Ännu en trött fredagsmorgon. Efter två konsertkvällar är sömnunderskottet stort och hjärnan trög. Men kroppen sjunger av veckans musikupplevelser.

Jag är en mycket morgontidig person. Vaknar vid fem, går upp före sex och börjar oftast arbeta vid sjutiden. Så har det alltid varit. Dygnsrytmen är det mest bestående i min personlighet – på gott och ont.

Musikvärlden har en helt annan rytm. Konserter börjar sällan före 19.30 och pågår oftast ett par timmar. Eftersom varje framträdande fordrar fullt energipåslag är adrenalinnivån hög då musikerna kliver av podiet. Det tar tid att varva ner, så timmen blir ofta sen innan alla har pratat av sig och dirigenten fått sin middag.

För en utomstående kan det eviga middagsätandet med veckans dirigent och solist säkert te sig överdrivet. Måste vi fjäska så? Kan de inte bara gå hem och lägga sig? Eller klara sig på egen hand?

Jovisst, så skulle det kunna vara, men då skulle vi mista en viktig del av kontakten. Musikvärlden bygger, som alla andra branscher, på relationer. Kontakten mellan dirigent och musiker är den mest uppenbara, men för att det ska fungera behövs ett tätt utbyte också mellan dirigent och ledning. Dialogen pågår hela veckan. Jag och kollegorna i den konstnärliga ledningen hälsar maestron välkommen måndag morgon, tittar till honom i pauserna och anordnar kanske ett mer formellt möte under de dagar repetitionsarbetet pågår. Innan konserterna gör vi en kort avstämning och någon av kvällarna äter vi middag tillsammans.

Dirigentmiddagarna fyller framförallt en social funktion, men kan också bli mycket kreativa. Efter konserten kan dirigenten (och solisten för den delen) släppa fram alla associationer som med nödvändighet har varit blockerade av det stora fokus som ett framträdande kräver. Många enastående programidéer har fötts över en sen entrecote.

Det sena umgänget är således både nödvändigt och trevligt, men det kraschar obönhörligen med min djupt rotade dygnsrytm. Jag vaknar ju fem oavsett när jag lägger mig. Ridå? Nej, faktiskt inte.

Som jag skrev inledningsvis är jag alltid mycket trött fredag morgon och de flesta blogginläggen skrivs med ögonen lätt i kors, men förunderligt nog går jag inte under. Trots att sju timmars sömn lär vara minimum.

Min hemsnickrade teori är att jag klarar mig tack vare musiken. Visserligen har jag väldigt bra kondition (man måste jympa ofta om man ska orka vara VD) och ett relativt litet sömnbehov, men det kan inte vara hela sanningen. Jag har varit betydligt tröttare under andra perioder i livet fast jag varit lika vältränad och sovit mer. Jag tror att min relativa pigghet beror på musiken.

Varje vecka har jag förmånen att avnjuta minst två konserter med Göteborgs Symfoniker. Arbetsdagen har ofta varit både lång och intensiv, så jag brukar känna mig rätt mörbultad då jag sjunker ned i min röda stol och lyckas inte alltid samla mitt lyssnande direkt. Men efter hand vaknar jag till och då jag möter musikerna bakom scenen efteråt är min adrenalinnivå nästan lika hög som deras.

När hjärnan som vanligt börjar jobba tidigt följande morgon sker det många gånger till ackompanjemang av en melodislinga från gårdagens konsert. Ibland riktigt bultar kroppen av musik – som när Symfonikerna och Dudamel hade framfört Våroffer förra våren – och med musik i kroppen blir jag en humla. Jag flyger fast vingarna egentligen inte bär.

Detta är förstås min högst personliga upplevelse av hur musiken tar mig genom vardagen, men jag tror att jag delar den med många. Varför skulle annars konsertsalen fyllas vecka efter vecka?

Hos konsertpubliken och de som arbetar professionellt inom branschen finns en visshet om att det är viktigt ha tillgång till levande musik, utan att det riktigt kan bevisas. Gunnar Bjursell vid Göteborgs universitet vill råda bot på detta och har startat det omfattande projektet Kultur och hälsa, som genom forskning ska påvisa kopplingen mellan välmående och kulturupplevelser. Om han vill kan jag ställa upp som forskningsobjekt, som en av musikvärldens många humlor.

/Helena Wessman

​​​​ Jag vet inte riktigt vart jag ska, men efter att ha blivit visad in på en gata åt vänster finner jag en liten rännil av människor att följa. Äntligen ser jag det varma ljuset från kyrkfönstren och tar sikte på en marschallprydd port mitt på byggnaden. Rännilen viker av, bort från kyrkporten, och jag tänker att måtte det nu komma någon publik. Väl inne i värmen tvärstannar jag, överväldigad.
 
Sedan några år ingår det i arbetsuppgifterna för Göteborgs Symfoniker att utan extra ersättning spela kammarmusik och i mindre konstellationer arbeta med barn och ungdom. Normalt anses sådant ligga utom en orkestermusikers ansvar, eftersom skillnaden är stor mellan att vara en av hundra på podiet och att möta publik och unga musikanter tillsammans med bara tre-fyra kollegor. Närheten blir större och för många också känslan av utsatthet. För våra musiker är det en av många arbetsuppgifter inom ordinarie anställning och vi kan därför vid behov dela upp orkestern i mindre grupper. Det är också något musikerna önskar, för på myntets framsida finns möjligheten att påverka musicerande och repertoarval och glädjen i att framträda i nya sammanhang.
 
Barn och unga möter våra musiker bland annat vid de månadsvisa träffarna med El Sistema-eleverna i Hammarkullen eller som coacher för sportlovsorkestern, vilken i veckan har fyllt vårt hus med glada toner. Att finna lämplig form för kammarmusicerandet har tagit tid, men denna vecka har tio ensembler framträtt på olika platser i regionen.
 
Det händer något med musiken då den flyttar in i människors närmiljö. Upplevelsen av att lyssna till kammarmusik i en kyrka eller en bygdegård är väsensskild från att sitta i en specialbyggd konsertsal och insupa flödande orkestermusik. Det finns inga motsatsförhållanden i detta, utan jag ser det snarare som att den totala musikupplevelsen fördjupas om man har möjlighet att göra båda. Det som sker när musiken flyttar ut ur konsertsalarna kan kanske uttryckas som att omgivningen blir mer påtaglig, eftersom musiken färgas in av den plats där den framförs. Medan Konserthuset entydigt är ägnat åt musiklyssning rymmer en kyrka, en bygdegård eller ett museum en mängd kompletterande upplevelser.
 
Med denna något snåriga förklaring sagt att jag tycker att det är viktigt att Göteborgs Symfoniker emellanåt framträder utanför Göteborgs Konserthus.
 
Denna vecka har vi gjort det med besked och gensvaret från arrangörer och publik har varit enormt. När jag väl letat mig in i Alingsås kyrka i onsdags kväll blev jag överväldigad av den varma förväntan som fyllde rummet. Rännilen av människor som jag trott var på väg bort från kyrkan använde en annan ingång och snart var lokalen fylld till bristningsgränsen.
 
Igår kväll, i miljonprogramsområdet Bergsjöns kyrka var det inte fullsatt, men stämningen var tät. Innan konserten berättade kyrkoherden om församlingens arbete i en omgivning där över hundra språk talas och många människor, som av olika anledningar ryckts ur sitt sammanhang, kämpar med att få fäste i sitt nya hemland. Att i ett sådant omgivning lyssna till skir barockmusik omsorgsfullt framförd av musiker som ägnat veckan åt att lära sig spela med specialbyggda stråkar gav en upplevelse i många dimensioner.
 
Andra platser där symfoniker har eller kommer att framträda kammarmusikaliskt är Akvarellmuseet på Tjörn, Lysekils kyrka, Haga och Christinae kyrkor i Göteborg, Östra Sjukhuset samt i Migrationsverkets väntrum i Göteborg (!). I Konserthuset huserar sportlovsorkestern under ledning av Thord Svedlund och ett antal coacher ur Symfonikerna. De har repeterat sedan i måndags och ikväll blir det konsert. Som vanligt har jag förmånen att få lyssna och jag räknar med att få stort sällskap. Du kommer väl?

Man brukar slarvigt tala om organisationers ”närande och tärande” delar i meningen att alla funktioner om inte direkt bidrar till produktionen tär på de gemensamma resurserna. Sett till vad som krävs för att verksamheten ska fungera menar jag att uttrycket ”närande och bärande” är mer korrekt. Utan administrativt och tekniskt stöd skulle det kreativa resultatet svårligen nå publiken.

Inom Göteborgs Symfoniker AB arbetar omkring 150 personer. Av dessa är 109 musiker i Göteborgs Symfoniker. Övriga har sin plats i organisationens ”bärande” del. Eftersom jag ibland får frågan vad alla dessa människor gör, kommer här en kort beskrivning.

Närmast orkestern arbetar orkesteradministrationen med orkesterchef, biträdande orkesterchef och en turnéansvarig person. De svarar för allt från att ta emot vikarier och se till att de får resor och boende och att ge våra egna musiker praktiskt stöd i vardagen, till att schemalägga orkesterns alla aktiviteter och i detalj planera våra turnéer.

Mitt i symfonikernas vardag finns också podieteknikerna. Det är dem vi ser när podiet dukas om på konserterna. De vet allt om hur musikerna ska sitta och hur man lyfter in de stora slagverksinstrumenten. Från dem kommer impulsen att stänga dörrarna då konserten ska starta och att blommor ska delas ut efteråt. Vad publiken inte ser är deras arbete med att ställa upp orkesterdukningen på podiet inför varje repetition och att packa och flytta instrument och annan utrustning under turnéerna.

När orkestern är på plats och podiet dukat måste också rätt noter finnas till hands. För detta har vi ett notbibliotek vars vardag består i att ställa i ordning noterna för de verk som ska spelas. Med ”ställa i ordning” menas att hämta ur arkivet eller hyra in, sudda ut gamla noteringar och skriva in nya, ta fram övningsstämmor och fördela originalen i de mappar som används på podiet, samla in och sortera och slutligen skicka tillbaka till förlaget.

Innan vi kommer så långt att noterna kan beställas har stor kraft lagts på att planera orkesterns verksamhet och de konserter vi arrangerar inom andra genrer. Huvudansvaret för detta ligger på planeringschefen och de fyra producenterna, varav en är specialiserad på barn- och ungdomsverksamhet.

Planeringschefen och producenterna har ansvar för att, i samråd med mig, min konstnärliga rådgivare och ett antal musikerrepresentanter, boka dirigenter och solister samt besluta vilka verk som ska framföras. Hos dem ligger också att sluta avtal med artisternas agenturer och se till att övriga delar av verksamheten får information om allt från hur orkestern ska placeras på podiet till hur artisterna ska presenteras i programbladet. Under produktionsveckorna koordinerar de arbetet och ger service åt gästande artister.

Barn- och ungdomsproducenten ansvarar för all verksamhet inom sitt område, d.v.s. de produktioner som riktar sig till en ung publik, vårt samarbete med El Sistema Hammarkullen och regionens kulturskolor, sportlovsorkestern, höstlovskören och mycket annat.

Inom planeringsavdelningen finns också en person med ansvar för fastighet och teknik och en uthyrningsenhet med ansvar för alla externa evenemang, d.v.s. musiklivets inhyrningar, kommersiella produktioner, företagsevent, mindre möten och konferenser. Hyresintäkterna är en viktig del av vår finansiering, samtidigt som Konserthuset ska vara tillgängligt för regionens musikliv. Aktivitetsnivån är därför hög. Uthyrningsenhetens tre personer hanterar cirka 150 evenemang varje år. Till sin hjälp har de ett antal timanställda tekniker och föreställningsansvariga.

För att saluföra vår verksamhet har vi en marknadsavdelning med kommunikationschef och åtta medarbetare. Tre av dem arbetar i biljettkassan och övriga driver en intern reklambyrå med en marknadsproducent som koordinerar arbetet och är ansvarig för biljettkassa och foajé, en redaktör som skriver programkommentarer och hanterar alla presskontakter, en webbmaster och en kreativ utvecklare som gör våra trycksaker, sköter vår hemsida och ansvarar för vår närvaro i sociala medier samt en publikutvecklare driver vårt ambassadörsprogram och skapar filmerna som vi lägger ut på Internet. Till detta kommer alla de timanställda som tar emot publiken och har ansvar för säkerhetsarbetet i foajé och salong.

Inom marknadsavdelningen ligger också restaurangen som drivs av ett team bestående av restaurangchef, restaurangschefsassistent och köksmästare. Också här arbetar ett antal timanställda medarbetare.

För verksamhetens rent administrativa processer svarar ekonomiavdelningen, ledd av ekonomichefen. Här arbetar sex personer med operativt ansvar för ekonomi, personal och reception. På visitkorten står ekonomicontroller, redovisningsansvarig, redovisningsassistent, personalstrateg, personalhandläggare och receptionsansvarig. Ekonomiavdelningen tillhandahåller också datasupport.

Sist, men inte minst, har jag i det som så fint heter VD:s stab direkt knutet till mig en konstnärlig rådgivare och en sponsoransvarig person. Konstnärliga rådgivaren bistår mig i alla konstnärliga frågor och bildar tillsammans med mig och planeringschefen Göteborgs Symfonikers konstnärliga arbetsutskott. Sponsoransvarig sköter våra kontakter med näringslivet och är projektledare för de aktiviteter som jag är direkt involverad i.

Allt som allt har jag räknat upp ett 40-tal personer som bär vår kärnverksamhet från idé till genomförande och uppföljning. De får sällan del av applåderna, men förtjänar publikens respekt eftersom deras arbete är en förutsättning för konserterna vi kan njuta av.

Veckans njutning har för min del bestått i två konserter. Först med Göteborgs Symfoniker, pianisten Stephen Hough och dirigenten Kristjan Järvi i torsdags och därefter ett gästspel i Stockholm på fredagskvällen med Concertgebouw-orkestern från Amsterdam under ledning av Maris Janssons och med pianisten Leif-Ove Andsnes som solist. Nästa vecka delar Göteborgs Symfoniker upp sig i mindre ensembler för att ge konserter på olika platser i regionen. Det är fri entré till samtliga konserter, så ta chansen att lyssna till våra fina musiker i närbild.

/Helena Wessman

Det finns säkert de som tycker att jag är lite fjantig när förälskat talar om Göteborgs Symfonikers varma klang, men jag tycker verkligen att den står i en klass för sig. Som igår, när nestorn Herbert Blomstedt elegant och lekfullt förlöste hela den enorma hundrahövdade klangkroppen. Det var som att sitta mitt i en brusande fors med ansiktet mot solen och hjärtat bultande av lycka.

Det är inte alla dirigenter förunnat att locka fram det där soundet, som den nysvenska termen lyder. Det finns konserter då jag mer ser än hör hur hårt musikerna arbetar för att få instrumenten att sjunga. Från publikplats tycks det mig som att detta sker med dirigenter som inte vågar släppa iväg initiativet till orkestern, utan envist styr musicerandet in i minsta detalj.

De gånger klangen flödar iakttar jag ofta tvärtemot hur dirigenten snarare håller samman än leder framförandet. Det betyder inte att dirigenten abdikerat, utan om att han, eller ibland hon, har utvecklat en lekfull dialog med musikerna.

Vid närmare eftertanke är det inte konstigt alls. Det är som med allt ledarskap. Chefer som prestigefyllt hävdar sin egen position och lever i vanföreställningen att de alltid vet bäst uppnår kanske goda resultat på kort sikt, men kan vara tämligen ineffektiva över tid. Och detta för att medarbetarna tappar sugen. Fröjd förutsätter frihet – åtminstone när det kommer till att generöst dela med sig av sin kompetens.

Kompetensen hos musikerna i Göteborgs Symfoniker är enorm. Många har suttit i orkestern 20-30 år, vilket innebär att de samspelat med drygt tusen dirigenter. Ja, du läste rätt. Under 30 år hinner fler än tusen dirigenter äntra pulten framför orkestern. Det är inte många av oss andra som kommer upp i det antalet chefer under vår karriär.

Självklart sätter strömmen av dirigenter spår hos musikerna. Många av symfonikerna är dessutom så minnesgoda att de kan berätta om nästan varje program de har spelat. Att som nytillkommen dirigent försöka dominera en så enorm erfarenhet är befängt. Bättre då med dem som har mod att utveckla en musikalisk dialog och dela insikter och tillkortakommanden med musikerna.

Det är så jag uppfattar att Herbert Blomstedt har arbetat den här veckan, generöst och ödmjukt. Dessutom hör han till det fåtal dirigenter vars erfarenhet verkligen överträffar orkesterns. I 56 år har han varit professionellt verksam som dirigent. Enligt räknemodellen ovan innebär det att han har lett över två tusen produktionsveckor. Till yttermera visso mäter den bok- och musiksamling han nyligen donerat till Göteborgs Universitet över 500 hyllmeter, det mesta läst och ihågkommet.

Ja, det var en gigant som stod på pulten igår och vi i publiken kunde njuta av gediget lättsamma tolkningar, en lycklig orkester som gav allt och en helt makalös klang. Den genomgående kommentaren bland musikerna efteråt var att ”det bästa är att vi ska spela två konserter till”.

Om man som chef har förmånen att vara med om musikaliska händelser av den här digniteten må det vara förlåtligt att bli förälskad i ”sin” orkester. Igår kväll lyste den varma solen i mitt ansikte hela tiden.

/Helena