”El Sistema är solen här i Hammarkullen.” Kvinnan bredvid mig kramar glädjestrålande min arm. Hon berättar att hon följer väninnans dotter till musikundervisningen flera gånger i veckan och att hon på så sätt har lärt känna många andra barn och deras familjer. ”Det är så kul med alla som hälsar på mig när vi möts i skolan där jag jobbar.”

Vi sitter på varsin plaststol i Hammarkulleskolans idrottshall. El Sistema-orkestern är i full swing och publikens jubel vet inga gränser. Att bygden är stolt över sin musikskola är tydligt. Tydlig är också de musicerande barnens fascination över de professionella musikerna som sitter bakom deras rygg, redo för konsertens andra halva: Dvoráks åttonde symfoni med Göteborgs Symfoniker och Leif Segerstam.

Ja, vi har gjort det igen. Flyttat hela härliga GSO till Hammarkullen.

Förra gången det hände var våren 2009, på Gustavo Dudamels initiativ. Där och då föddes tanken på att starta ett svenskt El Sistema, social fostran genom orkesterspel. Undervisningen startade i september 2010 och engagerar idag 170 barn och deras familjer. Fler står på kö.

Tisdagens konsert lockade cirka 600 åhörare, de flesta utan vana att lyssna till symfoniorkester och jag törs påstå att vi genom vår utflykt till betongförorten träffade många flugor i samma smäll. Först och främst förebildande för de musicerande barnen. Det är uppenbart att de avgudar sina symfoniker. Dvorák avhördes med stora ögon och öppen mun och de små instrumentlådorna bars med extra stolthet därifrån.

Genom utflykten till Hammarkullen lyckades vi också med det svåra åtagandet att nå ut till en ny publik. För övrigt en av flera lyckade insatser på det området denna månad. Under senaste skolkonsertveckan åhördes till exempel GSO av över tusen studenter från SFI, Svenska för invandrare.

Sist, men inte minst, visade vi med Hammarkullekonserten vårt samhällsengagemang. Vi lever i en sönderfallande tid. Musik har förmåga att förena människor. I tisdags tog vi initiativ till att förena 110 personer från innerstaden och 600 förortsbor genom en grandios musikupplevelse. Spralliga nybörjare och högproffsiga symfoniker på samma scengolv. Åtminstone jag kommer att minnas det länge.

Annat denna vecka: Redovisning av verksamheten 2010 för regionstyrelsen i Vänersborg. Introduktionsdag och konstituerande möte för Göteborgs Symfoniker AB:s nya styrelse. Sponsormöten, ledningsgrupp, enskilda samtal. Kort sagt en lika omväxlande som spännande vecka. Som inte är slut riktigt än.

Ikväll framträder Göteborgs Symfoniker i Vara konserthus, medan vi firar persiskt nyår här i Göteborg. I morgon lördag blir det gästspel med Bergens Filharmoniker och jazz på harpa med Edmar Castañeda. Välkommen!

/Helena Wessman

”Kan stämman bevilja styrelse och VD ansvarsfrihet?” ”Absolut!” Fnissen blev många då sex bolagsstämmor klubbades igenom av Västra Götalandsregionen igår och ägarens företrädare, regionstyrelsens ordförande Gert-Inge Andersson, avvek från manus. Den årliga bolagsdagen var som alltid en gemytlig tillställning.

Enligt lag ska alla aktiebolag årligen kalla till stämma och för aktieägarna lägga fram resultat- och balansräkning samt revisorernas rapporter. Ägarnas uppgift är att fastställa eller förkasta den ekonomiska redovisningen och i konsekvens av detta besluta om ansvarsfrihet för styrelse och VD. Vid bolagsstämman förrättas eller kungörs också val av ordförande och ledamöter till styrelsen.

Beroende på ekonomiskt läge och eventuella spänningar inom bolaget kan stämmorna vara dramatiska tilldragelser, men så är det inte då Västra Götalandsregionen (VGR) kallar till gemensam stämmodag för sina sex bolag. Eventuell dramatik har klarats av tidigare i processen och kvar blir trevliga presentationer och snabbt avklarat formalia. Likväl ska stämmoproceduren genomföras på samma sätt för varje bolag, vilket öppnar för viss improvisation av ägarens representant i syfte att lätta upp stämningen.

Att Göteborgs Symfoniker AB är ett helägt VGR-bolag har jag berättat tidigare och de systrar som jag mötte igår är Sahlgrenska International Care, Regionteater Väst, GöteborgsOperan, Film i Väst och Västsvenska Turistrådet. Det är VD:s uppgift att redovisa verksamheten och det jag hörde från mina kollegor imponerar: Internationella samarbeten inom sjukvården, dans och teater med fokus helt på barn och unga, internationellt genombrott för Operans balettkompani och strålande recensioner för övrig verksamhet, över 200 internationella filmpriser och tre miljoner campingnätter. Det går bra för VGR:s bolag.

Så också för Göteborgs Symfoniker AB. 2010 bjöd på stora framgångar konstnärligt och verksamhetsmässigt. Internationella turnéer, inspelningar och radioutsändningar, The Simon Bolivar Youth Orchestra Festival, nystart för barn och ungdomsverksamheten, för att nämna något.

Också ekonomiskt kom vi i hamn på ett bra sätt. Efter kraftfulla besparingar och förändringar i organisationen kunde vi i slutet av 2009 presentera en budget i balans. Under året svällde såväl intäkts- som kostnadssidan och i slutänden kunde vi uppvisa att överskott på cirka 300 tkr. Mycket oförutsett hinner inträffa under ett år för en verksamhet som vår, men vi har trots detta lyckas kontrollera det ekonomiska flödet.

Likväl återstår den stora utmaningen att finna former för en långsiktig finansiering av verksamheten. Kulturinstitutioner är personalkrävande och rationaliseringsmöjligheterna små, så en årlig fördyring är oundviklig. Vid utebliven kompensation för löneökning blir det snabbt kris. Göteborgs Symfonikers ekonomi har holkats ur under en rad år, så en rejäl anslagsökning är av nöden. För att uppnå långsiktig stabilitet krävs också politiska beslut om årlig uppräkning i paritet med kostnadsökningarna.

Jag inser ett det är svåra beslut att fatta när samhällets skilda behov ska vägas mot varandra, men allt annat vore resursslöseri. Göteborgs Symfoniker håller hög internationell standard, men kvalitet är färskvara. Har vi inte råd att anlita de främsta dirigenterna och regelbundet
turnera internationellt sätts den konstnärliga nivån på spel och därmed Göteborgs Symfonikers värde som varumärke för Västra Götalandsregionen.

Gårdagens stämma var det sista åtagandet för ordförande Robin Mannheimer och ledamöterna i vår styrelse. Under fyra år har de på ett förträffligt sett lett verksamheten. Stort tack för det! Vi återgår nu till ett politiskt styrelseskick med presidium och ledamöter som har valts av regionfullmäktige. Ny ordförande blir Roland Andersson (S) och vice ordförande Lars-Gerhard Westberg (FP), erfarna politiker som jag ser fram emot att arbeta tillsammans med.

Så länge det nu blir. Regionvalet i Västra Götaland göras om och ingen vet vilket utfallet blir. Majoriteten kan bli en annan och i så fall också vår styrelses sammanfattning. Men det sker inte förrän den 15 maj. Samarbetet börjar redan nästa torsdag då vi har vårt första styrelsemöte med att bland annat diskutera det strategidokument som ledningsgruppen har tagit fram. Jag förväntar mig intressanta diskussioner om de krävande mål vi vill jobba mot.

Musikaliskt har denna vecka bjudit på Lidholm, Stenhammar och Nielsen med Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska kör under ledning av den svenske dirigenten Stefan Solyom. Konserten igår direktsändes i P2 och finns tillgänglig på webben för den som är intresserad. Det går också bra att komma till Göteborgs Konserthus ikväll för att höra reprisen live. Välkommen!

/Helena Wessman

En titt i backspegeln – 2010.

”Människan är av naturen en glad skit”, lyder rubriken på en bokanmälan i dagens GP. Artikeln handlar om författaren Lasse Bergs senaste bok om människan och hennes villkor. Huvudtesen är att vi tvåfotingar i grunden är positiva varelser. Vi kan vara grymma, men någon nedärv ondska kan författaren inte se.

Jag gillar den hållningen. Tron på att de flesta är hyggliga människor, som gör sitt bästa för att få tillvaron att gå ihop. Och som idogt letar guldkorn i en annars grå vardag. Vi vill ju så gärna kunna skratta. Det hindrar inte att det ibland går snett. För det mesta lite lagom dumt, men ibland katastrofalt illa.

Katastrofer är jag förskonad från, men missöden av olika magnitud fyller min vardag. Liksom framgångarna. VD-skapet är som vädret i Göteborg en dag i mars. Mycket regn och blåst – och gudomligt vackert då solen skiner.

Människan är av naturen en glad skit. Det fantastiska är själens förmåga att rensa bort motigheterna. Jag kan känna mig helt mosad då jag kommer hem från jobbet, men då jag talar med maken dominerar det positiva. Med lite distans återställer hjärnan balansen, för hur det än känns på seneftermiddagen så går det mesta bra eller fantastiskt bra för det företag jag är satt att leda.

Till det positiva denna vecka hör en fin skolproduktion med vår egen pianist Erik Risberg som ciceron. Lugnt och pedagogiskt har han lett skolelever i varierande ålder in i den symfoniska musikens magiska värld. Stämningen har varit tät.

Mycket givande var också en diskussion på Högskolan för scen och musik med två forskare som vill studera El Sistema Hammarkullen. Hur går lärandet till och hur påverkas elevernas identitetsskapande? Hur skiljer sig den högfrekventa undervisningen i klassisk musik från grundskolans ordinarie musikundervisning där andra genrer dominerar?

Igår tillbringade jag större delen av dagen tillsammans med stämledarna i träblås, brass och slagverk. De utbildas för att hålla konstnärliga utvecklingssamtal med sina stämmor och diskussionen kretsade kring ledarskap, kommunikation och konstnärligt skapande. Ett flödande samtal med många skratt och djupt filosofiska resonemang. Idag upprepar vi övningen med stråkstämmornas ledare.

Ett gott samtal bjöd också morgonens möte med ledningsgruppen. Vi träffas varje vecka för att fatta operativa beslut och diskutera strategier för framtiden. Ett gott sammanhang för utveckling och förnyelse.

Spännande har det också varit att intervjua kandidater till posten som administrativ chef. Ekonomichef Stefan Jansson byter arbetsgivare 1 april och vi söker hans efterträdare. Anställningsintervjuer är berikande på flera plan. Först och främst för möjligheten att samtala med personer jag annars inte skulle ha träffat, men också för att vi genom frågorna tvingas formulera oss kring verksamheten gång på gång. Jag upptäcker mycket både hos mig själv och kollegorna under våra sessioner och kan plötsligt se verksamheten i nytt ljus.

Däremellan har veckan rymt krishantering, svåra samtal, egna och andras misstag, obekväma beslut, medarbetare som vill för mycket, tvivel, frustration, taktiska utspel och känslostormar. Precis som vilken marsdag som helst. Människan är av naturen en glad skit. Eller som Mark Levengood brukar säga: Det är bara att bryta ihop och gå vidare.

Jag känner mig ofta helt mosad vid arbetsdagens slut, men efter lite jympa och analys i soffan dominerar det positiva. Göteborgs Symfoniker AB är en fantastisk arbetsplats och människan är av naturen en glad skit.

Allt gott!
/Helena Wessman

Det engelska kulturlivet både inspirerar och skrämmer. Efter två dagars utbytesresa i NewcastleGateshead är jag lika imponerad som alltid, men också bekymrad. Hur många kulturinstitutioner finns kvar i England om fem år?

NewcastleGateshead är två städer i norra England som för drygt tio år sedan beslutade att i industrikollapsens spår skapa ett gemensamt varumärke och bygga sig ur krisen. Sedan dess har man, var för sig och tillsammans, satsat miljarder på turism och nya kulturinstitutioner. Den institution jag just har låtit mig imponeras av är The Sage Gateshead, ett futuristiskt konserthus invid floden Tyne.

Byggnaden är enorm. Tre fristående konsertsalar med 1 700, 400 respektive 150 platser, ett undervisningscenter med alltifrån stora orkestersalar till studios för enskild undervisning och – inte minst – en magnifik foajé med kafé, biljettkontor, presentshop och bibliotek. Och över alltihop ett böljande tak av putsat stål som reflekterar himlens alla nyanser. På avstånd likt något slags urtidsdjur, strandat bland klossar av tegel som kastats ut på stranden.

Projektets upprinnelse var behovet av en ny hemvist för Newcastles kammarorkester, Northern Sinfonia, som tidigare framträdde på en gammal teater. Efter de sedvanliga decenniernas seghet (de flesta nya konserthus har samma historia) fick processen ordentlig fart i slutet av 1990-talet. Northern Sinfonia slogs ihop med främjarorganisationen Folkworks och Anthony Sargent, med ett förflutet inom BBC och vid konserthuskomplexet South Bank Centre i London, rekryterades som chef.

Under mer än ett år bara pratade man för att komma fram till vad man ville göra, sedan gick det fort. Huset började byggas och det väldiga programmet för Learning & Participation (lärande och delaktighet) tog form. Idag bedriver man en verksamhet ”riktad till människor i alla åldrar och med olika bakgrund med möjlighet att framträda, lyssna, lära och vara delaktig i all slags musik”. Konsertutbudet bjuder på alla genrer, med Northern Sinfonia i centrum för den klassiska musiken, och undervisnings- och delaktighetsprogrammet lockar cirka 5.000 personer veckan.

Undervisnings- och delaktighetsprogrammet är verksamt över hela regionen och involverar cirka 100 musiker som lärare och inspiratörer. Deltagarna finns verkligen inom alla åldersgrupper, från två-åringar till pensionärer, och kommer från hela regionen. The Sage Gateshead bedriver undervisning också utanför konserthuset, vilket innebär ytterligare några tusen deltagare per vecka. Dessutom är organisationen huvudman för ett nationellt körprojekt, som når ut till 95 procent av landets lågstadieskolor.

Det skrämmande är Englands ekonomiska situation. Inför säsongen 2011/2012 har de statliga kulturanslagen minskats med tio procent och för de följande säsongerna får samtliga kulturinstitutioner söka sina bidrag på nytt. Avsikten är att öppna systemet för nya aktörer, samtidigt som kulturbudgeten krymps totalt sett. Färre kommer att få anslag, men de som blir kvar i systemet ska få det bättre. En liknande utveckling är att vänta när det gäller de lokala bidragen till kultur. Ett väl brutalt sätt att åstadkomma förnyelse och tvinga fram privata finansieringsalternativ, tycker jag.

Då är det betryggande att höra ordföranden i Västra Götalandsregionens kulturnämnd, Annelie Stark, slå fast att i Sverige har vi ett helt annat system. Visserligen vill även svenska politiker öka den privata finansieringen av kulturlivet, men det offentliga måste stå för infrastrukturen, sade hon under min resas andra programpunkt, en paneldiskussion om entreprenörskap inom kulturen. Jag deltog i samtalet som en av tre svenska talare.

Om konstnärligt entreprenörskap skulle jag kunna skriva mycket, men det får anstå till något annat blogginlägg.

Min resa var en del av ett större kulturutbyte mellan Västra Götalandsregionen och Newcastle och banade väg för fortsatt samverkan mellan Göteborgs Symfoniker och Northern Sinfonia.

Utöver avstickaren till England har min vecka bland annat rymt en personalkonferens med intressanta diskussioner om vår vision, presentation av Johan Nordin som tillträder som orkesterchef den 16 maj och diverse möten.

Nu är det torsdag kväll och jag sitter på Arlanda i väntan på kvällsflyget till Gotland. Det grämer mig att jag missar veckans konserter med Göteborgs Symfoniker (vår egen Marja Inkinen Engström är violinsolist tillsammans med dirigenten och violasten Brett Dean), men denna gång väger tre dagars ö-liv ihop med maken tyngre. Man kan inte leva på musik allena – det behövs lite kärlek också.

/Helena Wessman