även om utmaningarna är stora. Det kostar mycket att driva en symfoniorkester och långt ifrån alla företag känner sig hemma i den klassiska musiken. Men vi har en glänsande ”produkt” som väl kan matcha imagen hos landets främsta företag och den som en gång har ”drabbats” av kraften hos en fullstor orkester vill oftast stanna kvar. Vi borde kunna hitta samarbeten som gynnar båda parter.

Bevis på glansen hos Göteborgs Symfoniker har vi denna vecka fått tvåfalt. Först genom en Grammynominering för bästa ljud på inspelningen av Weinbergs symfoni nr 3 och Svit nr 4. Sedan genom finska Emma Classical Award, där vår inspelning ”Fagerlund: Isola” igår prisades som bästa klassiska album. Jag är omåttligt stolt.

Helena Wessman 2011-12-02