Temperaturen stiger de veckor chefdirigent Gustavo Dudamel arbetar med Göteborgs Symfoniker. Hans smittande energi lyfter musikerna till nya sfärer och skickar den musikantiska glädjen i varma vågor genom Konserthuset. Stämningen blir febrig och aktivitetsnivån är hög de flesta av dygnets timmar. Det enda han inte rår på är det griniga göteborgsvädret.

Att få vara del av cirkusen runt en av jordklotets främsta dirigenter är fantastiskt roligt, men stämmer också till eftertanke: Hur i all världen orkar han? Och vad händer med honom som person?

Gustavo Dudamel är 29 år, uppvuxen, bosatt och verksam i Venezuela och sedan ett antal år dirigenten alla drömmer om. Arbetsveckan i Göteborg är den sista på en tre och en halv månad lång arbetssejour med två besök i Göteborg, några veckor i Wien, en turné med Wienerfilharmonikerna i Europa och USA och en intensiv månad på La Scala-operan i Milano. På söndag flyger Dudamel till Caracas och jag har frågat om han då får möjlighet att vila. ”Nej nej”, säger han. ”Jag jobbar som en galning när jag är i Caracas, men det gör ingenting för jag får vara hemma. Jag får åka hem till mitt hus, kan stänga dörren och äta middag med mina vänner. Det ska bli skönt!”

Det är inte bara ”på längden”, i antalet arbetsveckor, som Dudamels tillvaro är intensiv. Han är också ständigt påpassad och även om vi här i Göteborg försöker vara varsamma kan vi inte undgå att fylla hans schema med intervjuer, möten och diverse framträdanden vid sidan av arbetet på podiet. Jag uppfattar honom som mycket generös – han tar sig tid för några ord med alla han möter och låter sig alltid, alltid fotograferas tillsammans med dem som önskar – men jag kan ibland också ana paniken när alla (ibland bokstavligen) rycker och sliter i honom. Han är ju här för att göra musik och det kräver fokus, tid för reflektion och energi nog att tända Gnistan hos musikerna.

Jag skriver Gnistan med versal för den kraft som flödar mellan Gustavo Dudamel och de orkestrar han arbetar med är exceptionell. Särskilt här i Göteborg, törs jag hävda. ”Let’s make music”, säger Dudamel till musikerna som är laddade till max och sedan börjar det spraka. Särskilt igår kväll när de lyfte sig själva och oss i publiken med ett elektriskt framförande av Stravinskijs Eldfågeln. Jag känner mig verkligen gynnad som får uppleva deras tolkning vid ytterligare två konserter.

Det är förstås inte riktigt sunt att hylla en enskild person som vi gör med vår chefdirigent – särskilt inte som min starkaste maxim är människors lika värde – så jag försöker att mitt i all yra se nyktert på människan Gustavo Dudamel. Han har enorma framgångar, men verkar lyckligtvis vara djupt rotad i sig själv och sin venezuelanska bakgrund. Förebild och läromästare är maestro José Antonio Abreu, grundare av El Sistema i Venezuela, som i tal och handling uttrycker vikten av arbeta hårt och ödmjukt samverka med andra. Till min jämlika själs räddning synes denna filosofi omfattas också av Gustavo Dudamel. Jag kan därför med gott samvete fortsätta att lovorda honom och det arbete han uträttar.

Det är förstås fler än jag som hyllar Gustavo Dudamel och hans venezuelanska arv. I måndags tilldelades han utmärkelsen ”Årets göteborgare”, vilket firades med en radiosänd prisceremoni i köpcentret Nordstan. Den engelska översättningen lyder ”Honorary Citizen of Gothenburg” och på sitt typiska vis kommenterade Dudamel priset med att säga att han mycket hellre ses som en medborgare än som kung.

Veckan har för övrigt rymt två spännande seminarier med barn och ungdom i fokus. I tisdags en workshop kring framtida bruk av Stora Teatern, Storan i dagligt tal, som står tom efter alla turer mellan SAMI och den kommunala fastighetsägaren Higab. De förslag vi pratade fram i olika grupper varierade mycket, men gemensam var visionen om Storan som platsen där unga samlas och framträder. Igår anordnade vi tillsammans med Angereds kulturskola ett seminarium om El Sistema. Ett 40-tal lärare, orkesterledare, politiker och verksamhetsledare lät sig inspireras av den snabba utvecklingen i Hammarkullen. Seminariet ramades in av två framträdanden med barn i olika åldrar och det var mycket gripande att se glädjen hos de små och deras föräldrar. Heder åt initiativtagaren Camilla Sarner, projektledaren Johanna Ericsson och de duktiga pedagogerna i Hammarkullen.

Imorgon sätter sig Göteborgs Symfoniker på tåget för att göra den årliga avstickaren till Stockholms Konserthus. Den som inte har möjlighet att följa med är välkommen till vårt eget hus ikväll då de upprepar gårdagens fina program tillsammans med sångerskan Geraldine McGreevy och Gustavo Dudamel.

Ett år för att skriva, sex månader för att studera in och en vecka för att framföra. Det är tidtabellen för Johannes Janssons violinkonsert som uruppfördes av Sara Trobäck Hesselink och Göteborgs Symfoniker igår. Tonsättaren var på plats och fick tillsammans med solisten ta emot stående ovationer.

Symfoniorkestrarna får ofta kritik för att repertoaren är ensidig och ålderstigen. Jag skulle snarare uttrycka det som att traditionens rötter går djupt och att vi förvaltar och förnyar det musikaliska kulturarvet genom att omtolka kända verk gång på gång. Vi är i den bemärkelsen museala och precis som för det goda museet är det vår uppgift att sätta in vårt gemensamma arv i en samtida kontext. För det är bara genom en spegling i vår egen tid som vi kan förstå historien – likaväl som vi behöver känna historien för att begripa det som sker här och nu.

Det är för denna speglings skull jag anser det vara nödvändigt att regelbundet beställa och framföra musik av nu levande tonsättare. Också de verkar i en lång tradition och genom att vi tar oss an deras verk ställs den historiska repertoaren i ett nytt ljus, till gagn för både publik och musiker.

Vårt programråd har vid några tillfällen diskuterat hur stor andel nyskriven musik vi bör ha på repertoaren och åsikterna går förstås isär (vi vore ingen konstnärlig institution annars). Jag hör till de radikala som anser att vi i princip borde kunna framföra ett nytt verk i veckan, medan andra tycker att det skulle leda till en för stor försakelse av äldre repertoar. Vi är dock överens om att öka andelen nyskriven musik och att det är lika viktigt att återuppföra samtida verk som att beställa nytt direkt för den egna orkestern.

Göteborgs Symfonikers beställning hos Johannes Jansson lades av min företrädare Ed Smith för flera år sedan. Musiken skrev i ett flöde, säger Johannes Jansson, som arbetade på konserten i ungefär ett år innan han var nöjd. För Sara Trobäck Hesselink, till vardags förste konsertmästare i Göteborgs Symfoniker, började instuderingen på allvar i våras. Under ett halvår har hon brottats med musiken, som är tekniskt mycket krävande och fordrar extra stor kreativitet eftersom den inte är spelad tidigare. Repetitionerna med orkestern inleddes i tisdags och igår mötte den nya violinkonserten för första gången publiken i ett hänförande framförande. Johannes Jansson frågade om jag var nöjd med utfallet av vår beställning och ja, jag är mer än nöjd. Det känns stort att ha få vara med om denna förlossning.

Mindre nöjd är jag med regeringens behandling av kulturlivet. Med en obegriplig nonchalans har man i höst både underlåtit att fatta nödvändiga beslut i pensionsfrågan och stillatigande åsett en synnerligen lam hantering av uppdraget att sjösätta Statens musikverk, den myndighet som ska ta över efter Rikskonserter vid årsskiftet. Således sliter branschen fortfarande med skyhöga och oförutsägbara pensionspremier för den konstnärliga personalen, trots att en för staten kostnadsneutral lösning finns inom räckhåll. Och således finns ingen plan för hur stödet till det fria musiklivet ska se ut, trots att Rikskonserters verksamhet i princip redan är avslutad. Konjunkturen må ha vänt uppåt, men för kulturen lär 2011 blir bistrare än någonsin.

Den som är nyfiken på Johannes Janssons violinkonsert är välkommen till Konserthuset ikväll, då den framförs en andra gång av Sara Trobäck Hesselink, Göteborgs Symfoniker och dirigenten Alexander Vedernikov. Om en tid kan den dessutom höras i Sveriges Radio P2.

Bastrombone har varit ett hett ämne veckan. Vår mångårige medarbetare Peter McKinnon planerar att gå i pension efter lång och framgångsrik karriär och vi ska rekrytera en efterträdare. Tjänsten har utlysts, vi har fått en mängd ansökningar och i början av veckan genomfördes provspelningen.

Det är inte cheferna som bestämmer vilka som ska anställas i Göteborgs Symfoniker. Visserligen är det jag som skriver på anställningsavtalet och är juridiskt ansvarig för anställningen, men beslutet om vilka individer som sitter i stämmorna fattas av musikerna själva. Inom universitetsvärlden kallas det för kollegial prövning och jag tycker att det är en vacker princip. Vilka kan vara bättre på att bedöma expertisen hos expert än experterna själva? Min och övriga ledningens uppgift är att bevaka och hantera själva urvalsprocessen.

Ett femtiotal personer anmälde sitt intresse då vi utlyste bastrombonetjänsten. De sände in sina handlingar, bjöds in till provspelning och har därefter övat intensivt i några månader. Vanligen anger vi ett eller två solostycken som är obligatoriska för samtliga sökande. De får också uppgift om i vilka utdrag ur orkesterrepartoaren de kommer att prövas tillsammans med den aktuella sektionen och för de mesta förväntas de dessutom framföra ett fritt valt verk.

Provspelning sker bakom skärm för att bedömningen ska bli så neutral som möjligt. De som ansluter då det är dags för prövning (vanligen cirka hälften av dem som anmält intresse) får genom lottdragning ett nummer som anger i vilken ordning de ska spela. De blir anvisade rum för uppvärmning och kallas sedan i tur och ordning in till juryn.

En provspelningsjury kan vara stor, eftersom orkesterns alla sektioner och funktioner ska vara representerade. Den aktuella stämman, ett antal stämledare, musiker ut angränsande sektioner, konsertmästaren och så vidare. Juryordförande är orkesterchefen eller en särskilt utvald musiker.

Juryn lyssnar till de sökande, sätter poäng, diskuterar röstresultatet och besluter vilka som ska gå vidare till nästa omgång. Efter tre-fyra vändor återstår ett fåtal sökanden som erbjuds provveckor i orkestern innevarande säsong. Efter denna omfattande sållningsprocess har vi förhoppningsvis en kandidat som erbjuds provanställning under ett år. Provanställningen utvärderas vid ett par tillfällen och efter elva månader fattas slutgiltigt beslut om att eventuellt erbjuda tillsvidareanställning. Jag skriver ”eventuellt”, eftersom det är långt ifrån självklart att en provanställning leder till att man får stanna i orkestern.

Anställningsproceduren är omfattande, långdragen och oerhört pressande för dem som söker. Men så är det också pressande att vara orkestermusiker. Det krävs nerver av stål både att söka och upprätthålla en orkesterposition och provspelningsproceduren ser ungefär likadan ut över hela världen.

Efter veckans provspelning på bastrombone har en kandidat erbjudits provvecka i Göteborgs Symfoniker. Möjligen tillkommer fler efter en andra provspelningsomgång om några veckor. Någon gång på vårkanten 2012 vet vi vem som permanent efterträder Peter McKinnon som bastrombonist i Göteborgs Symfoniker.

Våra kära symfoniker är tillbaka efter sin återhämtningsvecka och framför denna vecka dataspelsmusik tillsammans med Göteborgs Symfoniska kör under ledning av den engelske dirigenten Charles Hazlewood. Vår guide in i musiken är TV-profilen och dataspelsfantasten Orvar Säfström.

Själv har jag bland annat hunnit med ett besök på rockklubben Sticky Fingers, en affärsresa till Hamburg och den månatliga träffen med hela vår fantastiska administration. Idag fredag deltar jag som jurymedlem och prisutdelare i Svenska Musikförläggarföreningens gala i Stockholm.

Helena Wessman

Det är höstlov och Konserthuset vimlar av ungdomar, som sökt sig till oss för att sjunga i kör under ledning av Simon Phipps. Höstlovskören är sedan länge en del av Symfonikernas barn- och ungdomsverksamhet och anordnas i samarbete med Musik i Väst och Riksförbundet Unga Musikanter. Ungdomarnas glädje över att musicera är inte att ta miste på.

Själv har jag ägnat några höstliga timmar åt Underlag för kulturplan 2011-2012, som i veckan klubbades av fullmäktige för Västra Götalandsregionen (VGR). Kulturplanen ska ligga till grund för regionens förhandlingar med staten inom ramen för den politiska modell som ömsom ges prefixet ”koffert”, ”portfölj” eller ”necessär” beroende på vilka ekonomiska förhoppningar som ställs.

Som sig bör ger VGR i sin kulturplan tyngd åt verksamhet riktad till barn och ungdomar och under rubriken ”unga vuxna” skriver man: ”Mycket av kulturnämndens kulturpolitik har under åren bytt fokus från FÖR och OM invånarna till ett tydligare AV och MED. Detta för att ge kvinnor och män större möjlighet att skapa själva.”

Formuleringen gör mig lycklig. Efter många års arbete inom länsmusiken vet jag hur viktigt det är att människor – särskilt barn och ungdomar – får tillgång till de konstnärliga uttrycken. Även om vi i Sverige har ett väl utbyggt system med bland annat musik- och kulturskolor, teaterföreningar och studieförbundsverksamhet har det politiska erkännandet suttit långt inne, vilket lett till en närmast konstant ekonomisk snålblåst. VGR:s ställningstagande är föredömligt och bör rimligen leda till satsningar som får regionens kulturella eldsjälar att andas lättare och den demokratiska tillväxten att blomstra. Möjligheten att uttrycka sig konstnärligt leder, enligt min erfarenhet, till ökad förmåga att utveckla ståndpunkter och vara delaktig i det demokratiska samtalet.

I den statliga kulturpolitiken drivs frågan om de ungas delaktighet ännu längre. Nyligen manades jag i en ansökan till Kulturrådet att redogöra för ”organisationens arbete för att stärka barns och ungas inflytande och delaktighet i verksamheten med avseende på repertoar/verksamhet, organisation och publik”. Detta i linje med forskning som visar att den uppväxande generationen vill och är kapabel till att styra sitt kunskapsintag och sina upplevelser. Att lära för en avlägsen framtid räcker inte, de unga förväntar sig fullvärdiga liv redan nu.

Vackert så, tänker jag, men är inte längre enbart lycklig. Hela resonemanget behöver problematiseras, både VGR:s ”av- och medperspektiv” och Kulturrådets maning att ge ungdomar ökat inflytande över vår repertoar och organisation. Jag tycker att det blir väl ensidigt och vill – med risk för att vara politiskt inkorrekt – ropa vuxenperspektivet tillbaka. Åtminstone en aning. Vi kan inte ha en värld som bara är ”av och med”, det behövs mycket ”för och om” också. För hur ska vi annars kunna fungera tillsammans?

Jag menar att det är viktigt att barn och ungdomar, parallellt med sitt eget skapande, tränas i att lyssna koncentrerat, att vara totalt närvarande i nuet trots att man är ”passiv” mottagare. Jag sätter citattecken runt passiv, eftersom det kräver stor aktivitet att vara riktigt uppmärksam – och än högre aktivitet för att bearbeta det man just tagit in.

Att genom aktivt lyssnande ta emot och processa information och upplevelser är en viktig färdighet för oss alla, eftersom det är bästa sättet att lära av varandra. Jag är så gammaldags att jag hävdar vördnaden inför äldre. Inte för att de nödvändigtvis tänker klarare och är mer kunniga än vi andra, utan för att de har levat längre och gjort sig erfarenheter. Själv har jag alltid sett det som en förmån att få lyssna till gamla människor (förvisso ett relativt begrepp, då jag var 18 upplevde jag 45-åringarna som ”gamla”). De äldres berättelser ger mig, precis som skönlitteratur och teater, möjlighet att leva flera liv under mina få år på jorden. Jag drivs av tron att det är i brytningen mellan erfarenhet och ny kunskap som utvecklingen finns.

Därför är det viktigt att också ”för- och omperspektivet” ges utrymme och belönas inom kulturlivet. Jag är den första att driva på en utveckling mot ökad delaktig för barn och ungdomar, såväl när det gäller möjligheten att själva musicera som att påverka vårt utbud, men jag kommer aldrig att ge upp kampen för den unga publiken, den som ”bara” lyssnar.

En kombination är det bästa och det avspeglas i vår verksamhet. ”För och om” finns i våra fina produktioner för en ung publik och min ambition är att vi ska utveckla detta ytterligare. Förhoppningsvis kan vi kommande år knyta till oss en regissör och en tonsättare i så kallade konstnärliga residens, d.v.s. tidsbegränsade anställningar som ger dem utrymme att i lugn och ro skapa skolföreställningar tillsammans med våra musiker. Jag har också som mål att öka spridningen genom digitala utsändningar och framträdanden med våra skolföreställningar på andra platser än i Göteborg.

Vår satsning på ”av och med” barn och ungdomar har jag beskrivit tidigare, men det tål att upprepas: El Sistema Hammarkullen, samverkan med regionens övriga musik- och kulturskolor samt fortsatt arbete med sportlovsorkestern och höstlovskören.

Den som vill höra höstlovskören ”live” är välkommen till Konserthuset i morgon, den 6 november, då ungdomarna framför Carl Orffs färgstarka Carmina Burana. Ikväll ger vi en dubblering av det kritikerrosade gästspelet av kammarensemblen Europa Galante under ledning av violinisten Fabio Bondi. Lysande framförd barockmusik är precis vad vi behöver i mörka november.