Tala väl om Göteborgs Symfoniker

Att tala väl om verksamheten är en viktig del av mitt VD-uppdrag. Jag gör det gärna, stolt som jag är över Göteborgs Symfoniker, medarbetarna runt orkestern och allt det vi åstadkommer tillsammans. Den här veckan har jag mer än vanligt ägnat mig åt denna form av vältalighet.

Det började redan tidigt måndag morgon då jag tillsammans med vår administrativa chef Erika Strand och kommunikationschef Urban Ward deltog i ett frukostmöte på Västra Götalandsregionens kultursekretariat. Syftet var att informera och samtala om vår verksamhet med sekretariatets medarbetare.

Det blev ett trevligt möte som kryddades av det formella skiftet mellan två kulturchefer. Sture Carlsson lämnade, efter drygt ett år som tillförordnad kulturchef, över till Staffan Rydén, som närmast kommer från positionen som prefekt för Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet.

På eftermiddagen fick vi besök av Svensk Scenkonsts chefsutbildning ”Spela jämnt” för kvinnor med ambition att nå toppositioner inom svenskt musikliv. Urban Ward talade om GSO Play, vårt digitala konserthus, medan mina två föredrag handlade om VD-rollen respektive sponsorarbete. I den senare programpunkten medverkade också Mats Nilsson, sponsoransvarig vid AB Volvo.

Utbildningen Spela jämnt har pågått i ett år och de nio deltagarna har fått lära sig mer om kulturpolitik, styrning av offentligfinansierade verksamheter, ledarskap, arbetsrätt, ekonomistyrning och genus- och jämställdhetsfrågor. Arrangör är Svensk Scenkonst med stöd av Statens Musikverk och i samarbete med Högskolan för scen och musik.

Jag deltog själv i en liknande utbildning 2005-2006 och vet hur viktigt det är att erbjuda sådana karriärplattformar. För kunskapsinnehållet förstås, men också för den synlighet det ger. Genom utbildningen kom jag och övriga deltagare in i nya sammanhang och vi har nu alla inflytelserika uppdrag inom kulturlivet.

Just detta med att skapa gynnsamma omständigheter för ambitiösa personer är huvudinriktningen för den ideella föreningen Öppet Hus, som jag talade inför i onsdags kväll. Ett femtiotal unga adepter och deras mentorer inom näringslivet kom till Konserthuset för mingla, lyssna till föredrag och gå på konsert. Bland talarna fanns Camilla Sarner och Malin Aghed som berättade om El Sistema. Själv gav jag en inblick i den symfoniska världen och introducerade kvällens konsert.

Samtidigt med Öppet Hus-träffen begicks premiären för abonnemangsserien High Five, som riktar sig särskilt till företag. Vid fem träffar får de lyssna till våra sponsorer, gå på konsert och mingla med varandra och de kunder de bjudit in. Ett sextiotal abonnemang är sålda och fler lär komma till, att döma av den positiva responsen. Flera av de som har hört av sig har aldrig tidigare hört en symfoniorkester och var överväldigade av den starka upplevelsen.

VDs uppdrag att tala väl för verksamheten begränsar sig inte till samlingar av ovan nämnda slag. I rollen ingår också att tydligt och tryggt redovisa verksamheten i mer formella sammanhang.

I tisdags morse besöktes vi av revisorer från Västra Götalandsregionen, vilka denna gång fokuserade styrningen av bolaget Göteborgs Symfoniker AB. Vi diskuterade våra processer för allt från budget och redovisning till medinflytande och konsertproduktion.

Också styrelsen är ett forum för formell kontroll av mitt och mina medarbetares arbete. Vi hade möte igår och lade bland annat fast budget för 2014 och policy för vårt resande. Styrelseledamöterna är utsedda av regionfullmäktige som representanter för bolagets ägare. Ordförande är Roland Andersson, som leder arbetet med fast hand och glimten i ögat.

Veckans musikupplevelser har jag fått vid två konserter. Först i Berlin där jag i tisdags hörde Kent Nagano och Deutsche Symphonie-Orchester med Richard Strauss Alpsymfoni som huvudnummer. Därefter vår egen orkester ihop med Christian Zacharias som både dirigerade och var pianosolist.

Att få lyssna till olika orkestrar dagarna efter varandra ger perspektiv. Man kan jämföra klang, spelstil och enskilda insatser. En jämförelse jag tycker utföll till Göteborgs Symfonikers fördel. Vi har verkligen en mycket bra orkester.

Det tycker också Kent Nagano, som då vi träffades efter konserten i Berlin åter sade att han är tagen av kvaliteten på orkesterarbetet i Göteborg. Han hälsar så gott till våra musiker, administration och publik.

En konsert återstår i veckans produktion, sedan får musikerna ledigt i några dagar. Själv passar jag på att åka till Gotland. Om denna vackra plats berättar jag också gärna, men det får bli i något annat sammanhang. Istället tipsar jag om vår nya hemsida för GSOPlay som har premiär idag. Ta chansen att se våra skickliga musiker i närbild!

Helena Wessman 25 oktober 2013

Drulliga kajungar, mejl och diskussion. Och det viktigaste – levande musik!

Jag har hällt upp en kopp te och tänt levande ljus, men det hjälper inte mycket. Huvudet är kortslutet. Vad i all världen ska jag skriva om idag?

Det är inte så att det har varit en händelselös vecka. Tvärtom. Intrycken är så många att de vägrar sortera sig. Likt drulliga kajungar rumsterar de runt i huvudet. Duns duns. Där kom onsdagens möte i Bergen och sammanträdet i Stockholm dagen därpå. Dunselidunsduns. Middagen efter konserten igår kväll. DUNS! Mejlubytet med agenturen i Kina.

Se där. En tråd att börja nysta. Mejlutbyten.

Nej, kanske inte. I morse skrev jag en lång harang med listiga formuleringar om hur mejlen äter upp vår vardag och ändå är ett välsignat arbetsredskap. Nu, sju timmar senare känns det inte längre relevant. Betydligt viktigare saker har fyllt min dag.

Sedan i morse har jag förflyttat mig till Vara Konserthus där jag sitter i en konferenssal som för någon timme sedan var arena för en diskussion om samtidsmusikens plats i symfoniorkestrarnas program. Meddebattörer var veckans dirigent och tonsättare Christian Lindberg, tonsättaren Fredrik Österling och Malin Aghed från El Sistema. Andreas Lindahl från Sveriges Radio modererade.

Positionerna var de vanliga: Tonsättare som bråkar på orkestrarna för att vi i deras tycke spelar alldeles för lite nyskriven musik och lägger för stor vikt vid biljettintäkterna. Jag å min sida konserthuschefen som försvarar och förklarar programplaneringens komplexa process.

Ända tills Malin Aghed bröt in och sa att vår bubbla är för liten. Musik är musik och istället för att tjafsa om genrer borde vi gemensamt se till att den levande musiken överlag får större plats i samhället.

Och sedan gick vi in i Stora salen för att lyssna till ett 40-tal El Sistemabarn som rest från Göteborg för att delta i samtidamusikfestivalen Magnet, vilken också var upphov till nämnda debatt.

Jag blir alltid lika rörd då jag ser El Sistema-barnens spelglädje. Nu konstaterade jag också att de börjar bli duktiga på att spela. Då jag tackade pedagogerna efteråt påminde de sig hur de i början fick lägga nästan all kraft på att få barnen att alls koncentrera sig. Numera kan de repetera ordentligt och ta sig igenom låtarna utan att lärare spelar med i varje stämma. Det är stort.

Ännu ett hack i tiden. Nu har jag min skrivplats högst upp Vara Konserthus stora sal. Fullständig anarki råder. Alla spelar för sig själva. Inom några minuter ska de samordna sig till akustikprov. Stämton, tystnad. Välkomna till Vara. Snart är det konsert.

Veckans program leds som sagt av Christian Lindberg. Trombonisten som numera både komponerar och dirigerar. Emil Jonason är solist i en ny klarinettkonsert skriven av just Christian Lindberg. Vi uruppför verket, men det har beställts av Emil Jonason själv med bistånd av Anders Walls stifelse.

En man i publiken tyckte att jag gjorde otillbörlig reklam då jag nämde detta förhållande vid konsertintroduktionen igår. Det tycker inte jag. Anders Walls mecenatskap är omfattande och förtjänar att omnämnas. Sedan starten 1981 har hans stiftelse delat ut 45 miljoner kronor i stipendier och bidrag.

Men det är klart att mannen ur publiken har en poäng i att om Anders Wall får vårt tack borde också publikens insats lyftas fram. Våra åhörare satsar ju drygt tjugo miljoner kronor på Göteborgs Symfoniker varje år. Stort tack för det!

I Göteborgs Konserthus pågår Föreningen Sveriges Körledares årliga konvent. Två hundra körledare och fjorton utställare har gjort Stenhammarsalen och dess foajé till sin denna helg. Det blir konserter, seminarier och debatter.

I stora salen framträder ikväll University of Gothenburg Symphony Orchestra, orkesterutbildningen vid Högskolan för scen och musik. Göteborgs Symfonikers konsertmästare Sara Trobäck Hesselink är solist och Marc Soustrot dirigerar. Framträdandet är en del av vår satsning på att presentera unga symfoniorkestrar i Konserthuset.

Duns duns. Den kinesiska kajungen kommer tillbaka. Det vill säga veckans ganska skarpa mejlutbyte kring en planerad turné till Kina 2015. Agenturens taktik verkar vara att gradvis försämra de villkor som bjuds.

Här är mejlandet en välsignelse. Tack vare att vi kommunicerar i skrift kan jag med hänvisning till tidigare mejl återföra diskussionen till det ursprungliga erbjudandet. Det hade inte varit lika lätt vid en muntlig förhandling. Men det är klart. Risken finns att jag undertolkar hans skrivningar. Det gäller att trycka på utan att gå över gränsen. Agenten ifråga är känd för att brutalt avbryta samarbeten som han tycker går honom emot.

DUNS! Det är spännande nästan jämt.

Nu har det gått en väldig massa timmar sedan jag påbörjade dagens blogg. Det är hög tid att publicera, så jag slutar här. Duns duns. Punkt. Slut.

Helena Wessman 18 oktober 2013

Beethoven, Beatles och litet Mozart

Att spela Beatles för åttahundra gymnasieungdomar, som Göteborgs Symfoniker gjorde igår, ger perspektiv. Femtio år blir plötsligt väldigt lång tid – nästan tre gånger åhörarnas ålder – och många referenser förlorar sin självklarhet. Beatles, eeh? Vaddå svartvit TV och bara en kanal?? Och parkeringsmätare på pinne!!?

Som alltid slog musiken en bro över tiden. Ungdomarna lyssnade uppmärksamt och jublade precis så mycket som man kan förvänta av en tonårspublik som just mött något så chockerande som en symfoniorkester klädd i frack. Förhoppningsvis laddades också några ”uråldriga” företeelser med innebörd utan att föranleda alltför många överseende fniss.

För en verksamhet som vår är vardagen fylld av tidssprång som detta. I den symfoniska världen är femtio år en kort tid. Våra instrument och större delen av repertoaren är betydligt äldre än så. Många musiker hanterar stråkinstrument byggda på 1600- och 1700-talen. Musiken de framför spänner från tidigt 1700-tal till våra dagar.

Att vi dagligen beträder musikens välvda bro leder emellertid inte automatiskt till förståelse för de olika tidsskiktens referenser. Jag känner många lysande musiker med högst begränsad uppfattning om den tid och det samhälle vilket gav upphov till de verk de spelar. Starka traditioner bärs lika ofta av stilkänsla och intuitiv förståelse, som av intellektuell analys. Vilken väg en musiker väljer handlar om läggning och den utbildningstradition man fostrats inom.

Personligen finner jag historiska djupdykningar mycket stimulerande. Kanske har det med uppväxten på Gotland att göra. Där är kontakten med äldre tider högst påtaglig. Jag känner våra förfäders närvaro i allt från fysiska lämningar som forngravar och Visby ringmur till talesätt och den händernas kunskap som förs över från generation till generation. När jag var liten lekte vi arkeologiska utgrävningar i skogen bakom den medeltida kyrkan.

Att tillskansa sig historisk kunskap och förståelse är en livslång process. Ju mer man lär sig desto mindre vet man, brukar det ju heta. Hur lyxigt är det då inte att genom sitt yrke ständigt möta personer med långt större vetande än en själv.

I mitt fall handlar det bland annat om dirigenter som gärna förmedlar sin kunskap – med Kent Nagano och Herbert Blomstedt som excellenta exempel – om belästa musiker och om kunniga åhörare. Deras förklaringar och analyser av verkens historiska kontext ger mig ofta helt nya ingångar till musiken.

Likadant är det med att besöka historiska platser. I våras hade jag anledning att bege mig till Wien för några möten. Min resa sammanföll med att jag just börjat läsa en biografi om Beethoven. Det ledde till den hisnande känslan att för några timmar vandra runt i hans verklighet. Den känslan, i sin tur, färgade tydligt min upplevelse av Beethovens nionde symfoni förra veckan. Jag hörde helt nya saker i ett verk som ingått i min musikaliska bekantskapskrets under mer än trettio år.

Och det är just det som är finessen med vårt trogna förvaltande av den konstmusikaliska traditionen. Genom ständigt fördjupade utforskningar utvecklar dirigenter, musiker och åhörare sitt förhållande till de olika verken. I symfoniorkestrarnas värld har dirigenterna tolkningsföreträde och eftersom Nagano och Blomstedt är helt olika personligheter skiljer sig deras framföranden av Beethoven åt.

Jag fick i veckan en fråga om hur stor påverkan dirigenterna har på hur musiken låter. Helt avgörande, svarade jag. Varje tolkning filtreras genom hans eller hennes person, kunskap och erfarenheter. Det blir olika från person till person. Och precis som för musikerna varierar dirigenternas angreppssätt.

Somliga lär sig allt om verkets historiska sammanhang och läser in den tidens strömningar i partituret. Andra arbetar mer intuitivt och utforskande utifrån sina personliga erfarenheter. Lika för alla är att de söker uttryck för en känsla. Det är till sist det som avgör om vi som lyssnar blir berörda.

Medan jag i förra veckan fick en fördjupad inblick i Beethovens värld, har hundratals små barn mött Mozart under de senaste dagarnas skolkonserter. En mer livsbejakande syn än förväntansfulla pluttisar gåendes på rad i solskenet till konserthuset finns knappast. Jag gick ikapp en flock nu i morse och blev varm i hjärtat.

”Mozart för de yngsta” heter produktionen som under fyra dagar framförs i Stenhammarsalen av Ulf Dohlsten och en stråkkvartett ur Göteborgs Symfoniker. Under den konsert jag besökte började barnen spontant klappa takten till Eine Kleine Nachtmusik. Det svänger om Mozart.

Orkestern spelar som sagt Beatles denna vecka. Först för gymnasieungdomar igår, därefter tre utsålda hus för vuxen publik. Alexander Hanson dirigerar och som sångare har vi anlitat Nils Landgren, bröderna Rongedal och Sara Löfgren.

Produktionen är en komplett iscensättning av albumet ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, vilket är Göteborgs Symfonikers sätt att femtioårsfira Beatles första utlandsturné till Sverige och Göteborg. Femtio år må vara en kort tid i vår värld, men inte desto mindre en del av den musiktradition vi vårdar och utvecklar.

Helena Wessman 11 oktober 2013

Välkommen, Kent Nagano!

Nu är det fest. Inte för att det är kanelbullens dag, utan för att detta är veckan då Kent Nagano tillträder som förste gästdirigent.

Han anlände med flyg från Sankt Petersburg i tisdags förmiddag och började repetera nästan direkt. En timmes vila på hotellet, sedan gick han igång med sista satsen på Beethovens nionde symfoni.

Att påstå att en enskild person sätter stämningen i en hel organisation kan tyckas övermaga, men så är det i vårt hus. Energin på podiet påverkar oss alla.

Från Kent Nagano utgår en lågmält kraftfull energi. Han är mycket vänlig och har glimten i ögat, men är fullständigt kompromisslös i sitt konstnärskap. Repetitionerna i veckan har präglats av stort allvar och djup koncentration.

Det passar våra musiker bra. Också för dem är musicerandet på liv och död. De har skyhöga ambitioner och viker inte en tum i sin strävan att uppnå dem.

Det jag oftast hör gästande dirigenter säga om Göteborgs Symfoniker är att musikerna är unika i sin flexibilitet och arbetsvillighet. ”Your orchestra is just amazing”, brukar det låta i dirigentlogen efter konserterna.

Kent Nagano är inget undantag. Under veckan har han lovprisat musikernas skicklighet och seriositet. ”Jag ställer mycket stora krav på orkestern för att den verkligen kan leva upp till dem”, säger han.

Resultatet av deras detaljerade instudering får vi höra kväll då de framför vårt beställningsverk ”O Freunde, Let Others Speak” av svenske Henrik Strindberg, Galina Ustvolskajas sjuminuterssymfoni ”Bön” och Beethovens nionde symfoni.

Utöver Kent Nagano och Göteborgs Symfoniker medverkar Göteborgs Symfoniska Kör samt sångsolisterna Ana Durlovski, sopran, Wiebke Lehmkuhl, alt, Steve Davislim, tenor och Audun Iversen, baryton.

Även om det tycks märkligt stannar inte världen för att Göteborgs Symfoniker gästas av Kent Nagano. I Malmö pågår Nordisk Orkesterkonferens, på vilken jag gjort en blixtvisit för ett nätverksmöte, en konsert och en middag. Kommunikationschef Urban Ward deltar alla tre dagarna och orkesterchef Johan Nordin i två.

Som namnet antyder är Nordisk Orkesterkonferens samlingspunkt för de nordiska symfoniorkestrarna. Viktiga framtidsfrågor avhandlas och erfarenheter utbyts i långa rader. Det är viktigt för professionen att ha utblick mot grannländerna och på ett personligt plan djupt tillfredsställande att möta likasinnade. Kollegornas kompetens inspirerar och stimulerar till egen utveckling.

En annan chefskollega som gett goda influenser är Kerstin Fondberg. Under fem år har hon med stor framgång lett verksamheten i Vara Konserthus. Nu har hon beslutat att gå vidare med andra uppgifter och i tisdags tackade vi av henne. Vi var i detta fall styrelsen för Vara Konserthus och ledningen i Vara kommun.

Mycket hastigt miste vi igår en annan person som betytt mycket. Jan Ling – professor emeritus, tidigare rektor för Göteborgs Universitet, musikforskare, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademin och vän till oss här i Konserthuset – har lämnat jordelivet efter 79 intensivt verksamma år. Han lämnar ett stort tomrum efter sig.

Helena Wessman 4 oktober 2013