Ibland får jag känslan av att vara med om något historiskt. Av att befinna mig i ett skeende som kommer att införlivas i den framtida berättelsen om vår tid.

Så var det förra helgen, då två enastående framföranden av Mahlers andra symfoni försatte publiken i andlös extas. Stämningen var laddad redan innan Gustavo Dudamel lyfte taktpinnen och stegrades under de följande 90 minuterna till en nivå som fick oss att skrika rakt ut i applådtacket.

Konserterna var Gustavo Dudamels sista som vår chefdirigent och medverkande var sopranen Camilla Tilling, alten Anna Larsson, Göteborgs Symfoniska Kör och Göteborgs Symfoniker.

Efter den andra konserten, på lördagen, avtackades Dudamel med blommor, tal och hedersbetygelser. Göteborgs Universitet meddelade att han utsetts till hedersdoktor vid Konstnärliga fakulteten. Göteborgs stad tilldelade honom stadens förtjänsttecken och Västra Götalandsregionen kungjorde att man har instiftat ett stipendium i hans namn. Göteborg & Co och AB Volvo hedrade Dudamel med ett ge pengar till El Sistema Göteborg. El Sistema självt tackade honom med sång och ett exemplar av fotoboken om det första året med El Sistema i Hammarkullen.

Gåvan från oss, Göteborgs Symfoniker AB, är att vi namnger vårt ombyggda notbibliotek efter Gustavo Dudamel. I Konserthuset finns sedan tidigare Stenhammarsalen och Neemerummet. Framåt hösten kan vi öppna Dudamelbiblioteket med en av Nordeuropas största samlingar orkesterrepertoar.

Under personalfesten som följde på det officiella programmet överlämnade vi och representanter för kören gåvor av mer privat natur. Han har ju inte enbart varit en uppskattad chefdirigent utan är också en mycket kär vän.

”Detta är inte slutet, inte ens början på slutet”, upprepade Dudamel otaliga gånger under veckan. I juni 2013 kommer han tillbaka. Då som Göteborgs Symfonikers hedersdirigent.

Veckan med Dudamel var inte heller slutet för Göteborgs Symfonikers arbetsår. Ännu återstod en viktig konsert, vilken genomfördes i tisdags då SEB, en av våra huvudsponsorer, samlade anställda och kunder för en dag i Göteborgs Konserthus. Ett matnyttigt seminarium följdes av en konsert med Göteborgs Symfoniker. Solister var Evelyn Jons och Fredrik Zetterström, Mats Rondin dirigerade och vår egen Måns Pär Fogelberg var konferencier.

Konserten var förtjusande på alla sätt. Orkestern spelade briljant, solisterna charmade sig ända in i hjärteroten och Måns Pärs underfundiga presentationer lockade fram många skratt. Programmet hade ett kärlekstema och bestod av korta favoriter ur orkester-, opera- och musikallitteraturen.

Att få bra flyt i ett sådant program är inte helt enkelt, men denna gång var det perfekt. Där jag satt i publiken rördes jag stolt till tårar över den kapacitet som finns inom organisationen. Årets SEB-dag manifesterade på bästa vis den höga professionaliteten hos musikerna, administrationen, teknikerna och restaurangpersonalen.

Nu stundar semester för de flesta av oss. Själv jobbar jag två dagar till och avslutar säsongen i Skottland där jag befinner mig för att delta i El Sistema Raplochs väldiga manifestation, The Big Concert. The Big Noise, som El Sistema kallas här, arrangerar en väldig friluftskonsert där 120 barn från Raploch spelar tillsammans med sina nyvunna vänner i Símon Bolívarorkestern från Venezuela. Dirigent är förstås Gustavo Dudamel.

Säsongen 2011/2012 har varit framgångsrik på alla sätt och många nya lärdomar har kommit oss till del. Jag vill rikta ett varmt tack till våra skickliga och hängivna medarbetare, till Göteborgs Symfoniker AB:s styrelse, till vår ägare Västra Götalandsregionen och till våra sponsorer och samarbetspartners. Samt, förstås, till publiken. Utan er som lyssnar vore vår verksamhet intet.

VD-bloggen gör nu uppehåll och återkommer den 17 augusti. Trevlig sommar!

Helena Wessman 2012-06-21

Det skrivs tal. Jag vet flera som filar formuleringar dessa dagar. Imorgon kommer de att stå på podiet framför Göteborgs Symfoniker och ge uttryck för allas vår glädje över fem års samarbete med Gustavo Dudamel.

Gustavo försäkrar att samarbetet kommer att fortsätta – hans relation till Göteborgs Symfoniker är för livet – men det är ett obestridligt faktum att hans period som chefdirigent snart är till ända.

Stämningen är alltid laddad då han arbetar med orkestern, men känslorna denna vecka är speciella. En intensiv arbetsglädje med sorgstänk. Solskensregn. Musikerna spelar så instrumenten glöder och personalen runt omkring slår knut på sig för att allt ska gå smidigt. Jag kan lova att vi får två fantastiska konserter.

Konserten på lördag sänds direkt i Sveriges Radio P2. Som uppvärmning bjöd P2 på en hel kvälls Dudamel-fokus igår. Sveriges Radio har sänt ett tjugotal konserter med Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker och igår fick vi bland annat höra godbitar ur Beethovens femte symfoni, Stravinskijs Eldfågeln och Våroffer samt beställningsverket Rituales Amerindios av Esteban Benzecry.

Gäster i studion hos programvärden Andreas Lindahl var jag själv och vår cellist Johan Stern. Johan kom direkt från genrepet på Mahlers andra symfoni och berättade med stor värme och insikt om den fantastiska resa Gustavo och Symfonikerna har gjort tillsammans. Tack för det, Johan!

Göteborgs-Posten hade också fokus på Dudamel igår. Kulturbilagans hela förstasida upptogs av en bild på Gustavo och glada barn från Hammarkullen.

När Gustavo skulle ta med journalisten till sina favoritställen i Göteborg var Hammarkullen ett givet val. Väl där omringades han av barn som ropade ”Gustavo, Gustavo!”. En vacker illustration av vad hans närvaro i Göteborg har fört med sig. Som initiativtagare till El Sistema Göteborg kan Dudamel glädja sig åt att över 600 barn nu odlar sin framtidstro i en positiv gemenskap grundad på musik.

Inte riktigt allt har handlat om Dudamel denna vecka. I tisdags avslutade vi löneförhandlingarna med musikerfacket SYMF. Två dagar senare fortsatte vi arbetet med att revidera vårt lokala musikeravtal. I båda fallen har samtalen varit mycket konstruktiva. En eloge till musikernas representanter och medverkande chefer för det.

Konstruktiva samtal har vi också med Unionens företrädare. Vid Göteborgs Symfoniker finns en lång tradition av samförstånd mellan fack och arbetsgivare. Vi tycker inte alltid lika, men kan för det mesta tala lugnt och sansat med varandra. Sannolikt för att vi så tydligt har samma mål: En verksamhet i världsklass.

I onsdags hade vi för tredje gången en sittning med Göteborgs Internationella Filmfestival. Vi har nu sytt ihop ett fint samarbetsprojekt som kommer att möta publiken 2014. Det är för tidigt att berätta om innehållet, men att det handlar om film och symfoniorkester torde vara uppenbart.

Semestern är i hastigt antågande. Var och en förbereder sig på sitt sätt, men det höga tempot är gemensamt för oss alla. Paradoxalt nog, för det vore vettigare att ta det lite lugnt nu när alla är så trötta. Vi människor är bra konstiga djur.

För min egen del återstår drygt en veckas arbete innan ledigheten. Schemat är nästan hisnande i upplevelser räknat. Dudamel-avslutning och två spännande tjänsteresor på bara några dagar. En av resorna går till Raploch och den skotska grenen av El Sistema, Big Noise. Efter några års verksamhet anordnar de en stor festival med Simon Bolivarorkestern. Ännu ett tillfälle att lyssna till Gustavo Dudamel, således. Det ska bli mycket roligt.

Helena Wessman 2012-06-15

Tidigt fredag morgon. Familjens studentska vankar högklackat genom huset i otålig väntan på sin stora dag. Redan före sex var hon sminkad och klädd. Sov nog inte många ögonblick i natt. Strax väntar champagnefrukost, därefter utspring, flakåkning, uppvaktning och fest.

Själv sitter jag på hemmakontoret och försöker komma igång med min blogg. Tanken slingrar sig, vill helst vara med de andra i köket. Ska det bli något skrivet idag krävs hård disciplin. Det är bara att bita ihop och sätta igång.

Som vanligt har veckan varit brokigt intensiv. Började med styrelseinternat för Svensk Scenkonst, fortsatte med firandet av Sveriges nationaldag och avslutades med en räcka möten innan jag smet iväg till Västerås.

I Svensk Scenkonsts styrelse sitter verksamhetschefer och politiker från sexton av förbundets medlemsföretag. Nyvald ordförande är Stefan Forsberg, till vardags min kollega i Stockholms Konserthus. Tillsammans med Svenska Scenkonsts VD Ulrika Holmgaard ledde han oss under internatet i diskussioner om scenkonstens framtid och de utmaningar vi redan idag måste tackla.

Det allt överskuggande är hur vi ska komma vidare i pensionsfrågan, men vi diskuterade också hur vi allmänt ska föra kulturens talan i en tid då framgång huvudsakligen mäts i siffror. Vilket faktaunderlag bör vi själva ta fram och hur ska det presenteras?

Ett annat samtalsämne var hur kulturverksamheterna bör utvecklas för att bli relevanta för fler. Hur breda kan vi bli utan att förlora i trovärdighet och kvalitet? Vilka vägar finns att nå ut till de som ännu inte tycker sig ha hemortsrätt i våra fina konsert- och operahus?

Svaret gavs delvis i onsdags då Göteborgs Symfoniker framträdde ihop med Göteborgs Symfoniska kör för 30.000 personer i Slottsskogen.

Slottsskogskonserterna är en nästan trettioårig tradition. Sedan 6 juni blev helgdag samordnas konserterna med Göteborgs stads nationaldagsfirande.

Traditionen byggs på efter hand och omfattade i år både medborgarskapsfirande med musik, tal och utdelande av diplom och ungdomsorkestrar som agerade förband till Göteborgs Symfoniker. Under medborgarskapsfirandet framträdde bland andra elever från El Sistema på Hisingen och vid Symfonikernas informationstält fick musik- och kulturskolor visa upp sig.

I första hand är Symfonikernas konsert förstås en skön upplevelse för människor som vill njuta god musik i det gröna. Genom kopplingen till medborgarsskapsfirandet och El Sistema är den också en viktig del i vår strävan att med musik slå broar mellan individer och grupper som annars inte skulle mötas.

Då jag gick runt i publiken stötte jag på många av dem som regelbundet besöker våra konserter i Göteborgs Konserthus. Människor som hängivet och med stor sakkunskap har följt orkestern i många år. Jag mötte också El Sistema-föräldrar, som kommit för att se sina barn framträda och som passade på att lyssna på Göteborgs Symfoniker när de ändå var där.

De nya medborgarna kunde identifieras genom den presentkasse de fick med sitt diplom. Många hade sökt sig till vår konsert och flera bad att få bli fotograferade ihop med min folkdräkt. De blickar jag mötte var glada och stolta.

Så var där förstås också en väldig massa människor som jag varken kände igen eller kunde gissa mig till varifrån de kommit. Och det spelar egentligen ingen roll. Det viktiga var att de var där och att de fick möjlighet att under avspända former lyssna till Göteborgs Symfoniker.
Musiken vi framförde hämtades ur den symfoniska repertoaren. Anpassad till stunden genom att stora verk delats upp och att de mest koncentrationskrävande styckena utelämnats, men i grunden samma sorts musik som vi presenterar i Konserthuset.

Kvalitetskraven var förstås lika höga som vanligt. Våra musiker ger sitt yttersta, vare sig de framträder i Musikverein i Wien eller på en blåsig scen i Slottsskogen. Och för dirigenten Neeme Järvi var musiken som alltid blodigt allvar, även om han spexade och skämtade med publiken.

Med detta sagt att vi kan bredda oss betydligt utan att förlora vår själ. Och det gör vi. Både genom konserterna i Slottsskogen och andra framträdanden utanför Göteborgs Konserthus. Till hösten också genom att lägga ut våra konserter på internet. Det dröjer ett tag, men jag lovar att berätta när det är dags.

Nationaldagen avslutades med en munter middag för vår 75-årsfirande chefdirigent emeritus, Neeme Järvi. På gästlistan stod personer som har haft stor betydelse för den enorma utveckling Göteborgs Symfoniker genomgick under Järvis 22 år som chefdirigent.

Alla kunde inte komma, men vi var tillräckligt många för att talen skulle dugga tätt. Som relativt nybliven VD (tre års anställning är kort tid i sammanhanget) kände jag mig hedrad av få utbringa välkomstskålen och leda det illustra sällskapets födelsedagssång till vår käre maestro.

På lördag ankommer vår, om möjligt, ännu kärare maestro Gustavo Dudamel till Landvetter. Det är med blandade känslor vi går in i den sista produktionsveckan med honom som chefdirigent.

De band som knutits under Dudamels fem år i Göteborg är mycket speciella och slits förstås inte av bara för att han byter titel (från den 17 juni är han vår hedersdirigent). Ändå smärtar det att den mest intensiva perioden snart är till ända. En inte alltför kvalificerad gissning är att konserterna nästa vecka kommer att bli extra känslosamma.

Helena Wessman 2012-06-08

Neeme Järvi är tillbaka, trettio år efter att han tillträdde som chefdirigent för Göteborgs Symfoniker och nästan tre år sedan sist. Det är tydligt att han trivs. Han showar och skämtar, berömmer orkestern i alla upptänkliga tonarter och driver med vännerna inom administrationen.

Utan att skryta kan jag påstå att vi har fått en till ett magnifikt säsongsslut i år. I tät följd Dudamel, Nagano, Zacharias, Segerstam, Vedernikov, Järvi och så Dudamel igen. De sex är väldigt olika personligheter, vilket kräver stor anpasslighet av orkestern och oss i administrationen. Det kostar på, men är framförallt väldigt stimulerande.

Något som fascinerar mig är hur mycket orkesterklangen skiftar beroende på vem som står på dirigentpulten. Göteborgs Symfoniker är alltid Göteborgs Symfoniker, men ibland blir den lödiga klangen aningen mer briljant, grandios eller mättad. När Neeme Järvi lyfter armarna infinner sig genast den där stora och varma, mycket speciella klangen som jag känner igen från mitt skivlyssnade i början av 1990-talet.

Senast Järvi var här frågade jag hur det kan komma sig. ”Just technique” säger han stenmarskt. ”Dä ä ba å åk.” Fast så enkelt är det förstås inte. Dirigenterna formar klangen på ett mycket medvetet sätt. Balanserar stämmorna, slipar på ansatser, betoningar och avslut och ger mer eller mindre utrymme för musikerna att spela efter eget skön.

Min vecka har som vanligt varit fylld med möten. Genomgående tema har, som sig bör så här års, varit de stora linjerna, framtidsfrågorna. I måndags tillsammans med programkollegiet, senare i veckan med ledningsgruppen.

Det är skönt att sitta ned och reflektera. Alltför ofta upptar de löpande frågorna hela samtalsutrymmet. Hundratals beslut måste fattas varje vecka och om de ska vara välgrundade måste de få sin tid. Fast det fria, lite yviga samtalet behöver också få plats.

Ledningsgruppen har ägnat halvannan dag åt att revidera vår strategiplan för åren 2011-2014. Den ursprungliga planen är ambitiös och egentligen för omfattande – man kan inte greppa allt på en gång – men jag tycker ändå att den håller. Vi har försökt täcka in verksamhetens alla aspekter och har att från år till år välja fokus, det vill säga enas om vad som är viktigast just nu. Det lyckades vi med och jag känner mig laddad inför säsongen 2012/2013.

Till säsongsslut hör också stipendieutdelningar och firande av olika slag. Igår uppmuntrade Göteborgs Symfonikers Vänner våra ambitiösa musiker med studiestipendier och ikväll delar vi ut Järvi-stipendiet som ska gå till musiker som gjort något extra för orkestern och sina kollegor.

På firandesidan planerar vi för Neeme Järvis 75-årsdag och avtackningen av Gustavo Dudamel, som efter fem år som chefdirigent byter titel och blir vår hedersdirigent. Två händelser som kräver en hel del förberedelser och som väcker stora känslor. Vi är nog alla lite tagna av att den mest intensiva perioden med Gustavo Dudamel snart är till ända. Skönt då att han har lovat att komma tillbaka varje år resten av sitt liv.

Helena Wessman 2012-06-01