Bussen ilar fram i den täta trafiken. Det venezolanska landskapet är bergigt och frodigt grönskande. Kåkstäderna avlöser varandra. Ute är det varmt och soligt, men inne i bussen har vi bylsat på oss till skydd mot luftkonditioneringens isande pustar. Vi är på väg till Barquisimeto och den nucleo (musikskola) där Gustavo Dudamel fick sin första musikundervisning.

”Vi” är i detta fall tjugo personer med engagemang i den svenska grenen av El Sistema. Under sju intensiva dagar ges vi inblick i El Sistemas urversion. Det är från Venezuela den numera globalt spridda undervisningsmodellen kommer.

Med på resan är företrädare för El Sistema i Göteborg, Malmö, Stockholm, Södertälje och Umeå. Tre orkestrar är representerade – Göteborgs Symfoniker, Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester – liksom Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet. Researrangör och finansiär är stiftelsen El Sistema, som verkar för utveckling av El Sistema i Sverige och dess internationella kopplingar.

För att uttrycka det enkelt är El Sistema undervisning där musiken används som verktyg för att ge barn möjlighet att uppnå sin fulla potential. Rörelsen startades i Venezuela på 1970-talet av dirigenten och ekonomen José Antonio Abreu och sprids nu snabbt över världen.

Till Sverige kom El Sistema genom Gustavo Dudamel under hans tid som chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. På Dudamels initiativ gav orkestern i april 2009 en konsert i Hammarkullen. Där fanns Camilla Sarner, då chef för Angereds kulturkola. Hon bad Dudamel om råd kring musikundervisning i förorten och han sade sitt bevingade ”let’s make a project together”.

Camilla tog senare kontakt med mig och bad mig stödja en projektansökan till Göteborgs stad. I september 2010 startade den första undervisningen i Hammarkullen. Idag omfattar svenska El Sistema Sverige 3.000 barn och deras familjer.

Och nu är vi alltså i Venezuela för att lära mer.

Vid ankomsten i lördags möttes vi på flygplatsen av Maranto Borjas, som tidigare arbetat med internationell diplomati för Venezuela och nu bistår El Sistema vid besök liknande vårt. Med varm hand lotsar hon oss igenom det digra programmet.

En annan nyckelperson är busschauffören Carlos Luna som med outsinligt tålamod rattar den stora bussen genom trånga gränder och monumentala trafikstockningar.

Vi har hittills besökt tre nucleos av olika karaktär. Först relativt nystartade Nucleo Sarria, belägen i en fattig och farlig stadsdel där skjutningar är vardagsmat (i Caracas begås 120 mord i veckan). Verksamheten bedrivs i en mycket sliten skola där barnen vistas tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. På förmiddagen för att gå i vanlig skola och efter det för att få musikundervisning.

Eftersom lokalerna inte på långa vägar räcker till satt det under vårt besök musikgrupper överallt, utomhus och i akustiskt helt bedrövliga rum. Trots en ljudmiljö som trotsar all beskrivning arbetade barn och lärare under djup koncentration. Efter en runda där varje grupp visade vad de kan, lotsades vi till aulan där nucleons symfoniorkester bjöd på delar av en kommande julkonsert.

Nucleo nummer två, Guarenas, ligger längre från stadskärnan i ett område som vi uppfattade som fattigt, men ganska lugnt. Tolkat så bland annat för att Maranto lät oss promenera lugnt mellan bussen och skolan. I Sarria manades vi att dölja alla värdeföremål och föstes snabbt in på det bevakade skolområdet, omgärdat av ett staket med taggtrådsrullar överst.

I Guarenas var lokalerna om möjligt ännu mindre – det var barn och instrument precis överallt och i repsalarna satt de trängre än trångt – dock med viss akustisk dämpning. Men den förslog inte långt då den stora symfoniorkestern klämde i med sista satsen på Sjostakovitjs andra symfoni.

Den nucleo vi besökte igår är den äldsta av de tre. Nucleo Montalban beskrivs som Caracas center för barnorkestrar. Också här var det barn och ensembler i varje hörn, men lokalerna är bättre anpassade för verksamheten och stämningen inte fullt så febril som på de tidigare ställena. Fast musicerandet var förstås lika intensivt.

Just intensiteten är det som drabbat mig allra mest. Varifrån kommer den enorma glöden hos barn och lärare? Även de allra minsta barnen spelar som om det gällde livet. För att inte tala om ungdomskören i Guarneras vars sång nästan tryckte oss mot väggen.

Högst påtaglig är också glädjen i musicerandet, trots att kraven är höga och drillen intensiv. ”Upp med instrumenten – position fem – spela!” Vi har mött hundratals barn som spelar med högsta disciplin och alla verkar älska det de gör.

En tredje gemensam nämnare är barnens snabba utveckling på instrumenten. Vi har hört rena nybörjare spela mycket avancerade stämmor. Det förklaras sannolikt av barnens totala hängivenhet (de har kanske inte möjlighet att utveckla andra intressen) och den stora mängden undervisning.

En veckas undervisning inom El Sistema i Venezuela – fyra timmar per dag i sex dagar – motsvarar det svenska kulturskoleelever får på en termin. Eleverna inom El Sistema Sverige får undervisning tre-sex timmar i veckan.

Utöver nucleorna har vi besökt El Sistemas sju våningar höga musikcenter i Caracas – den första riktigt anpassade byggnaden med nittio undervisningsrum, flera repsalar och två konsertsalar – samt två skolor för instrumentbyggare och ett av El Sistemas konservatorier. Det finns ett sådant i varje region.

Vi har lyssnat på en konsert och i olika dragningar fått veta hur El Sistema arbetar med musikundervisning på fängelser och barnsjukhus och inom mödravården. Man skapar sysselsättning för rehabiliterade fängelsekunder, utbildar funktionshindrade i instrumentbygge och har program för barn och ungdomar med särskilda behov.

El Sistema bedriver också ett stort arbete med att teckna ned och föra vidare venezolansk folkmusik och har öppnat undervisningen för jazz och populärmusik. Inom El Sistema finns fyra helt professionella symfoniorkestrar, ett antal halvprofessionella och en stor mängd skolorkestrar.

Igår samtalade vi under 1,5 timme med El Sistemas VD Eduardo Mendéz, som flera av oss känner sedan tidigare, och nu är vi alltså på väg till Barquisimeto och ytterligare en nucleo. Vår studieresas officiella del avslutas på fredag med en konsert under ledning av Gustavo Dudamel. På lördag blir det en tur till havet innan gruppen samlas för gemensam summering och beslut om hur våra nyvunna kunskaper bäst integreras i den svenska verksamheten.

Att överföra El Sistema rakt av till svenska förhållande låter sig förstås inte göras. Venezolanska El Sistema verkar i ett samhälle i förfall med enorma inkomstklyftor, fattigdom, våld och korruption. Presidenten har nyligen tillskansat sig snudd på oinskränkt makt.

Under våra bussturer ser vi hus med galler för fönsterna och höga murar krönta med taggtråd, elstängsel och krossat glas. Poliser poserar med automatvapen och befolkningen köar för att komma in i mataffärerna. Ingen går ut om kvällen för att det är för farligt. Slummen är utbredd och överallt ligger det sopor.

Att El Sistema i en sådan kontext blir livlina för både barn och vuxna är lätt att förstå. Insatserna är så breda och omfattande att jag fått uppfattningen att Abreu siktar på att bygga ett samhälle i samhället. Ett samhälle där kärlek, respekt och passion är rådande.

Vår guide Maranto Borjas bekräftar detta. Abreus motto är ”Music for social change. Music for a better life”.

El Sistema i Venezuela engagerar idag 400.000 barn och når med deras familjer lågt räknat 1,6 miljoner människor. Organisation har nyligen utverkat medel för en utbyggnad så att undervisningen om fem år ska kunna omfatta en miljon elever. El Sistema kommer därmed att direkt beröra minst fyra miljoner människor. Venezuela har 28 miljoner invånare.

De utmaningar vi står inför i Sverige är av helt annat slag och något behov av att skapa ett så alltomfattande system som i Venezuela finns inte. Tvärtom menar jag att det är viktigt att svenska El Sistema visar stor öppenhet gentemot andra välfärdssatsningar. El Sistema ensamt är inte svaret på våra frågor, men har potential att utvecklas till ett mycket kraftfullt verktyg i arbetet med integration och social utveckling.

Till på köpet kan El Sistema väsentligt bredda deltagandet i det offentligfinansierade musiklivet eftersom undervisningen når ut till grupper som institutionerna annars inte skulle komma i kontakt med.

I vårt samtal med VD Eduard Mendéz lade vi grunden för ett mer formellt samarbete med El Sistema i Venezuela. I ett gemensamt dokument ska vi sätta upp mål för vår samverkan. Det gäller bland annat utbyte kring lärarutbildning och deltagande av venezolanska orkestrar i svenska festivaler.

Resan har också resulterat i inomsvenska samarbeten. Våra ”nucleos” har kommit närmare varandra och konkreta samarbeten diskuteras intensivt här i bussen. Liksom hur vi kan nyttja vår nyvunna kunskap och ökade inspiration till att utveckla den svenska verksamheten. Ledord för El Sistema Sverige är musik, passion och tillsammans. Det kommer att bära långt.

Helena Wessman 29 november 2013

Ibland får jag svindel där jag står i min loge under applådtacket. Det suger till i magen och marken gungar då insikten slår ner i min kropp: ”Det vi just har hört är historiskt och det har vi åstadkommit tillsammans, alla vi som jobbar inom Göteborgs Symfoniker AB.” Och så väller den fram, den enorma stoltheten som får ögonen att tåras.

Så var det igår när Kent Nagano samlade alla medverkande på podiet efter konserten: Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör, Göteborgs Domkyrkas goss- och flickkörer samt sångsolisterna Emma Bell, Lance Ryan och Russell Braun. Närmare två hundra personer som trollbundit publiken med sitt framförande av Benjamin Brittens War Requiem.

Publiken applåderade taktfast och mitt hjärta nästan sprängdes vid tanken på att vi med detta har tagit ett stort kliv på vägen mot vår vision. Salen var helt fylld, konserten höll världsklass och programsättningen talade till vår samtid.

I den högtflygande visionen för Göteborgs Symfoniker AB säger vi bland annat att verksamheten ska upplevas aktuell, intressant och relevant. Det tycker jag att vi med råge infriat denna vecka. För vad kan vara mer aktuellt och relevant än att i vår konflikthärjade tid framföra ett verk som med avstamp i första världskrigets grymhet visar på människans inneboende destruktivitet.

”Därute umgicks vi helt vänligt med döden; satt ner och åt med honom, oförväget och förbindligt”, sjunger solisterna. Och senare: ”Då, när stridsvagnshjulen kärvat av mycket blod hade jag velat stiga upp och rena dem med friskt källvatten.”

Framförandet repriseras idag, på Benjamin Brittens hundraårsdag och exakt femtio år efter mordet på John F Kennedy i Vietnamkrigets skugga. Idag, då Syriens befolkning lider outsägligt i en av vår tids värsta konflikter.

Om du inte har möjlighet att komma till Konserthuset kan du se konserten på www.gsoplay.se.

Trots det mörka temat för veckans produktion är stämningen inom organisationen ljus. Kontakten mellan Kent Nagano och musikerna djupnar alltmer och efter gårdagens generalrepetition suckade båda parter belåtet. Jag brukar säga att orkestern jobbar med kvalitet på atomnivå. Jag tror att detaljeringsgraden igår var i nano-format.

Stor tillfredsställelse har jag i veckan noterat också hos alla de som är engagerade i omdaningen av vårt abonnemangssystem. Konsulten Magnus Still var på besök tillsammans med Bernhard Kerres, tidigare chef för Wiens konserthus. Kunskapsutbytet var intensivt och definitivt inte envägs. Ännu en anledning för VD Wessman att vara stolt.

Imorgon bitti flyger barn- och ungdomsproducent Petra Kloo Vik och jag till Venezuela. Tillsammans med kollegor från hela landet ska vi besöka ur-El Sistema, dvs det utbildningssystem som maestro José Antonio Abreu initierade på 1970-talet och som nu sprids över världen.

I resesällskapet finns representanter för El Sistema i Göteborg, Malmö, Södertälje, Stockholm och Umeå samt Göteborgs Symfoniker, Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester. Dessutom två personer från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, ordföranden för Stiftelsen El Sistema och några personer till. Allt som allt tjugoen personer. Jag behöver väl knappast nämna att det ska bli spännande.

Helena Wessman 22 november 2013

Klockan är halv sex på morgonen. Jag har bara sovit några få timmar och fick just resväskan tömd i Heathrows säkerhetskontroll. Helt tömd. Alla osköna detaljer blottade, bedömda och nedknölade igen. Nu väntan, en hjälpligt hälsosam frukost och ett utdraget resande med flyg och tåg för att ankomma till Västerås under eftermiddagen.

Hemma ropar tidningsrubrikerna ut befolkningens indignation över politiker och tjänstemän som lyxar sig med utlandsresor på skattebetalarnas bekostnad. Varje kvitto granskas för att se om de har gjort något fel. Alla utlägg misstänkliggörs. Varför taxi och hur kan någon äta lunch för sexhundra kronor? Villebråd faller och hetsen ökar. Vem ska vi härnäst tvinga bort från sin post?

Jag är stor tillskyndare av offentlighetsprincipen och välkomnar kritisk mediegranskning av skattefinansierade verksamheter. Jag håller självklart med om att fusk och mygel ska stävjas och att offentliga medel ska handhas ytterst varsamt. Och jag inser hur privilegierad jag är som får resa världen runt genom mitt yrke. Men någon måtta får det ändå vara.

Granskningen får inte vara baserad på avundsjuka och ha som främsta mål att jaga ned individer. En ytligt hämndlysten debatt missar målet – att undersöka vad offentligfinansierade verksamheter åstadkommer och om rätt metoder används. Det holkar ur förtroendet för politiken och är i förlängningen ett hot mot demokratin.

Skäl till min tidiga avfärd från London är Gustavo Dudamel och hans framförande av Mahlers sjunde symfoni ihop med Philharmonia Orchestra igår kväll. Syftet var att återknyta kontakten och reda ut praktiska detaljer inför vårt samarbete i april nästa år. Samt, förstås, att höra honom musicera med en annan orkester än Göteborgs Symfoniker.

Konserten var fantastisk och Gustavo påtagligt rörd över att konstnärliga rådgivaren Karin Tufvesson Hjörne och jag kommit för att lyssna. Han pratade mycket om hur han saknar Göteborg och våra fina musiker. Att han delar vår glädje över kommande produktion är uppenbart. ”Send everybody my love!”

Jag har också haft ett möte med Kent Naganos agent medan Karin på sitt håll har träffat andra agenturer. Vi anlände till London efter lunch igår och åker hem idag. Inte mycket tid till lyxande – fast vi har åkt taxi. Min fria tid räckte till en joggingtur, ombyte och en promenad till konsertsalen. Efter konserten middag med Gustavo, hans agent och andra gäster. Arbetsdagen slutade runt midnatt.

Hemma i Göteborg har vi skolvecka. Göteborgs Symfoniker och skådespelarna Anna Persson och Thomas Wennsten framför Orkesterguiden, en föreställning av Lotta Sairio baserad på Benjamin Brittens tidlösa Young Person’s Guide to the Orchestra. Danske Christian Kluxen har med kort varsel hoppat in som dirigent sedan Halldis Rønning tvingats lämna återbud.

I publiken sitter lågstadiebarn och entusiasmen är stor. När Thomas Wennstens rollfigur förtvivlat utbrister ”men jag kan ju inte sjunga” svarar barnen hjälpsamt ”det kan vi”. Och så sjunger de tillsammans Ekorr’n satt i granen tio gånger medan orkestern smyger in på podiet.

Sju skolföreställningar och en familjekonsert ska det bli innan veckan är slut. Därmed har vi nått cirka sjutusen unga öronpar. Lägg därtill måndagens jazzkonsert med Geri Allen, piano, Terri Carrington, trummor och Esperanza Spalding, sång och alla de som besökt vårt digitala konserthus GSO Play, så ökas publiken med ytterligare några tusental. Inte illa för en regnig vecka i november.

På söndag anländer Kent Nagano för säsongens andra produktion ihop med Göteborgs Symfoniker. Förväntan är stor och förberedelserna omfattande. På programmet står Benjamin Brittens War Requiem för tre sångsolister, gosskör, blandad kör, kammarorkester och symfoniorkester.

Kormästaren Christina Hörnell preparerar Göteborgs Symfoniska kör, producenten Lina Linde detaljplanerar repetitioner och Naganos andra åtaganden under veckan och podieansvarige Daniel Arnesson finputsar dukningsschemat för det knökfyllda podiet. Och mycket mer. Tusen saker ska läggas på plats inför varje produktion och vi eftersträvar perfektion i allt.

I tisdags slutförde vi upphandlingen av arkitekter och akustiker till kommande konserthusrenovering. Vi har valt ut två ytterst kompetenta och välrenommerade team, så jag känner mig helt trygg med att husets unika kvaliteter ska kunna bevaras. Kanske till och med förbättras. Jag hoppas att de i publiken som uttryckt oro för akustiken kan känna samma tillit.

Annat som verksamheten har åstadkommit denna vecka är ett besök av våra musiker hos El Sistema, lansering av en ny hemsida, förberedelser för kvartalsbokslut och prognos, rekryteringsarbete inom administrationen, omhändertagande av och måltider för ett antal externa konferenser, samtal med potentiella sponsorer, planeringsmöten av olika slag samt en stor mängd övning på orkesterns olika instrument. En väl motiverad användning av våra skattemedel, tycker jag.

Trevlig helg!

Helena Wessman 15 november 2013

Livet har sina dramatiska ögonblick. Som när dörren stängs framför näsan på en mamma med tre små barn och de inte hinner av tåget. Mammans fattning är beundransvärd. Inte ett hårt ord till de små. Tålmodigt står de vid dörren och väntar på nästa stopp. Tågtrafiken är gles, så det lär gå några timmar innan de är tillbaka på avsedd station. Vilket äventyr. Jag blir nästan avundsjuk.

Till min läggning är jag en aningen radiostyrd person som tycker om att planera min vardag hårt och alltid jobbar mot klockan. Men det kan bli för mycket av det goda. Ibland längtar jag efter något som kastar alla planer över ända och tvingar mig att stanna upp.

Vardagsdramatiska tågförseningar gills inte. De har i sin vanlighet blivit en del av min planering. Nej, det behövs något mer radikalt. Som att sätta sig på fel tåg och hamna i Umeå istället för i Göteborg och tvingas ta in på hotell för att en våldsam storm stoppar all trafik.

I fantasin utvecklas händelsen till ett Decamerone med intensiva och djuplodande möten med främmande människor. En utopi. I min fyrkantiga prestationsiver skulle jag säkert nyttja tiden till att hinna ikapp med mejlen och inte byta ett ord med de andra som strandsatts…

Innevarande vecka har präglats av långa, intensiva möten. I tisdags en hel dags intervjuer med arkitekter som lagt anbud på renoveringsarbeten i Konserthuset. Igår styrelsearbete inom branschorganisationen Svensk Scenkonst. Utöver det ledningsgruppen, programutskottet, sponsringsdiskussioner, en sammankomst för regionfullmäktiges ledamöter och en massa annat.

Fredagseftermiddagen ägnar jag åt tonsättaren Anders Hultqvist och hans disputation över ämnet ”Trädgården (…som förgrenar sig) – några ingångar till en kompositorisk praktik”.

Disputationen inleds med en konsert där Göteborgs Symfoniker och samtida musik-ensemblen Gageego! framför sex av Hultqvists tonsättningar under ledning av Anna-Maria Helsing. Därefter traditionell disputationsakt med professorn vid Norges musikhögskola, Ivar Frounberg, som opponent.

Både konsert och disputationsakt är förlagda till Konserthuset och genomförs i samarbete med Humanistiska fakulteten och Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet. Orkesterverket Stone After Stone, som Göteborgs Symfoniker framför under disputationen, har också spelats i veckans abonnemangskonserter. En ovanlig sammanlänkning som jag är glad att vi har kunnat åstadkomma.

Abonnemangskonserterna inledde vårt fyra veckor långa Britten-firande. Mark Padmore och Radovan Vlatkovic framförde Brittens Serenad för tenor, horn och stråkar. Ett fantastiskt stycke musik som är ytterst krävande för solisterna. Av detta märktes intet. Det var rent hisnande med vilken lätthet Padmore och Vlatkovic mejslade ut musiken.

Det är precis så vi vill att det ska vara. Konserterna med Göteborgs Symfoniker ska hålla så hög kvalitet att publiken kan luta sig tillbaka och bara njuta. Därför ger våra musiker allt i varje framförande och därför samarbetar vi med artister ur världseliten.

De renoveringsarbeten jag nämnde ligger några år fram i tiden. Exakt hur omfattande de blir vet vi ännu inte, även om vi förstås har våra idéer. Helt klart är att stolarna i stora salen ska bytas ut och att akustiken i foajéer och garderober ska förbättras. Det är ett grannlaga arbete. Konserthuset är en unik byggnad som inte på något sätt får förvanskas. Likväl behöver det anpassas till moderna förhållanden.

Eftersom projektet är så komplext tar vi in arkitekter och akustiker redan från start och det är upphandlingen av dessa som nu pågår. Processen leds av hyresvärden Higab, som också är byggherre. Vi är med i egenskap av brukare. Lagen om offentlig upphandling är strikt, så allt måste gå rätt till. Det borgar Higabs projektledare Charlotte Stening för.

När upphandlingen är genomförd går vi på allvar igång med planeringen. Det första är att besluta vad vi faktiskt ska göra. Vi kommer att bilda interna referensgrupper som projektets styrgrupp kan bolla sina förslag med. Det är viktigt att många får komma till tals och att alla synpunkter beaktas.

Ansvarig för att så sker är orkesterchef Johan Nordin, som är projektledare på vårt håll. I styrgruppen ingår också fastighets- och teknikansvarige Johan Björkman, administrativa chefen Erika Strand och jag själv. Spännande och lite läskigt på samma gång. Vi vill inte gå till historien som Göteborgs Konserthus förstörare.

Mycket spännande är också den process Svensk Scenkonst nu går in i med de fackliga parterna Teaterförbundet och SYMF/Musikerförbundet. Den 1 januari 2015 lösgörs scenkonsten ur den statliga PISA-förordningen som passar vår bransch så illa. Till dess ska ett helt nytt pensions- och omställningssystem för den konstnärliga personalen förhandlas fram. Siktet är inställt på att skapa system som är förutsägbart och rättvist, alltså tvärtemot den ordning som nu råder. En krävande uppgift som vi tar oss an med tillförsikt.

Tillförsikt är också vad jag känner gällande Göteborgs Symfonikers förutsättningar i den omedelbara framtiden. I kulturnämndens detaljbudget för 2014 står följande att läsa: ”Regionfullmäktige har också särskilt anvisat nedanstående ramförändringar för kulturnämnden: Nämnden tillförs utökad ram på 3,0 mnkr per år 2014-2015 för att bibehålla den konstnärliga kvaliteten på Göteborgs Symfoniker.” Stort tack för det!

Helena Wessman 8 november 2013

Det är stilla i loungen på Stockholms centralstation. Ett fåtal personer sitter i de breda fåtöljerna och sofforna. Någon sover, andra arbetar koncentrerat vid sina datorer. Kanske beror lugnet på att det är höstlov. Eller så håller alla tåg tiden – vid stora förseningar brukar det vara knökfullt och stämningen hektisk. Men nej, displayen visar just nu nio förseningar. Höstlov, således.

Loungen är min tillflyktsort då jag är i Stockholm på möten. Här kan jag mellanlanda, avverka några mejl och ta en fika i tidsgliporna runt mina resor. Så också idag. Jag anlände just med flygbussen från Bromma och ska om en halvtimme förflytta mig till ett styrelsemöte på Kungliga Musikhögskolan.

Startpunkt var fritidshuset i Slite på nordöstra Gotland, där jag vistats med maken i några dagar. Det var stilla där med, även om tidsgliporna var få. Fritiden kan vara väl så intensiv med allt som ska ordnas och alla man vill träffa. Fast vi har tagit det lugnt också. Tittat på film och sovit i soffan.

Det är viktigt att emellanåt få distansera sig från arbetet. Att lyfta blicken och tänka långa tankar. Annars finns det risk att man fastnar i akuta frågeställningar och tappar kraft i det framåtriktade arbetet. Även om jag inte direkt har suttit och funderat gav gotlandsvistelsen ökad klarhet. I vissa svårfångade frågor kom jag rent av till beslut.

Ledigheter ger också tillfälle till förkovran. Denna gång med inriktning mot Kurt Atterberg och kopplingen mellan musik och politik i 30-talets Europa.

Då Göteborgs Symfoniker senast spelade Kurt Atterberg debatterades lämpligheten i detta utifrån Atterbergs kontakter till de tyska nationalsocialisterna. En vänlig abonnent försåg mig med Petra Garberdings doktorsavhandling i ämnet och det är denna jag nu tagit mig an.

Halvvägs genom boken vet jag ännu inte om Atterberg kan definieras som nazist, men jag har lärt mig en massa annat. Till exempel hur nationalsocialisterna förhöll sig till och organiserade musiklivet och hur systematiskt de nyttjade språket, musiken och för tonsättarna viktiga frågor till att sprida sin ideologi. Och hur de starka motsättningarna mellan modernistiska och nationalromantiska strömningar inom tonkonsten spelade nazisterna i händerna.

Jag läser med en blandning av bestörtning och ödmjukhet. Tänker att med facit i hand kan vem som helst avgöra vad som är rätt eller fel, men när man är mitt i ett skeende är det inte lika enkelt. Att inte fler på ett tidigt stadium såg faran med nationalsocialisternas maktövertagande går tyvärr att förstå. Det är ju så mycket vi människor väljer att bortse från så länge vi tycker oss vara på den vinnande sidan.

Garberdings analyser blir en kraftfull påminnelse om att man alltid måste vakta sina inre gränser och om att vi har ett gemensamt ansvar för att i alla beslut väga in både individuella och kollektiva intressen. Eller som jag har hört en journalist säga: ”När man väl står där på torget i den upphetsade folkmassan är det omöjligt att inte låta sig dras med. Tricket för att hålla huvudet kallt är att aldrig gå ut på torget.”

Händelseutvecklingen efter förra veckans malör – mobilsignalen som avbröt konserten med Christian Zacharias – har givit mig särskild anledning att väga indiviuella och kollektiva intressen mot varandra.

Eftersom den aktuella produktionen skulle streamas i vår webbtv-kanal GSO Play spelade vi in hela händelseförloppet och kunde efter bara några timmar publicera en kortfilm med kommentarer av Christian Zacharias. Syftet var att väcka debatt om hur vi låter mobiltelefonerna ta över våra liv. Inte ens på konsert unnar vi oss att vara nedkopplade.

Filmen fick ett enormt genomslag och har hittills renderat 500.000 tittningar på Youtube och 20.000 dito på GSO Play. Diskussionen som böljat i kommentarsfälten fångades snabbt upp av nyhetsredaktioner över hela världen, vilket givit filmen ytterligare spridning. Nu till flera miljoner tittare.

Den kollektiva indignationen över den störande mobilsignalen är stark. Många upplevde avbrottet som ett övergrepp och vi får beröm för att vi genom filmen initierade en efterlängtad diskussion om vett och etikett i konsertsalen.

Samtidigt finns det anledning att fundera över hur detta drabbar på det individuella planet. Hur mår personen vars mobiltelefon så fatalt ringde mitt i Haydn? Känner hen sig uthängd?

Jag hoppas verkligen inte det. Alla gör vi misstag och efter en tid brukar det gå att skratta åt eländet. Personligen hör jag till de klantigas skara, vilket tvingat fram en väl utvecklad självdistans. ”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”, som Mark Levengood brukar säga.

Om du som äger den numera världsberömda mobilen läser detta: Hör av dig så hjälps vi åt att skapa ett gott minne av det hela.

Det har hunnit bli fredagkväll och jag har landat i Västerås. Huset är städat och två små halloweenmonster har fått godis. Imorgon firar vi Alla helgons dag. I Göteborgs Konserthus med ett gästspel av Oslo Filharmoniker. Själv ska jag besöka Hovdestalunds kyrkogård, tända ljus och reflektera över livets ändlighet.

Helena Wessman 1 november 2013