Det sköna med att dyka i den symfoniska oceanen är man ständigt upptäcker nya djup. I förhållande till mängden verk och uttryck är en livstid kort. En enda människa kan omöjligt lyssna och känna till allt som skrivits.

Somliga har förmåga att omfatta mer än vi andra. Dirigenter, till exempel. Har de dessutom ett öppet sinnelag kan programdiskussionerna inför ett gästspel leda till oväntade upplevelser för publiken.

Som igår då vi i samspel med den franske dirigenten Francois-Xavier Roth kunde presentera ett program som på papperet såg ut att vara upphackat och lite udda, men som i sitt framförande uppenbarade en skimrande djuphavssal där de många uttrycken balanserats i harmoni.

Inte så att det var frid och ro på podiet. Tvärtom. Flera gånger tänkte jag att detta är rena rock-konserten. Tunga beat och brutala klanger, ibland så starka att väggarna skakade. Och det gällde såväl den franske barocktonsättaren Jean-Féry Rebel, som finske Kalevi Aho vars slagsverkskonsert Sieidi igår fick sin Sverigepremiär. Vid en jämförelse var Igor Stravinsky, som dominerade efter paus, närmast vattenkammad.

Publiken lyssnade under stor koncentration. När Ahos musik klingat ut och slagverkssolisten Colin Currie sänkte händerna var det knäpptyst i salen. Inte en enda hostning. Men sedan bröt jublet ut. Ett starkt mottagande av ett synnerligen starkt framförande.

Fullt lika tyst var det inte på den konsert jag hörde med Kent Nagano och Monte Carlos filharmoniska orkester i onsdags. I salen satt närmare tusen små barn och deras föräldrar. På barns vis kommenterade de framförandet, men koncentrationen var ändå förbluffande stor.

På programmet stod en dubbelkonsert för piano av paristonsättaren Jean-Pascal Beintus, framförd av systrarna Mari och Momo Kodama (Kent Naganos hustru och svägerska) och Claude Debussys Leksakslådan. Efter svenska mått väldigt mycket musik för att vara en barnkonsert, men kulturen är uppenbarligen olika.

Skälet till den monegaskiska resan, som företogs tillsammans med planeringschef Sten Cranner, var möten med Kent Nagano kring programplaneringen för kommande säsonger. Som alltid mycket inspirerande. Kent Nagano är kunnig och genomtänkt i alla sina resonemang. Att samtala med honom ger både lärdom och idéer.

Min vecka började med Kungliga Musikaliska akademiens högtidssammankomst i Stockholm. Sammankomsten, som var den 241:a sedan akademiens grundande, hölls i akademiens gamla konsertsal på Nybrokajen 11 i närvaro av kungen och drottningen. Årsberättelse, högtidstal, parentation för avlidna medlemmar, stipendie- och prisutdelning och musikframträdanden stod på agendan. Därefter trerätters middag på Grand Hôtel. Tjusigt värre!

Nu är det fredag eftermiddag och jag sitter i en buss på väg till Vara Konserthus, Göteborgs Symfonikers andra hemmascen. Fyra gånger om året åker vi de femton milen för spela i Vara. Publiken åker nästan lika långt – enligt uppgift upp till sju mil – och mottagandet brukar bli varmt.

Morgondagen bjuder på gästspel av Svenska Kammarorkestern i Göteborgs Konserthus. Thomas Dausgaard dirigerar och den svenska världssopranen Nina Stemme är solist. Det ska bli roligt det med.

Trevlig helg!

Helena Wessman 30 november 2012

Det är en självklarhet, men insikten är lika revolutionerande varje gång: Om man ställer sig på en höjd ser världen annorlunda ut än då man står nere på marken.

Hela dagen igår spejade jag ut över nejden och såg ett landskap, som visserligen är snårigt på sina ställen, men som på det hela taget erbjuder goda livsbetingelser för Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester.

Vi har en förhållandevis stabil ekonomi, god ordning på våra processer och starka relationer till publiken, politiken, näringslivet och de artister vi samarbetar med. Arbetsklimatet är gott och medarbetarna visar stort engagemang. Cheferna är samspelta och debatten livlig.

Väl bäddat för konstnärlig utveckling, således. Och det betalar sig. Gårdagens analys visar att det går bra för vår orkester. Mycket bra, till och med.

Konserterna med Göteborgs Symfoniker har varit välbesökta med en beläggningsgrad på 83% under september och oktober. Lyfter vi bort en konsert, som vi på förhand visste skulle vara svår att sälja blir siffran 86%.

Inte bara publiken har jublat – igår med rena glädjetjut – Göteborgs-Postens recensenter har också varit nöjda. Bedömningarna sammanfattas med att konserten får ett antal fyrar, som högst fem, och de brukar vara snålt tilltagna. Så inte i höst. Av nio recensioner har tre inbringat fem fyrar och ytterligare tre har givit fyra fyrar. Vår minnesgode redaktör säger sig aldrig tidigare ha upplevt att vi fått så många starka betyg.

De dirigenter och solister vi har anlitat har varit på den nivå att de ”stimulerar och utvecklar orkestern”, som det heter i vår strategiplan. I vårt interna index placerade sig 36% av dirigenterna på den högsta nivån och 55% på den nästa högsta. Samtliga solister fick finast möjliga omdöme.

Utifrån denna överblick ska vi idag diskutera framtid. Hur ser verksamheten ut år 2020? Vilken sorts konserter ger Göteborgs Symfoniker och på vilka arenor spelar vi? Vem sitter i publiken? Hur ser verksamheten ut för övrigt i Götebogrs Konserthus? Vem framträder och vem lyssnar?

Vi har personaldag, vilket innebär en möjlighet för samtliga anställda vid Göteborgs Symfoniker AB att prata ihop sig. Ribban är lagd. Vi ska placera Göteborgs Symfoniker i den absoluta världstoppen och utbudet i Göteborgs Konserthus ska locka publik från hela Västra Götaland. Det vi ska enas om idag är hur vi ska komma dit.

Också denna vecka lät Göteborgs Symfoniker gudomligt. Två konserter har de bjudit på och publiken har jublat. Jublat, ropat, stampat i golvet. Det är svårt att hitta rätt ord. Starka känslor har det varit, i vilket fall.

Gäster var den ryske dirigenten Dmitrij Kitajenko, som senast ledde orkestern 1998, och violinisten James Ehnes från Kanada. Hisnande skickliga båda två. Konsertupplevelsen blev mycket stark.

I måndags deltog jag i en nätverksträff för svenska orkesterinstitutioners chefer, anordnad av branschorganisationen Svensk Scenkonst. På agendan stod orientering om läget och erfarenhetsutbyte. Som flera gånger tidigare slogs jag av vilka fina orkestrar vi har i Sverige och hur skickliga mina chefskollegor är. Också det är stimulerande och utvecklande.

Helena Wessman 23 november 2012

Jag antar att det är självbevarelsedrift, ett sätt att undvika överhettning, men det är likväl tröttsamt när hjärnan gör halt innan mottagen information bearbetats ordentligt.

Följden av det senaste stoppet – att jag först vid frukosten insåg det jag vetat länge, att dagens schema måste kastas om – är inte katastrofal, men irriterande. Schemaändringen gäller fler än mig och det passar mig illa att med så kort varsel virvla runt i medarbetarnas kalendrar.

Hjärnans förmåga att sortera och sålla bort viktig information är fascinerande. Ibland är det som att den lever ett eget liv. Eller om det möjligen är mitt övriga jag som gör det. Koordinationen har hur som helst sina brister.

Jag tänker att jag ska ringa ett samtal och börjar mejla istället. Jag har kort tid innan ett möte, men gör mig en massa ärenden i kontorskorridoren. Jag ser att parkeringsfickan är alldeles för trång, men tar sats och kör in ändå…

Det är bara att bryta ihop och gå vidare, som Mark Levengood brukar säga.

Mellan sammanbrotten är jag helt lycklig. I alla fall i onsdags kväll då Göteborgs Symfoniker och dirigenten Frank Strobel hyllade filmmusikkompositören John Williams, som fyller 80 i år. Presentatör var vår egen Måns Pär Fogelberg.

Framförandet var glänsande och musiken väckte fina minnen (jag var tonårig trombonist då Stjärnornas krig kom och nördade in mig på musiken), men starkast lyckokänsla gav ändå publiken. En hel sal fylld av unga vuxna, som generöst visade sin glädje över att höra filmmusiken live. Att säga att stämningen var extatisk är nästan en underdrift.

Vi erbjuder tre offentliga konserter och samtliga är helt utsålda. Veckans fjärde konsert, den vi gav igår, var specialanpassad för Tandläkarstämman som hålls på Svenska Mässan. Det har blivit en tradition att Sveriges Tandläkareförbund, Göteborgs Stad och Västra Götalandsregionen gemensamt erbjuder deltagarna en konsert med Göteborgs Symfoniker. Sådant tycker vi om, både för att vi når ut till ny publik och för att staden och regionen så stolt visar upp sin orkester.

Efteråt minglade gästerna i vår vackra foajé, medan musikena slappnade av tillsammans i Sibeliusbaren, vårt interna vattenhål. Själv stängde jag in mig på kontoret för att arbeta med den ekonomiska prognosen för år 2012.

Nu är det fredag eftermiddag och huset börjar varva upp inför kvällens konsert. Jag sitter i den bedövade tysta konsertsalen och känner av stämningen. På avstånd hörs porslinsskrammel och spridda toner från musiker som värmer upp.

Ett musikrum utan människor är en märklig plats. Podiet är fyllt av stolar, notställ och slagverksinstrument uppställda i stram givakt. Tidigare konserter gör atmosfären tät – tänk allt vad dessa väggar har hört – ändå är det dött. Och samtidigt fyllt av förväntan.

Plötsligt två musiker på podiet. Deras förberedelser känns nästan privata. En nick för att säga hej och sedan toner för att testa formen och värma upp.

Det krävs mycket sådant av musikerna i vårt hus. Dagsformen varierar, men de ska alltid spela lika bra. Därför ägnar de timmar åt att mjuka upp trilskande muskler och spela sig in i den rätta stämningen.

Jag går ut i Götaplatsfoajén och blir som alltid andlös inför den magnifika utsikten över Götaplatsen. Människor stressar förbi gömda under sina paraplyer, nästan som i en annan tideräkning.

En värld därute, en annan här inne. Om några timmar förenas de kring ännu en konsert med Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester. Regionens och stadens stolthet.

Trevlig helg!

Helena Wessman 16 november 2012

Veckorna går som tåget. Dessutom sitter jag på ett just nu. Nyss var det måndag och första arbetsdagen efter en kort ledighet. Mejlboxen var fylld och behovet av samtal uppdämt och sådant skyndar på tidsflödet. Så som tåget har det gått.

Jag är på väg till Göteborg efter en dag i huvudstaden, ägnad åt möte med styrelsen för Svensk Scenkonst och en konsert inom ramen för Tonsättarfestivalen på Stockholms Konserthus.

Årets tonsättarprofil är danske Per Nørgård, vars åttonde symfoni jag hörde uruppföras av Helsingfors Stadsorkester i september. Samma verk framfördes igår av Kungliga Filharmonikerna. På programmet stod också Nørgårds första symfoni och Tapiolasvit av Jean Sibelius. En mycket fin konsert där chefdirigenten Sakari Oramo gjorde enastående tolkningar och orkestern spelade på topp.

Hemma i Göteborg har Symfonikerna arbetat med Joana Carneiro som debuterade hos oss förra säsongen. När hon nu är tillbaka är det för att leda ett program som inleds med Förspel till En fauns eftermiddag av Debussy och avslutas med Beethovens sjätte symfoni.

Solist är brittiske cellisten Steven Isserlis. Han framför Två hebreiska melodier av Maurice Ravel, orkestrerade av Richard Tognetti, och Sally Beamish rekonstruktion av Claude Debussys förkomna cellosvit.

Konserter ges torsdag, fredag och lördag och eftersom tiden går så fort har det hunnit bli lördag när jag skriver just detta. Jag kan därmed tillfoga att fredagskonserten var lysande och att samspelet mellan Carneiro och Göteborgs Symfoniker var lika gott som förra gången. Så gott att musikerna gav henne en touche (fanfar) i applådtacket, vilket rörde henne till tårar. Missa inte reprisen i eftermiddag!

För den som inte har möjlighet att komma till Konserthuset bjuds ett nytt konserttillfälle via nätet. En streamed version läggs ut nästa vecka. Adressen är www.gsoplay.se och där finns redan konserten med Christian Zacharias från den 26 oktober.

Jag är oerhört stolt över att vi är igång med våra digitala utsändningar. Att göra sig tillgänglig är oerhört viktigt och de streamade konserterna är en betydelsefull del i vårt arbete med att nå ut med musiken till människor i samhällets alla delar.

En ganska stor del av denna snabbgående veckas arbete har jag ägnat åt intervjuer. Media har visat intensivt intresse för svenska symfoniorkestrars policies för dirigenters resor och boende. Alla offentliga verksamheter ska tåla granskning, men det är tråkigt att utgångspunkten så ofta är misstanken att vi slösar med skattemedel. Vi har höga omkostnader, men slösar gör vi sannerligen inte.

Det man måste förstå, och som jag lägger mycket kraft på att förklara, är att Göteborgs Symfoniker AB har ett politiskt uppdrag bedriva verksamhet på hög internationell nivå. Det medför att vi samarbetar med dirigenter och solister ur det internationella toppskiktet. Precis som stjärnor inom till exempel idrotten eller filmen har de höga anspråk både vad gäller gager och bemötande och även om vi i varje enskilt fall förhandlar omsorgsfullt och skickligt leder det till höga omkostnader för verksamheten.

Vårt arbete med att locka artister till Göteborg sker i konkurrens med orkesterverksamheter i hela världen, vilket betyder en direkt jämförelse med t ex London, Wien, Berlin och New York. Medel i konkurrensen är först och främst orkesterns kvalitet och musikernas öppenhet inför gästartisternas musikaliska idéer – ett område där vi är mycket starka, dirigenterna berömmer alltid Symfonikerna som flexibla och snabba i uppfattningen – men minst lika viktig är den ekonomiska aspekten på ett samarbete, arvode, resor och boende.

Den tredje delen i vår tävlan om stjärnartisterna är bemötandet de får här i Göteborg. Publikens respons, omhändertagandet i arbetssituationen och hur vi vårdar oss om relationen rent allmänt.

Vi lägger ned mycket arbete på att skapa bra flöden så att arbetet på podiet kan bedrivas effektivt utan störningar och den aktuella artisten ges goda möjligheter till enskilda förberedelser. Administration och musiker hjälps också åt med att skapa ett socialt sammanhang under vistelsen i Göteborg. Det handlar om allt från biobesök och joggingturer till hjälp med läkartider och middag med ledningen efter konserten.

Också på det här området är vi starka. Publiken är snabb att visa sin uppskattning, vi har högprofessionell produktionspersonal, kan erbjuda goda praktiska förutsättningar och är avspänt omtänksamma i vårt möte med stjärnorna.

En och annan kan säkert tänka att vadå, de är väl vuxna människor som kan vara på sig själva. Och det är förstås helt sant, men jag måste säga att jag efter tre år i den internationella orkesterbranschen har förståelse för artisternas behov. De må vara stjärnor, men deras arbete är slitigt och ensamt.

Att resa kors och tvärs över klotet är inte det minsta glamoröst ens om du flyger första klass. Du ska ändå gå igenom förödmjukande säkerhetskontroller, uthärda långa väntetider och förseningar och få koncentrationen krossad av buller, jetlag och hemlängtan. Och du ska mitt i allt detta sköta dina studier av partitur och solostämmor för att vara redo att arbeta direkt vid ankomsten. För där är det ingen pardon. Vi kräver topprestationer av artisterna hur trötta de än är. Det är ju därför de kommer till oss.

Med detta i åtanke tycker jag att det är djupt mänskligt att man, om man är i position för det, tar bra betalt och kräver hög standard på resa och boende. I vilken mån vi kan tillåta dem det är en annan sak. För den andra sidan av vårt uppdrag är att vårda oss om verksamhetens ekonomi och trovärdighet gentemot våra uppdragsgivare, publiken och politiken. Vi ligger på som iglar i varje förhandling och är, törs jag påstå, framgångsrika i det.

Så mitt svar på mediernas frågor den här veckan har varit att ja, våra omkostnader är höga, men slösar gör vi verkligen inte. Utom med vår medmänskliga omtanke om dem som med sitt musicerande ger publiken starka upplevelser och vår region del av den internationella stjärnglans som bjuds i London, Wien, Berlin och New York.

Helena Wessman 10 november 2012