Vår vision är att Göteborgs Symfoniker, GSO, ska bli en av världens tio främsta orkestrar. Skrattretande kaxigt, tycker säkert många, men för oss är det en viktig ledstjärna i det dagliga arbetet.
GSO innehar de facto en stark position på den internationella arenan och vi menar att en fokuserad satsning och hårt arbete i alla led på tio år kan ta oss många snäpp högre i den världsomspännande orkesterhierarkin. Sådant har skett förr. GSO gjorde det på åttiotalet och Svenska Kammarorkestern i Örebro alldeles nyligen. Generellt kan sägas att de nordiska orkestrarna håller hög klass, så vi är i gott sällskap med våra ambitioner även om vi möjligen siktar ovanligt högt.
Hur man mäter en orkesters internationella status kan förstås diskuteras. Vi har satt upp följande kriterier.
Världens främsta orkestrar har en ryktbarhet som överglänser de internationellt välrenommerade dirigenter och solister de samarbetar med (man nämner orkesterns namn först). De bjuds in till de mest prestigefyllda festivalerna och konserthusen och får bra betalt för att komma (turnéer är en inkomstkälla, snarare än en investering). De har avtal med de mest prestigefyllda skivbolagen och medverkar regelbundet i internationell radio och TV och de recenseras i internationella musiktidskrifter och uppmärksammas regelbundet i internationella medier.
För att få inspiration och tillföra kunskap i vårt ambitionsbygge besökte vi i veckan Berlins filharmoniker. Vi, är detta fall ledningsgruppen vid Göteborgs Symfoniker AB. Jag själv, planeringschef Sten Cranner, kommunikationschef Urban Ward och ekonomichef Stefan Jansson (orkesterchefsposten är för närvarande vakant).
Vi togs väl emot och kunde lyssna till såväl generalrepetition som konsert under ledning av Berlinfilharmonikernas chefdirigent Sir Simon Rattle och hade under en hel dag möten med olika avdelningar inom den stora organisation som omger orkestern. Vi hade särskilt önskat att få insyn i barn- och ungdomsverksamheten, filharmonikernas digitala konserthus, programplaneringen och frågor om organisationens styrning. Våra önskemål tillgodosågs till fullo och besöket kröntes av ett informellt och mycket öppenhjärtigt samtal med filharmonikernas VD Martin Hoffmann, planeringschefen Marcus Rudolf Axt och presschefen Elisabeth Hilsdorf.
Och vad säger man? Det går inte att bli annat än imponerad – och inspirerad. Av orkestern, förstås, men också av den omgivande organisationen. I Berlinfilharmonikerna arbetar musiker av högsta rang och orkestern låter fantastiskt. Musikerna är självmedvetna, men också ödmjuka inför utmaningen att under en lång karriär behålla den höga nivån. När vi frågade hur ledningen arbetar för att utveckla orkestern förstod de inte ens frågan. Dels för att orkestern sedan urminnes tider befinner sig i det absoluta toppskiktet, dels för att varje enskild musiker tar särdeles stort ansvar för den egna och orkestern sammantagna kvalitet. ”De är alla extremt motiverade och tillåter sig inte den minsta svacka”, sade Hoffmann.
Samma hängivenhet och höga profession tycks utmärka orkesterns administration och produktionsavdelningar. Vi fick höra att alla har ett tydligt fokus på att underlätta musikernas prestationer – ”annars kan man inte arbeta här”, sade Hilsdorf – och på att sprida dem i omvärlden. Resultatet är en verksamhet vars alla delar ligger i internationell framkant.
Tillbaka i Göteborg funderar jag på vad jag som VD starkast bär med mig från Berlin. Två ord återkommer: motivation och profession. Än en gång har jag fått bekräftat att min viktigaste uppgift – och största utmaning – som chef är att hos samtliga medarbetare uppväcka och stimulera viljan att ständigt utvecklas. Jag frågade Hoffmann till råds. ”Man måste lyssna in, tala öppet och vänligt om vars och ens prestationer och inte vara rädd för att korrigera riktningen på deras arbete”, sade han. Att se och motivera varje individ är en pyramidal uppgift, men också det som gör mitt uppdrag så roligt. Människor och musik är min motivation – och denna vecka är Berlin min inspiration.
/Helena