Det finns stycken som bara några få känner till, men som för de invigda har desto större betydelse. Så är det med Ferdinand Davids trombonkonsert. Inte så ofta spelad på världens konsertscener, men för trombonister provspelningsstycket framför andra.

Vi som arbetar i Göteborgs Konserthus har hört den många gånger den här veckan. Särskilt provspelningsjuryn som i den första omgången lyssnade igenom konserten 40 gånger. Övriga fick nöja sig med ljudspillet från övningsrummen där nervösa trombonister gjorde den sista finslipningen innan provet.

Göteborgs Symfoniker har en provspelningsintensiv vår. Alternerande stämledare cello förra veckan, alternerande stämledare trombon den här och alternerande stämledare horn sista veckan i april. Tuffa processer för alla inblandade.

Först och främst för de som söker jobb, förstås. När de kommer till oss har de övat intensivt i flera månader i vetskap om att deras prov kan vara över efter en kvart eller pågå halvtannat år. Provspelningar innebär urval i flera steg. Uppspelning bakom skärm i två-tre omgångar, öppet orkesterprov, provveckor i orkestern och till sist ett års provanställning. Något bara de yppersta musikerna tar sig igenom.

I vår utslagsvilliga tid kan vara värt att notera att vi i varje omgång väljer vilka som ska gå vidare. Ingen röstas ut. Vi satsar på vinnare istället för att peka ut ambitiösa människor som förlorare. Alla vet hur ont det gör att inte komma vidare, så vi sätter en ära i att ta särskilt väl hand om de som inte vinner juryns gillande.

Det är hårda bud för de som prövas, men också för de som måste välja. Ibland är skillnaden i kvalitet uppenbar, men det kan lika gärna vara så att många sökanden är ungefär lika skickliga fast på olika sätt. Då krävs såväl gott omdöme och beslutsförmåga, som tydlig praxis att luta sig emot.

Provspelning är en av våra mest reglerade processer. För varje steg finns noggranna instruktioner i syfte att uppnå största möjliga rättvisa. Till exempel genomförs de första omgångarna i full anonymitet bakom skärm, så att juryn helt kan koncentrera sig på vad den hör och inga personliga uppfattningar om exempelvis kön eller utseende vägs in.

I provspelningsjuryn sitter musiker ur orkestern. Som regel hela den stämma som söker en ny medabetare, stämledare från övriga sektioner samt minst en konsertmästare. Ordförande är orkesterchef Johan Nordin. Jag har som VD inget som helst inflytande över besluten.

Konstigt, utbrister säkert den chefskollega som läser detta. Personalen är ett företags främsta resurs och provspelningar borde därmed vara ett högprioriterat område för den VD som dessutom är konstnärlig chef.

Jag tycker inte alls att det är märkligt. Provspelningarna är en del av den kontinuitet som går långt bortom tidsbegränsade VD-förordnanden. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och dess musiker har sedan dess burit, fostrats in i och i sin tur överfört orkesterns specifika klang och förhållningssätt till musiken. Mycket kan en chef styra över, men det som rör orkesterns själ bör hon snällt låta bli.

Trombonprovspelningen pågick i två långa dagar. Innan dess var det ”orkesterutvecklingsdag” för Göteborgs Symfoniker, vilket betyder att musikerna spelar utan dirigent i syfte att fördjupa sitt samspel. Denna gång också för att pröva olika podieplaceringar (sittningar på orkesterspråk).

Vår vana publik har säkert noterat att framförallt stråkstämmornas placering kan variera från vecka till vecka. Exempelvis flyttar andraviolinen emellanåt från sin plats längst ut till höger till positionen närmast förstaviolinen. Varje sittning har för- och nackdelar. Gemensamt för alla är att det är trångt för några grupper och att ljudvolymen kan bli smärtsamt hög för andra. Att skapa en tillfredsställande fysisk arbetsmiljö för alla i en symfoniorkester är omöjligt. Sökandet efter den optimala kompromissen är därför både evig och fåfäng.

Min egen vecka har ytterligare bevisat VD-tillvarons brokighet. Styrelsemöten i Svensk Svenkonst och Stiftelsen El Sistema samt överläggningar med vår egen styrelseordförande. Ett förberedande möte med administrationen inför galakonserten med Kent Nagano den 9 april. Enskilda samtal med avdelningscheferna, ett sponsormöte och avstämning av årets första prognos. Turnéförberedelser, förhandlingar, bidragsredovisningar och en mängd andra frågor.

Någon konsert har det inte blivit, men väl ett besök på Folkteatern där Lars Noréns dystopiska Fragmente spelades för sista gången innan turné. En fantastisk pjäs, ypperligt framförd. Tack för det!

Musik har jag fått mig till livs bland annat via ljudupptagningar från konserter jag tidigare missat och i vår egen internetkanal www.gso.play. Där ligger just nu två produktioner. Perfekt sysselsättning en lång fredag.

Glad Påsk!

Helena Wessman 29 mars 2013

Våra värderingar sitter i språket. Därför är det viktigt att ge akt på hur man själv uttrycker sig och att ha mod att reagera på det andra säger. Som det står på Gotlandsfärjornas TV-skärmar: ”Du är del av någon annans upplevelse. Visa hänsyn.”

Men orden är många och ingen vill vara språkpolis, vilket jag gissar är en av anledningarna till att våra kollektiva värderingar ganska snabbt kan förskjutas utan att vi riktigt märker det. För det finns de som medvetet nyttjar språket i opinionsbildningen.

Jag tänker till exempel på den allmer utbredda vanan att tala om bidrag till kulturlivet. Några säger det medvetet, andra hänger oreflekterat på. Resultatet blir att en viktig samhällsfunktion reduceras till ”det där extra” som vi kan klara oss utan.

Notera skillnaden: Den som får bidrag gör något på eget initiativ, medan den som tar emot anslag har ålagts en uppgift.

Svenska kulturinstitutioner har i uppdrag att ge medborgarna tillgång till professionellt skapad konst. Prioriterade mål är att nå nya publikgrupper, att särskilt värna om barn och unga och att verka för ökad jämställdhet och jämlikhet.

Uppgiften för det så kallade fria kulturlivet är inte tydligt uttalad, men sedan 1970-talet finns politisk samsyn kring konstens betydelse för demokratin och det öppna samhället. I de nationella målen för kulturpolitiken sägs bland annat att staten ska arbeta för ”att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mönster och vidga det möjligas rum”.

Institutionsuppdragens genomförande finansieras dels med allmänna medel, dels med intäkter från biljettförsäljning, sponsring och annat. De allmänna medlen tilldelas oss efter specifika ansökningar och som en del av huvudmännens ordinarie budgetprocesser.

Finansieringen av det fria kulturlivet sker med en likartad mix av offentligt och privat. De svenska hushållen medverkar genom att köpa biljetter, böcker och tavlor etc. Allmänna medel skjuts till både genom tilldelning till enskilda konstnärer och i form av till exempel arrangörsstöd, författarpeng vid boklån och avgifter till upphovsrättsliga organ som STIM och SAMI.

Om de offentliga medlen kallas bidrag blir signalen att kulturinstitutionerna talar i egen sak då de argumenterar för verksamhetens finansiering och att de fria konstnärerna behöver samhällets stöd på grund av bristande försörjningsförmåga. Och så finner sig plötsligt kulturlivets aktörer stående med mössan i hand, vädjande om möjlighet att fylla sin funktion, vilket i sin tur lämnar fältet fritt för dem som vill skära bort denna ”olönsamma” del av samhällskroppen.

Kulturivrare, förenen eder. Vårda språket. Tala om kulturlivets finansiering utifrån den gemensamma överenskommelsen om att konst är en oundgänglig del av ett demokratiskt och öppet samhället. Säg anslag, inte bidrag.

Det är fredag eftermiddag och min brokiga vecka är snart slut. För Göteborgs Symfoniker återstår ett framförande av veckans program. Patrik Ringborg dirigerar och som solister har vi anlitat hovsångerskan Katarina Dalayman, sopran, och mezzosopranen Astrid Robillard. Medverkar gör också en damkör ur Göteborgs Symfoniska kör.

Imorgon framträder några av våra musiker i vänföreningens kammarserie Fikastråket och på kvällen firas det persiska nyåret med en föreställning som vi arrangerar i samarbete med Kulturföreningen Zetin, ABF och Riksteatern. På söndag blir det mer kammarmusik då Vertavokvartetten spelar Mozart och Smetana i vår kammarserie.

Trevlig helg!

Helena Wessman 22 mars 2013

Intresset för och kärleken till människor är en av mina starkaste drivkrafter.

Jag har hela livet varit nyfiken på vad som får oss att tänka som vi gör och på det som sker då vi kommer samman. För det mesta tillför upptäcksfärderna i den mänskliga logiken ny energi och ökar min förståelse inför också ganska skruvade resonemang och händelsekedjor. Men det händer ibland att jag hamnar i samtal som tär på kraft och empati.

Det inträffade i veckan då jag i ett möte fann mig snärjd av grabbiga kommentarer och en förminskande attityd. Jag må vara VD, men är inte immun mot härskartekniker för det. Även om jag numera ser exakt vad som sker är det svårt att sätta stopp när det drabbar mig själv. Då blir jag oändligt trött och får lust att gå därifrån.

Jag tror att många i min omgivning uppfattar mig som en person som seglat i medvind större delen av livet. Det är delvis sant. Min uppväxt var gynnsam och kombinationen av hårt eget arbete och vänliga människor som velat hjälpa har öppnat många dörrar. Men jag har också mött kraftigt motstånd, både på grund av min personlighet och för att jag är kvinna.

Att bemöta genusrelaterat motstånd är svårt, eftersom konfrontationer av sådant slag riskerar att gå så djupt att relationen skadas för alltid. Och det kan jag som företrädare för organisation och medarbetare sällan kosta på mig. Bättre då att vara smidig och använda sin makt till att förändra destruktiva strukturer inifrån.

Det gäller både sådana strukturer som drabbar på ett individuellt plan och de som håller hela samhällsfunktioner tillbaka. Till exempel den maktordning där mjuka frågor som kultur, vård och skola per definition är underordnade spörsmål som teknik, logistik och ekonomisk tillväxt. En ordning jag tycker är helt fel. För om inte de mjuka värdena får plats, vad ska vi då leva för? Och hur ska vi leva?

Dessvärre tycker jag mig se att precis som jag som kvinna kan känna mig snärjd av grabbigt förminskande, låter sig kulturlivet kuvas av den ekonomistiska synen på vår sektor. Alltför lätt begränsar vi oss till att tala om den egna verksamhetens problem istället för om kulturlivets betydelse för samhället i stort.

Ett exempel är det visionsarbete som pågår inom Sveriges Musik- och Kulturskoleråd (SMoK). Jag deltog i ett av visionsseminarierna tidigare i veckan och upprördes över hur liten tilltro man har till sin förmåga att påverka utom det egna fältet.

Bland alla mjuka frågor med låg status ligger villkoren för verksamheter riktade till barn och ungdom lägst. För kulturskolorna märks det tydligt genom kronisk resursbrist och ständiga nedläggningshot.

Detta trots att över 500.000 barn varje vecka kommer i kontakt med kulturskolans pedagoger. Detta trots att kulturskolan varje vecka ger en halv miljon barn möjlighet utveckla sin kreativitet, disciplin och problemlösningsförmåga i stark gemenskap med andra barn. Detta trots att hundratusentals barn genom kulturskolan får kraft att tänka fritt.

Jag tycker att SMoK ska sträcka på ryggen och stolt visionera utifrån sin position som ett starkt fundament för den svenska demokratin. Inte nöja sig med mindre än en vision för hela samhället.

Jag tycker att SMoK ska säga saker som att år 2030 ska Sverige vara ett land där alla barn ges möjlighet att nå sin fulla potential genom lika mycket träning i estetiska ämnen som i de traditionella kunskapsämnena. Och att år 2030 ska Sverige ha världens mest kreativa befolkning tack vare att alla, verkligen alla barn ges tillträde till kulturskolan.

Jag tycker att alla kulturverksamheter ska göra likadant. Sticka ut hakan och ta plats. Våra verksamheter har avgörande betydelse för hela samhällets utveckling. Det måste framgå av våra visioner.

SMoK-konferensen avhölls i Visby, vilket gav mig 24 kontemplativa timmar på hemön. Nära möten inom familjen och solig strandjogging gav mig energi och lust att fortsätta kampen för både kvinnor och kultur. Vi ses väl på barrikaderna!

Helena Wessman 15 mars 2013

Man skulle kunna tro att huset är upp- och nedvänt, men veckan har faktiskt varit ganska lugn trots ett intrikat repetitionsschema och det faktum att 80 musiker, 100 körsångare, fem skådespelare, sex sångsolister och en hardangerfiolist har samsats om utrymmet. Heder åt vår skickliga produktionspersonal för det.

Jag talar om Peer Gynt, som vi sätter upp i samarbete med Göteborgs Stadsteater. Produktionens storvulenhet ligger i valet att framföra hela verket så som Henrik Ibsen och Edvard Grieg presenterade det för publiken i Kristiania år 1876.

Som läsdrama hade Peer Gynt premiär redan 1867. Inspirerad av Wagners stora allkonstverk beslutade sig Ibsen senare för att arbeta om verket och bad Grieg skriva musiken. Resultatet blev ett drama med 23 musikvinjetter, vilka vi vanligen hör sammandragna i två Peer Gynt-sviter för symfoniorkester. Men nu presenterar vi alltså Peer Gynt komplett med skådespelare och sångsolister.

Dirigent och sammanhållande kraft är Eivind Gullberg Jensen. Som varandes uppvuxen på en ö utanför Bergen fick han Griegs musik med modersmjölken. Det var i Bergen Grieg var verksam och det var på dess bibliotek den bortglömda originalversionen av Peer Gynt upptäcktes på 1980-talet. Göteborgs Symfoniker fick förtroende att stå för det första återuppförandet, så även i orkestern sitter musiken djupt. Vi har framfört den kompletta versionen flera gånger i utlandet. Här i Göteborg sker premiären först nu.

Jag hittills enbart hört glimtar från repetitionsarbetet, men är trygg med att produktionen håller högsta konstnärliga kvalitet trots att GP:s recensent var måttligt förtjust över gårdagens föreställning.

Lyssnande i konsertsalen blir det för min del idag och på lördag. Kvällens föreställning är helabonnerad av Volvo som en del i vårt, vid det här laget 30-åriga samarbete. Biljetterna lottas ut bland de anställda och trycket på att få komma är stort.

Samarbetet med Volvo är en förutsättning för Göteborgs Symfonikers internationella framgångar. I inledningsskedet bekostade Volvo orkesterns utbyggnad genom att ta lönekostnaderna för tjugo nya musikertjänster under fem år. Avtalet var kontroversiellt eftersom det medförde krav på Göteborgs stad, som då var symfonikernas huvudman, att senare ta över det ekomiska ansvaret. Inom kulturlivet var man också rent allmänt skeptisk till sponsring eftersom man befarade en kommersiell styrning av innehållet.

Farhågorna kom på skam. Göteborgs Symfoniker kunde genom samarbetet bli en fullstor symfoniorkester och har med bistånd av Volvo och senare tillkomna sponsorer under trettio år kunnat upprätthålla en exceptionell turné- och inspelningsverksamhet. Helt utan inblandning i de konstnärliga besluten. Tack för det!

Konstnärliga frågor diskuterades desto mer i måndags vid Kent Naganos blixtvisit i Göteborg. Under sex intensiva timmar hann han både tala med orkestern och detaljplanera säsongen 2014/2015 ihop med den konstnärliga ledningen. I allt med en utsökt respekt för Göteborgs Symfonikers egenart och vårt sätt att driva verksamheten.

Nagano har uttryckt fascination över det typiskt svenska anslaget att alla inom organisationen ska få komma till tals. Så är det inte alls på operan i München. Där råder mer en ”peka-med-hela-handen-metodik” med en- och tvåväldiga beslut av direktören och musikchefen i de flesta frågor. Det fungerar där. Här gör vi på ett annat sätt och Nagano uttrycker sitt gillande över att det är så olika. Han arbetar mycket i Kanada också och där är arbetsmetodiken ytterligare en annan.

Det är fredagen den 8 mars och vi firar Internationella kvinnodagen, tyvärr lika relevant idag som då den instiftades 1921. Fortfarande utsätts alltför många kvinnor för sexuellt, psykiskt eller fysiskt våld. Låt oss alla ta ansvar för att en ändring äntligen ska komma till stånd.

Helena Wessman 8 mars 2013

VD-BLOGG 2013-03-01

Så har vi även denna vecka fått bevittna ett mästarmöte i Göteborgs Konserthus. Två riktiga tungviktare – dirigenten Edward Gardner och violinisten Daniel Hope – förenades med våra mästerliga musiker i ett par konserter som kommer att gå till musikhistorien.

Programmet såg lite udda ut på papperet, men var sammanhållet som en riktigt välkomponerad måltid. Som förrätt Ralph Vaughan Williams mustiga och värmande Tallisfantasi för stråkorkester och distansplacerad stråkensemble (den satt på bakscenen). Därefter en uppfriskande mellanrätt: hundraårsfirande Benjamin Brittens Violinkonsert. Ljuvlig och lite taggig på samma gång. Och så avslutningsvis, som huvudrätt, Luciano Berios Rendering, byggd på symfoniska skisser av Franz Schubert.

En av musikerna frågade mig efteråt vilket stycke jag gillade bäst, något jag omöjligt kunde besvara. Varje stycke har sina fördelar och jag hade inte velat vara utan något av dem. Musikern själv oroade sig lite för de ovana lyssnare han bjudit in och tyckte att programmet som helhet var lite kärvt.

Och så kunde det förstås också upplevas. Vi är alla olika. Jag för min del föredrar salt framför sött. För andra är det tvärtom. De flesta har emellertid varit entusiastiska. Mina bänkgrannar suckade förnöjt, GP:s recensent gav oss fem fyrar och några lyssnare har mejl-ledes tackat för en stor upplevelse.

Strax innan konserten gav jag en kort introduktion åt Socialdemokratiska kulturföreningen som just avhållit årsmöte i ett av våra konferensrum. Deras mission är att tillsammans ta del av stadens rika kulturutbud och nu var turen kommen till Göteborgs Symfoniker.

Så borde fler föreningar göra – förlägga sina möten hos oss och avsluta med att gå på konsert. Hör av er, så ordnar vi det praktiska.

Sent igår kväll landade det sista korrekturet på kommande generalprogram i min mejl-box. Leveransen föregicks av ett intensivt arbete med att sammanställa all information, skriva texter och designa själva trycksaken samt – förstås – att läsa korrektur i flera omgångar. Det ser enkelt ut då allt är klart, men oj så många detaljer vi ska hålla reda på.

Slutresultatet blir något att yvas över. Både för oss som arbetar i och runt Göteborgs Symfoniker och för vår ägare Västra Götalandsregionen och andra anhängare. Det lönar sig att arbeta hårt. Kvaliteten på både innehåll och utförande stiger för varje år.

Nu väntar tryckning och inbindning innan vi har det färdiga generalprogrammet i vår hand. Vill du bli bland de första att bläddra de blanka sidorna ska du köpa biljett till den extrainsatta konserten den 9 april. Då välkomnar vi Kent Nagano som förste gästdirigent med Paula af Malmborg Wards bearbetning av Wilhelm Stenhammars Tungelnatt (tre sånger för alt och orkester med Anna Larsson) samt Stravinskys mäktiga Våroffer.

Kent Nagano kommer för övrigt till Göteborg redan nästa vecka. Under en dag ska han träffa orkestern och delta i planeringsmöten. Uppdraget som konstnärlig rådgivare påtog han sig redan i höstas, vilket har givit utrymme både för spännande samtal om framtiden och tillfällen för oss alla att lära känna honom lite närmare.

Utfallet har varit mycket positivt och jag ser fram emot vårt samarbete med stor tillförsikt. Med Kent Nagano som medspelare kommer Göteborgs Symfoniker att ta stora och viktiga kliv mot den absoluta världstoppen. För det är ju dit vi siktar. Om några år ska hemmapubliken stolt kunna säga att den lyssnar till en av världens tio främsta orkestrar – varje vecka.

Helena Wessman 1 mars 2013