Vi jobbar i nedförsbacke nu. Semestern hägrar och mycket ska bli klart. Tempot skruvas upp. Jag bryr mig inte om att bromsa, utan njuter av fartvinden. Utför är det roligt att springa.

För orkestern återstår tre konserter. Ikväll tillsammans med den skotske dirigenten James MacMillan och vår svenske pianist Bengt Forsberg. Programmet har samma mix. Två skottar och en svensk. Bengt Forsberg framför Wilhelm Stenhammars andra pianokonsert och på den skotska sidan blir det musik av Malcolm Arnold och MacMillan själv.

Pianokonserten av Stenhammar uruppfördes i Göteborg den 4 november 1908 med Zelmia Morales-Asplund som solist. Tonsättaren, som då var Göteborgs Symfonikers chefdirigent, ledde själv framförandet. Han hade värvats året innan, sedan hans företrädare Heinrich Hammer gjort sig omöjlig. Stenhammar blev kvar i femton år och hann med 641 framträdanden med orkestern.

En imponerande siffra, men inte någon toppnotering. Göteborgs Symfonikers chefdirigenter har varit flitiga. Ligan leds av Tor Mann, som dirigerade 802 konserter under åren 1925-1939. Sixten Eckerberg (1937-1970) och Neeme Järvi (1982-2004) kommer därnäst i ranking med 762 respektive 650 konserter.

För James MacMillan var det premiär igår och precis som Stenhammar ledde han ett framförande av sin egen musik, Symfoni nummer 3 med undertiteln ”Tystnad”. På gårdagens konsertintroduktion med vår bastrombonist Peter McKinnon (ja, han är också skotte), berättade MacMillan att han hämtat titeln från en roman av Japans störste 1900-talsförfattare, Shusaku Endo. Liksom romanen behandlar MacMillans Symfoni djupt existensiella frågeställningar. Ett starkt stycke musik som man absolut bör ta chansen att höra vid kvällens repriskonsert.

De orkesterkonserter som därefter återstår är det traditionella nationaldagsfirandet i Slottsskogen och en abonnerad föreställning för en av våra sponsorer. Den som kommer till Slottsskogen för att lyssna på Symfonikerna får som bonus en timmes konsert med unga musikanter som vi samlar inom ramen för Orkesterplattform Västra Götaland.

Också övrig verksamhet i Konserthuset tunnas ut. Visserligen blir det fullt drag under HBTQ-festivalen, men sedan blir det lugnt. På scenerna.

Bakom kulisserna skruvas tempot upp. Orkesterns arbetsschema, hösten marknadsföring, lokalförbättringar och ombyggnationer, halvårsbokslut, rekryteringar, rapporter och avtal. Det är mycket som ska bli klart under de fattiga veckor som återstår. Men, som sagt. Jag klagar inte. Semesterspurten underlättas av ett rejält nedförslut.

Helena Wessman 2011-05-27

Storhetsvansinnig vill man kanske inte kallas i sin dödsruna. Likväl kan det vara ett positivt epitet. För varifrån annars skulle den riktigt grandiosa konsten komma? Knappast ur ett återhållsamt sinnelag.

Jag tänker ofta på detta otämjda sinne då jag lyssnar till de riktigt stora symfonierna. Att de bara hade mage, farbröderna, att förvänta sig att vi skulle orka lyssna till deras infall flera timmar i sträck. Tänk bara på Wagner, Bruckner och Richard Strauss. De öser ur sig idéer och kommer ofta med ett nytt infall just då vi tror att slutet nalkas. Särskilt Wagner är expert på långdragna spurter. Det kan ta 30 minuter att komma i mål.

Likväl sitter jag där. Förlorad i det enorma flödet av toner, förförd av ett pockande ego som bara måste få uttrycka sina innersta tankar och känslor i symfoniskt format.

Hector Berlioz var en riktig värsting. Han hade mycket att säga och tog till alla knep för att göra sig hörd. Idag hade det kanske varit att i konstens namn graffittipeppra en tunnelbanevagn. Då, 1846, skedde det i form av ett enormt, stundtals bombastiskt verk, framfört av honom själv med inhyrda sångare och musiker i en lokal betald ur egen ficka.

Samtiden tyckte mycket riktigt att han var galen. ”Hans musik är en vetenskapens envisa, vilda och obevekliga strid mot inspirationen”, skrev en kritiker och fortsatte: ” Naturen genombryter sällan detta stora harmoniska kaos med någon melodistråle eller något lidelsefullt tonfall.” Publiken svek och de två framförandena av Fausts fördömelse blev ett av de värsta ekonomiska bakslagen i hans karriär.

Kostbar är han fortfarande, Berlioz. Det är en väldig apparat att sätta upp hans mastodontverk, som vi har gjort den här veckan, men idag snarare avgudar vi honom än förklarar honom vansinnig.

Fausts fördömelse bjuder på drygt två timmars musik med stor orkester, blandad kör, barnkör och fyra solister. För dirigenten är det ett maratonlopp. Maestro Marc Soustrot laddade med pasta och bananer och var som en urvriden trasa efter konserten igår.

Utöver den rent fysiska prestationen att hålla armarna i luften så länge (testa själv att gestikulera kraftfullt ett par timmar) kräver verket en enorm koncentration. Hundratals musikaliska impulser ska sorteras, sammanfogas och bibringas de många känslolägen verket rymmer. Inte så att alla känslor kommer från dirigenten. Snarare kanaliseras de nästan 200 medverkandes emotioner genom maestrons kropp. Inte underligt att han var trött, Soustrot.

Barytonsolisten drabbades av en halsinfektion, så kvällen blev svettig av den anledningen också. Skulle han kunna slutföra? Jo, det kunde han, även om han var bra hes på slutet. Vi håller tummarna för lördagens konsert.

I onsdags medverkade jag i ett seminarium om sponsring på Kulturdepartementet i Stockholm. Goda exempel lyftes fram som inspiration för företag och ännu ej sponsrade kulturverksamheter. Skattefrågan diskuterades inte mer än att en representant från Skatteverket redogjorde för aktuellt regelverk och betonade att idrott och kultur behandlas lika. Motprestation ger avdragsrätt. Gåva gör det inte. Dessutom kan företag numera få bindande förhandsbesked.

I radioreferatet efteråt sade kulturministern att kultursponsringen därmed inte möts av några hinder. Nja, tänker jag. Så enkelt är det inte. Svårigheten ligger i gränsdragningen mellan gåva och motprestation. Och i det faktum att åtminstone ett stort företag jag har kontakt med inte bryr sig det bittersta om motprestationen så länge gåvan är avdragsgill. Fast det är den ju inte. Alltså kostar företagets eventuella gåva både de reda pengar vi möjligen kan få och den skatt företaget får betala för de intjänade medel det överlåter på oss.

Om kultursponsringen och donationer till gemensam nytta ska få riktig fart bör även gåvor bli avdragsgilla!

Eljest denna vecka: Personalsamling, nye orkesterchefen på plats, förhandlingar, ledningsmöten och enskilda samtal. Avslutningsvis en inspirerande dag med vårt nya programkollegium. Vi smider planer och det är tydligt att gemensamma reflektioner kan ge upphov till många spännande projekt.

Helena Wessman

När Svensk Scenkonst håller branschdagar och stämma blir tillvaron så intensiv att varken mejl eller blogg hinns med. Därför blev det inget inlägg förra veckan.

Fast det är inte hela sanningen. Jag skrev faktiskt i många timmar under ett par dagar, men hade för mycket att säga och gick vilse i texten. Ett slags bakvänd skrivkramp med ett ordflöde så starkt att jag inte hittade slutet. Till sist gav jag upp och ägnade mig åt mejlen istället.

Svensk Scenkonst är branschorganisation för institutioner inom musik, dans och teater. Vid de årliga branschdagarna samlas chefer och styrelseledamöter från hela landet. I år möttes cirka 200 personer på den vackra kongress- och konsertanläggningen Wisby Strand. (Ja, det var där Göteborgs Symfoniker spelade under Sverige-turnén).

Som alltid diskuterade vi aktuell kulturpolitik. Omdaning pågår. Rikskonserter har lagts ned och två nya myndigheter har startats: Statens Musikverk och Myndigheten för kulturanalys. Kulturbryggan ersätter Framtidens kultur och den nya modellen för kulturpolitisk samverkan mellan stat och region införs stegvis i hela landet.

Sammanfattat i två meningar kan det te det sig harmlöst, men förändringarna är genomgripande. I stort sett alla kulturlivets aktörer får nya positioner i det stora spelet om pengar, produktion och politiska prioriteringar. En så omfattande omvandling har inte skett sedan 1974 års kulturpolitik lades fast. Och det var i filosoferandet över detta som förra veckans bloggande körde fast.

Efter avslutad konferens åkte jag till vårt fritidshus i Slite och på cykeln hem till mina föräldrar i kvällningen slog det mig hur djupt kulturlivets förra strukturomvandling påverkade min gotländska uppväxt. Mycket var nytt på 1970-talet – grundskolan, musikskolan, regionmusiken, Rikskonserter – och som barn ingick jag i många försöksgrupper. En position som för övrigt följde mig ända till musikhögskolan där min första termin präglades av OMUS-reformen, en stor omvandling av den högre musikutbildningen i Sverige. Lärarna gick i strejk och vi grät blod över förlorade instrumentallektioner.

Jag ska inte upprepa förra veckans försök att beskriva hur 1970-talets reformer tedde sig för en unge som hängivet musicerade i körer, orkestrar och hemma i flickrummet, utan nöjer mig med att konstatera att 1974 års kulturpolitik gav mig en fantastisk uppväxt. Låt oss hoppas att dagens ungar säger detsamma när denna omgångs reformer är genomförda.

Konfererandet i Visby ledde till att jag missade förra veckans konserter med Symfonikerna. Desto roligare att få höra dem i onsdags. Varje gång jag upptäcker dem ”på nytt” fylls jag av en pirrande, närmast euforisk glädje över den flödande klangen och musicerandets intensitet. Veckans dirigent är Pierre-André Valade och ur programmet vill jag särskilt framhålla The Horses of Saint Mark av Isidora Zebeljan och Näktergalens sång av Stravinsky. Riktigt spännande verk att bekanta sig med. Zebeljan kan återhöras ikväll och får då sällskap av Schumanns andra symfoni.

På administrationsvåningen råder milt kaos. Nya arbetssätt gör att vi behöver fler flexibla arbetsplatser. För att åstadkomma det ska väggar tas ner och många får byta kontor. I korridoren utanför mitt rum rullas möbler och flyttlådor enligt ett intrikat schema. I nästa omgång väntar ombyggnation av biblioteket och kontoren på gatunivån. Ett organisationsbygge i sin mest konkreta form.

Helena Wessman 2011-05-13