Det finns säkert de som tycker att jag är lite fjantig när förälskat talar om Göteborgs Symfonikers varma klang, men jag tycker verkligen att den står i en klass för sig. Som igår, när nestorn Herbert Blomstedt elegant och lekfullt förlöste hela den enorma hundrahövdade klangkroppen. Det var som att sitta mitt i en brusande fors med ansiktet mot solen och hjärtat bultande av lycka.
Det är inte alla dirigenter förunnat att locka fram det där soundet, som den nysvenska termen lyder. Det finns konserter då jag mer ser än hör hur hårt musikerna arbetar för att få instrumenten att sjunga. Från publikplats tycks det mig som att detta sker med dirigenter som inte vågar släppa iväg initiativet till orkestern, utan envist styr musicerandet in i minsta detalj.
De gånger klangen flödar iakttar jag ofta tvärtemot hur dirigenten snarare håller samman än leder framförandet. Det betyder inte att dirigenten abdikerat, utan om att han, eller ibland hon, har utvecklat en lekfull dialog med musikerna.
Vid närmare eftertanke är det inte konstigt alls. Det är som med allt ledarskap. Chefer som prestigefyllt hävdar sin egen position och lever i vanföreställningen att de alltid vet bäst uppnår kanske goda resultat på kort sikt, men kan vara tämligen ineffektiva över tid. Och detta för att medarbetarna tappar sugen. Fröjd förutsätter frihet – åtminstone när det kommer till att generöst dela med sig av sin kompetens.
Kompetensen hos musikerna i Göteborgs Symfoniker är enorm. Många har suttit i orkestern 20-30 år, vilket innebär att de samspelat med drygt tusen dirigenter. Ja, du läste rätt. Under 30 år hinner fler än tusen dirigenter äntra pulten framför orkestern. Det är inte många av oss andra som kommer upp i det antalet chefer under vår karriär.
Självklart sätter strömmen av dirigenter spår hos musikerna. Många av symfonikerna är dessutom så minnesgoda att de kan berätta om nästan varje program de har spelat. Att som nytillkommen dirigent försöka dominera en så enorm erfarenhet är befängt. Bättre då med dem som har mod att utveckla en musikalisk dialog och dela insikter och tillkortakommanden med musikerna.
Det är så jag uppfattar att Herbert Blomstedt har arbetat den här veckan, generöst och ödmjukt. Dessutom hör han till det fåtal dirigenter vars erfarenhet verkligen överträffar orkesterns. I 56 år har han varit professionellt verksam som dirigent. Enligt räknemodellen ovan innebär det att han har lett över två tusen produktionsveckor. Till yttermera visso mäter den bok- och musiksamling han nyligen donerat till Göteborgs Universitet över 500 hyllmeter, det mesta läst och ihågkommet.
Ja, det var en gigant som stod på pulten igår och vi i publiken kunde njuta av gediget lättsamma tolkningar, en lycklig orkester som gav allt och en helt makalös klang. Den genomgående kommentaren bland musikerna efteråt var att ”det bästa är att vi ska spela två konserter till”.
Om man som chef har förmånen att vara med om musikaliska händelser av den här digniteten må det vara förlåtligt att bli förälskad i ”sin” orkester. Igår kväll lyste den varma solen i mitt ansikte hela tiden.
/Helena