Förra veckan var extra ”extra allt”, så mitt bloggande fick stå tillbaka. Därför detta något senkomna inlägg. Å andra sidan kan jag tack vare förseningen inleda med färska hälsningar från Gustavo Dudamel, som jag mötte i Paris igår kväll.

Gustavo Dudamel har nyligen fyllt 30 och är på Europa-turné med Los Angeles Philharmonic och därför har jag tillbringat helgen i Paris. L A Phil (som vi lite slängigt säger i branschen) turnerar med två program – Mahlers Symfoni nr 9 respektive verk av Adams, Bernstein och Beethoven – och det var det senare jag hade förmånen att lyssna till igår. Särskilt Sloninsky’s Earbox av John Adams och Beethovens Symfoni nr 7 imponerade och efteråt var publiken som tokig. De som känner Paris menar att det ska mycket till innan de kräsna fransmännen står i bänkarna och ropar, men så var det igår. Dudamels stjärnstatus är odiskutabel även i Frankrike.

På min agenda för morgondagen står ett seminarium i regi av Statens kulturråd – Hiphop, jojk och Strindberg – där jag får möjlighet att samtala om vår verksamhet ur ett kulturarvsperspektiv.

Regeringen har i sina kulturpolitiska prioriteringar angett att man vill ”värna kulturarvet för framtiden”. Länge har kulturarvsbegreppet varit knutet till konstverk, byggnader, miljöer och andra handfasta företeelser, men sedan Sverige ställt sig bakom Unescos konvention för skydd av det immateriella kulturarvet ställs frågan i nytt ljus. De regeringar som har skrivit under konventionen har åtagit sig att lista befintliga och särskilt hotade immateriella kulturarv och då påbjuds beslut om vilka kulturarv vi i Sverige anser vara värda att bevara.

Medvetet skriver jag ”vilka kulturarv vi i Sverige anser…” och inte ”vilka svenska kulturarv vi anser…” eftersom det är vanskligt att nationalitetsbestämma konstnärliga uttryck. Särskilt i tider då det finns grupperingar som påstår sig veta vilken kultur som är ”äktsvensk”. Och kanske är det därför diskussionen flyter upp just nu. Den som tiger samtycker. Vi behöver hjälpas åt att problematisera ämnet och på nytt enas om att hävda mångfald framför enfald.

För att reda ut begreppen lånar jag Unesco-konventionens definition: ”Med immateriellt kulturarv förstås […] ett kulturarv som överförs mellan generationer.” Det kan vara mycket. Sagoberättande, dans, musik, stickning. Det som skiljer det immateriella kulturarvet från vanliga museiföremål och gör det så fantastiskt är att överföring alltid innebär både ett bevarande och en förnyelse. Kunskap som filtreras genom en människa berikas med hennes egenskaper, vilket gör ansatsen att bevara det immateriella kulturarvet extra vacker. I själva verket är det ju våra gemensamma erfarenheter vi beslutat värna.

När det gäller det musikaliska kulturarvet ligger det nära till hands att tänka folkmusik, men jag hävdar att också den symfoniska musiken hör dit – liksom den blåsmusiktradition vi håller på att utsläcka i Sverige. Det går inte att läsa sig till hur man spelar en marsch med riktigt schwung eller till hur man skapar den klang och det spelsätt som är typiskt för Göteborgs Symfoniker.

Detta har blivit extra tydligt för mig de senaste veckorna då jag har haft möjlighet att jämföra Göteborgs Symfoniker med både Berlinfilharmonikerna och L A Phil. Mycket bra orkestrar alla tre, men sinsemellan helt olika. Det gäller bland annat stråkklangen, uttrycket hos soloblåsarna och energin i det gemensamma musicerandet. Nya musiker skolas omsorgsfullt in i en orkesters spelsätt och därför låter till exempelvis Berlinfilharmonikerna fortfarande som på inspelningar från 1970-talet, trots att ett generationsskifte har skett.

Mot bakgrund av ovanstående är det glädjande att jag som företrädare för en orkesterverksamhet bjudits in till Kulturrådets seminarium. Jag önskar ju att den symfoniska musiken ska anses lika skyddsvärd som de byggnader och naturområden Sverige hittills fört upp på Unescos kulturarvslista.

Som sig bör avlöser dirigenterna varandra på pulten framför Göteborgs Symfoniker. Förra veckan mötte musikerna finnländaren John Storgårds och idag anlände den svenske nestorn Herbert Blomstedt. Blomstedt, som tillbringade en stor del av sin ungdom i Göteborg, har donerat hela sitt bibliotek till Göteborgs Universitet. Officiellt överlämnande sker på fredag den 4 februari. Resultatet av Blomstedts och Symfonikernas gemensamma musicerande hör vi på torsdag, fredag och lördag. Välkomna!

/Helena