Jag tänker på kvalitet. Krav på kvalitet. Strävan efter kvalitet. Förutsättningar för kvalitet. Upplevelse av kvalitet.

I vårt uppdrag från Västra Götalandregionens kulturnämnd står det att vi ska utveckla Göteborgs Symfonikers konstnärliga kvalitet.

Enligt uppdraget ska vi också utveckla barn- och ungdomsverksamheten, initiera digitala utsändningar av Symfonikernas konserter och starta sommarverksamhet i Göteborgs Konserthus. Vi ska stärka samarbetet med regionens kultur- och musikskolor, konsertarrangörer och det fria musiklivet, utveckla kompetensen inom organisationen samt följa upp resultaten av våra insatser för ökad tillgänglighet, regional utveckling och medborgarnas delaktighet.

Uppdraget baseras på en kulturpolitisk tanke om vilken roll kulturinstitutionerna ska spela i vårt samhälle. Grundteserna – att barn- och ungdomsperspektivet ska beaktas, att alla ska ha tillgång till de offentligfinansierade verksamheterna och att samverkan ska eftersträvas för ett effektivt nyttjande av skattemedlen – har bredare bas än så. De gäller för hela vårt samhälle. Så vill vi att det ska fungera inom alla politikens områden.

Det som är speciellt är maningen att utveckla konstnärlig kvalitet.

Vadå speciellt, undrar vän av ordning. Det är väl precis lika speciellt med pedagogisk kvalitet eller kvalitet inom vården. Just det, svarar jag. Det är det som är speciellt.

I vårt gemensamma samhällsbyggande måste vi, utöver de politiska grundteserna, odla och genom politiska ågärder mana fram kvalitet. Men i själva definitionen av kvalitet måste politiken ge plats åt specialisterna. Inte för att gemene mans upplevelse av kvalitet är oviktig eller ”fel”, utan för att experterna måste ta täten och visa på vilken kvalitet som finns att förvänta.

Som lekman kan man ju inte veta vad som är riktigt hög kvalitet förrän man har upplevt det. Specialisterna har både större erfarenhet av och visioner om kvalitet inom sina respektive områden.

Fast så enkelt som att vi helt kan förlita oss på specialisterna är det förstås inte. Sann expertis växer fram i mötet med lekmannens upplevelse. Något som upplevs som kvalitet i det slutna rummet kan falla platt i mötet med omvärlden. Därför blir konsten konst först i mötet med publiken.

Inom Göteborgs Symfoniker AB arbetar vi hårt för att leva upp till ägarens kulturpolitiska förväntningar. Ännu hårdare arbetar vi med att utveckla verksamhetens konstnärliga kvalitet, hur den ska definieras och vad som krävs för att den ska uppstå.

Understundom går diskussionens vågor höga. Vi är ännu inte ense om vari vår konstnärliga kvalitet ska bestå och vilka förutsättningarna för dess utveckling ska vara.

Veckan har rymt flera sådana samtal och det är därför jag denna morgon tänker på kvalitet. Våra krav på kvalitet. Vår strävan efter kvalitet. Vilka förutsättningar som ges för kvalitet och i slutänden våra egna och publikens upplevelser av kvalitet.

Att det tydligt märks att vi tycker olika är en kvalitet i sig. Det visar på ett öppet samtalsklimat. Som chef är det mitt jobb att jämka samman alla starka viljor. Att lyssna, bära åsikter vidare och formulera vad jag själv tycker. Jag älskar det, men är just denna morgon i behov av extra reflektion.

Denna vecka har vi bjudit in till två konserter med säsongens ”huskonstnär” (artist in residence) Nikolaj Znaider som solist i Nielsens violinkonsert. Han är en underbar musiker och halsbrytande skicklig på sitt instrument. Publiken verkar hålla med mig. Den tackade med stående ovationer, inrop och stampande i bänkarna.

Efter initiativ från veckans dirigent James Gaffigan spelades programmet ”baklänges” med symfonin (Brahms tvåa) före paus och soloverket efter. Sist kom Beethovens Egmontuvertyr. Ett försök att förnya, som jag ännu inte riktigt har bildat mig en uppfattning om. Får tänka till om det också.

Igår fick vi fint besök. Kent Nagano gjorde en blixtvisit för att gå på konsert och träffa oss alla. Det var första gången vi sågs efter att han accepterat titlarna Förste gästdirigent och Konstnärlig rådgivare och vid en samling efter konserten hälsade vi honom välkommen genom att överlämna nycklar till Konserthuset. Nagano tackade med ett kort tal där han bland annat reflekterade över den klassiska musikens ställning i dagens samhälle.

”Världens symfoniorkestrar har det svårt idag. Samtidigt är behovet av klassisk musik större än någonsin. Vi måste därför arbeta hårt för att nå ut med musiken. Hitta nya arbetsformer och sammanhang där den klassiska musiken kan komma till sin rätt. Jag har under hela min karriär varit mycket försiktig i valet av orkestrar att samarbeta med. Att jag nu ansluter mig till Göteborgs Symfoniker-familjen beror på att jag känner att ni har vilja och kapacitet att skapa utrymme för den klassiska musiken i det tjuguförsta århundradet. Jag är mycket glad över det förtroende ni visar mig och ser fram emot vårt samarbete.”

Så gör också jag. Jag tror att vårt samspel med Kent Nagano kommer att bli mycket fruktbart och att vi tillsammans på ett kraftfullt sätt kan utveckla Göteborgs Symfonikers konstnärliga kvalitet.

Helena Wessman 29 september 2012

Ibland är det rent otroligt hur mycket tid och engagemang en till synes enkel fråga kan ta. Ofta börjar det med ett mejl, inte sällan inkommet när jag tror att jag ska kunna scanna av inkorgen lite lätt innan jag går igång med något annat.

Så var det imorse. Jag öppnade skrivplattan för att blogga, var nyfiken på mejlen och sögs in i en virvel av sms, mejl och samtal kring ett ärende som det tagit nästan hela dagen att avsluta.

Men resultatet blev bra. Alla berörda är nöjda och verksamheten tar ett skutt framåt.

Förutom bloggtid kostade bestyren några timmar av Nordisk Orkesterkonferens, en årligen återkommande samling för de nordiska orkesterledningarna. I år hålls den i Helsingfors med den kraftfulla orkesterutvecklingen i Asien som tema. Det jag inte hörde idag var en redogörelse för orkesterstrukturen i Kina. Praktiska tips för den som planerar en Kina-turné kunde jag bättre att ta in.

Efter lunch lämnade jag konferensen för att resa hem. De delegater som är kvar fortsatte med ett föredrag om orkestrarnas finansiering. Det hela avslutas ikväll med en konsert framförd av Finska Radions Symfoniorkester.

Dess syster, Helsingfors Stadsorkester, hörde vi i onsdags. De båda orkestrarna huserar sedan ett år i fantastiska Helsingfors Musikcenter, som också rymmer den högre musikutbildningen vid Sibeliusakademien. På programmet för Helsingfors Stadsorkester stod uruppförandet av Per Nørgårds åttonde symfoni. Radioorkestern bjuder på Brahms Rekviem.

Konsert är det även hemma i Göteborg. Nikolaj Znaider dirigerar och hovsångerskan Anna Larsson är solist i ett fint program vars repris jag har glädjen att höra på lördag: Wagner – Förspel till Mästersångarna, Börtz – Kassandras spådom ur Hans namn var Orestes, Schönberg – Lied der Waldtaube ur Gurre-Lieder samt Mahler – Symfoni nr 1.

Tidigare i veckan hölls kick off för årets nybörjare inom El Sistema. Sex skolor är nu igång i Göteborg med över 700 barn engagerade. Kick off betyder att barnen kommer till Konserthuset för att lyssna till en repetition med Göteborgs Symfoniker. Efteråt pratar de med några av musikerna och har sångfest i trapphallen. Sedan åker de hem och väljer instrument.

El Sistema sprids nu snabbt över landet. Södertälje, Umeå och Malmö ligger i startblocken, liksom flera kommuner i Västra Götaland.

I torsdags kom budgetpropositionen och äntligen kan vi skönja en öppning i pensionsfrågan. Regeringen öppnar för en ren partslösning, vilket betyder att scenkonsten kan komma att lämna det statliga pensionssystemet. Såväl branschorganisationen Svensk Scenkonst som fackförbunden SYMF och Teaterförbundet är positiva, förutsatt att finansieringsfrågan klaras ut.

Tyvärr råder inte samma positivism i kulturlivets alla delar. Stockholms Läns Blåsarsymfoniker är hotade sedan Landstinget förra veckan helt oväntat meddelade att man inte avser att bevilja det förskott som krävs för att klara likviditeten under årets sista månader. Debatten har varit hård och positionerna så låsta att VD Fredrik Österling i tisdags valde att avgå.

Blåsarsymfonikerna har varit hotade förut, liksom Göteborg Wind Orchestra som slagits för sin överlevnad i åtminstone fem år. Det är sorgligt att den professionella blåsmusiken inte har ett starkare stöd. När jag påbörjade min musikerbana på 1980-talet fanns det tjugo professionella blåsorkestrar i Sverige. Nu är de bara fem. Det vore bedrövligt om de blev färre.

Helena Wessman, 21 september 2012

Det ruskregnar. I badrummet mumlar tvättmaskinen. Jag är trött och har svårt att samla mig. Morgonbestyren genomfördes under viss förvirring. Alla moment blev genomförda, men huller om buller och med onödig tidsspillan.

Nu sitter jag i alla fall i fåtöljen med skrivplattan i knäet, redo att summera arbetsveckan – som faktiskt bara är den femte i ordningen efter semestern. Det känns mycket längre. Intensiteten är hög och händelserna många. Liksom resorna.

Som veckopendlare för jag en flackande tillvaro, som inte precis blir stillsammare av de många tjänsteresorna. Jag byter säng alldeles för ofta, vilket är grund för åtminstone en del av morgonens förvirring. Ibland har jag svårt att veta var jag vaknar.

Men jag ska inte klaga. Jag lever ett rikt liv med starka upplevelser och ibland rent hisnande möten med människor. Och så har jag förmånen att få dyka i den symfoniska oceanen.

Det är ett hav med många djup och skiftningar. I gårdagens konsert uttolkade av svenske Tommie Haglund och den sovjetisk/ryske giganten Dmitrij Sjostakovitj. Två allvarsamma tonsättare, som i sin musik tar sig an livets riktigt svåra frågor. Humor finns också, men i min kropp är det de mörka stråken som dröjer sig kvar.

Jag tycker att det är en kvalitet att våga vara allvarlig, att inte rygga för svärtan. Och det gjorde varken dirigent eller musiker igår. I första satsen på Sjostakovitj tionde symfoni var laddningen så stark att jag förnam fysisk smärta.

Också i Tommie Haglunds cellokonsert Flaminis Aura flödade känslorna, om än inte lika dramatiskt. Solostämman spelades på ett fullkomligt lysande sätt av Göteborgs Symfonikers solocellist Ernst Simon Glaser.

Dirigent denna vecka är unge David Afkham, som musikerna tycker så mycket om att de gav honom en touche, fanfar, i applådtacket. De har haft en krävande vecka tillsammans, inte minst på grund av ett bristfälligt notmaterial till ett av verken.

Att noterna fungerar dåligt är lyckligtvis lika sällsynt som det är förödande. Instuderingstiden är knapp redan som det är, med bara två-tre dagars repetition inför den första konserten. Att behöva använda dyrbar podietid till att reda ut om den musikaliska sanningen finns i musikernas stämmor eller i dirigentens partitur är mycket frustrerande.

Krisartade situationer prövar professionaliteten hos dirigent, musiker och personalen runt omkring och jag kan med stor tillfredsställse konstatera att alla bestod provet. Problemen reddes effektivt ut och det musikaliska resultatet blev enastående. Vi kan vara stolta över att ha en så fantastiskt bra symfoniorkester i Göteborg och Västra Götaland.

En bra orkester finns också i Bergen. Som en del i mitt uppdrag sitter jag i Bergens Filharmoniska Orkesters styrelse och under ett möte i tisdags hade vi anledning att jämföra våra verksamheter. Vi har många likheter och samtidigt mycket att inspireras av på ömse håll.

I den allmänna musikdebatten – åtminstone här i Sverige – brukar symfoniorkestrarna utmålas som konstsamma kolosser, stelnade i en historisk form och utan relevans för samtiden. Inget kan vara mer fel. Visserligen spelar vi till stor del samma repertoar som för hundra år sedan, men våra verksamheter är stadda i stark förändring.

Hos oss i Göteborg bland annat genom en offensiv barn och ungdomsverksamhet där vi både förnyat det konstnärliga tilltalet och trätt in på helt nya arenor i vårt möte med unga utövare och åhörare. Vi är också mycket moderna både vad gäller metoderna för att nå ut med vår musik i nya medier och i vårt publikarbete. Vårt digitala konserthus får officiell biopremiär den 7 december i år.

Jag är också stolt över programarbetet där vi inlett samarbete med ett flertal tonsättare, svenska och utländska. Många uruppföranden och Sverige-premiärer väntar. Vi söker dirigenter över hela världen och arbetar systematiskt med att öka andelen kvinnor på dirigentpulten. Solisterna vi anlitar är spännande individer som ger konstmusiken relevans i dagens samhälle. Våra egna musiker framträder både i den stora glänsande orkestern och i mindre ensembler och är viktiga inspiratörer för unga samhällsmedborgare.

Bergens Filharmoniska Orkester arbetar på ett liknande sätt och så gör övriga svenska och nordiska orkestrarna. Sök gärna upp deras hemsidor för att se vad de gör.

På mitt program denna fredag står ett kulturpolitiskt seminarium arrangerat av Västra Götalandsregionens kulturnämnd. Orkestern ägnar dagen åt att spela in Haglunds cellokonsert på CD och bibliotekspersonalen kan äntligen flytta in i det ombyggda Gustavo Dudamel-biblioteket. Övriga medarbetare skyndar sig att jobba undan inför helgen.

Fem veckor har vi varit igång efter semestern. Femton återstår innan jul. I upplevelser räknat minst det dubbla. Trevlig helg!

Helena Wessman 14 september 2012

Oj, vilken öppning vi fick! Debussy, Ravel och Abrahamsen. Dirigenten Stéphane Denève och pianosolisten Hélène Grimaud. Och så Göteborgs Symfoniker i fransk klangdräkt. Bättre kan man inte önska sig.

Gårdagens konsert markerade starten på abonnemangssäsongen där alla våra konsertserier ingår. Den som regelbundet vill möta Göteborgs Symfoniker har tio serier att välja mellan – plus kammarmusikserien där våra musiker ofta medverkar. Samt, förstås, Popical-konserterna där konstmusiken korsas med populärmusikaliska tongångar.

Den som föredrar jazz kan välja mellan ytterligare två andra serier och den som söker bildning kan köpa abonnemang till Sixtens sexa med föreläsningar av populäre Sixten Nordström.

Varje säsong tecknar mer än 6.000 personer abonnemang i Göteborgs Konserthus. De är vår kärnpublik och vi ser gärna att de blir fler, men de som önskar köpa musikupplevelser styckevis är förstås också välkomna. Det viktiga är att den sköna konst som skapas av Göteborgs Symfoniker och andra når åhörarna. För utan publiken vore musiken intet.

På en säsong får över 140.000 personer starka musikupplevelser genom vår försorg. Nästan lika många kommer till Konserthuset för att gå på konsert i annans regi, huvudsakligen kommersiella produktionsbolag. Nästan 300.000 åhörare per år, således. Det är vi stolta över.

Och, som sagt, igår startade den ”officiella” säsongen och det var riktigt gott. Publiken var fylld av förväntan och musikerna strålade av iver att få ta sig an det krävande programmet. Resultatet, den musikupplelse som uppstod i mötet mellan de båda, blev enastående. Hjärtat jublar.

Den sköna stämningen från konserten följde mig in i dagens arbete, bloggstart i morse och en tvåtimmars förhandling med musikerfacket under förmiddagen. Vi reviderar det lokala arbetstidsavtalet och även om vi förstås nalkas uppgiften från helt olika håll är andan god och samtalen konstruktiva. I grunden vill vi samma sak – att stärka orkesterns konstnärliga utveckling genom att skapa effektivitet i arbetet och goda förhållanden för våra musiker – och anstränger oss för att förstå och förlikas snarare än att ”vinna” över motparten.

Precis så tycker jag att det ska vara. Bäst resultat uppnås när starka och välgrundade åsikter bryts mot varandra tills konsensus råder. Till syvende og sist är det arbetsgivaren som bestämmer, men gemensamma beslut får som regel starkare genomslag, så jag tycker att det är väl investerad tid att försöka komma överens.

Nu sitter jag på tåget på väg till firandet av Västerås Konserthus tioårsjubileum. Jag var engagerad i husets och verksamhetens tillblivelse och ser fram emot att dela minnet av denna nybyggartid med tidigare kollegor och vänner ur publiken.

Västerås Konserthus tillkomst gick med raketfart.

Carlforsska skolan, där Västerås Sinfonietta huserade, skulle byggas om och ersättningslokal diskuterades. Den enda salongen med lika många platser fanns i Aros Congress Center (ACC) ett stenkast från centralstationen, men salen var så hårt bokad att musiken inte skulle få plats.

Vid samma tid beslutade ABB att sälja sin interna kongressanläggning Forum, vägg i vägg med Aros Congress Center. ACC ville inte släppa en konkurrent så nära in på livet och beslutade sig för att köpa Forum. Vi tittade på möjligheten att anpassa Forums stora sal till musik, men arkitekten suckade och sa att det vore mycket enklare att bygga nytt.

Detta skedde tidigt år 2000. Ett inriktningsbeslut om att bygga ett konserthus i anslutning till ABB Forum och Aros Congress Center togs av kommunstyrelsen bara några månader senare och i februari 2001 fattades det definitiva beslutet. Den 14 maj samma år började vi bygga. Invigningen skedde 14 månader senare, den 7 september 2002.

Tempot var högt och vi slet som djur med att bygga huset och etablera verksamheten. Vi var Västmanlandsmusiken, som då bestod av Länsmusiken och Västerås Sinfonietta, och alla de som svarade för själva husbyggandet. Västerås stad, Aros Congress Center, Skanska Sverige och en rad underentreprenörer. Jag brukar tänka på det som världens största grupparbete.

Verksamhetsetableringen skötte Västmanlandsmusiken ihop med huvudmännen Västerås stad och Landstinget Västmanland. Organisationen växte med 25 procent på bara ett år och ingen av oss hade drivit konserthus förut, så det var hårt arbete det med.

Mot alla odds höll tidsplanen. Dåvarande stadsbyggnadsdirektören brukar säga att ”samtidigt som kungen gick in lämnade de sista hanverkarna byggnaden” och det är helt sant. Då jag kom tillbaka efter semestern i början av augusti 2002 var stora salen fortfarande fylld av byggnadsställningar där målare och elektriker jobbade skuldra vid skuldra. Publikstolarna monterades nattetid när golvläggarna gått av sista skiftet.

Just stolsmonteringen kom att bli en visa. Eftersom stolsraderna är lätt buktiga är sitsarnas infästningar olika breda. Detta beaktades inte i den stora brådskan, så i nästan i ett år fick vi leva med att sitsar släppte och dunsade i golvet till den sittandes stora förtret.

Fast det mesta gick faktiskt enligt planerna. Den första terminen genomförde vi 95 evenemang på 98 dagar och efter ett år hade Konserthuset tagit emot över 100.000 besökare. Produktionstakten håller i sig och efter tio år är publiksiffrorna till och med högre. I Västerås bor knappt 140.000 personer, i hela Västmlands län det dubbla.

Nu firas alltså tioårsjubileum. Festligheterna har pågått sedan i onsdags med bland annat en konsert med Västerås Sinfonietta igår. Ikväll blir det både kammarmusik och stor galakonsert. Samt middag och dans. Det ser jag verkligen fram emot.

Helena Wessman 2012-09-07