Bloggen ska skrivas och jag vet ärligt talat inte hur jag ska börja. Flyttar från skrivbordet till soffan i hopp om att det ska hjälpa. Plockar lite i köket på vägen. Konstaterar att TV:n är dammig, men lyckas disciplinera mig och låter det vara. Jag måste komma igång.

Jag jobbar hemma i Västerås idag, eftersom jag var i Uppsala igår kväll. Det låter mysko, men är egentligen inte så konstigt. När mina tjänsteresor för mig till Sveriges östra sida undviker jag hotellövernattningar och försöker planera så att jag kan sova i Västerås istället. Och eftersom det är fredag och jag ska vara ledig några dagar i nästa vecka skulle det kosta onödig tid att ta sig till Göteborg över dagen. Därför Västerås.

För verksamhetens dagliga förlopp har min närvaro i Göteborg inte överdrivet stor betydelse. Det är ändå inte jag som får allt att fungera, utan det sköter mina högst kompetenta och engagerade kollegor. Göteborgs Symfoniker AB är som ett stort maskineri som tickar och går, dag efter dag. Problem som kan uppstå löses efter hand. ”The show must go on.” Och det gör den.

Exempelvis med konserter med Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska Kör både igår och idag. Juanjo Mena dirigerar och kören har förstärkts med herrar ur Haga Motettkör och Domkyrkokören för att klara de stora manskörpartierna i Liszts Faustsymfoni. Per Lindskog är tenorsolist. Det svider att inte få uppleva produktionen live, men jag har försäkrat mig om en kopia av den arkivinspelning som alltid görs.

Det är faktiskt så att samtliga konserter med Göteborgs Symfoniker spelas in. I våra arkiv finns mängder av gamla rullband med unikt material. Det är ingenting vi lättvindigt kan göra CD-skivor av – en massa tekniska och upphovsrättliga hinder måste i så fall först övervinnas – men dokumentationen finns.

Vi sparar alla programblad också, säsongsvis inbundna i fina band som vi av och till lyfter ur hyllorna då vi behöver lära av historien. Dessutom, och det tycker jag nästan är magiskt, har vi en stor databas där alla Göteborgs Symfonikers konserter finns inlagda. Således kan vi lätt finna ut exakt vilka datum Jean Sibelius dirigerade Göteborgs Symfoniker och vad som spelades. Det kommer till nytta till exempel i planeringen av stundande Sibelius-jubileum.

Vår verksamhet befinner sig i ett ständigt flöde mellan historia och framtid. Musikens minne är långt, liksom musikernas. Det är fascinerande att tala med erfarna symfoniker, som på veckan när kan tala om vilket verk spelades med vilken dirigent och hur det lät. Vissa minns till och med veckor de inte var med. ”Jag var inte där, men vi spelade X och hade väldiga problem med passagen Y.”

Det är tack vare detta långa och levande minne vi kan påstå att vårt sätt att spela Stenhammars symfonier går tillbaka till Stenhammar själv. Vilket inte är samma sak som att dagens musicerande är en ren reproduktion av tidigare generationers tolkningar. Snarare handlar det om att varje nytolkning – och sådana görs varje gång en gammal symfoni framförs – är osedvanligt väl underbyggd med kunskap om tidigare generationers tycke och smak.

Jag tänker ibland att vi skulle må bra av att frekvent blicka tillbaka inom andra områden också. Det blir lätt så att vi tror att sanningen finns i vår egen tid och att som vi tycker idag har vi alltid tyckt. Om vi rannsakar vårt kollektiva minne är det lätt att inse att lika ofta som vi individuellt ömsar idéer, gör hela samhället det. Lite mer idéhistorisk kunskap skulle göra den offentliga debatten djupare.

Att vi i Göteborgs Symfonikers verksamhet odlar tillbakablickandet betyder inte att vi glömmer framtiden. Tvärtom är vi väl medvetna om att kommande generationers traditioner måste grundläggas idag och det var skälet till att jag var i Uppsala igår.

Länsmusikorganisationen Musik i Uppland, där Uppsala Kammarorkester ingår, startade för två år sedan Uppsala Tonsättartävling. Syftet är att lyfta fram unga kompositörer och deras verk. Vinnaren tilldelas en prissumma och får sitt verk framfört av nio svenska orkestrar. Göteborgs Symfoniker är en av dem.

Genom vårt samarbete försäkrar vi oss om att den nya musiken får en chans att växa och utvecklas på ett sätt som är förbehållet alltför få nyskrivna verk. Ofta blir det ju så att en ny tonsättning uruppförs och spelas ett par gånger av den beställande orkestern, för att sedan förpassas till arkivet. Vid Göteborgs Symfoniker AB försöker vi komma tillrätta med detta genom att knyta till oss en lektör, med uppdrag att leta efter nyskrivna verk som förtjänar en upprepning.

För så är det förstås också – att inte alla nya verk kommer att gå till historien. I allt konstnärligt skapande finns risken att misslyckas och det gäller tonsättare likaväl som målare och musiker. I alla tider har konstverk, både klingande och fysiska, ratats efter det första mötet med publiken och så måste det få vara även idag.

Det vi vill göra med vårt medvetna sökande efter samtida repertoar är att bidra till att sållningen är så väl underbyggd som möjligt. Inte all musik är möjlig att ta till sig vid första, andra eller ens tredje lyssningen. Samtidigt kan det vara just de verk som bjuder motstånd, som håller att höra både fem och femtio gånger. Tänk bara på Beethovens symfonier som hans samtid tyckte var svårsmälta. Eller på ditt eget möte med till exempel Mahler. Även om du idag tycker att han är storslagen är det inte säkert att du hade samma mening i början.

Allt detta ligger till grund för att jag igår reste österut för att lyssna till finalisterna i Uppsala Tonsättartävling. Att jag hade förmånen att vara presentatör gav upplevelsen en extra krydda. Jag har ett förflutet som musiker i Uppsala Kammarorkester och Linnékvintetten, som spelade fanfarerna under prisceremonin. Det var härligt att åter stå på scen tillsammans med mina forna kollegor.

Klockan är snart halv elva och det är dags av avsluta veckans blogg. Återstår några timmars mejlande innan ledigheten kan börja. Men först ska jag damma TV:n.

Helena Wessman 2012-02-24

Det är sportlov och Konserthuset är fyllt av ungdomlig energi. Sjuttio musikanter i åldrarna 12-19 år har intagit podiet för att under ledning av dirigenten Thord Svedlund och ett antal symfoniker studera in Tavlor på en utställning av Modest Mussorgskij. Inte helt lättspelat, men en fröjd för den som arbetar sig in i den symfoniska repertoaren.

I pauserna hänger ungdomarna i Sibeliusbaren, vårt pausrum högst upp i huset, ivrigt diskuterande musiken och olika instruments företräden. ”Trombone är ju typ bästa brassinstrumentet, alltså!”

Snacket är väl bekant. Jag och mina kompisar lät likadant för trettiofem år sedan, då vi sammanstrålade på diverse musikläger. Jag antar att det handlade om identitetsskapande, om att inlemma musicerandet i sin personlighet och motivera valet av instrument. Snabbt skolades vi in i beteenden och förhållningssätt, styrda av instrument och position i orkestern. En kraftfull social skolning – på gott och ont. Sammanhållningen blev stark, men det blev jobbigt om någon stack ut för mycket.

Det händer fortfarande att jag identifierar mig som trombonist, fast det snart har gått tjugo år sedan jag slutade spela. Vari denna identitet består är svårt att ringa in och varje trombonist har säkert sin tolkning, men vi känner igen varandra när vi möts…

Energi och spelglädje kunde vi njuta av också igår då 100-åriga Helsingborgs Symfoniorkester gav sin andra jubileumskonsert. På pulten stod chefdirigenten Andrew Manze, som med sedvanlig finess hade satt samman ett program där Lars-Erik Larsson och Johannes Brahms flankerade Tobias Broström, vars ”La Danse” fick sitt uruppförande igår.

Två nya verk har hundraåringen beställt – vid den första jubileumskonserten uruppfördes musik av Paula af Malmborg Ward – och ett tredje fick de i present. Kungliga Musikaliska Akademien, företrädd av ständige sekreteraren Thomas Löndahl, bekostar ett gemensamt beställningsverk för årets tre jubilarer, symfoniorkestrarna i Gävle, Helsingborg och Norrköping. En snygg gest, detta att hylla starka traditioner genom att spegla dem i vår egen tid.

Efter konserten blev det buffé och umgänge med musiker och inbjudna gäster. En varm tillställning där hyllningstalen avlöste varandra. En hotellnatt senare är jag nu på väg till Göteborg där några möten och Sportlovsorkesterns konsert väntar. Imorgon bitti far jag vidare till Västerås. En tripp jag ser fram emot med viss bävan. Det ska tydligen bli snöoväder.

Vi reser mycket i den här branschen. En av dem som toppar ligan är vår planeringschef Sten Cranner. Denna vecka blev det en sväng till Lissabon för en konsert med en av nästa säsongs artister. Förra veckan tog han med sig några kollegor till Oslo för att se ett föreställningskoncept vi är intresserade av. Samma helg begav sig min konstnärliga rådgivare Karin Tufvesson Hjörne till Frankfurt för att lyssna till sångare som hon sedan bokade för Ragnarök i april.

Resorna kostar tid och pengar och sett utifrån kan de tyckas onödiga. Det finns ju inspelningar, numera oftast med bild. Men en konstnärlig upplevelse är lika mycket det som sker i salongen, i mötet mellan artist och publik, som själva framförandet på podiet. Dessutom behöver vi träffa de artister vi ska anlita personligen, både för att klara ut praktiska ting och för att svänga in på varandra. Om det ska tända till mellan dirigent, solist och orkester måste kemin stämma.

Resandet handlar förstås också om att vi måste vara uppdaterade på vad som sker ute i världen. Vare sig det handlar om att resa till Lissabon eller Helsingborg finns det kunskap att hämta. Symfoniorkestrar verkar i ett globalt sammanhang, musikaliskt talar all världens orkestrar samma språk, och för att vidmakthålla denna samstämmighet måste vi mötas öga mot öga. Eller kanske snarare öra mot öra, ivrigt lyssnande till varandras tankar.

Och våra kära musiker, vad gör de den här veckan? Några är handledare för ungdomarna i Sportlovsorkestern. Andra ska delta i kvällens sena Popical-konsert där Göteborgs Symfoniker möter Rebecca Törnqvist och Sara Isaksson. För det stora flertalet innebär sportlovet i år en möjlighet till enskilda förberedelser och rekreation tillsammans med familjen. Det är dem väl unt. Stora utmaningar väntar under våren.

/Helena Wessman

Jag börjar skriva detta på tåget från Stockholm – med musik i öronen för att så gott det går utestänga medpassagerarnas samtal. Huvudet fylls av Dvoraks nionde symfoni, uttolkad av Marin Alsop. Vilken orkester som spelar är information som gick förlorad vid nedladdningen till MP3-spelaren. Bra låter det i alla fall.

Jag har läst någonstans att inlärning underlättas om klassisk musik spelas i bakgrunden. Det funkar inte för mig. Musiken lockar och drar, så jag får kämpa för att inte tappa taget om texten. Helt lyckas jag väl inte. Blir bloggen rörig skyller jag på Dvorak.

Dagens stockholmsbesök föranleddes av ett styrelsemöte på Svensk Scenkonst, branschorganisation för arbetsgivare inom musik, dans och teater. Vi samlas sex-sju gånger per år för att diskutera arbetsgivarfrågor, kulturpolitik och branschutveckling. Ordförande är Ingrid Dahlberg. VD-posten innehas sedan i september av Ulrika Holmgaard, som efterträdde Sture Carlsson, som är en av mina företrädare. Sture var konserthuschef i Göteborg i mer än tjugo år.

Styrelsemötet behandlade bland annat den pågående avtalsrörelsen och hur vi ska komma vidare med den eviga pensionsfrågan. En fråga som ju egentligen inte främst handlar om att pensionera konstnärlig personal, utan om att skapa möjlighet till karriärväxling för de grupper som av fysiska skäl inte kan vara kvar i dina yrken till 67 års ålder. Jag ska inte trötta mina läsare med några detaljer, men kan konstatera att Reinfeldts pensionsutspel i veckan står i intressant relief till den pensionsproblematik scenkonsten har brottats med i snart tjugo år.

Avtalsrörelsen innebär för Svensk Scenkonsts del förhandlingar med flera konstnärliga kollektiv och ett par administrativa. De i personal räknat mest omfattande avtalen – med Teaterförbundet och Sveriges Yrkesmusikers Förbund/Musikerförbundet – är i hamn. Återstår att komma överens med Unionen, DIK och några till.

Nu är Dvorak slut. Byter till Wagners Ragnarök, som Göteborgs Symfoniker ska framföra i konsertant version i april. Inte heller detta är något verk som lätt låter sig reduceras till bakgrundsmusik. Jag blundar och lyssnar en stund…

Att framföra sex timmar opera kräver sitt av både musiker, administratörer och tekniker. Musikerna tog sig an de tjocka nothäftena redan under julledigheten och från övningsrummen i Konserthuset hörs nästan varje dag teman a la Wagner.

Administrationen gick igång med planeringen så snart vi hade bestämt oss för att köra. Nu har vi kommit så långt att sångsolisterna är bokade, textmaskinen tingad och regissören vidtalad. Vi har hotellrum till alla som behöver och har fått korn på tre specialbyggda ”Stierhorn”. Och mycket mer. Allt måste vara på plats i god tid till den 10 april då Kent Nagano kommer till Göteborg för att repetera. Konserter ges den 19 och 20 april. Dem ser jag mycket fram emot.

Den som undrar vad ett ”Stierhorn” är kan komma till Konserthuset nästa tisdag, den 14 februari, då Sixten Nordström håller ett föredrag om Wagner, Ragnarök och övriga operor i Nibelungens Ring.

Nu är tåget strax framme i Göteborg och det är dags för mig att avrunda. Ikväll ska jag för en gångs skull inte lyssna till Göteborgs Symfoniker, utan gå på Folkteaterns premiär för Begravelsen.

Symfonikerkonserter blir det för min del onsdag och fredag denna vecka. Onsdagen är passerad och fredag är nu. Så ikväll får jag ännu en gång höra Shi-Yeon Sungs tolkning av uvertyren till Brudköpet av Smetana samt Dovraks cellokonsert med Jakob Koranyi som solist. Upplysningsvis rymde onsdagskonserten också Nielsens andra symfoni, ”De fyra temperamenten”.

Kvicksilvret orkar knappt upp till minus tio och Göteborg vaknar till ännu en bistert kylig, men vacker dag. Gryningsljuset är hänförande.

Lägenheten är kylslagen, så jag har byltat på mig och tänt levande ljus. I CD-spelaren snurrar en inspelning från konserten jag missade förra veckan. Schumanns violinkonsert med Thomas Zehetmair och Göteborgs Symfoniker under ledning av förre chefdirigenten Mario Venzago. Som vanligt låter det fantastiskt bra.

Det gjorde det också igår, då den unge polacken Krzysztof Urbanski ledde orkestern och den ännu yngre (17 år!) och likaledes polske pianisten Jan Lisecki i Chopins Pianokonsert. För att inte tala om framförandet av de omgivande verken, Orawa av Wojcieck Kilar och Konsert för orkester av Witold Lutoslawski. Göteborgs Symfoniker utvecklas påtagligt från månad till månad och steget från att vara en av Europas främsta orkestrar till en plats i världseliten känns inte särskilt stort.

Att möta Jan Lisecki var förunderligt. Vi samtalade helt kort innan konserten, en ung artig man som bad om ursäkt för att han inte kunde handhälsa, blöt om händerna som han var efter att ha värmt dem under vattenkranen. När han gjorde entré på podiet tycktes han självklar i en situation som kan vara nog så skrämmande för betydligt äldre musiker. Publiken tog genast hans mogna musicerande till sitt hjärta och då han med klar röst presenterade sitt extranummer blev temperaturen i salen febrig.

Då jag tackade honom efteråt verkade han helt avspänd, sa att han tyckte att det hade varit roligt att spela med en så fin orkester och klämde till med ett segervisst ”two more to go”. Efter en stund uppenbarade sig hans likaledes avspända mamma. ”Du måste vara en stolt mor” sa jag då vi hälsade. ”Mor i första hand”, svarade hon medan sonen slank iväg för att ta hand några riktigt unga beundrare.

Deras hållning är imponerande om man betänker den cirkus som omger den superunge superpianisten. Jag skriver dubbla super, för han är topprankad inom båda fälten. Första gången jag hörde talas om Jan Lisecki var på Deutsche Grammophons kontor i Hamburg. Även om inte ordet ”super” användes förstod vi genast att han anses höra till de extraordinäras skara, både för sitt musikantskap och för sin personlighet.

Att döma av orkesterns leeden igår, är det en uppfattning som delas av många våra musiker. ”Han är fantastisk även om man tänker bort att han är så ung”, sa en av dem. ”Jag är egentligen inte så förtjust i Chopin, men spelat på det här viset så…”, sa en annan.

Jag instämmer helt. Det var en fröjd att höra Jan Lisecki.

En fröjd var det också att i måndags ta emot Teskedsordens stipendium å Gustavo Dudamels vägnar. Teskedsorden verkar i den israeliska författaren Amos Oz anda emot intolerans och fanatism genom projekt i landets högstadie- och gymnasieskolor. Man delar också ut stipendier och i år hedrades Gustavo Dudamel och Teater Fryshuset. Dudamel fick stipendiet för att ”han på ett banbrytande sätt och med stort engagemang gör den klassiska musiken tillgänglig för barn och ungdomar, från de fattiga i hemlandet Venezuela till Göteborgs förorter, under temat ‘things can change through music’”.

Och visst är det så, att saker förändras genom musik. Under mina år inom länsmusiken såg jag många exempel. Som hur ett ovanligt rikt musikliv gav resning åt Skinnskatteberg, med sina fyra tusen invånare en av landets minsta kommuner. Under sent nittiotal hade man tre nationellt etablerade festivaler – Körstämman, Elektronmusikfestivalen och Jazz på perrongen – en synnerligen aktiv musikskola och en av landets starkaste kammarmusikföreningar.

I grannkommunen Norberg hade man på 80-talet bearbetat traumatiska gruvnedläggningar med enorma teaterprojekt och numera husererar en internationell elektronikafestival i den nedlagda gruvlaven. I Kungsör, en annan mycket liten kommun, ökade sammanhållningen påtagligt när musikmänniskorna med förenade krafter lyckades fördubbla det professionella musikutbudet på bara några månader. För att inte tala om allt det goda som kom ur musikverksamhet för barn och unga. Kulturskolorna, studieförbundens rockverksamhet, kyrkornas alla körer…

Musikens kraft är påtaglig för mig också i min nuvarande yrkesroll. Jag ser varje vecka vilken energi vår publik får av konserterna med Göteborgs Symfoniker och känner huset skälva av glädje då något fint jazz- eller världsmusikframförande väntar. Jag bländas av glansen i unga musikanters ögon och jag hör politikerna tala övertygat om kulturlivets betydelse för regionens ekonomiska tillväxt. Och jag känner det själv, djupt i mitt hjärta då jag tar mig an mer eller mindre besvärliga uppgifter i min vardag. Musiken bär mig igenom det mesta.

Veckans stolta kungörelse, utöver att Dudamel fått Teskedsordens stipendium, gäller Paula af Malmborg Ward. Hennes verk ”För att skälva” för blandad kör och orkester uruppförs vid den officiella jubileumskonserten för 100-årsfirande Helsingborgs Symfoniorkester den 5 februari. Paula var under flera år hustonsättare i Helsingborg och innehar nu ett av våra två konstnärliga residens för barn och ungdom.

/Helena Wessman