När tillvaron ställs på huvudet kan man kanske unna sig att citera en töntig dänga. Eller varför inte en prins: ”Mina känslor är all over the place.”

Det handlar om veckans tillkännagivande att jag ska lämna Göteborgs Symfoniker för att istället bli chef för Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. Och om det faktum att offentliggörandet inträffade just på min 50-årsdag.

Födelsedagen hade jag inte tänkt fira något särskilt. Planen var att sitta hemma i vardagsrummet och öva dragspel. Riktigt så blev det inte.

När alla som skulle vara med på personalmötet och presskonferensen i Berwaldhallen hade rådbråkat sina kalendrar återstod bara en dag, den 28 januari. Dragspelet lämnades åt sitt öde och jag drogs istället in i en minst sagt omtumlande virvel av presentationer, intervjuer och gratulationer. Varmt tack, alla vänliga människor som har hört av sig!

Först ska sägas att jag är omåttligt stolt över att för andra gången ha blivit utvald att leda en av landets främsta kulturinstitutioner. Eller egentligen är det tredje gången. Högskolan för scen och musik, där var jag innan jag kom till Göteborgs Symfoniker, kan räknas till samma kategori även om den också tillhör utbildningsväsendet.

Jag är stolt och glad – och samtidigt oändligt sorgsen. Det var med stor vånda jag lät mig lockas in i Berwaldhallens rekryteringsprocess. Jag älskar ju mitt uppdrag här i Göteborg och är varmt fästad vid alla mina medarbetare och externa partners. Mycket är dessutom ogjort – vi har en bit kvar till världstoppen – så jag hade gärna stannat i många år till.

Haken är mitt veckopendlande från Västerås. I sju år har det pågått och det sliter. Jag behöver flytta hem till maken. Och då vore det ju dumt att avstå möjligheten att göra det i kombination med ett så fint uppdrag som det jag nu har fått.

Det som lockar särskilt med Berwaldhallen, utöver de excellenta ensemblerna, är hemvisten inom Sveriges Radio och närheten till systerbolagen Sveriges Television och Utbildningsradion.

Public service är ett av demokratins fundament. Genom att neutralt spegla samhället och erbjuda bildning inom vitt skilda områden rustar public service medborgarna för beslut både i det enskilda och om hur våra gemensamma angelägenheter ska skötas. Om individens fria val ska kunna vara riktigt fritt krävs kunskap.

Att i ett sådant sammanhang ha till uppgift att ge den västerländska konstmusiken spridning är stort.

Också medborgarnas tillgång till kultur är fundamental för demokratin. Genom konsten får vi kontakt med våra inre drivkrafter och kan sätta oss själva i perspektiv till våra medmänniskor, vilket i sin tur ökar vår förmåga att gå utanför oss själva i de stora gemensamma besluten om hur vi ska kunna leva våra liv i landet Sverige.

Det ligger en oerhörd kraft i kombinationen kultur och public service. Kanske inte så konstigt då att jag går igång på det, jag som hela mitt vuxna har varit upptagen av tanken på hur musikens räckvidd ska kunna ökas. Musiken är en skatt som jag vill dela med mig av.

Och nu får jag ju förmånen att fortsätta göra det. Jag är ödmjukt tacksam.

Det blev några turbulenta dagar – många starka känslor väcktes förstås också då jag kom till Göteborg i onsdags – men sedan har den vardagliga lunken (om det nu någonsin blir särskilt vardagligt i ett sådant här yrke) gradvis infunnit sig.

Idag blir det strategidiskussioner med programutskottet och imorgon filmen Koyaanisqatsi med musiken framförd live av Göteborgs Symfoniker och Philip Glass Ensemble på Scandinavium. Ett utmärkt tillfälle att möta sig själv.

Helena Wessman 31 januari 2014

En symfoniorkester är på sätt och vis ett helt gränslöst instrument. Spännvidden vad gäller genrer och tidsåldrar är enorm och användningsmöjligheterna oändliga. I alla fall om symfoniorkestern ifråga har en så öppen attityd som Göteborgs Symfoniker.

Igår fick jag höra det igen: ”Vilken fantastisk orkester ni har här i Göteborg! Musikerna är verkligen hungriga på att spela.”

Så är det inte på alla platser i världen. Enligt veckans dirigent, Charles Hazlewood, kan särskilt engelska och amerikanska orkestrar ha ett avmätt, för att inte säga arrogant, förhållningssätt gentemot de arbetsuppgifter som föreläggs dem.

”Det kan vara helt hopplöst att skapa energi på podiet”, sa Hazlewood och förklarade att det åtminstone i England kan bero på att musikerna jobbar så vansinnigt mycket. En engelsk orkester kan arbeta dubbla pass sex sju dagar i veckan.

Göteborgs Symfonikers knockade igår både medmusikanter och publik. Lyckliga partners på podiet, utöver dirigenten Charles Hazlewood, var sångsolisten Sabina Zweiacker och presentatören Orvar Säfström. Strax bakom kulisserna fanns glade Magnus Johansson som arrangerat musiken.

I publiken satt elva hundra dataspelsfantaster, som gav ett gensvar som i sin tur golvade orkestern. När Orvar Säfström bad musikerna applådera publiken blev det vilt på podiet och efteråt fylldes luften bakom scenen av överväldigade kommentarer.

En bra dag på jobbet, således.

Det vi erbjuder denna vecka är Score, dataspelsmusik framförd live av fullstor symfoniorkester. Uppenbarligen en musikgenre av stort intresse för många. Våra tre offentliga konserter och dagens kortvariant för gymnasieelever sålde slut på nolltid. Över fyra tusen personer, varav de flesta sannolikt inte besöker oss särskilt ofta, kommer att lyssna till Göteborgs Symfoniker denna vecka.

Många av dem kommer dessutom att under ett par dygn göra Konserthuset till sitt och delta i det Sverigemästerskap i dataspel som avgörs i helgen.

Sådant gläder ett direktörshjärta – att ännu en grupp medborgare finner vägen till vårt vackra hus och låter sig beröras av musiken som framförs.

På middagen efter konserten igår talade jag med Charles Hazlewood om detta med att nå ut. Han har många spännande idéer och berättade bland annat om sin orkesterfestival som lockar femtontusen åhörare, om sin ensemble som spelar nyskriven tuff musik på sensträngade barockinstrument och om sin orkester för musiker med funktionshinder, läs mer här.

Jag å min sida talade om vårt arbete med El Sistema och övriga delar av kulturskolan, våra utomhuskonserter och om hur vi specialanpassar produktioner för olika publikgrupper och arbetar för att vårt hus ska bli den självklara mötesplatsen för skilda grupperingar.

Vi enades om att en öppen attityd och ett kreativt sinnelag är ett måste om konstformen klassisk musik ska överleva – och om att vi i detta har stora möjligheter att påverka samhället i stort.

Genom att exempelvis samla personer med funktionshinder och samarbeta med El Sistema kan vi både bidra till att sätta ljuset på och skapa debatt kring orättvisor och ojämlika förhållanden som drabbar grupper av medborgare samt till att stärka deras självkänsla genom att göras deras röster hörda. Och detta utöver den uppenbara fördelen att vi kan erbjuda dem och deras åhörare starka musikupplevelser.

Och det är här symfoniorkesterns gränslöshet kommer in. Sedan jul har Göteborgs Symfoniker hunnit med att vara finalorkester i en tävling för unga solister, konsertera tillsammans barn från El Sistema, ge tre abonnemangskonserter med musik av Mozart och Mahler samt att framföra dataspelsmusik så att hela huset kom i gungning av publikens entusiasm. Och nästa vecka ska orkestern spela live till den mäktiga filmen Koyaanisqatsi på Scandinavium.

Med en sådan spännvidd kan vi nå ut riktigt brett med vår musik. Och det gör vi. Applåden igår, då Orvar Säfström i inledningen presenterade Göteborgs Symfoniker, talade sitt tydliga språk. I salongen satt människor som kanske inte besöker oss så ofta, men som uppenbarligen är stolta över sin orkester.

Helena Wessman s4 januari 2014

Under tre dagar har mönstret varit detsamma. Vid två-tre på natten vaknade kroppen och den trötta hjärnan började varva upp. Frukt, vatten och tidningsläsning på nätet, sedan var det dags att börja arbeta.

Jag har varit i USA och jetlagen triumferar. Att kliva upp mitt i natten har gått bra, men att vara vaken på kvällen var en plåga. Redan på eftermiddagen började jag klippa med ögonen och efter åtta slog mikrosömnen till. Föredrag, samtal eller konsert – jag slocknade obönhörligen.

Skälet till dygnsomställningen var ISPA:s årliga kongress i New York. ISPA, International Society for the Performing Arts, samlar företrädare för kulturinstitutioner inom musik, dans och teater, agenturer, myndigheter och andra med engagemang för kultur. Omkring 400 delegater från hela världen diskuterade konstens förutsättningar i ett föränderligt samhälle.

Vi har talat om kulturbranschens särart, krav på ekonomisk avkastning och engagemang i social utveckling, om nya verktyg för konstens spridning, utmaningar vid etablering av tillväxtfrämjande kulturdistrikt och om behovet av nyskapande samverkan.

Och som iskall underström: Det fria uttryckets minskade utrymme, de senaste årens brutala nedskärningar och utmaningen att säkra en publik för framtiden.

I Marocko fängslas frispråkiga konstnärer och i Spanien har kulturministeriet lagts ned. Över hela världen stängs kulturinstitutioner och alltfler unga söker sin kulturella tillfredsställelse i cyberrymden.

Bara i Kina råder optimism. Där är den klassiska musiken hetare än någonsin med en publik som till hälften är under 40 år. Också Sverige glänser. Enligt undersökning är vi det land inom EU där deltagandet i kulturlivet är störst.

Svårigheterna till trots, inget tystar konstnärerna. Flera talare har konstaterat att ju djupare oro i samhället, desto starkare växer sig kulturutövarnas engagemang. Alternativa rörelser växer fram och stängda institutioner ersätts av förställningar på gator och torg. Lösningarna på finansieringsproblemen är många.

En teater i Newcastle har öppnat gastropub och startat inkubatorverksamhet för kulturföretagare. Sydneyoperan säljer kakelplattor till befolkningen för att finansiera renoveringsarbeten. I Brasilien leds insamilngarna till operan i Rio de Janeiro av en nationell TV-kanal.

Över hela världen engagerar sig kulturinstitutioner i socialt arbete och på Brooklyn i New York har en teatergrupp tagit på sig journalistens granskande roll och startat ett undersökande projekt kring FN:s klimatpolitik.

Mellan panelsamtalen har vi minglat målmedvetet. Kontaktskapande är en viktig del av kongresser av det här slaget. Många har haft listor med personer att söka upp. Organiserade möten var förstås också vanligt förekommande.

Själv har jag bland annat träffat två agenturer för att diskutera ett par längre turnéer som vi planerar för 2015 respektive 2017. Jag har också inlett diskussioner om ett internationellt orkesterutbyte och har haft möte med en kollega från Göteborg vars kalender alltför sällan synkar med min.

Att vakna mitt i natten har fördelen att man kan arbeta ostört, så paradoxalt nog har jag efter dagarna i New York bättre koll på mejlen än jag brukar. Fram på den amerikanska morgonkvisten gav jag mig ut på joggingturer i det pulserande stadslivet. Redan vid halv sju var det svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Nu är jag på väg hem. Den nattliga flygturen över Atlanten är avklarad och den dagslånga transporten genom Europa och Sverige påbörjad. Lagom till fredagsmyset landar jag hemma i Västerås.

Som alltid efter längre resor känner jag mig avstängd från verksamheten hemma. Viss mejlkontakt har jag haft med kollegorna inom administrationen, men av orkestern har jag inte hört ett ljud.

Gästartister denna vecka är dirigenten Marc Albrecht och den tyska violinisten Arabella Steinbacher. Jag hoppas att de trivs tillsammans med våra fina musiker.

Nästa vecka får göteborgarnas symfoniker ta sig an produktionen Score, dataspelsmusik i stort symfoniskt format innan nästa uppgift tar vid: ett liveframförande av musiken till filmen Koyaanisquatsi ihop med tonsättaren Philip Glass och hans ensemble. Filmen visas på Scandinavium på den största filmduken någonsin i Europa. Då lär jag inte ha några problem att hålla mig vaken.

Helena Wessman 17 januari 2014

Så har vi nu nått fram till 2014. Tiden går fort då man har roligt. Ekonomiavdelningen arbetade på sedvanligt vis i mellandagarna – bokslutet ska ju förberedas – men för de flesta av oss andra började arbetsåret i tisdags.

Temat för denna första vecka är unga talanger. Två tävlingar, workshops och föreläsningar, ett heldagsseminarium om talangutveckling och två sida vid sida-konserter hinner vi med på bara fem dagar.

Tävlingarna i fråga är Polstjärnepriset och Solistpriset vars finaler vi har genomfört i vårt hus. Huvudmän är Vänersborgs kommun respektive Kungliga musikaliska akademien. Samarbetspartners kring Solistpriset är också Sveriges Radio och Musik i Syd.

Polstjärnepriset vänder sig till ungdomar i åldrarna 14 till 18 år, vilka spelar orkesterinstrument och tänker sig en yrkesbana som musiker. De tävlande i Solistpriset är lite äldre. De befinner sig som regel i slutfasen av sin utbildning, med siktet inställt på en solistkarriär.

Polstjärnprisets final hölls i tisdags och Solistprisets igår. I båda fallen korades vinnaren i hård konkurrens. Samtliga tävlande spelade på en mycket hög nivå.

Finalister i Polstjärnepriset var Albin Uusijärvi, viola, Julia Isaksson, piano, Josef Alin, cello och Carl Vallin, violin. Tävlade om Solistpriset gjorde Filip Draglund, trumpet, David Huang, piano och Frida Fredrikke Waaler Wearvågen, cello.

Till vinnare korades Albin Uusijärvi och David Huang. Deras lycka fick konsertalen att glimra.

Nu är det fredag och konserthuset intas snart av 70 El Sistema-barn som ska spela tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Repetition idag och två konserter i morgon – sida vid sida.

Det är tredje året vi genomför konserter av det här slaget. Det ska bli spännande att ta del av barnens utveckling och – det kan jag lova – rörande att se deras musikglädje. Jag vet inget mer hjärtknipande än lyckliga barn och sådana finns det gott om inom El Sistema.

Vad annat denna första vecka? Översvämmad mejlbox, ledningsmöte, enskilda samtal, en förhandling och ett morgontidigt föredrag för en Rotaryklubb. Precis som vanligt, alltså. Fast nu under 2014.

Helena Wessman 10 januari 2014