Jag borde ha varit klar med veckans blogg vid det här laget, men latmasken leder mig på irrvägar. Jag läser tidningen, spanar efter nya inlägg på Facebook och städar lite bland mejlen istället. Men nu kan det inte undvikas längre. Bloggen måste bli skriven.

Arbetsveckan är kort och tog för min del nästan slut redan i tisdags eftermiddag. ”Nästan slut” betyder att jag då lämnade arbetsplatsen för att åka till Gotland, men att jag ändå jobbar vidare på halvfart med mejl och planering.

Förhoppningvis får också musikerna i Göteborgs Symfoniker lite avkoppling under långhelgen. Veckans konsert framförde de redan i onsdags tillsammans med Mei-Ann Chen och vår egen Johan Stern som gav Arthur Honnegers Cellokonsert ett förstagångsframförande i Göteborg. Stolta kollegor har via sms meddelat att han spelade helt fantastiskt.

På måndag återkommer Kent Nagano för att leda Symfonikerna under en intensiv och musikaliskt krävande vecka med ett helkvällsprogram på onsdagen – Naganos hustru Mari Kodama är solist i Stenhammars andra pianokonsert – repetition för två nya program torsdag kväll och friluftskonserter i Slottsskogen och på Bohus fästning fredag och lördag.

Efter det får musikerna en dag ledigt innan vi spurtar fram till semestern ihop med Herbert Blomstedt. Tre konserter på hemmaplan, turné och skivinspelning ska de hinna med på bara två veckor. Jag hoppas som sagt att de kan koppla av lite under innevarande långhelg.

Spurten gäller också mig själv. Tre skälvande veckor återstår av mitt åtagande som VD och Konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker AB. Även om jag ogärna tänker så radar ”sista-gången-mötena” upp sig. I tisdags till exempel sista gången både med företagets samverkansgrupp och med styrgruppen för konserthusets renovering.

I åtskilliga mejl har jag på sistone skrivit att eftersom jag snart ska sluta vore det bra om vi snabbt kunde komma till klarhet i den ena eller den andra frågan samt aviserat Erika Strands snara tillträde som tillförodnad chef för verksamheten.

Det känns mycket konstigt alltihop. Ja inte att Erika Strand tar över, förstås. Hon är en stark och tydlig chef och känner verksamheten i alla dess delar utifrån sin ordinarie position som administrativ chef. Hon kommer att göra ett lysande arbete också som tillförordnad VD och Konstnärlig chef. Känslan av konstighet ligger i att jag inte längre ska arbeta så nära alla mina fina kollegor.

De frågor jag framförallt vill klara ut innan jag slutar gäller kommande års turnéer. Om tio månader, till exempel, beger sig Göteborgs Symfoniker till Kina. En liten förtrupp är där i detta nu för att bese konsertlokaler och utarbeta bra program för presentationen av vår ägare Västra Götalandsregionen, Göteborgs stad och övriga turnéfinansiärer. I förtruppen ingår Marie-Louise Ljung och Martin Söderlund som är sponsor- respektive turnéansvariga hos oss, samt Mikael Appelqvist som arbetar med Externa relationer hos Västra Götalandsregionen.

Turnéplanering är en krävande uppgift för Göteborgs Symfonikers administration och inleds oftast ett par år innan aktuell resa. Det första mötet inför Kinaturnén höll jag i november 2012. Planeringen inför turnén i augusti 2015 startade våren 2013. Och så vidare.

Den långa framförhållningen gör oss sårbara ekonomiskt, eftersom vi binder upp oss för kostnader innan vår ägare Västra Götalandsregionen ens börjat diskutera anslagen för aktuellt budgetår.

Vid ett möte med Kulturnämndens presidium i måndags hissades varningsflagg för 2015. Jag sade det då och upprepar det nu: Det är av yttersta vikt att anslagen räknas upp i takt med kostnadsökningarna. Annars holkas ekonomin snabbt ur och ägaren får än en gång ett krisläge att hantera.

För så länge Göteborgs Symfonikers uppdrag är att bedriva verksamhet med internationell lyskraft krävs den bemanning vi har idag. Turnéer är nödvändiga både för vårt ambassadörskap och för den konstnärliga utvecklingen. Och för att kunna erbjuda ett högkvalitativt konsertutbud på hemmaplan måste vi kunna anlita artister som matchar våra skickliga musiker.

Det är dyrt att bedriva symfoniorkester och jag har full respekt för de utmaningar Kulturnämnden ställs inför i varje budgetprocess. Jag hävdar dock med bestämdhet att en stark finansiering av Göteborgs Symfoniker är en investering som gynnar såväl medborgare och det regionala musiklivet, som regionens och det västsvenska näringslivets internationella attraktivitet.

Helena Wessman 30 maj 2014

Solen skiner, men jag är trött och tung av alla känslor som rör sig i mitt inre. Att avsluta och så småningom lämna mitt uppdrag som VD och konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker är ett sorgearbete. Alla underbara medarbetare, publiken och våra samarbetspartners – jag kommer att sakna er så!

Ännu återstår några veckor och jag jobbar på för fullt. Just den här veckan är av det flängigare slaget med resor kors och tvärs. Västerås, Visby och Stockholm i måndags, Göteborg tisdag-onsdag, Bergen torsdag, Göteborg igår och avslutningsvis Milano och tillbaka till Göteborg i helgen.

Jag är inte ensam. På tåg och flyg möter jag tusentals andra på resa i tjänsten. Jag tror mig känna igen affärsresenärerna på klädseln, den lilla resväskan på hjul och otåligheten vid på- och avstigning. I min föreställningsvärld är semesterfirare lite lugnare och mer uppmärksamma. I ett plan fyllt av affärsresenärer tittar ingen på flygvärdinnorna under säkerhetsinstruktionen.

Jag reser i musikens tjänst, vilket ger anledning att uppmärksamma musikinstitutionerna på respektive ort. Två regionala musikinstitutioner, även kallat länsmusiken, tre symfoniorkestrar och ett av världens förnämsta operahus.

I min hemstad Västerås har Konserthuset hunnit bli tolv år och är väl etablerat hos befolkningen. Driftorganisation är Västmanlandsmusiken som också rymmer Länsmusiken och Västerås Sinfonietta. I Sinfoniettan arbetar ett trettiotal musiker lite mer än halvtid och genomför denna vecka sin första turné till London. Musikernas tjänstgöringsgrad är uppe till diskussion varje gång huvudägaren Västerås stad ska lägga sin budget.

Länsmusikdelen inom Västmanlandsmusiken har en mycket omfattande verksamhet riktad till tre målgrupper – arrangörer, utövare och åhörare – vars behov i hög grad styr verksamhetens innehåll. Länsmusiken har inga egna musiker, utan anlitar frilansmusiker för alla sina produktioner.

GotlandsMusiken i Visby är också länsmusik, men av annat slag. Här finns femton heltidsanställda musiker som spelar blåsarkvintett, brassensemble och jazzkvartett. För de regelbundet återkommande framträdandena med storband och blåsorkester anlitas frilansmusiker, av vilka de flesta hämtas från fastlandet. GotlandsMusiken är också huvudman för Gotlands Sinfonietta, en stråkensemble bestående av både professionella musiker och amatörer.

Bergens Filharmoniska Orkester och Sveriges Radios Symfoniorkester är snarlika Göteborgs Symfoniker både till storlek och verksamhet.

Bergens Filharmoniska Orkester, BFO, är en av Europas äldsta orkestrar, bildad redan 1765. De drygt 100 musikerna har ett starkt stöd hemmavid med en publik nästan lika stor som den vi har i Göteborg, trots att Bergen bara har hälften så många invånare. Hemvist är Grieghallen, invigd 1978 och nu föremål för efterlängtad modernisering. BFO är en av två nationalorkestrar i Norge. Oslofilharmonikerna är den andra. Precis som Göteborgs Symfoniker satsar BFO stort på att positionera sig internationellt. Chefsdirigent är Edward Gardner.

Den internationella verksamheten är central också för Sveriges Radios Symfoniorkester, SRSO. Chefsdirigent är Daniel Harding, som nästa säsong bjuder publiken i Berwaldhallen på hela 25 veckor. Ungefär hälften av dem ägnas projektet Interplay där forskare och filosofer möter Harding i samtal kring musik och vetenskap.

Det som främst skiljer SRSO från Göteborgs Symfoniker är public service-uppdraget som följer med kopplingen till Sveriges Radio. I detta ligger bland annat folkbildningsuppdrag och att via radiosändingar göra sig till hela Sveriges orkester.

Göteborgs Symfoniker är Sveriges Nationalorkester, vilket förvisso också innebär ett nationellt ansvar men basen är otvetydigt Göteborg och Västra Götaland. Vi ska i första hand bidra till det goda livet på hemmaplan och med vår turnéverksamhet sätta regionen på kartan internationellt. Nationalorkesteruppdraget har vi tolkat som en förstärkning av vårt ambassadörskap och som en maning att nationellt driva utvecklingen på orkesterområdet.

I Berwaldhallen finns också Radiokören, som anses vara en av världens främsta. I vårt land finns mycket få institutioner med professionella körsångare. Vid sidan av operahusen, enbart Radiokören.

Avslutningsvis veckans sista destination, La Scala i Milano. Teatro alla Scala, som namnet lyder på italienska, invigdes 1778 med en opera av Antonio Salieri. Många av de mest spelade operorna har uruppförts på La Scala och bland chefsdirigenterna finns legandarer som Arturo Toscanini, Carlo Maria Giulini, Claudio Abbado, Ricardo Muti och Daniel Barenboim.

Mitt skäl för att ta mig dit denna lördag är ett möte med dirigenten Esa-Pekka Salonen och hans framförande av Richard Strauss Elektra. Ett tjänsteuppdrag som inte direkt gör ont.

Göteborgs Symfoniker framför denna vecka den mäktiga orkestersviten Planeterna av Gustav Holst och multikonstverket Manyworlds av den norske tonsättaren Rolf Wallin. Iförd 3D-glasögon lät jag mig bergtas av musik och film igår. Reprisen ikväll kan varmt rekommenderas. Dirigent är en av Göteborgs Symfonikers absoluta favoriter, den unge tysken David Afkham.

Helena Wessman 24 maj 2014

Det går troll i vissa dagar. Som denna fredag. Vad jag än har tagit mig an har jag blivit avbruten och inkastad i något nytt. Under hög intensitet har jag i mycket korta sjok betat av fråga efter fråga och på slingriga vägar till sist tagit mig fram till bloggskrivandet, nio timmar senare än jag tänkt.

Trolltyg tycks också ha drabbat vår säsongsplanering. Åter har en artist tvingats ställa in. Pianisten András Schiff, vars ankomst har omgetts med sådan förväntan, fick med kort varsel ersättas av pianisten Per Tengstrand och dirigenten Thomas Søndergård. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker framför de Uvertyr till Rosamunde av Franz Schubert, Mozarts Pianokonsert nr 23 samt Antonin Dvoraks Symfoni nr 8.

Om jag inte missminner mig var detta den sjunde stora programändringen på ett år, vilket är extremt ovanligt. De flesta säsonger behöver vi inte ändra något alls. Nu hoppas vi att oturen ska vara tillräcklig för flera år framåt.

Det glädjande i sammanhanget är att kollegorna på planeringsavdelningen i samtliga fall har hittat helt lysande ersättare. Så också denna gång.

Konserten igår blev en stor framgång med stående ovationer både efter solokonserten och symfonin. Jag är i trygg förvissning att detsamma sker ikväll. Det är elva år sedan Per Tengstrand senast spelade med orkestern och återseendets glädje var stor. För Thomas Søndergård var det premiär med mersmak.

Bland veckans möten fanns en sittning med kommunikationschef Urban Ward som bland annat berättade om läget för vårt senaste tillgänlighetsprojekt, GSO på väg.

Under fem månader ska vi trafikera Västra Götaland med en mobil konsertlokal, en trailer som har inretts med publikstolar, bildskärm och förstklassig ljudutrustning. Trailern ska besöka marknader, stadsfestivaler och andra sammanhang där människor samlas i större skaror. På varje ställe bjuder vi i några dagar in till öppet hus och konserter genom uppkoppling mot vår digitala tv-kanal GSO Play. Vi riggar också en stor bildskärm på utsidan, så att konserterna kan höras i det fria. Typ konsert på bio i en trailer och utanför.

En annan nyhet som Urban Ward ansvarar för är vår GSO Play-app som för en ringa summa kan laddas ned till mobilen eller surfplattan. Med denna kan du titta på GSO Play utan att vara uppkopplad mot nätet. Hämta hem den konsert du vill titta på – under hämtningen krävs nätkontakt – så finns den tillgänglig i din enhet i trettio dagar. Då tiden gått ut raderas filen automatiskt och ger plats för nya musikupplevelser.

Appen kom ut i måndags och låg några dagar högst på Appstores topplista. I skrivande stund har vi halkat ned till tjugofemte plats, men borde snabbt ta oss uppåt om alla våra anhängare tar till sig den nya tekniken. Appen är extra billig den första veckan, så passa på du också.

Klockan har passerat sex och Göteborgs Symfoniker sitter vid det här laget på podiet i full färd med veckans andra konsert. Själv befinner jag mig på ett tåg mot Stockholm, på väg till en abonnentträff och konsert på min kommande arbetsplats Berwaldhallen. Chefdirigenten Daniel Harding leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Johannes Brahms första pianokonsert och det nyskrivna verkat Speranza av den engelske tonsättaren Mark-Anthony Turnage. Paul Lewis spelar solostämman i Brahms.

Trollerierna håller sig. Så här långt kommen i min blogg har det hunnit bli lördag eftermiddag. Tåget till Stockholm blev fördröjt. Jag fick kasta mig i en taxi, kom till Berwaldhallen aningen för sent, störtade in bakom scenen och hade sedan ett sjå att hitta ut på podiet. Efter en irrande stund blev jag hjälpt tillrätta av en vänlig hornist och kunde till sist möta mina nya bekantskaper i publiken.

Också konserten i Berwaldhallen blev fantastiskt fin, vilket gjorde att jag för andra gången på en vecka kunde känna mig väldigt stolt över mina kollegor i orkestern – fast i en annan.

Lite trollaktigt är även det, att under en period vara associerad med två av landets främsta symfoniorkestrar. Eller lyxigt mest. Jag känner mig oerhört priviligerad som i yrket får möta alla dessa lysande musiker och de härliga personerna i stödjande funktioner runt omkring.

Veckans sista trolltyg var att bloggen helt föll i glömska sedan jag packat med surfplattan på tåget. Tills nu, då minnet plötsligt gav mig skjuts att snabbt skriva klart. Vissa dagar blir inte som man tänkt sig, men kan vara guld värda ändå. Trollguld värda.

Helena Wessman 17 maj 2014

Veckan började på Gotland med en morgontidig promenad från Visby hamn till flygplatsen. Maken tog färjan till Nynäshamn, medan jag omsider satte mig på ett plan till Göteborg. Staden vid havet var stilla och smärtsamt vacker i det sneda vårljuset.

Då jag kom till jobbet hade Göteborgs Symfoniker redan varit igång en timme. På dirigentpulten stod Kent Nagano och i den interna medhörningen klingade Sibelius femte symfoni. När jag hälsade på Nagano i pausen bekände han viss nervositet. ”Det här är orkesterns musik. Jag lyssnar och lär.”

Senare på dagen höll han tal till musikerna – ”this will be a love speach” – och gav uttryck för sin stora glädje över att ingå i GSO-familjen. ”I Göteborgs Symfoniker har jag funnit den ideala samarbetspartnern. Ni har en enorm potential och kan med hårt arbete utvecklas till en av världens främsta orkestrar på bara ett par år.”

Timmen efter offentliggjorde vi att Kent Nagano förlänger sitt kontrakt som Göteborgs Symfonikers förste gästdirigent fram till 2019. Det är vi mycket, mycket glada för.

Kent Nagano leder denna vecka ett program med Tod und Verklärung av Richard Strauss, Jean Sibelius femte symfoni – och världspremiären av Unsuk Chins klarinettkonsert med Kari Kriikku som solist. Det senare är vi särskilt stolta över. Koreanskan Unsuk Chin är en av vår tids mest ansedda tonsättare och att vara först med ett verk av henne är att skriva in sig i musikhistorien direkt.

Dessvärre framför vi enbart sats två och tre. På grund av hög arbetsbelastning blev Unsuk Chin sen med leveransen, så stämmorna hann inte bli klara. Detta förminskade inte på något sätt upplevelsen igår kväll. Publiken lyssnade koncentrerat och gav ett bifall som gjorde både tonsättare och solist yra av glädje. ”När får vi höra det här igen”, undrade en man på väg ut ur konsertsalen.

Programmet repriseras på lördag i Stockholms konserthus, som vi gästar inom ramen för vårt årliga utbyte med Kungliga Filharmonikerna. Den som inte kan ta sig dit rekommenderas att hålla uppsikt på vår webbkanal GSO Play och i programtablån för Sveriges Radio P2. Gårdagens konsert spelades in för både internet och radio. För som Kent Nagano sade i sin introduktion till verket: ”Det vilar något magiskt över att vara den första som hör ett stycke musik.”

Det är andra veckan i maj och tid för Svensk Scenkonst att hålla stämma och branschdagar. I år på Norrlandsoperan i Umeå. Omkring 250 företrädare för Svensk Scenkonsts medlemsföretag, våra fackliga motparter, myndigheter och departement har under tre dagar diskuterat nuläge och framtid för scenkonsten och dess institutioner.

Själv deltog jag onsdag-torsdag och blev som alltid upplyft av att möta mina kompetenta kollegor. Den svenska scenkonsten står stark såväl vad gäller konstnärligt utbud och organisationernas professionalitet, som verksamheternas betydelse för individ och samhälle.

Under 2012 genomförde Svensk Scenkonsts 109 medlemsföretag 26.044 scenkonstevenemang, vilka lockade 5,5 miljoner besökare. Branschen omsatte totalt 5,5 miljarder kronor, varav 374 miljoner användes till köpta tjänster, och genererade totalt 6.200 årsverken och sysselsättning för långt fler individer. Utöver det bidrog vi med 700 miljoner kronor i skatteintäkter.

Om man nu vill tala med siffror. Kanske ska vi hellre upprätthålla oss vid scenkonstens mjuka värden. Vid att konstnärliga upplevelser ger grund för reflektion, är identitetsstärkande och ökar vår empatiska förmåga. Och vid att konsten låter oss pröva olika ståndpunkter och hjälper oss att bearbeta svåra frågor. Samt inte minst, vid att intensiva konstupplevelser rent allmänt ökar vårt välbefinnande.

Frågor på det?

Helena Wessman 9 maj 2014

Göteborgs Symfonikers turné i Frankrike, Schweiz och Italien är avslutad och vi kan nöjt räkna hem ännu en succé. Orkestern har lovordats i alla tonarter av såväl turnéagenturen, som av de konserthuschefer och festivalledare som arrangerade de enskilda konserterna. Publikens jubel räckte till dubbla extranummer varje kväll.

Dessutom fick vår turnéorganisation stort beröm. ”Den mest professionella vi någonsin har arbetet med”, sa agenten som i sin jämförelse lyfter in några av Europas verkliga topporkestrar. Välförtjänt uppskattning, tycker jag, som ser hur alla runt orkestern ger sitt yttersta för att de praktiska arrangemangen ska hålla lika hög klass som musicerandet på podiet.

Jag berättar ofta om det hängivna och disciplinerade arbete som krävs av musikerna för att uppnå och bibehålla Göteborgs Symfonikers höga kvalitet. Detsamma gäller för organisationens övriga yrkesgrupper, de vi brukar omtala som ”administrationen”.

Orkesteradministratörerna, producenterna, teknikerna, bibliotekets personal, marknadsavdelningen, de som handlägger ekonomi- och personalfrågor, receptionen, restaurangen, foajépersonalen och biljettkassan, de som ansvarar för fastighet respektive sponsring, VD:s konstnärliga rådgivare och så förstås de fyra avdelningscheferna och jag själv – alla har vi tagit sikte på världstoppen och satsar på att uppnå perfektion i allt vi gör.

Och det vill inte säga lite, särskilt inte om vi talar om en nio dagars turné i tre olika länder.

Resor av det här slaget planeras år i förväg. Först ska själva turnén läggas upp, med tillräckligt prestigefyllda konsertarenor, acceptabel ekonomi och vettiga resrutter. Därefter bokning av hotell, resor och transporter samt en omfattande byråkratisk hantering kopplad till avtalen med respektive konsertarrangör och de skilda ländernas socialförsäkringssystem och skattelagstiftning.

Precis som för idrottsmän är följande helt avgörande för musikernas möjlighet att prestera: a) på vilket sätt och hur långt vi reser varje dag, b) näringsintaget, c) möjlighet att vila och ”starta om hjärnan” samt d) tillgången till instrument och lokaler för enskilda förberedelser.

Vi lägger därför ett omfattande arbete också på måltidsplanering. När man anländer till en stad med ett resesällskap på 127 personer är det nämligen inte bara att släppa ut alla på stan och tro att de själva ska kunna hitta föda. I synnerhet inte om schemat är tajt och särskilt inte i länder med siesta.

För den här turnén innebar det inledningsvis ett omfattande detektivarbete på distans för att försöka utröna vilka restauranger som finns nära respektive hotell, vilken kapacitet de har samt vilka tider de har öppet. Under själva resan dubbelkollades alla uppgifter varje dag, vilket i flera fall innebar att vi fick ändra våra planer.

Det låter lätt, men vi talar som sagt om måltider för 127 personer i ett land där siestan sammanfaller med turnéns äta-sova-tider. Turnéledningen gjorde hjältedåd – ingen behövde svälta – men det krävde som sagt mycket arbete.

Mycket arbete var det också för podiepersonalen och transportkillarna som hade att förhålla sig till vitt skilda konserthus.

På de två första ställena gick det förhållandevis lätt. Konserthusen i Aix en Provence och Udine är nybyggda med lättåtkomliga inlastningsytor och rymliga podier. I Lugano var det så trångt bakom scenen att kontrabasisterna fick packa upp ute i trailern och i Perugia var det ett under att lastbilen alls kunde ta sig in till den pyttelilla teatern.

Podierna i Perugia, Brescia och Bergamo är alla byggda för opera med kraftigt lutande golv och begränsad yta att ställa upp orkestern på. Särskilt i Perugia krävdes ett tålmodigt pusslande av podiepersonalen för att få till en fungerande uppsättning. De andra teatrarna var större, men krävde tankemöda de med.

En sak man kanske inte tänker på som medresande på våra turnéer är hur podieteknikerna och turnéledningen underlättar för oss andra att hitta i respektive konserthus. Under eftermiddagen ett sms med angivande av sceningångens läge i förhållande till huvudentrén och på plats i huset en mängd lappar med pilar som visar vägen till scenen, instrumenten, omklädningsrummen, toaletterna och kafeterian. Det behövs. Man blir förvirrad av att byta arbetsplats varje dag.

För kvalitetsavgörande insatser under turnén svarade också personerna vars uppgift det var att underlätta för dirigenten Gustavo Dudamel, medresande fysioterapeuter och de som skötte rapporteringen på vår turnéblogg. Samt, nog så viktigt, de ur styrelse och ledning som odlade kontakten med agenturen och konsertarrangörerna för att bädda för framtida återinbjudningar.

I nio dagar var vi på resa och i söndags kom vi hem. Innevarande vecka har orkestern fri tid för återhämtning och enskilda förberedelser. På måndag inleds nästa produktion med Göteborgs Symfonikers förste gästdirigent Kent Nagano och klarinettsolisten Kari Kriikku. Konsert ges i Göteborgs den 8 maj och därefter – turné! Fast mycket kortare. Bara till Stockholm fram och tillbaka. Måltiderna är redan bokade.

Helena Wessman 2 maj 2014