Turné med Göteborgs Symfoniker. Vi har snart varit ute i en vecka och risken att glömma något ökar för varje dag. Jag hittar en massa saker då jag tar den sista inspektionsrundan på hotellrummet efter att ha packat väskan. Hjärnan är trött efter de många förflyttningarna.

Den som har följt vår turnéblogg vet att Göteborgs Symfoniker och Gustavo Dudamel har gjort stor succé med de fyra konserter vi hittills hunnit med. Spelplatser har varit Påskfestivalen i Aix en Provence, Nya Teatern i Udine, Luganos musikfestival och igår Perugias lilla 1700-talsteater.

Teatro Morlacchi i Perugia är som ett dockskåp. I salongen en liten parkett och på höjden fem rader med små slutna loger. Mycket bladguld och krusiduller på logefronterna. En fantastisk målning i taket. Inga publikfoajéer.

När det begav sig gick publiken rakt in från gatan till sina privata rum där betjänter väntade med mat och dryck. Om föreställningen tråkade ut kunde man dra för draperiet och ägna sig åt kortspel eller intima nöjen.

Scenen är byggd för opera med lutande golv och mer djup än bredd. Vi fick inte plats med hela orkestern, utan tvingades minska stråket med en pult i varje stämma. Det lät ändå fantastiskt. Teatern är känd för sin fina akustik och våra musiker är mycket skickliga på att anpassa sig till varje situation.

Bakom scenen vindlar korridorer och trappor över fem plan. Pyttesmå artistloger på rad. Tre personer kunde med näppe klämma in sig i en loge för att byta om.

Teatern går i stil med staden. Perugia är mycket gammal och klättrar uppför berget. Gränderna är så smala att det krävdes poliseskort för instrumenttransporten. Schemat är tätt när man är på turné, så tyvärr hann jag inte uppleva så mycket av denna magiska plats, men jag lägger Perugia till listan över städer att återvända till som turist.

Ja, schemat är tätt men allt flyter på utan friktion tack vare vår utomordentliga turnéledning, Martin Söderlund och Sven Ericsson. De ser till att de flesta frågorna besvaras innan de väckts. Det är bara att följa med. Vi skämtar och kallar oss fårskock, med ett styng av allvar. Om alla agerade självständigt skulle det inte fungera. Till det är vi för många, 127 personer.

Till turnéns goda flyt bidrar i hög grad också våra podietekniker och instrumenttransportens chaufförer. De lyfter, skjuter, dukar upp och plockar ihop allt som krävs för en symfoniorkester. Ungefär 80 kubikmeter last har vi med oss.

Turnélivets hållpunkter är buss från hotell till flygplats, köer till incheckning och säkerhetskontroll, flygtur och hämta ut bagage, buss till nytt hotell, kö för incheckning och hisstransport, mat, vila och buss till konsertsalen, uppvärmning, rep och konsert. Och för oss i ledningen: Representation med dirigent, konsertarrangör och andra kontakter vi vill odla.

Det sista är rena nattskiftet. Eftersom konserterna startar först kl 20.30 sätter vi oss sällan till bords före halv tolv. Tufft för mig som är kvällstrött – man behöver inte flyga över Atlanten för att bli jetlaggad – men för det mesta väldigt trevligt.

Genomgående tema denna turné är svårigheten att hitta öppna matställen. Både på eftermiddagen då vi anländer till hotellet och efter konserterna. Turnéledningen parerar med förbeställda luncher och detektivarbete för att finna de ställen som faktiskt har öppet, men att ha nödproviant i handväskan är ett måste.

Vi sitter nu på vårt chartrade plan för näst sista flygetappen, från Perugia till Brescia. Vi framträder där ikväll och avslutar turnén i Bergamo på lördag. Mellan Brescia och Bergamo är det bara fem mil, så imorgon blir det buss för hela slanten. Sista flygresan tar oss hem till Göteborg på söndag.

Göteborgs Symfoniker har vid det laget framfört Jean Sibelius andra symfoni för 146:e gången sedan 1907. Förmodligen med samma starka genomslag som hittills. Både musik och framförande hänför åhörarna vart än vi kommer.

Publiken har också, turnén igenom, visat väldig uppskattning för våra musikers framföranden av Richard Strauss Till Eulenspiegel, Mozarts Symfoni nr 38 samt Tuonelas Svan av Jean Sibelius som ersatte Strauss i Lugano. Rent vilda har åhörarna blivit då vi kommit till extranumret av Rossini, Uvertyuren till Wilhelm Tell, och det extra extranumret, Vals ur Divertimento av Leonard Bernstein.

För så är det att vara på turné med Göteborgs Symfoniker. Det blir succé överallt. Tack för det, alla fina musiker!

Långfredagen är den rödaste av våra röda dagar, så det blev ingen blogg igår. Men lite jobbade jag ändå. Det var en ansökan som måste bli klar, eftersom det dröjer innan jag kommer tillbaka till kontoret.

Göteborgs Symfoniker beger sig denna påskaftonsmorgon på turné. Sex konserter på nio dagar ska det bli. Gustavo Dudamel dirigerar och på programmet står Rickard Strauss Till Eulenspiegel, Wolfgang Amadeus Mozarts Symfoni nr 38 samt orkesterns ”signatur”, Symfoni nr 2 av Jean Sibelius.

Hela 140 gånger har orkestern spelat Sibelius andra symfoni. Första gången den 13 april 1907 med Armas Järnefeldt på dirigentpulten och vid tre senare tillfällen under ledning av tonsättaren själv. Det är en tradition vi stolt vårdar. Varje ny generation musiker skolas omsorgsfullt in i Göteborgs Symfonikers speciella sätt att framföra musiken.

Symfonikernas starka känsla för verket inger respekt. Gustavo Dudamel sa till exempel häromdagen att ”spela Sibelius andra symfoni ihop med Göteborgs Symfoniker är som att bli inbjuden i någons hem och börja flytta runt möblerna. Det är fantastiskt att ni låter mig göra det.”

Kent Nagano har uttryckt det som att ”det ska bli spännande att lära av orkestern hur Sibelius ska spelas.” Till det får han många möjligheter. Under de närmaste säsongerna kommer Kent Nagano att leda Göteborgs Symfoniker i alla Sibelius symfonier. Nummer två tar han sig an våren 2015.

Att denna vecka åter få samarbeta med Gustavo Dudamel gläder oss alla. Två år har gått sedan han senast dirigerade Göteborgs Symfoniker, eftersom en skadad axel tvingade honom att ställa in sitt besök förra året. Att vi ska turnera tillsammans är därför extra välkommet.

Den andra av veckans två konserter hemma i Göteborg sändes direkt på internet, utan kostnad för tittarna. Det händer inte ofta att Dudamels musicerande görs tillgängligt på detta sätt, så jag antar att vi hade tittare i hela världen. Om några dagar finns konserten på vår webbkanal GSO Play. Missa den inte!

Min vecka inleddes med en dags pryo i Berwaldhallen. Det är skönt att kunna lyssna in min nya arbetsplats redan nu. I augusti tillträder jag formellt positionen som chef för Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. Jag har hittills träffat Berwaldhallens ledningsgrupp och haft enskilda samtal med alla cheferna och några andra medarbetare. Om ett par veckor möter jag de fackliga företrädarna.

Samtidigt som jag sakta svänger in mig på Stockholm arbetar jag intensivt med att avsluta så många delprojekt som möjligt hemma i Göteborg. Det handlar om allt från att lägga fast strategier och policies till turnéplanering och etablering av nya samarbeten. Inriktningen har ledningsgruppen och styrelsen sedan länge enats om. Nu gäller det att föra frågorna i hamn.

Göteborgs Symfoniker AB:s styrelse samlades i torsdags kring en fullmatad agenda. Strategiplanen för åren 2014-2017 spikades och en ny sponsringsstrategi föredrogs. Styrelsen beslutade också om bland annat arbetsordning för styrelsearbetet, attestreglemente och representationspolicy. Avslutningsvis utsågs Erika Strand att träda in som tillförordnad VD och Konstnärlig chef då jag lämnar mitt uppdrag den 20 juni.

Erika Strand är anställd som administrativ chef och är väl insatt i verksamhetens alla delar. Hon är dessutom en stark och trygg chef, så utnämnandet av henne garanterar stabilitet och fortsatt utveckling under perioden fram till att min efterträdare kommer på plats.

I måndags meddelade regeringen äntligen de ekonomiska förutsättningarna för det nya pensions- och omställningssystem som Svensk Scenkonst och de fackliga parterna ska förhandla fram till den 1 januari 2015, då staten släpper taget om scenkonstpensionerna. Vad regeringens beslut innebär i praktiken går inte att säga innan en ordentlig analys har gjorts. Det vi vet är att samtliga inbetalda premier ska komma scenkonstnärerna till godo, vilket förstås är positivt.

Medan jag skrivit har vi åkt buss från Götaplatsen, väntat på Landvetters flygplats och tagit oss upp i luften med vårt chartrade plan. Stämningen är uppsluppen. Det är roligt att vara på turné.

Första stopp blir Aix en Provence i Frankrike där Göteborgs Symfoniker avslutar den prestigefyllda Påskfestivalen. Pikant nog inleddes festivalen av Sveriges Radios Symfoniorkester för drygt en vecka sedan. Göteborgs Symfonikers övriga turnédestinationer är Lugano i Schweiz samt de italienska städerna Udine, Perugia, Brescia och Bergamo.

Den som är nyfiken på hur det går för oss är välkommen att följa turnébloggen på vår hemsida. Turnén lär också finnas med i min nästa blogg om knappt en vecka.

Glad Påsk!

Helena Wessman 2014-04-19

Tidig morgon i London, på väg till Heathrow och flyget hem till Göteborg. Ännu ett skutt ut i världen för att prata artister och musikbranschens utveckling. Nu inom ramen för den årliga IAMA-konferensen som samlar agenturer, orkestrar och konsertarrangörer från hela världen. IAMA står för International Artist Managers’ Association.

På flyget ut från Göteborg igår träffade jag en av våra flitigaste konsertbesökare. Han lyssnar till nästan alla produktioner med Göteborgs Symfoniker. Nu var han på väg till London för semester. På programmet står opera och konserter. Hans hängivenhet och stora kunnande imponerar och är ett nästan övertydligt exempel på vilken stor roll konstmusiken spelar i många människors liv.

I diskussioner om kulturlivets villkor sägs ofta att symfoniorkestrarnas publik består av en liten, välbeställd elit som gott kunde betala vad det verkligen kostar. Mitt svar blir alltid detsamma.

För det första finns det inga som helst möjligheter att helt finansiera kulturinstitutioner enbart med biljettintäkter, lika litet som fotbollspubliken ensam kan bära kostnaderna för arenor, bevakning och annan infrastruktur runt matcherna. För det andra är vår publik mycket mer blandad än de flesta tror. Visst lockar vi en del välbeställda personer, men majoriteten är personer vars ekonomiska förutsättningar är som de flesta andras.

Det minskar emellertid inte vårt ansvar för att bredda publikunderlaget. Vi behöver bli bättre på att nå ut i förorterna och till personer med kort eller ingen akademisk utbildning. Vårt agerande ska vara sådant att alla invånare ska känna sig välkomna till våra konserter. Och helst ska också de som inte kommer till konserterna vara stolta över att det i Göteborg finns en symfoniorkester av världsklass.

Att vi spelar i den ligan bekräftas av mötesinvitationerna jag fick innan IAMA-konferensen. Alla stora agenturer hörde av sig och även om jag inte hann prata med särskilt många av dem är det tydligt att de räknar oss som en viktig partner.

Veckans partner hemma i Göteborg är Kent Nagano, Göteborgs Symfonikers förste gästdirigent och konstnärlige rådgivare. Tema för programsättningen är familjeliv. Först Richard Strauss idylliska Sinfonia domestica, därefter skilsmässodramat Trouble in Tahiti av Leonard Bernstein. Solister är Laura Aikin, sopran, Beatrice Orler, mezzosopran, Carl Unander-Scharin, tenor samt Nicholas Pallesen och Carl Ackerfeldt, baryton.

Innan kvällens konsert ska jag delta i ett seminarium om svenskt kulturliv tillsammans med bland andra Lars Nordström (Fp) från Västra Götalandsregionens kulturnämnd och GPs kulturchef Gabriel Byström. Arrangör är Kultur- och Konstföreningen Blåklint.

Det är valår och jag tar varje tillfälle att diskutera kulturlivets villkor. Huvudfråga idag är varför kulturen är osynlig i den allmänna debatten. Kanske är för att vi ofta fastnar just i villkoren. Mer sällan talar vi om kulturens betydelse för hela samhället.

Ett litet förtydligande kring begreppet kultur: Jag hör numera till dem som förordar en avgränsning gentemot idrotten. Idrott är bra och viktigt, men något helt annat. Bildning och föreningsliv ligger i gränslandet, men ingår inte i min snävare definition som likställer kultur med konstnärliga uttryck. Inte för att förminska det övriga, utan för att göra tydligt vad vi talar om.

Oavsett politisk tillhörighet är vi i Sverige hyfsat överens om att alla ska ha samma möjlighet att utveckla sin fulla potential för att kunna medverka till ett väl fungerande samhälle och uppnå god livskvalitet. För att nå dithän behöver vi kultur.

I skolan behövs kulturen för att alla ska få likvärdig utbildning och kunna växa på egna villkor. Alla är inte lämpade för teoretiska studier. Det finns många andra sätt både att lära fakta och att utveckla sin kreativitet och förmåga till problemlösning och kritiskt tänkande. Forskning visar tydligt att bruk av konstnärliga uttryck i undervisningen, så kallade estetiska lärprocesser, ger goda resultat inom alla ämnen.

Dessutom bidrar konsten i minst lika hög grad som idrotten till att stärka skolelevernas identitet och känsla av tillhörighet. Och precis som fysisk aktivitet påverkar oss kroppsligt gör konsten det. Det finns det vetenskapliga bevis för.

Av samma skäl är kultur en avgörande tillgång i ett samhälle som bejakar den goda inverkan en aktiv fritid har på prestationerna inom utbildning och yrkesliv. Det anses självklart att idrotten stärker individ och samhälle. Det gör också kulturen, men det glöms ofta bort i den allmänna debatten.

Ett rikt kulturutbud har också en rent faktiskt betydelse för yrkeslivet. Jag har hört många företagare tala sig varma för kulturen som en viktig faktor både i rekryteringen av medarbetare, för medarbetarnas utveckling och för möjligheten att göra affärer. När kund- och leverantörsrelationer ska fördjupas är en gemensam kulturupplevelse ett kraftfullt verktyg. Enligt vissa betydligt bättre än besök på en idrottsarena där det kan vara svårt att föra mer förtroliga resonemang.

Också för offentlig sektor har kulturen stor betydelse, särskilt inom skola, vård och omsorg. Skolan har jag redan nämnt. Inom vården har man länge ordinerat motion för rehabilitering och förebyggande hälsoarbete. Lika effektivt har det visat sig vara med konstnärliga uttryck. Kultur på recept har stor potential.

Inom omsorgen är kulturen ett bra verktyg för att hålla sinnena öppna och kroppen igång. Jag har med egna ögon sett det forskningen visar, att konstnärliga uttryck bland annat når bortom demens. Även mycket förvirrade personer kan piggna till och plötsligt uttrycka sig klart och tydligt sedan de fått en dos musik. Samma sak händer personer med mentala funktionsnedsättningar. Kulturella uttryck hjälper dem att spränga sina gränser.

Tillgången till kultur är en demokratisk fråga. Både för att det är allas rätt att uttrycka sig konstnärligt och konsumera kultur och för att kulturen är ett av demokratins fundament.

Genom konsten reflekterar vi över tillvaron, vi bearbetar våra känslor, får del av andras livsuppfattning och övar vår förståelse och empati. Genom konsten kan vi uttrycka det riktigt svåra och spetsa till resonemangen. Genom konsten kan vi slappna av.

Kort sagt får vi genom konsten vara människor fullt ut och det rustar oss får det demokratiska samtal som är så viktigt att för att samhället ska fungera. Mycket märkligt då att det är så tyst om kulturen i den allmänna debatten.

Helena Wessman 11 april 2014

Tajmingen var perfekt. När en timme återstod av heldagsmötet med programkollegiet anlände leveransen från tryckeriet och vi kunde hämta de första exemplaren av säsongsprogrammet för 2014/2015. Vi bläddrade och suckade nöjt. Ännu ett spännande spelår har sett dagens ljus.

Jag är mäkta stolt över vad vi åstadkommit. Tolv orkesterserier samt serier för kammarmusik, improvisationsmusik, familjeföreställningar och föredrag. Spännande repertoar i fräscha program. Artister på hög internationell nivå. Dessutom tydliga ställningstaganden i viktiga frågor som svensk och kvinnlig representation samt barns och ungas tillgång till kultur. Allt snyggt förpackat i en elegant trycksak.

I programkollegiet deltar ett tiotal musiker, planeringsavdelningen, hela ledningsgruppen samt företrädare för marknads- och orkesteravdelningarna. Allt som allt drygt 20 personer. Tanken är att vi tillsammans ska lyfta blicken och diskutera verksamhetens konstnärliga inriktning på lång sikt.

Inledande inspiratör var Stephen Langridge, konstnärlig ledare för opera och drama på GöteborgsOperan. ”Konsten är det som gör oss till människor”, sa han. ”Forskning har visat att djur både kan ha ett språk och är förmögna att tillverka verktyg, vilket tidigare tillskrivits människan enbart. Det vi är ensamma om att uttrycka oss konstnärligt. Att förneka någon denna möjlighet är att avhumanisera honom eller henne.”

Under ett senare pass tittade vi på en konsertupptagning och diskuterade vilka ingredienser som ger publiken starka upplevelser. Kompromisslöshet i det konstnärliga uttrycket, djuplodande tolkningar och god kommunikation mellan musikerna, till exempel. Vi har också gått igenom kommande spelår och den långsiktiga planen för vilka dirigenter vi ska anlita.

Veckans produktion bjöd på en förnämlig samarbetspremiär. Göteborgs Symfoniker gästades av Radiokören för två framföranden av Johann Sebastian Bachs H-mollmässa. Solister var Ditte Højgaard Andersen, sopran, Marianne Beate Kielland, mezzosopran, Martin Vanberg, tenor och Karl-Magnus Fredriksson, baryton. Andrew Manze dirigerade.

Resultatet blev till och med bättre än förväntat, det vill säga fullkomligt lysande. Radiokören rankades nyligen som en av världens tio främsta körer. I den ligan vill som bekant även vi spela. Ett högst passande samarbete, således. Nästa gång möts ensemblerna kring Missa solemnis av Ludwig van Beethoven.

På mötesfronten har ledningsgruppen och styrelsen för stiftelsen El Sistema dominerat med varsin mångatimmarssittning. Gårdagens viktigaste möten var kortare men hade samma tyngd. En uppvaktning av politiker kring verksamhet för barn och unga samt en träff med den hastigt influgne agenten för vår planerade Kina-turné. Mitt hopp om att turnén verkligen ska bli av stärktes ytterligare.

Turnéplanering är en vansklig arbetsuppgift. Både för att den innehåller många och långdragna förhandlingar och för att den är så konjunkturberoende. Det är dyrt att flytta runt en stor orkester och i perioder är det svårt att finna konsertarrangörer som kan ta tillräckligt stor del av kostnaden. Jag skriver ”tillräckligt stor del” för det är sällan vi får det att gå runt. Oftast får vi skjuta till medel.

När en ekonomisk överenskommelse har slutits och konserterna är bokade vidtar de praktiska förberedelserna för själva resan. Det faller inte på mitt bord, men är inte mindre arbetskrävande. Hotell, resor med alla deletapper, instrumentfrakt och tullklareringar är sådant som ska fås på plats.

Långt ifrån alla turnéer blir av. Nyligen avlyste vi till exempel en resa till Spanien på grund av de svåra ekonomiska förhållandena i landet. Den agentur vi tidigare framgångsrikt har samarbetat med kämpar för sin överlevnad. Detsamma gäller många av konsertarrangörerna. Spaniens stålbad är i högsta grad musiklivets.

Något stålbad väntar inte Göteborgs Symfoniker, men ekonomin är en ständig utmaning. Trots stora satsningar från Västra Götalandsregionen kan det bli tufft framöver. En första budgetskiss för åren 2015-2020 har gett mig lätt skrämselhicka. Detaljerade beräkningar behövs för att utröna om läget är allvarligt. Fast det får vänta till nästa vecka. Först ska jag ha lite ledigt.

Trevlig helg!

Helena Wessman 4 april 2014