Förra veckan var extra ”extra allt”, så mitt bloggande fick stå tillbaka. Därför detta något senkomna inlägg. Å andra sidan kan jag tack vare förseningen inleda med färska hälsningar från Gustavo Dudamel, som jag mötte i Paris igår kväll.

Gustavo Dudamel har nyligen fyllt 30 och är på Europa-turné med Los Angeles Philharmonic och därför har jag tillbringat helgen i Paris. L A Phil (som vi lite slängigt säger i branschen) turnerar med två program – Mahlers Symfoni nr 9 respektive verk av Adams, Bernstein och Beethoven – och det var det senare jag hade förmånen att lyssna till igår. Särskilt Sloninsky’s Earbox av John Adams och Beethovens Symfoni nr 7 imponerade och efteråt var publiken som tokig. De som känner Paris menar att det ska mycket till innan de kräsna fransmännen står i bänkarna och ropar, men så var det igår. Dudamels stjärnstatus är odiskutabel även i Frankrike.

På min agenda för morgondagen står ett seminarium i regi av Statens kulturråd – Hiphop, jojk och Strindberg – där jag får möjlighet att samtala om vår verksamhet ur ett kulturarvsperspektiv.

Regeringen har i sina kulturpolitiska prioriteringar angett att man vill ”värna kulturarvet för framtiden”. Länge har kulturarvsbegreppet varit knutet till konstverk, byggnader, miljöer och andra handfasta företeelser, men sedan Sverige ställt sig bakom Unescos konvention för skydd av det immateriella kulturarvet ställs frågan i nytt ljus. De regeringar som har skrivit under konventionen har åtagit sig att lista befintliga och särskilt hotade immateriella kulturarv och då påbjuds beslut om vilka kulturarv vi i Sverige anser vara värda att bevara.

Medvetet skriver jag ”vilka kulturarv vi i Sverige anser…” och inte ”vilka svenska kulturarv vi anser…” eftersom det är vanskligt att nationalitetsbestämma konstnärliga uttryck. Särskilt i tider då det finns grupperingar som påstår sig veta vilken kultur som är ”äktsvensk”. Och kanske är det därför diskussionen flyter upp just nu. Den som tiger samtycker. Vi behöver hjälpas åt att problematisera ämnet och på nytt enas om att hävda mångfald framför enfald.

För att reda ut begreppen lånar jag Unesco-konventionens definition: ”Med immateriellt kulturarv förstås […] ett kulturarv som överförs mellan generationer.” Det kan vara mycket. Sagoberättande, dans, musik, stickning. Det som skiljer det immateriella kulturarvet från vanliga museiföremål och gör det så fantastiskt är att överföring alltid innebär både ett bevarande och en förnyelse. Kunskap som filtreras genom en människa berikas med hennes egenskaper, vilket gör ansatsen att bevara det immateriella kulturarvet extra vacker. I själva verket är det ju våra gemensamma erfarenheter vi beslutat värna.

När det gäller det musikaliska kulturarvet ligger det nära till hands att tänka folkmusik, men jag hävdar att också den symfoniska musiken hör dit – liksom den blåsmusiktradition vi håller på att utsläcka i Sverige. Det går inte att läsa sig till hur man spelar en marsch med riktigt schwung eller till hur man skapar den klang och det spelsätt som är typiskt för Göteborgs Symfoniker.

Detta har blivit extra tydligt för mig de senaste veckorna då jag har haft möjlighet att jämföra Göteborgs Symfoniker med både Berlinfilharmonikerna och L A Phil. Mycket bra orkestrar alla tre, men sinsemellan helt olika. Det gäller bland annat stråkklangen, uttrycket hos soloblåsarna och energin i det gemensamma musicerandet. Nya musiker skolas omsorgsfullt in i en orkesters spelsätt och därför låter till exempelvis Berlinfilharmonikerna fortfarande som på inspelningar från 1970-talet, trots att ett generationsskifte har skett.

Mot bakgrund av ovanstående är det glädjande att jag som företrädare för en orkesterverksamhet bjudits in till Kulturrådets seminarium. Jag önskar ju att den symfoniska musiken ska anses lika skyddsvärd som de byggnader och naturområden Sverige hittills fört upp på Unescos kulturarvslista.

Som sig bör avlöser dirigenterna varandra på pulten framför Göteborgs Symfoniker. Förra veckan mötte musikerna finnländaren John Storgårds och idag anlände den svenske nestorn Herbert Blomstedt. Blomstedt, som tillbringade en stor del av sin ungdom i Göteborg, har donerat hela sitt bibliotek till Göteborgs Universitet. Officiellt överlämnande sker på fredag den 4 februari. Resultatet av Blomstedts och Symfonikernas gemensamma musicerande hör vi på torsdag, fredag och lördag. Välkomna!

/Helena

Vår vision är att Göteborgs Symfoniker, GSO, ska bli en av världens tio främsta orkestrar. Skrattretande kaxigt, tycker säkert många, men för oss är det en viktig ledstjärna i det dagliga arbetet.

GSO innehar de facto en stark position på den internationella arenan och vi menar att en fokuserad satsning och hårt arbete i alla led på tio år kan ta oss många snäpp högre i den världsomspännande orkesterhierarkin. Sådant har skett förr. GSO gjorde det på åttiotalet och Svenska Kammarorkestern i Örebro alldeles nyligen. Generellt kan sägas att de nordiska orkestrarna håller hög klass, så vi är i gott sällskap med våra ambitioner även om vi möjligen siktar ovanligt högt.

Hur man mäter en orkesters internationella status kan förstås diskuteras. Vi har satt upp följande kriterier.

Världens främsta orkestrar har en ryktbarhet som överglänser de internationellt välrenommerade dirigenter och solister de samarbetar med (man nämner orkesterns namn först). De bjuds in till de mest prestigefyllda festivalerna och konserthusen och får bra betalt för att komma (turnéer är en inkomstkälla, snarare än en investering). De har avtal med de mest prestigefyllda skivbolagen och medverkar regelbundet i internationell radio och TV och de recenseras i internationella musiktidskrifter och uppmärksammas regelbundet i internationella medier.

För att få inspiration och tillföra kunskap i vårt ambitionsbygge besökte vi i veckan Berlins filharmoniker. Vi, är detta fall ledningsgruppen vid Göteborgs Symfoniker AB. Jag själv, planeringschef Sten Cranner, kommunikationschef Urban Ward och ekonomichef Stefan Jansson (orkesterchefsposten är för närvarande vakant).

Vi togs väl emot och kunde lyssna till såväl generalrepetition som konsert under ledning av Berlinfilharmonikernas chefdirigent Sir Simon Rattle och hade under en hel dag möten med olika avdelningar inom den stora organisation som omger orkestern. Vi hade särskilt önskat att få insyn i barn- och ungdomsverksamheten, filharmonikernas digitala konserthus, programplaneringen och frågor om organisationens styrning. Våra önskemål tillgodosågs till fullo och besöket kröntes av ett informellt och mycket öppenhjärtigt samtal med filharmonikernas VD Martin Hoffmann, planeringschefen Marcus Rudolf Axt och presschefen Elisabeth Hilsdorf.

Och vad säger man? Det går inte att bli annat än imponerad – och inspirerad. Av orkestern, förstås, men också av den omgivande organisationen. I Berlinfilharmonikerna arbetar musiker av högsta rang och orkestern låter fantastiskt. Musikerna är självmedvetna, men också ödmjuka inför utmaningen att under en lång karriär behålla den höga nivån. När vi frågade hur ledningen arbetar för att utveckla orkestern förstod de inte ens frågan. Dels för att orkestern sedan urminnes tider befinner sig i det absoluta toppskiktet, dels för att varje enskild musiker tar särdeles stort ansvar för den egna och orkestern sammantagna kvalitet. ”De är alla extremt motiverade och tillåter sig inte den minsta svacka”, sade Hoffmann.

Samma hängivenhet och höga profession tycks utmärka orkesterns administration och produktionsavdelningar. Vi fick höra att alla har ett tydligt fokus på att underlätta musikernas prestationer – ”annars kan man inte arbeta här”, sade Hilsdorf – och på att sprida dem i omvärlden. Resultatet är en verksamhet vars alla delar ligger i internationell framkant.

Tillbaka i Göteborg funderar jag på vad jag som VD starkast bär med mig från Berlin. Två ord återkommer: motivation och profession. Än en gång har jag fått bekräftat att min viktigaste uppgift – och största utmaning – som chef är att hos samtliga medarbetare uppväcka och stimulera viljan att ständigt utvecklas. Jag frågade Hoffmann till råds. ”Man måste lyssna in, tala öppet och vänligt om vars och ens prestationer och inte vara rädd för att korrigera riktningen på deras arbete”, sade han. Att se och motivera varje individ är en pyramidal uppgift, men också det som gör mitt uppdrag så roligt. Människor och musik är min motivation – och denna vecka är Berlin min inspiration.

/Helena

Året har knappt börjat, men redan är temperaturen hög. Bokslutet ska bli klart och säsongsplaneringen är inne i en intensiv slutfas.

Som sina kollegor inom andra företag och organisationer har ekonomiavdelningen arbetat samtliga mellandagar med att sammanställa, stämma av och göra omdisponeringar i fjolårets ekonomiska resultat. Ekonomiavdelningens rutiner är trygga och väl inarbetade, så skeendet är inte särskilt dramatiskt. Likväl är det mycket arbete som ska göras innan siffrorna kan rapporteras in till vår ägare Västra Götalandsregionen. Klockan 12 idag börjar filerna skickas in.

För planeringsavdelningen är processen mer utdragen. Ända sedan tidigt i höstas har de arbetat med planeringen för säsongen 2011/2012. Arbetet leds av planeringschef Sten Cranner, som tillsammans med mig och min konstnärliga rådgivare Karin Tufvesson Hjörne, bildar vårt konstnärliga arbetsutskott. Vi träffas en gång i veckan för att diskutera såväl långsiktiga strategier, som konkreta idéer om dirigenter, solister och programupplägg. För bredare förankring samlar vi programrådet där musiker, producenter och representanter för marknads- och orkesteravdelningarna deltar. Programplaneringen diskuteras också vid interna möten inom planeringsavdelningen.

Det är förstås viktigt att programplaneringen är väl förankrad hos musiker och produktionspersonal. Samtidigt krävs snabbhet i besluten. För att stärka medinflytandet och ge processerna en ökad lätthet kommer vi i april att organisera om vårt programarbete.

Exekutiv styrgrupp blir även fortsättningsvis det konstnärliga arbetsutskottet. Nytt är ett forum som ska ge musikerna ökat inflytande över det löpande arbetet, programutskottet. Till detta knyts tre musiker som avlönas för att tillsammans med det konstnärliga arbetsutskottet jobba med programfrågor mer på djupet. Programutskottet ska träffas en gång i månaden, men de deltagande musikerna kommer att ha minst veckovis kontakt med planeringsavdelningen. Dagens programråd får ny form och kallas hädanefter för programkollegiet. Där ingår programutskottet, orkesterns eget konstnärliga råd, samtliga producenter och avdelningschefer samt representanter för orkester- och marknadsavdelningarna. Programkollegiet samlas ett par gånger om året för att dra upp riktlinjerna för programarbetet och stämma av att dessa följs.

Uppdraget för programkollegiet är övergripande och rör således all programverksamhet för Göteborgs Symfoniker. På nästa nivå blir det två spår. Vuxenproduktionerna hanteras i den organisation som jag nämn ovan, medan barn- och ungdomsverksamheten diskuteras i ett särskilt barnprogramråd.

Än så länge gäller den gamla organisationen och idag samlas programrådet för att diskutera det öppningar som finns kvar i nästa säsongs program. En liknande genomgång görs sedan med orkesterns fackliga företrädare i syfte att belysa programmet ur ett arbetsmässigt perspektiv. I mars ska allt vara klart och programmet gå iväg till marknadsavdelningen för arbete med texter, layout och allt annat som krävs för att programmet ska kunna saluföras. Högtryck råder det alltid på någon avdelning inom Göteborgs Symfoniker AB.

Göteborgs Symfoniker har denna vecka haft ett angenämt möte med Nikolaj Znaider, regelbundet återkommande som violinsolist, men denna gång anlitad som dirigent. Han har valt att dirigentdebutera med ett rent Berlioz-program – sångcykeln Sommarnätter med Malena Ernman som sångsolist och maffiga Symphonie Fantastique. Konstellationen GSO-Znaider var lyckad med stående ovationer både onsdag och torsdag. GP:s recensent var måttligt begeistrad över det konstnärliga resultatet, men jag håller inte med honom. Detta var definitivt ett möte som gav mersmak. Det tyckte också orkestern, som gav Znaider touch, en fanfar, efter gårdagens konsert.

Det är fredag morgon, den 7 januari 2011, och i mitt inre genljuder en svepande vals. Göteborgs Symfoniker vigde trettonhelgen åt ett glittrigt och sprudlande wienerprogram och upplevelsen av musiken och publikens påtagliga glädje dröjer sig kvar. Särskilt igår uppstod en tät kontakt mellan podium och salong och när publiken till sist fick möjlighet att klappa i takt riktigt bubblade det av kollektiv fröjd. Rörd till tårar fick jag än en gång anledning att reflektera över vårt behov av gemensamma upplevelser och hur viktigt det är att publiken görs delaktig i skapandet.

Under mina snart sjutton år som kulturadministratör har jag besökt otaliga konserter och föreställningar ”i yrket”. Det är förstås viktigt att följa verksamheten och då jag var anställd vid Västmanlandsmusiken (som har länsmusik, sinfonietta och konserthus) kunde det blir både fem och sju olika program i veckan. Nu är det framförallt Göteborgs Symfoniker som förgyller min vardag och jag brukar lyssna till ett par av de två till fyra konserter som de ger med varje program.

Vår uppgift vid Västmanlandsmusiken var, precis som för Göteborgs Symfoniker AB, att erbjuda konstnärliga upplevelser av hög kvalitet och vi diskuterade ofta vari denna kvalitet består. Varje gång landade vi i att den viktigaste faktorn, utöver den rent tekniska skickligheten, är artisternas förmåga att kommunicera med publiken. Också det är förstås en färdighet som kan övas upp, men man kan aldrig riktigt veta när den där extra gnistan ska uppstå eftersom den kommer ur mötet med publiken. Således blir åhörarnas reaktion en del av den konstnärliga kvaliteten och därför är det viktigt att artisten vågar släppa in dem i skapandeprocessen.

Jag har själv stått på scen som musiker många gånger och vet att det krävs mod att blotta sig så att publiken bildligt talat kan röra vid ens hjärta. Ibland gör man det omedvetet. Min starkaste upplevelse som musiker är när jag ansatt av feber och lunginflammation framträdde som solist vid en konsert i Sätra brunns kyrka. Jag blundade och kämpade mest med den tekniska svårighet det innebär att spela trombon med reducerad lungkapacitet och blev mycket förvånad över att mötas av en publik i tårar då jag öppnade ögonen. Under alla mina år som musiker försökte jag sedan komma åt den där avskalade nakenheten i en längtan att åter beröra publiken så djupt.

Att välja ut särskilt starka upplevelser som publik är vanskligt, i synnerhet nu när Göteborgs Symfonikers kvalitet gör beröringen högfrekvent, men jag vill ändå bjuda på några exempel.

Först en konsert i Arboga med folkmusikgruppen Frifot (Lena Willemark, Per Gudmundson och Ale Möller). De är oerhört skickliga musiker och kan spela allt de önskar, men för ett kort ögonblick svajade uppmärksamheten och de gled isär. Det rätade snabbt upp sig, men de vände sig mot publiken alla tre och log i samförstånd över att vi alla noterat misstaget. Då slog Gnistan ner i konsertsalen och stämningen blev elektrisk. Jag får fortfarande gåshud då jag tänker på det.

En annan gång var en trött fredagskväll då jag kört genom skogarna i regn och blåst till Skinnskatteberg för att lyssna på en kammarensemble (jag minns dessvärre inte vilken). Där var det publiken som fick luften att spraka. Konserten gavs på Galleri Astley, inrymt i ett gammalt sädesmagasin, och då jag kom var lokalen redan fylld av förväntansfulla människor. Värmen i den inledande applåden var så stark att artisterna inte kunde annat än lyckas. Under konsertens gång växte en dialog fram med kommentarer från både musiker och åhörare. En omtumlande upplevelse, minst sagt.

Mitt tredje exempel får bli det som skedde i Göteborgs Konserthus igår eftermiddag. Som så ofta när ett program spelas för andra gången tog orkester och dirigent ut svängarna rejält och gav den gamla dansmusiken ett särdeles schwung. Ola Rudner, som både dirigerade och var violinsolist, gav korta presentationer och fångade efter hand in publiken i en dialog med hummanden och skratt som svar på hans kommentarer. Paret framför mig gungade med i nästan varje stycke och vände sig ofta till sina vänner i stolarna bredvid och log lyckligt. Liknande rörelser uppstod så småningom på hela parketten. När möjligheten till taktfasta handklappningar till sist bjöds formligen exploderade salen i ett stort glädjefyrverkeri. Sådant lever man länge på.

Tack!
Helena Wessman