VD-BLOGG 2013-01-25

Jag kom iväg lite sent, så cykelturen till stationen företogs med högsta fart. Nu sitter jag på tåget med frostnupen näsa och lätt rethosta och försöker få upp värmen. Det är sexton minusgrader i Västerås idag. Isande kallt och mycket vackert med frost på träden, kölddimma och svagt solsken.

SJ ska idag ta mig till Örebro och en personaldag med Svenska Kammarorkestern. De har, liksom vi, höga ambitioner för sin verksamhet och vill utbyta erfarenheter. Jag ser fram emot vårt samtal.

Vi i Göteborg hade personaldag igår. Sex intensiva timmar där vi talade om vad vår vision om världstoppen betyder i praktiken för orkestern och de enskilda musikerna. Att hela tiden vilja utvecklas ligger i generna, så utmaningen är att hålla ambitionerna på en rimlig nivå så att inte pressen blir för stor. Behov av återhämtning och vikten av ett gott kamratskap var något som sades ofta, liksom att vi inte får förlora oss i fjärrskådande. Framgång byggs stegvis, produktion för produktion. Varje vecka måste bli lite bättre än den förra.

Den höga energinivån i diskussionerna tydde på att vårt orkesterfokus inspirerade. Det vore roligt att få till ett liknande samtal kring övriga funktioner inom organisationen. Ambitionerna är höga även där. Vad tar det sig för uttryck inom marknadsavdelningen? Eller hos ekonomerna och podieteknikerna? Ett bra tema för nästa personaldag.

Denna och nästa vecka samarbetar vi med pianisten och dirigenten Christian Zacharias, som trots tandvärk och en skadad tumme strålar som en sol. Han gör sin sista period som förste gästdirigent och efter elva år i den positionen är han väl hemmastadd. Strålar gör också musikerna. Zacharias besök är kärkomna.

En konsert i onsdags, turné i Norge och ytterligare två konserter i Göteborg ska det bli. Norgeturnén inleds på lördag med bussresa och vägfärja till Larvik där vi ska spela i kulturhuset Bølgen. Dagen därpå spelar vi i Kilden Teater- och Konserthus i Kristiansand och på måndag i Stavangers Konserthus. Tre nya hus – Bølgen invigdes 2009, de andra i höstas – som det ska bli spännande att se.

Då vi kommer tillbaka till Göteborg blir det inspelning och om allt går som planerat sänds den sista konserten direkt över internet. Håll utkik på GSO Play.

Och så blir det avtackning. Christian Zacharias har gjort mycket fint ihop med Göteborgs Symfoniker och för det vill vi förstås visa vår uppskattning. Men relationen är inte avslutad för det. Vi har en överenskommelse om att han ska komma tillbaka varje spelår.

Om förra veckan var lugn har den här varit precis tvärtom. Jag har fnattat mellan möten som jag haft fullt sjå att förbereda. Mejlboxen svämmar över och att-göra-listan växer så det knakar. Som vanligt, med andra ord. Vårterminen 2013 är definitivt igång.

Helena Wessman 25 januari 2013

När symfoniorkestrarnas verksamhet diskuteras handlar det oftast om ekonomiska spörsmål eller huruvida vi tar vårt ansvar för de kulturpolitiska målen. Mer sällan får vi anledning att svara på frågor om verksamhetens innehåll ur ett strikt konstnärligt perspektiv. Därför blev jag glad över förra veckans minidebatt om Atterberg.

I ett av inläggen här intill skriver en åhörare om det enorma tolkningsutrymme musiken erbjuder jämfört med litteratur, teater och opera. Ett utrymme som jag menar ger åhöraren maximal frihet, men som också gör det svårt att diskutera det vi upplever i konsertsalen.

Vi talar om våra känslor inför den aktuella tolkningen och om framförandets tekniska kvaliteter, men att göra kopplingar till dagsaktuella samhällsfrågor och personliga referenser är svårare. Det gör musiken till en frizon eller ett isolat, beroende på hur man ser det.

Jag tycker att det enorma tolkningsutrymmet är en stor tillgång. Hos oss ges åhörarna möjlighet att gå in i sig själva och låta tankarna sväva fritt i musiken. Men ibland kan jag bli lite avundsjuk på teatern som på ett annat sätt kan problematisera och skapa debatt om allt från maktutövande till det svenska sjukförsäkringssystemet.

Atterberg-dokumentationen fortsatte denna vecka med skivinspelning. Två symfonier, nummer 8 och nummer 2, har på tre dagar tagit digital form. Inspelningar är pressande med mikrofoner tätt intill den enskilda musikern och ett tungt ansvar på individen att inte orsaka omtagningar. Även om det hör till att ta om stora partier flera gånger är det något alla vill undvika eftersom det tär på både koncentration och kropp. Men det märks att våra musiker har stor rutin.

Ett koncentrerat lugn och idel glada miner har mött mig då jag kommit upp bakom scenen i pauserna. Maestro Neeme Järvi har stortrivts. ”Wonderful orchestra – wonderful musicians – wonderful music” har han sagt varje gång vi mötts.

De har en lång historia tillsammans, Järvi och Göteborgs Symfoniker, med över hundra inspelningar och mer än tjugo år av fantastiska konserter och storslagna turnéer. Det är uppenbart att återseendet dessa veckor har varit kärt.

Igår var orkestern ledig – inspelningen blev klar en dag tidigare än planerat – men idag sitter den på podiet igen. På notställen står Peter och Vargen av Sergej Prokofjev. Christoffer Nobin dirigerar och Tomas von Brömssen är berättare. Repetition hela dagen idag, genrep och två utsålda konserter imorgon.

Säsongsprogrammet för 2013/2014 är ytterst nära sitt fullbordande, vilket betyder att vi inom kort kommer att påbörja abonnemangsförsäljningen. Nuvarande abonnenter har förtur och kommer att kontaktas inom ett par veckor. Ni har mycket fint att välja mellan. Fyra konsertdagar, 14 konserter på varje.

Det ligger oerhört mycket arbete både bakom programinnehållet och abonnemangsupplägget, så jag vill passa på att ge en eloge till mina skickliga medarbetare. Jag är mycket stolt över det program vi kan presentera och den process som lett oss dit vi står idag. Samtliga avdelningar och en mängd administratörer och musiker har varit involverade och det smidiga samspelet dem emellan är ett kvitto på att vi har en stark och effektiv organisation. Det är jag också stolt över.

Också bokslutsarbetet är inne i sin slutfas. Revisorsgranskning igår, möte med styrelsens presidium på måndag och med revisorerna på torsdag, styrelsemöte den 30 januari. Sedan kan vi meddela ägaren Västra Götalandsregionen verksamhetens ekonomiska resultat – och det skäms inte heller för sig. Extra intäkter och stark kostnadskontroll är även det ett tecken på att organisationen fungerar som den ska.

Orkesteradministrationen lägger i veckan sista handen vid de praktiska förberedelserna för vår Norge-turné med Christian Zacharias nästa vecka. Parallellt med det har vi slutfört förhandlingarna kring vårt besök i Helsingfors i juni och börjat få pusselbitarna på plats när det gäller turnéerna i Holland-Tyskland i augusti och Sverige i juni 2014.

En förhållandevis lugn vecka har givit mig möjlighet att rensa bland surdegarna och att ägna tid åt förkovran och eftertanke. Det är viktigt att lyfta blicken och sätta verksamheten i perspektiv av samhällsutvecklingen i stort. Vilken funktion ska vi fylla om tio år? Vilka behov har framtidens publik?

I reflektion över dessa frågor snubblar jag på information som skakar om. Av en essä i Framtidskommissionens rapport lär jag mig att på grund av klimatförändringarna är färskvattentillgången hotad för 80 procent av jordens befolkning. Vad betyder det för en symfoniorkester år 2013?

Helena Wessman 18 januari 2013

Frågan är så stor att jag ännu inte tagit tydlig ställning, men den måste givetvis diskuteras. Så det är bara att speeda upp synapserna och försöka formulera sig.

I GP:s recension av vårt framförande av Kurt Atterbergs åttonde symfoni igår är anmälaren kritisk till valet av repertoar. ”Personligen har jag betydligt lättare för tidigare verk av Atterberg, både av stilistiska och politiska skäl. [---] Men det är förstås svårt att lyssna objektivt till ett verk från 1945 mot bakgrund av det som skett åren dessförinnan.”

Diskussionen fanns förra året också, då vi framförde Atterbergs Svit nr 3 för violin, viola och orkester samt Symfoni nr 6 ”Dollarsymfonin”. Ska vi verkligen spela musik av Atterberg? Han var ju nazist.

En berättigad, men oerhört komplex fråga. I dess enklaste form har den släktskap med den ständigt aktuella kritiken av symfoniorkestrarnas fäbless för musik skriven av sedan länge döda herrar. Den kan jag lätt besvara.

Vi verkar i en flerhundraårig tradition där varje framförande är både kulturarvsbevarande och nyskapande. Det senare för att varje tolkning filtreras genom sin tids människor och värderingar, vilket oundvikligen förskjuter traderandet en aning. Om inte, skulle vi bara få lyssna till träiga kopior. Genom dessa ständiga influenser hålls kulturarvet levande.

Man kan och bör diskutera vilket kulturarv som ska hållas levande. Även om jag ännu inte tagit mig an frågan i praktiken är jag stark anhängare av att leta i arkiven efter äldre tonsättare som trots konstnärliga kvaliteter tystats ned. Kvinnor, till exempel. Jag är också den första att hävda att kulturarvet hela tiden måste speglas i vår egen tids musik och där är vi långt framme. Listan över Göteborgs Symfonikers kommande verkbeställningar är gedigen och sträcker sig flera år framåt i tiden.

Den andra delen av frågan huruvida vi ska spela Atterberg är mycket svårare att förhålla sig till. Kan och ska man skilja på konstnären och hans verk? Hur pragmatisk kan man tillåta sig att vara innan ens apolitiska hållning blir politisk? Är det okej att fortsätta sprida en film, sedan regissören dömts för incest? Bör Tin-Tin i Kongo få stå kvar i bokhyllorna? Är det rätt att återuppväcka Atterbergs musik?

Den åttonde symfonin skrevs i slutet av andra världskriget och fick sitt första framförande i Helsingfors och Jean Sibelius telegraferade ett tack för den ”underbart helgjutna symfonin”. I oktober 1945 spelades verket i svensk radio, togs väl emot och har spelats relativt mycket av landets orkestrar. Göteborgs Symfoniker har dock bara framfört symfonin vid ett tillfälle tidigare, 1946.

Vid det laget var Atterbergs nazistsympatier ämne för utredning. Han friades, men blev därefter utfryst. Ingen ville ha med honom eller hans musik att göra. Senare forskning har genom modern textanalys av brev och skrivelser konstaterat en tydlig koppling till den nazistiska ideologin, så vi kan tyvärr inte hävda oklarhet som grund för att åter lyfta fram hans musik.

Anledningen till att vi spelade Atterbergs åttonde symfoni just igår är en pågående dokumentation av alla hans orkesterverk och beslut om detta omfattande projekt (Atterberg skrev nio symfonier) har fattats i samförstånd mellan Göteborgs Symfoniker AB, Neeme Järvi och skivbolaget Chandos.

Grunden för sådana projekt är att det alltid är intressant att ta del av en tonsättares hela produktion. Även de verk som kanske inte riktigt håller måttet är av betydelse i sammanhanget för att tonsättarens konstnärliga strävan och utvecklingen blir så tydlig.

Personligen kan jag efter min första bekantskap med Atterbergs åttonde symfoni tycka att den är lite tunn, men precis som jag kan lägga mycket tid på att ta mig igenom illa skrivna böcker är jag glad över att ha hört den. Om inte annat så för att den säger något om tonsättaren och den tid han var verksam i.

Folkviserapsodier av detta slag finns det gott om, särskilt i den svenska repertoaren för blåsorkester. Jag associerar verket både till akademisk högtidsmusik á la Hugo Alfvén och friluftskonserter i somriga stadsparker. Inget som får en att utvecklas som människa, men trivsamt och med lite närhistorisk känsla.

Vårt beslut att spela den åttonde symfonin har alltså sin grund i att vi genom en dokumentation vill ge en bild av hela Atterbergs produktion för symfoniorkester. Återstår att ta ställning till om man kan göra skillnad på konstverket och dess upphovsman.

Jag menar att man kan det. Åtminstone delvis.

Vi spelar ju musik av Wagner och han var verkligen ingen trevlig person. Dirigenten Kent Nagano formulerade sig bra kring detta då vi skulle framföra Ragnarök förra våren. Tidigt i karriären ville Nagano inte befatta sig med Wagners musik, eftersom han inte kunde acceptera Wagners ideologiska hållning. Så småningom landade han ändå i att så länge han med öppna ögon såg vad Wagner var för en person, kunde han med lika stor medvetenhet börja analysera den musik han hade skrivit. Nagano fann musiken storslagen och valde att konstnären och verket ändå går att skilja åt. Man kan tycka om musiken även om man starkt ogillar den som skrev den.

Jag tänker att det är som med svensk kriminalvård. Eftersom vi väljer att skilja på person och handling dömer vi ut fängelse istället för dödsstraff. Vi straffar handlingen och ger personen möjlighet att bättra sig. Även om vi mänskligt kan ha svårt att förlika oss med det anses en brottslig vara helt rehabiliterad som medborgare efter avtjänat straff.

Alltså menar vi att en i grunden god (eller åtminstone okej) människa kan göra en ond handling. Logiken fungerar också i omvänd riktning. Också en ond människa kan göra en god handling, till exempel skapa ett konstverk som inspirerar även den som skulle må mycket dåligt i mötet med dess upphovsman.

Jag medger att jag inte hade formulerat denna hållning då vi beslutade att dokumentera Atterbergs musik och jag kan förstå om någon tycker att resonemanget ovan är en efterkonstruktion. Frågan om Atterbergs politiska hemvist borde givetvis ha varit uppe till diskussion för länge sedan. Men nu är det som det är och jag drar lärdom av det.

Hursomhelst fick Kurt Atterbergs åttonde symfoni ett glänsande framförande igår. Såväl Neeme Järvi som Göteborgs Symfoniker är i högform. Jag har hört Symfonikerna i två produktioner efter juluppehållet och kan åter konstatera ett lyft.

Det var så också för ett år sedan. Under ledigheten mognade höstterminens arbete, så att orkestern kunde börja på en högre nivå än den som rådde före jul. Och då ska vi komma ihåg att det sista Göteborgs Symfoniker gjorde år 2012 var att spela Bruckners fjärde symfoni med Stanislaw Skrowaczewki. Ett framförande av historiskt hög kvalitet. Vi har således mycket gott att vänta av 2013.

Helena Wessman 11 januari 2013

Efter en veckas livligt julfirande ihop med min stora familj brukar vi resa söderut. På Gotlands sydspets har mina föräldrar sina rötter. Släkthuset ligger mitt i den stora tystnaden. Det enda som hörs är havets djupa suckar och knastret från brasan. En plats för stora tankar och sällsynt god sömn.

Resultatet brukar bli ett antal föresatser för det nya året. Några löften avger jag inte, men det är skönt att stämma av kompassriktningen och formulera hur jag vill forma mitt liv framöver, att sätta ord på vad jag vill uppnå privat och i yrket

Tankarna på mitt yrkesliv upptas, naturligt nog, nästan helt av Göteborgs Symfoniker och våra höga ambitioner. Men jag funderar också mycket över samhället i stort och vad som krävs om vi vill bevara vår starka demokrati och stabila ekonomi.

Min enkla analys landar i att det viktigaste är självständigt tänkande medborgare. Människor som reflekterar och är redo att kämpa för sina idéer och som därigenom driver utvecklingen framåt och håller destruktiva krafter i schack.

Den fria tanken har en stark tradition i vårt land, om än inte särskilt gammal.

För hundra år sedan var Sverige ett u-land med utbredd fattigdom och väldiga klasskillnader. Vi hade obligatorisk folkskola, men för de flesta var möjligheten till högre utbildning obefintlig. Kvinnor hade ännu inte rösträtt och många män handikappades av ett hektiskt supande.

Kampen för vidgade demokratiska rättigheter var intensiv och folkrörelsen växte starkt med nykterhet, bildning och religion i fokus. Folkhögskolor etablerades och folkbiblioteken blev fler och bättre rustade. Symfoniorkestrar bildades i syfte att göra musiken tillgänglig för de breda massorna och turnerande musik- och teatersällskap framträdde över hela landet. Allt drivet av en omfamnande attityd där alla skulle få vara med, oavsett ursprung och färdigheter.

Efter andra världskriget ökades utvecklingstakten. Sverige blev ett väbeställt land och de sociala reformerna kom slag i slag. Också kulturlivet fick ett uppsving.

Min pappa, som var kringresande musikkonsulent på 1950-talet, berättar om satsningarna som gjordes inför motbokens avskaffande 1955. Rädslan för att det svenska supandet skulle ta fart på nytt ledde till riksdagsbeslut om starkt ekonomiskt stöd till all slags ungdomsverksamhet, bland annat musikundervisning. Grunderna lades för ”det svenska musikundret”, vår enorma musikexport som har sina rötter i kommunala musikskolan.

Vår snabba vandring från u-land till en av världens starkaste demokratier har sin grund i en unik balansering mellan hårda och mjuka värden i de politiska besluten. En balansering som fick sin kulmen i och med etablerandet av 1974 års kulturpolitik där kulturupplevelser upphöjdes till demokratisk och medborgelig rätt.

Med reservation för att min beskrivning av samhällsutvecklingen är kraftigt förenklad och kanske inte historiskt exakt, vill jag med detta visa på samband som lätt kan gå förlorade vid oaktsamhet med samhällsbyggets olika delar. Jag har respekt för den politiska utmaningen, men hävdar bestämt att det är alla beslutsfattares ansvar att i varje delbeslut ta ett helhetsgrepp.

Allt hänger samman. Jämlikhet, jämställdhet och demokrati. Skola, fritidsverksamhet och yrkesliv. Undervisning baserad på människans alla kapaciteter och ett kreativt näringsliv. Tillgången till kulturupplevelser och behovet av sjuk- och åldringsvård.

Balansen mellan hårda och mjuka värden måste värnas. Det räcker inte med matte för att stärka exportindustrin. För att komma åt det kreativa tänkandet krävs också träning i estetiska ämnen. Och bådadera är färskvara. Såväl inhämtande av faktakunskaper, som odling av kreativitet är en livslång process.

Min övertygelse är att kultur och bildning är en förutsättning för ekonomisk tillväxt – och att kultur och bildning är helt avgörande för om denna tillväxt ska kunna ske på ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt. Det borde inte behövas någon statistik för att bevisa dessa samband. Några dygns reflektion i den gotländska tystnaden räcker långt.

Allt gott,
Helena Wessman