Det är höstlov och Konserthuset vimlar av ungdomar, som sökt sig till oss för att sjunga i kör under ledning av Simon Phipps. Höstlovskören är sedan länge en del av Symfonikernas barn- och ungdomsverksamhet och anordnas i samarbete med Musik i Väst och Riksförbundet Unga Musikanter. Ungdomarnas glädje över att musicera är inte att ta miste på.
Själv har jag ägnat några höstliga timmar åt Underlag för kulturplan 2011-2012, som i veckan klubbades av fullmäktige för Västra Götalandsregionen (VGR). Kulturplanen ska ligga till grund för regionens förhandlingar med staten inom ramen för den politiska modell som ömsom ges prefixet ”koffert”, ”portfölj” eller ”necessär” beroende på vilka ekonomiska förhoppningar som ställs.
Som sig bör ger VGR i sin kulturplan tyngd åt verksamhet riktad till barn och ungdomar och under rubriken ”unga vuxna” skriver man: ”Mycket av kulturnämndens kulturpolitik har under åren bytt fokus från FÖR och OM invånarna till ett tydligare AV och MED. Detta för att ge kvinnor och män större möjlighet att skapa själva.”
Formuleringen gör mig lycklig. Efter många års arbete inom länsmusiken vet jag hur viktigt det är att människor – särskilt barn och ungdomar – får tillgång till de konstnärliga uttrycken. Även om vi i Sverige har ett väl utbyggt system med bland annat musik- och kulturskolor, teaterföreningar och studieförbundsverksamhet har det politiska erkännandet suttit långt inne, vilket lett till en närmast konstant ekonomisk snålblåst. VGR:s ställningstagande är föredömligt och bör rimligen leda till satsningar som får regionens kulturella eldsjälar att andas lättare och den demokratiska tillväxten att blomstra. Möjligheten att uttrycka sig konstnärligt leder, enligt min erfarenhet, till ökad förmåga att utveckla ståndpunkter och vara delaktig i det demokratiska samtalet.
I den statliga kulturpolitiken drivs frågan om de ungas delaktighet ännu längre. Nyligen manades jag i en ansökan till Kulturrådet att redogöra för ”organisationens arbete för att stärka barns och ungas inflytande och delaktighet i verksamheten med avseende på repertoar/verksamhet, organisation och publik”. Detta i linje med forskning som visar att den uppväxande generationen vill och är kapabel till att styra sitt kunskapsintag och sina upplevelser. Att lära för en avlägsen framtid räcker inte, de unga förväntar sig fullvärdiga liv redan nu.
Vackert så, tänker jag, men är inte längre enbart lycklig. Hela resonemanget behöver problematiseras, både VGR:s ”av- och medperspektiv” och Kulturrådets maning att ge ungdomar ökat inflytande över vår repertoar och organisation. Jag tycker att det blir väl ensidigt och vill – med risk för att vara politiskt inkorrekt – ropa vuxenperspektivet tillbaka. Åtminstone en aning. Vi kan inte ha en värld som bara är ”av och med”, det behövs mycket ”för och om” också. För hur ska vi annars kunna fungera tillsammans?
Jag menar att det är viktigt att barn och ungdomar, parallellt med sitt eget skapande, tränas i att lyssna koncentrerat, att vara totalt närvarande i nuet trots att man är ”passiv” mottagare. Jag sätter citattecken runt passiv, eftersom det kräver stor aktivitet att vara riktigt uppmärksam – och än högre aktivitet för att bearbeta det man just tagit in.
Att genom aktivt lyssnande ta emot och processa information och upplevelser är en viktig färdighet för oss alla, eftersom det är bästa sättet att lära av varandra. Jag är så gammaldags att jag hävdar vördnaden inför äldre. Inte för att de nödvändigtvis tänker klarare och är mer kunniga än vi andra, utan för att de har levat längre och gjort sig erfarenheter. Själv har jag alltid sett det som en förmån att få lyssna till gamla människor (förvisso ett relativt begrepp, då jag var 18 upplevde jag 45-åringarna som ”gamla”). De äldres berättelser ger mig, precis som skönlitteratur och teater, möjlighet att leva flera liv under mina få år på jorden. Jag drivs av tron att det är i brytningen mellan erfarenhet och ny kunskap som utvecklingen finns.
Därför är det viktigt att också ”för- och omperspektivet” ges utrymme och belönas inom kulturlivet. Jag är den första att driva på en utveckling mot ökad delaktig för barn och ungdomar, såväl när det gäller möjligheten att själva musicera som att påverka vårt utbud, men jag kommer aldrig att ge upp kampen för den unga publiken, den som ”bara” lyssnar.
En kombination är det bästa och det avspeglas i vår verksamhet. ”För och om” finns i våra fina produktioner för en ung publik och min ambition är att vi ska utveckla detta ytterligare. Förhoppningsvis kan vi kommande år knyta till oss en regissör och en tonsättare i så kallade konstnärliga residens, d.v.s. tidsbegränsade anställningar som ger dem utrymme att i lugn och ro skapa skolföreställningar tillsammans med våra musiker. Jag har också som mål att öka spridningen genom digitala utsändningar och framträdanden med våra skolföreställningar på andra platser än i Göteborg.
Vår satsning på ”av och med” barn och ungdomar har jag beskrivit tidigare, men det tål att upprepas: El Sistema Hammarkullen, samverkan med regionens övriga musik- och kulturskolor samt fortsatt arbete med sportlovsorkestern och höstlovskören.
Den som vill höra höstlovskören ”live” är välkommen till Konserthuset i morgon, den 6 november, då ungdomarna framför Carl Orffs färgstarka Carmina Burana. Ikväll ger vi en dubblering av det kritikerrosade gästspelet av kammarensemblen Europa Galante under ledning av violinisten Fabio Bondi. Lysande framförd barockmusik är precis vad vi behöver i mörka november.