Livet har sina dramatiska ögonblick. Som när dörren stängs framför näsan på en mamma med tre små barn och de inte hinner av tåget. Mammans fattning är beundransvärd. Inte ett hårt ord till de små. Tålmodigt står de vid dörren och väntar på nästa stopp. Tågtrafiken är gles, så det lär gå några timmar innan de är tillbaka på avsedd station. Vilket äventyr. Jag blir nästan avundsjuk.

Till min läggning är jag en aningen radiostyrd person som tycker om att planera min vardag hårt och alltid jobbar mot klockan. Men det kan bli för mycket av det goda. Ibland längtar jag efter något som kastar alla planer över ända och tvingar mig att stanna upp.

Vardagsdramatiska tågförseningar gills inte. De har i sin vanlighet blivit en del av min planering. Nej, det behövs något mer radikalt. Som att sätta sig på fel tåg och hamna i Umeå istället för i Göteborg och tvingas ta in på hotell för att en våldsam storm stoppar all trafik.

I fantasin utvecklas händelsen till ett Decamerone med intensiva och djuplodande möten med främmande människor. En utopi. I min fyrkantiga prestationsiver skulle jag säkert nyttja tiden till att hinna ikapp med mejlen och inte byta ett ord med de andra som strandsatts…

Innevarande vecka har präglats av långa, intensiva möten. I tisdags en hel dags intervjuer med arkitekter som lagt anbud på renoveringsarbeten i Konserthuset. Igår styrelsearbete inom branschorganisationen Svensk Scenkonst. Utöver det ledningsgruppen, programutskottet, sponsringsdiskussioner, en sammankomst för regionfullmäktiges ledamöter och en massa annat.

Fredagseftermiddagen ägnar jag åt tonsättaren Anders Hultqvist och hans disputation över ämnet ”Trädgården (…som förgrenar sig) – några ingångar till en kompositorisk praktik”.

Disputationen inleds med en konsert där Göteborgs Symfoniker och samtida musik-ensemblen Gageego! framför sex av Hultqvists tonsättningar under ledning av Anna-Maria Helsing. Därefter traditionell disputationsakt med professorn vid Norges musikhögskola, Ivar Frounberg, som opponent.

Både konsert och disputationsakt är förlagda till Konserthuset och genomförs i samarbete med Humanistiska fakulteten och Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet. Orkesterverket Stone After Stone, som Göteborgs Symfoniker framför under disputationen, har också spelats i veckans abonnemangskonserter. En ovanlig sammanlänkning som jag är glad att vi har kunnat åstadkomma.

Abonnemangskonserterna inledde vårt fyra veckor långa Britten-firande. Mark Padmore och Radovan Vlatkovic framförde Brittens Serenad för tenor, horn och stråkar. Ett fantastiskt stycke musik som är ytterst krävande för solisterna. Av detta märktes intet. Det var rent hisnande med vilken lätthet Padmore och Vlatkovic mejslade ut musiken.

Det är precis så vi vill att det ska vara. Konserterna med Göteborgs Symfoniker ska hålla så hög kvalitet att publiken kan luta sig tillbaka och bara njuta. Därför ger våra musiker allt i varje framförande och därför samarbetar vi med artister ur världseliten.

De renoveringsarbeten jag nämnde ligger några år fram i tiden. Exakt hur omfattande de blir vet vi ännu inte, även om vi förstås har våra idéer. Helt klart är att stolarna i stora salen ska bytas ut och att akustiken i foajéer och garderober ska förbättras. Det är ett grannlaga arbete. Konserthuset är en unik byggnad som inte på något sätt får förvanskas. Likväl behöver det anpassas till moderna förhållanden.

Eftersom projektet är så komplext tar vi in arkitekter och akustiker redan från start och det är upphandlingen av dessa som nu pågår. Processen leds av hyresvärden Higab, som också är byggherre. Vi är med i egenskap av brukare. Lagen om offentlig upphandling är strikt, så allt måste gå rätt till. Det borgar Higabs projektledare Charlotte Stening för.

När upphandlingen är genomförd går vi på allvar igång med planeringen. Det första är att besluta vad vi faktiskt ska göra. Vi kommer att bilda interna referensgrupper som projektets styrgrupp kan bolla sina förslag med. Det är viktigt att många får komma till tals och att alla synpunkter beaktas.

Ansvarig för att så sker är orkesterchef Johan Nordin, som är projektledare på vårt håll. I styrgruppen ingår också fastighets- och teknikansvarige Johan Björkman, administrativa chefen Erika Strand och jag själv. Spännande och lite läskigt på samma gång. Vi vill inte gå till historien som Göteborgs Konserthus förstörare.

Mycket spännande är också den process Svensk Scenkonst nu går in i med de fackliga parterna Teaterförbundet och SYMF/Musikerförbundet. Den 1 januari 2015 lösgörs scenkonsten ur den statliga PISA-förordningen som passar vår bransch så illa. Till dess ska ett helt nytt pensions- och omställningssystem för den konstnärliga personalen förhandlas fram. Siktet är inställt på att skapa system som är förutsägbart och rättvist, alltså tvärtemot den ordning som nu råder. En krävande uppgift som vi tar oss an med tillförsikt.

Tillförsikt är också vad jag känner gällande Göteborgs Symfonikers förutsättningar i den omedelbara framtiden. I kulturnämndens detaljbudget för 2014 står följande att läsa: ”Regionfullmäktige har också särskilt anvisat nedanstående ramförändringar för kulturnämnden: Nämnden tillförs utökad ram på 3,0 mnkr per år 2014-2015 för att bibehålla den konstnärliga kvaliteten på Göteborgs Symfoniker.” Stort tack för det!

Helena Wessman 8 november 2013