Hur utvecklar man en symfoniorkester? Meningarna är många och diskussionens vågor går höga – som sig bör på en konstnärlig institution. Orkestern blir bättre om vi fokuserar på de stora romantiska verken, hävdar vissa, medan andra pläderar för epok- och genremässig bredd och menar att utvecklingen kräver att vi emellanåt också delar upp orkestern i mindre ensembler.
Som chef vill jag vidga resonemanget. Vad menar vi med utveckling, vilka kvaliteter vill vi uppnå? Internt är det lätt att fastna i resonemang kring den egna förmågan att utföra sitt arbete, vilket för en orkestermusiker, om jag tillåter mig en extrem förenkling, är att spela felfritt, exakt och med stark känsla. Självfallet är detta kvaliteter också ur publikens perspektiv. Som åhörare söker jag den djupa känslan i musiken och vill inte ”störas” av missar och bristande precision inom orkestern.
Vilken musik som framkallar vilka känslor är förstås högst individuellt. Somliga vill bada i den romantiska repertoaren. Andra går igång på den äldre repertoaren eller när de klassiskt skolade musikerna möter artister från andra genrer.
När vi talar om kvalitet och utveckling måste vi därmed ställa oss frågan för vilka vi spelar. Att kärnpubliken består av personer med preferens för den traditionella orkesterrepertoaren står klart, men betyder det att de som vill möta musikerna i andra sammanhang därmed inte är vår publik? Självklart inte. Vår publik är alla som av en eller anledning söker sig till våra konserter och jag menar att vi i vårt val av repertoar och musikaliska sammanhang måste erbjuda en rik variation. Så ja, att visa upp orkestern i romantisk galadräkt är något vi oftast ska göra, men vi måste också bjuda in till konserter i annan klädnad.
Dessutom är det viktigt att vi emellanåt lämnar vår vackra funkisbyggnad för att möta den publik som inte söker sig till Konserthuset. Göteborgs Symfoniker har en lång tradition med utomhuskonserter i Slottsskogen och på Götaplatsen och åhörarna kan oftast räknas i tio-tusen-tal. Dessutom har vi sedan sju år en andra hemmascen i Vara Konserthus. I februari vidgar vi det regionala turnerandet genom att besöka flera platser med mindre ensembler ur orkestern.
Mindre ensembler, varför det, undrar vän av ordning. Göteborgs Symfoniker är väl en stor orkester? Förvisso, men jag anser att vår publik också bör få möta våra musiker i närbild. Det kan handla såväl om rena kammarkonserter, som om träffar med barn och ungdomar som spelar orkesterinstrument. I det senare fallet med det viktiga syftet att väcka intresse hos framtida åhörare och att inspirera dem som själva tänker sig en yrkesbana som musiker.
Man kan förstås fråga sig hur detta hänger ihop med själva orkesterutvecklingen, d v s att ge musikerna förutsättningar att bli ännu bättre på det extremt komplicerade orkestermusicerandet. Om man ska öka hundra personers förmåga att tillsammans bilda en varm, flexibel och briljant orkesterkropp bör de förstås ges möjlighet att den mesta tiden vistas i detta sammanhang. Jag hör dock till dem som menar att det också kan vara bra att lyssna in sig i det lilla, med bara tre eller fyra andra musiker, enligt principen att det bästa sättet att bli bättre på något ibland är att göra precis tvärtom. Om jag tillåter mig ännu en extrem förenkling är det som att träna på gym för att kunna springa snabbare. Det räcker inte med att nöta i löpspåret, andra muskelgrupper än de som kan synas vara mest självklara måste aktiveras.
Så mitt svar på frågan hur man utvecklar en symfoniorkester – med frågan avgränsad till att gälla orkesterns förmåga att vara orkester – blir att musikerna mesta delen av tiden ska trimmas samman i stora verk framförda på scenen i Göteborgs Konserthus, men att det också krävs musicerande i mindre konstellationer. Och det gynnar också publiken och våra möjligheter att söka upp dem i regionen.
Förra fredagen besökte kronprinsessan och hennes prins El Sistema i Hammarkullen och jag hade förmånen att delta i ett storartat sammanhang. Storartat för att vi hade 170 barn och fyra symfoniker på scenen, ivrigt påhejade av 700 personer som fotograferade ortens telningar lika ivrigt som de avbildade de kungliga. Efter konserten utbröt ett veritabelt kramkalas med El Sistema-adepter klängande i klasar runt prinsessan. En vacker bild av den värme som präglar musikodlingen ute i Hammarkullen.
Den snart avslutade veckan har – utöver diskussioner om hur Göteborgs Symfoniker bäst utvecklas – varit fylld av personliga samtal. Inte alla med positiva förtecken, men alltid med en ljus grundton. Det är en rikedom att få arbeta med engagerade och reflekterande personer. Genom min roll i organisationen får jag del av såväl personliga livsöden, som stora filosofiska resonemang. Det skaver förstås ibland, men alla vackra pärlor börjar med ett sandkorn.
Veckans dirigent var Leif Segerstam och resultatet av hans arbete med orkestern blev storartat, det med. Ännu en gång visade sig Göteborgs Symfoniker från sin bästa sida med intensiv stråkklang, ljuvliga soloinsatser i blåset och överlag ett härligt ensemblespel. Med detta nådde musikerna halvtid i terminen och kan nöjda ta höstlov. Administratörerna stretar vidare som vanligt, men kan glädja sig åt att det nu är fredag.
Helena Wessman