När jag som trombonist var inne i arbetstyngda perioder fick jag varje morgon lägga timmar på att värma upp. Jag började med djupandning för att syresätta kroppen och satte sedan försiktigt munstycket till munnen. En rak ton, glissandon upp och ned och allt snabbare intervallväxlingar.

Munstycket i trombonen och samma sak igen. Långa mjuka toner i svepande skalor, flexövningar i kvarter, sexter och oktaver. Fler skalor, långa toner och så småningom teknikövningar med draget. Till sist koraler och enkla melodier för att väcka själva musiken, mitt uttryck.

Det gällde att inte forcera, utan att sakta låta kropp och själ vänja sig vid den belastning som under alltför få timmar varit bortlyft. Det var ibland alldeles för tätt mellan de egna övningspassen, ensemblerepetitionerna och kvällskonserterna.

Nuförtiden är det hjärnans stelnade synapser jag har att lirka upp. Jag kan vara ganska förvirrad då jag kliver upp på morgonen efter bara några timmars sömn i slutet på en intensiv arbetsvecka. Fortfarande är det musiken som hjälper mig igång. Både i form av musikradions lotsning genom morgonbestyren och i faktiskt musikutövande.

Jag lär ett nytt instrument och övar en stund varje morgon. Effekten det har på min mentala status är häpnadsväckande. Ett själsligt välbefinnande hade jag väntat mig, men inte att musicerandet så tydligt skulle påverka min tankeförmåga. Huvudet klarnar och minnet stärks. Jag upplever att övningen gör mig smartare.

Min upplevelse är inte unik. Forskning inom flera fält bevisar musikens helande kraft. Läs till exempel på www.themusicalbrain.org och på Karolinska Institutets hemsida.

Desto konstigare då att musik och andra estetiska ämnen sitter så trångt till i skolpolitiken.

När man nu vet att estetiska ämnen stimulerar lärande på de flesta andra områden borde det väl vara självklart att metodiskt väva in dem i all undervisning. För att inte tala om vikten av att erbjuda musik och andra konstformer som en utvecklande fritidssysselsättning för alla barn och ungdomar.

Men icke, någon kulturskolelag har vi inte och i skoldebatten framhålls nästan enbart naturvetenskapens förtjänster. Och till det kommer de relativt blygsamma summor som i kommunala, regionala och statliga budgetar sätts av till kultur. Det är mycket svårt att förstå, tycker jag, när vi å andra sidan talar om behovet av kreativa medborgare och oroar oss för folkhälsan och samhällets sociala hållbarhet.

I debatten om vårt välbefinnande, till exempel, borde kulturen ges samma självklara utrymme som kost och motion. Och i tillväxtdiskussionen borde de anställdas delaktighet i kulturlivet ses som en lika viktig faktor för företags utveckling som etableringsstöd och skattelagstiftning. Tycker jag.

Åter har vi haft anledning att pröva styrkan i vårt planeringsmaskineri. Förra fredagen fick vi besked om att dirigenten Joana Carneiro inte skulle kunna genomföra denna veckas produktion. Arbetet med att finna en ersättare gick igång direkt. Agenturer och enskilda dirigenter kontaktades och efter diverse turer kunde vi på lördagen presentera Christian Macelaru som Carneiros ersättare. På måndagen inleddes repetitionerna med Göteborgs Symfoniker och i onsdags gavs den första konserten.

Christian Macelaru är uppvuxen i Rumänien och har hittills haft sin karriär i USA. Produktionen med Göteborgs Symfoniker blev hans Europadebut, tidigare engagemang i Rumänien oräknade. Också programmet innebar ett slags debut. Varken Camelopardalis av Andrea Tarrodi eller Peter Liebersons Nerudasånger kände han till sedan tidigare. Snacka om snabb instudering!

Slutet gott. Veckans konserter kunde genomföras och det med lysande resultat. Stort tack till Christian Macelaru, mezzosopranen Kelley O’Connor och Göteborgs Symfoniker för det.

Och tack planeringschef Sten Cranner, konstnärliga rådgivaren Karin Tufvesson Hjörne och programutskottets övriga medlemmar för ett strålande samarbete kring jakten på en ersättare. Tänk vad vi kan göra tillsammans!

Helena Wessman 27 september 2013

Den här veckan tog sommarenergin definitivt slut. Jag har varit trött och nedstämd trots allt bra som har hänt. Regnandet påverkar, förstås. I måndags tog det fart på allvar och även om solen skiner just nu vet vi alla vad det innebär: Flera månader med tvära kast i väderleken och stora vattenmängder uppifrån, från sidan och på studs från blöta gator. Höst och vinter i Göteborg kan få vem som helst att deppa ihop.

Som alltid ger musiken tröst. Det blir ingen konsert för mig den här veckan, men väl två föreställningar på GöteborgsOperan – Billy Budd och La Cage Aux Folles. Starkast intryck gjorde Billy Budd med sitt djupa allvar och Benjamin Brittens oefterlikneliga musik.

Världen 100-årsjubilerar Britten i höst, vilket för Göteborgs Symfoniker innebär fyra veckors fokus på hans tonkonst. Kulminationen inträffar den 22 november, då vi på Brittens födelsedag framför War Requiem under ledning av Kent Nagano (som faktiskt också fyller år den dagen). Ett storslaget och gripande verk som inte framförs särskilt ofta. Senast Göteborgs Symfoniker hade War Requiem på repertoaren var 1986 med Yoel Levi på dirigentpulten. Innan dess 1971 under ledning av John Pritchard.

Om någon till äventyrs imponeras av mitt klara minne av orkestern historia måste jag bekänna att så är det inte alls. I själva verket är jag hopplös på att komma ihåg vilka verk som har eller ska spelas. Tur då att det finns digitala hjälpmedel. Vid Göteborgs Symfoniker i form av databasen Opas där all verksamhet sedan starten 1905 finns registrerad.

Tack vare Opas kan jag till exempel berätta att Jean Sibelius dirigerade Symfonikerna i sin andra symfoni den 11 april 1923 och att Carl Nielsen ledde framförandet av sin andra symfoni den 18 februari 1920.

Ett annat hjälpmedel jag nyttjar till beroendets gräns är min smartphone. Där finns kalender, kontakter, mejl, alla mina noteringar och en massa annat. Som stöd för mitt repertoarblockerade minne har jag lagt in alla konsertprogram. Så om jag mitt i ett samtal famlar efter telefonen är det för att kolla vad som ska spelas.

Vi började veckan med personaldag. På programmet stod bland annat en redovisning av administrationens utvecklingsarbete. Även om jag kände till innehållet sedan tidigare blev jag tagen av kraften i avdelningschefernas och några medarbetares dragningar. Göteborgs Symfoniker är verkligen på gång.

De senaste åren har vi bland annat satsat hårt på barn och ungdom med El Sistema, konstnärliga residens för tonsättaren Paula af Malmborg och regissören Svante Grogarn – vars produktion Kom in! för övrigt renderade oss prestigefyllda YEAH! Award i lördags – och ett fördjupat arbete med talangutveckling ihop med kulturskolor och andra.

Vi har etablerat GSO Play, vårt digitala konserthus, och har lagt oss i framkant vad gäller kvinnliga dirigenter och framförande av vår tids musik. Och så har vi förstås knutit Kent Nagano till oss och rent generellt höjt ambitionsnivån för vilka artister vi samarbetar med. Vi har mycket stora ambitioner också vad gäller turnéer och inspelningar.

Det interna utvecklingsarbetet har bland annat omfattat administrativa strukturer och rutiner, ny organisation för programplaneringen och fördjupat medinflytande för medarbetarna också på andra områden.

Vi har hämtat hem all marknadsföring och byggt upp en egen reklambyrå. Abonnemangsstrukturen är moderniserad och vårt kundbemötande har utvecklats. Vår anknytning till näringslivet har också getts ny form. Processerna kring orkesterns arbete på podiet har stärkts och stödet för enskilda medarbetare inom administrationen har blivit tydligare. Allt för att vi tillsammans ska kunna erbjuda konsertupplevelser av allra högsta kvalitet.

När man är mitt i det vardagliga slit som stark verksamhetutveckling kräver kan man undra om någon mer än vi själva märker skillnaden. Igår fick jag bevis på motsatsen då två rikspolitiker oberoende av varandra inför andra gäster framhöll våra förtjänster. Vi möttes på ett mingel och en av dem sa till exempel att ”det händer så fantastiskt mycket spännande kring Symfonikerna. De finns med på många håll och tar verkligen med musiken ut ur sitt hus. Det är så himla bra!”

Himla bra kommer det att bli också ikväll då Göteborgs Symfoniker konserterar ihop med stjärnviolinisten Leonidas Kavakos, som både dirigerar och spelar. På programmet står bland annat Beethovens Trippelkonsert där Kavakos samspelar med pianisten Enrico Pace och vår egen solocellist Claes Gunnarsson. Efter paus blir det Musorgskijs Tavlor på en utställning.

Mumma, som jag inte får smaka eftersom jag har åtagande på annat håll. Lova att lyssna för mig också!

Det är fredagen den trettonde, men än så länge går det bra. Jag sitter på Stockholmståget ihop med barn- och ungdomsproducenten Petra Kloo Vik och basisten Jan Alm. Vårt mål är Berwaldhallen där vi ska möta Sveriges Radios Symfoniorkester för att berätta om Göteborgs Symfonikers arbete med El Sistema.

För den oinvigde: El Sistema är ”undervisning med musiken som verktyg för social och mänsklig utveckling”, som den officiella definitionen lyder. Syftet är att stärka individer och grupper, så att de kan blomma är känna tilltro till sin förmåga att forma sina liv. El Sistema startades i Venezuela på 1970-talet av José Antonio Abreu. Till Sverige kom det med Göteborgs Symfonikers tidigare chefdirigent Gustavo Dudamel.

El Sistema sprids i snabb takt över landet. Södertälje kulturskola är i gång sedan ett år med Kungliga Filharmonikerna som partner. Kulturskolorna i Malmö och Umeå startar i höst. Där står Malmö Symfoniorkester och Norrlandsoperans symfoniorkester för de professionella fiolerna. När Sveriges Radios Symfoniorkester nu engagerar sig är det tillsammans med Stockholms kulturskola. Fler orter och orkestrar är på gång.

Symfoniorkestrarnas självklara engagemang är unikt för Sverige och jag framhåller oblygt att Göteborgs Symfoniker leder utvecklingen. Utan vårt engagemang tillsammans med Angereds kulturskola hade det inte blivit något El Sistema i Göteborg och knappast någon annanstans i landet heller. För det ligger systematik bakom spridningen.

Ända sedan starten 2010 har vi i Göteborg ordnat årliga konferenser kring El Sistema parallellt med processledarnas oförtröttliga informationsarbete. Otaliga grupper har gjort studiebesök i Göteborg och ännu fler har bjudit in Camilla Sarner, Malin Aghed och Johanna Ericsson – som med sitt varma engagemang skulle kunna entusiasmera en sten – hem till sina egna verksamheter.

För Göteborgs Symfoniker handlar El Sistema-arbetet om att placera det kulturarv vi förvaltar mitt i samtiden. Vi bidrar till samhällets utveckling och når samtidigt ut med vår musik till människor vi aldrig annars skulle nå. På sikt kommer det att påverka såväl publikens sammansättning som vilka musiker som spelar i orkestern. Jag antar att bevekelsegrunderna är ungefär desamma för övriga orkestrar som deltar.

Denna vecka har Göteborgs Symfoniker samarbetat med de unga stjärnskotten David Afkham och Alina Pogostkina. Eller skott och skott. Under middagen efter konserten igår talade vi om hur lång tid det tar att bygga upp en karriär som dirigent eller solist.

Violinisten Alina Pogostkina föddes i Ryssland, men växte upp i Tyskland. ”Hemma i Ryssland var jag underbarn, men då jag var åtta år bytte vi hemland och då fick jag börja om från början. Jag har spelat mycket på gatorna för att försörja mig.” Genombrottet kom med förstapriset i Sibeliustävlingen 2005. ”Då hade jag under tio år tävlat och brottats med nerver och tvivel på min förmåga”, berättar hon.

Både Afkham och Pogostkina menar att agenturerna har en marginell betydelse för deras internationella framgångar. I början, när de var helt okända namn, var det bra att agenterna jobbade fram engagemang, men utdelningen är hela tiden upp till artisterna. ”Det gäller ju att bli återinbjuden”, säger Afkham. ”Det kan ingen agent hjälpa dig med. Allt handlar om kvaliteten på mitt arbete och att jag kan skapa goda arbetsrelationer.”

De anser båda att det är bra om karriären får växa fram i lugn takt. Afkham är noga med att inte ta på sig större uppgifter än han vet att han säkert klarar av. ”Jag jobbar mycket med mindre kända orkestrar som jag i lugn och ro kan utvecklas med. Det är så väldigt mycket man behöver lära sig.” ”Jag behöver också långa avbrott då jag kan ägna mig åt mina studier”, fortsätter han. ”Annars finns det risk att det blir ytligt.”

Ytlighet är nog det minsta alla som denna vecka har lyssnat till och spelat tillsammans med David Afkham tänker på. Trots att han inte är äldre än trettio är Afkhams förhållande till musiken och orkestern synnerligen moget. Detta och hans djupa respekt för yrket bäddar för en lång och framgångsrik yrkesbana. Precis som för hans mentorer Bernhard Haitink och Herbert Blomstedt, vilka är fullt verksamma fast de sedan länge passerat åttio.

Mötet mellan David Afkham, Alina Pogostkina och Göteborgs Symfoniker var av sådant slag att jag tvärsäkert kan påstå att det kommer att ske igen. David Afkham är bokad för ytterligare en vecka den här säsongen och minst en året därpå. För Pogostkina kan det dröja lite längre. Under tiden kan vi njuta av den inspelning vi gjorde av gårdagens konsert. Håll utkik på www.gsoplay.se.

I onsdags ordnade vi träff för näringslivet. Syftet var att etablera Göteborgs Konserthus som mötesplats för företagare och – förstås – låta dem stifta bekantskap med Göteborgs Symfoniker. Utöver att vi informerade om vår verksamhet fick deltagarna lyssna till föredragshållare från Göteborgs-Posten och Posten Meddelande AB. Tema var den digitala utvecklingen och hur den påverkar oss som kunder, mediakonsumenter och konsertpublik. Många kom för att lyssna och tog mycket positivt emot såväl föredragen som den efterföljande konserten. Glada tackmejl strömmade in hela torsdagen.

Vad mer denna vecka? Programutskott, lönesamtal med cheferna, fortsatt budgetarbete och en enveten kamp för att återta kontrollen över min vildvuxna mejlbox. Precis som vanligt alltså. Det är fortfarande fredagen den trettonde och tåget når strax sin slutdestination. Det lovar gott.

Helena Wessman 13 september 2013

Det är trevligt att bli överraskad. Som när man sent på kvällen, i desperat längtan efter sömn, kommer till hotellet och finner det beställda enkelrummet transformerat till en svit. Rummet är stort som halva min lägenhet i Göteborg och i badrummet går man nästan vilse. Design och färgsättning är av yppersta klass. Atmosfären lantligt herrgårdslik. Jag har till och med egen uteplats. Inte illa för en vanlig torsdag.

Jag befinner mig i Kvänum, en av tätorterna i Vara kommun. Anledning är konferensen Kultur på landsbygd, som Vara Konserthus arrangerar som en del av sitt 10-årsfirande.

Konserthuset på Västgötaslätten blev ett fenomen redan på planeringsstadiet. Det svenska musiklivet tvinnade sitt hår, undrande hur i all världen en så liten kommun vågade tänka så stort. Tio år senare finns undran kvar, nu inriktad på hur man bär sig åt för att nå en så hisnande framgång som Vara Konserthus har gjort.

Därför konferensen som visar på Vara Konserthus och liknande satsningars goda exempel. Utöver Vara Konserthus har vi lärt mer om Opera Nordfjord i Norge och Västanå Teater i Värmland. Konferensdeltagare är institutionschefer, kommunala tjänstemän och politiker. Alla med ambition att göra skillnad med kultur.

Att vi kan göra det konstaterades i ett föredrag av författaren Lars Berg. I sina böcker Sång över Kalahari och Skymningssång över Kalahari tar han ett brett grepp om forskningen kring hur människan blev människa. Vårt behov och förmåga att uttrycka oss konstnärligt går som en röd tråd genom historien och skiljer tydligt ut oss från våra kusiner aporna.

Idag ägnas konferensen åt kulturlivets digitalisering – bl a ska Göteborgs Symfonikers kommunikationschef Urban Ward berätta om GSOPlay – och Sveriges Radios uppdrag gentemot det svenska musiklivet. Avslutningsvis kommer kulturminister Lena Adelssohn Liljeroth att tala om hur vi kan göra kulturen mer tillgänglig på landsbygden.

Diskussionen är viktig. Sverige är ett långt land och om vi vill ge människor möjlighet att bosätta sig utanför storstadsregionerna är det viktigt att kulturen når ut i vardagen också på mycket små orter.

Som Lars Berg lägger fast i sina böcker måste vi få konstnärliga upplevelser för att fungera, precis som vi behöver äta, sova och motionera. Kulturlivets decentralisering har därför varit en viktig del av kulturpolitiken ända sedan 1970-talet. Men den kommer inte av sig själv. Det krävs tydliga prioriteringar och tillräckliga resurser.

Om någon skulle få för sig att det ligger en motsättning mellan mitt odelade stöd för kultur på landsbygden och uppdraget att leda en av landets största orkesterinstitutioner kan jag dementera detta starkt. Allt hänger ihop. Kulturlivet har sitt eget ekologiska system där de olika delarna ger kraft och näring åt varandra.

Ett kulturliv med ambition att göra oss till hela människor måste rymma såväl väl utbyggda kulturskolor, amatörensembler och fristående professionella grupper, som stora institutioner med internationell spets. Både för att medborgarna behöver bredden och för att delarna befruktar varandra.

Orkesterinstitutionerna skylls ofta för att suga musten ur det så kallade fria musiklivet, det vill säga icke institutionsbundna grupper inom olika genrer. Skär ned orkestrarnas anslag så blir det mer musik för pengarna, brukar det heta. Struntprat, säger jag. Starka institutioner agerar draglok politiskt, ekonomiskt och publikt. Väl finansierade orkestrar lägger med sin verksamhet grunden för satsningar på ett kompletterande konsertutbud i mindre konstellationer och andra genrer.

Samtidigt är vi stora orkestrar beroende av att det fria musiklivet når ut i hela landet, så att människors hunger efter levande musik i vardagen kan stillas. Inte för att jag menar att kultur på landsbygden är mer vardaglig är den vi tillhandahåller i konserthusen. Det jag säger är att det ska vara lätt att gå på konsert, oavsett var man bor, och att om man har stadig tillgång till musikupplevelser ökar sannolikheten att man emellanåt ta sig in till städerna för att lyssna till våra stora symfoniorkestrar.

Dessvärre är kulturens ekologiska system ständigt utsatt för påfrestningar. Är det inte kulturskolor som hotas av nedläggning, så stryps medelstilldelningen till de fria grupperna och de institutioner som distribuerar deras konserter och föreställningar. Eller så är det de stora institutionerna som satts på svältkost och därför har svårt att klara kvaliteten.

Om hela Sverige ska leva måste det kulturella ekosystemets alla delar ges vettiga förutsättningar. Jag hoppas att kulturministern idag presenterar en plan för detta ska kunna garanteras.

Hemma i Göteborg repeterar våra kära symfoniker inför dagens säsongsöppning. Venezuelanske Rafael Payare dirigerar och som solist hör vi den den amerikanska cellisten Alisa Weilerstein. Rosenberg, Dvorak och Sjostakovitj står för musiken. Det ska bli härligt att komma igång med ordinarie konsertverksamhet igen!

Veckan i övrigt har jag ägnat åt budget 2014, ansökningar till Statens Kulturråd, Konserthusets utveckling (själva huset) och diverse möten i större och mindre format. En helt vanlig vecka, med andra ord. Kryddad med gårdagens hotellöverraskning. Det är kul att vara VD för Göteborgs Symfoniker.

Helena Wessman 6 september 2013