Det är stilla i loungen på Stockholms centralstation. Ett fåtal personer sitter i de breda fåtöljerna och sofforna. Någon sover, andra arbetar koncentrerat vid sina datorer. Kanske beror lugnet på att det är höstlov. Eller så håller alla tåg tiden – vid stora förseningar brukar det vara knökfullt och stämningen hektisk. Men nej, displayen visar just nu nio förseningar. Höstlov, således.

Loungen är min tillflyktsort då jag är i Stockholm på möten. Här kan jag mellanlanda, avverka några mejl och ta en fika i tidsgliporna runt mina resor. Så också idag. Jag anlände just med flygbussen från Bromma och ska om en halvtimme förflytta mig till ett styrelsemöte på Kungliga Musikhögskolan.

Startpunkt var fritidshuset i Slite på nordöstra Gotland, där jag vistats med maken i några dagar. Det var stilla där med, även om tidsgliporna var få. Fritiden kan vara väl så intensiv med allt som ska ordnas och alla man vill träffa. Fast vi har tagit det lugnt också. Tittat på film och sovit i soffan.

Det är viktigt att emellanåt få distansera sig från arbetet. Att lyfta blicken och tänka långa tankar. Annars finns det risk att man fastnar i akuta frågeställningar och tappar kraft i det framåtriktade arbetet. Även om jag inte direkt har suttit och funderat gav gotlandsvistelsen ökad klarhet. I vissa svårfångade frågor kom jag rent av till beslut.

Ledigheter ger också tillfälle till förkovran. Denna gång med inriktning mot Kurt Atterberg och kopplingen mellan musik och politik i 30-talets Europa.

Då Göteborgs Symfoniker senast spelade Kurt Atterberg debatterades lämpligheten i detta utifrån Atterbergs kontakter till de tyska nationalsocialisterna. En vänlig abonnent försåg mig med Petra Garberdings doktorsavhandling i ämnet och det är denna jag nu tagit mig an.

Halvvägs genom boken vet jag ännu inte om Atterberg kan definieras som nazist, men jag har lärt mig en massa annat. Till exempel hur nationalsocialisterna förhöll sig till och organiserade musiklivet och hur systematiskt de nyttjade språket, musiken och för tonsättarna viktiga frågor till att sprida sin ideologi. Och hur de starka motsättningarna mellan modernistiska och nationalromantiska strömningar inom tonkonsten spelade nazisterna i händerna.

Jag läser med en blandning av bestörtning och ödmjukhet. Tänker att med facit i hand kan vem som helst avgöra vad som är rätt eller fel, men när man är mitt i ett skeende är det inte lika enkelt. Att inte fler på ett tidigt stadium såg faran med nationalsocialisternas maktövertagande går tyvärr att förstå. Det är ju så mycket vi människor väljer att bortse från så länge vi tycker oss vara på den vinnande sidan.

Garberdings analyser blir en kraftfull påminnelse om att man alltid måste vakta sina inre gränser och om att vi har ett gemensamt ansvar för att i alla beslut väga in både individuella och kollektiva intressen. Eller som jag har hört en journalist säga: ”När man väl står där på torget i den upphetsade folkmassan är det omöjligt att inte låta sig dras med. Tricket för att hålla huvudet kallt är att aldrig gå ut på torget.”

Händelseutvecklingen efter förra veckans malör – mobilsignalen som avbröt konserten med Christian Zacharias – har givit mig särskild anledning att väga indiviuella och kollektiva intressen mot varandra.

Eftersom den aktuella produktionen skulle streamas i vår webbtv-kanal GSO Play spelade vi in hela händelseförloppet och kunde efter bara några timmar publicera en kortfilm med kommentarer av Christian Zacharias. Syftet var att väcka debatt om hur vi låter mobiltelefonerna ta över våra liv. Inte ens på konsert unnar vi oss att vara nedkopplade.

Filmen fick ett enormt genomslag och har hittills renderat 500.000 tittningar på Youtube och 20.000 dito på GSO Play. Diskussionen som böljat i kommentarsfälten fångades snabbt upp av nyhetsredaktioner över hela världen, vilket givit filmen ytterligare spridning. Nu till flera miljoner tittare.

Den kollektiva indignationen över den störande mobilsignalen är stark. Många upplevde avbrottet som ett övergrepp och vi får beröm för att vi genom filmen initierade en efterlängtad diskussion om vett och etikett i konsertsalen.

Samtidigt finns det anledning att fundera över hur detta drabbar på det individuella planet. Hur mår personen vars mobiltelefon så fatalt ringde mitt i Haydn? Känner hen sig uthängd?

Jag hoppas verkligen inte det. Alla gör vi misstag och efter en tid brukar det gå att skratta åt eländet. Personligen hör jag till de klantigas skara, vilket tvingat fram en väl utvecklad självdistans. ”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”, som Mark Levengood brukar säga.

Om du som äger den numera världsberömda mobilen läser detta: Hör av dig så hjälps vi åt att skapa ett gott minne av det hela.

Det har hunnit bli fredagkväll och jag har landat i Västerås. Huset är städat och två små halloweenmonster har fått godis. Imorgon firar vi Alla helgons dag. I Göteborgs Konserthus med ett gästspel av Oslo Filharmoniker. Själv ska jag besöka Hovdestalunds kyrkogård, tända ljus och reflektera över livets ändlighet.

Helena Wessman 1 november 2013