Ännu en vecka har passerat, och som sig bör har den innehållit både toppar och dalar, väntan och beslut. Mitt i det höga tempot och de tvära kasten försöker jag lära mig något av varje situation. I dagens blogg tänkte jag göra ett försök till sammanfattning av denna veckas lärdomar – låt oss se hur det går.

Måndag – veckan började med en tågresa till Stockholm där jag skulle vara på möte för att fortsätta arbetet med det nya pensionsavtalet inom Svensk Scenkonst. Tidig morgon, trötta ögon, och ett heldagsmöte framför mig. Medan tåget stod stilla och gav nästan en timmas försening fick jag chans att läsa en artikel i Svenska Dagbladet som handlade om självmedkänsla. Jag har aldrig sett eller använt det ordet tidigare, men tycker att det var ett väldigt bra ord. Ha medkänsla med dig själv som om du vore en god vän. Istället för att vara hårda och elaka mot oss själva i motgångar kan vi vara vänliga. Inte en helt ny lärdom kanske, men ett bra ord, och en viktig påminnelse. I synnerhet för mig som är mästare i självkritik.

Tisdag – oj vilken dag. Flera möten och samtal som både gav och tog energi. Den största lärdomen från den här dagen skulle kunna sammanfattas i att man aldrig ska upphöra att förvånas. Och att vi har mycket kvar att lära. Jag tror jag nöjer mig så med tisdagens lärdomar just nu – de får återuppstå längre fram.

Onsdag – I onsdags smärtade kroppen. Tisdagskvällens tennisträning, som var den första för säsongen, gjorde inte särskilt gott för min lite väl otränade kropp. Jag fick ont i både rygg och knän, och förkylningen påminde mig om att den faktiskt inte hade bestämt sig för att ta farväl än. Så idag lärde jag mig att jag behöver ta hand om min kropp också. Det gjorde jag idag på förmiddagen, då jag fick en välgörande ryggbehandling av vår sjukgymnast Ute Bergström. Tänk att en ond rygg efter professionell behandling plötsligt kan kännas så skön! Och övningarna jag fick med mig ska motverka att jag får så ont igen.

Torsdag – ropa inte hej.. Jag vet inte hur många gånger jag har trott att ett beslut är klart, strax innan det är klart. Eller strax innan det borde vara klart. Men så händer något som gör att beslutet dröjer, och därmed kan bli något annat när det väl landar. Den här veckan har de dröjande besluten framför allt handlat om pensionslösningen för scenkonsten och detaljer kring orkesterns Kinaresa. Jag borde verkligen vid det här laget ha lärt mig att inte ropa hej förrän jag är över bäcken, men risken finns att jag kommer behöva möta ytterligare fördröjda beslut innan den insikten varaktigt har satt sig.

Fredag – Idag är det fredag, höstsolen skiner och Konserthuset känns fullt av energi. Är det kanske för att vi just fått veta vem som blir ny Kulturminister – Alice Bah Kuhnke, eller är det kanske för att vi ikväll ska få lyssna på den begåvade pianisten Yefim Bronfman? Eller för att vi just dopat oss med kaffe och bulle så här dagen före kanelbullens dag? Det kan finnas många skäl till att det spritter i huset. Det mesta av den här dagen ligger framför oss, så det finns gott om tid till fredagens lärdomar.

Jag inser när jag skriver att det mesta faktiskt inte är särskilt nytt – veckans lärdomar är i stor utsträckning nygamla sådana. Men jag tycker inte att det gör något – repetition är inlärningens moder. Så jag går in i fredagen med en samling halvgamla insikter och med stor förväntan – kanske är det idag som jag verkligen lär mig något nytt?

Erika Strand 3 oktober 2014