En trött morgon. Två mycket intensiva veckor är snart till ända och vi är alla lite slitna – orkesterns musiker, produktionspersonalen, podieteknikerna och alla andra som finns runt Göteborgs Symfoniker.

Vi är trötta, men tillfreds, då vårt arbete har resulterat i rent himmelska musikupplevelser. Tre konserter förra veckan och tre den här. Två helt skilda program, med Göteborgs Symfoniker och Kent Nagano som gemensam nämnare. Med betoning på ”gemensam”, för det är ett storslaget musikanternas möte vi får följa.

Citatet i rubriken härrör från Paul Griffiths bok ”Let me tell you”, ur vilken texten har hämtats till det verk av Hans Abrahamsen som vi framförde förra veckan. Författaren har skrivit det för hand på försättsbladet i ett exemplar som jag fick med posten igår som tack för vistelsen hos oss i Göteborg. Orden passar bra som en beskrivning av medarbetarna vid Göteborgs Symfoniker AB.

Smolk i bägaren är att en muskelskada tvingade vår konsertmästare Per Enoksson att ställa in solistmedverkan i veckans produktion. Vi är många som hade glatt oss åt att få höra honom i Philip Glass första violinkonsert och vi hoppas alla att han snart ska vara återställd.

Som ersättare fann vi, efter ett dygns hektiskt arbete, den finske violinisten Pekka Kuusisto. Han har Glass-konserten på repertoaren och spelade den senast för halvtannat år sedan. På bara ett dygn hämtade han upp verket ur minnets arkiv för den första repetitionen i tisdags morse.

Genast repetitionen var över satte sig Kuusisto på flyget till Helsingfors för en kammarkonsert ihop med brodern Jaako Kuusisto. Han skulle också hämta sin fina 1700-talsviolin hos instrumentmakaren. Den hade åkt i golvet veckan innan och brutit nacken, snäckan gick av.

Onsdag morgon var både violin och violinsolist på plats i Göteborg. Lättnaden var stor, både för att vi i Kuusisto hittat en värdig ersättare för Per Enoksson och för att Guarneri-violinens skador kunnat åtgärdas. Det finns bara ett begränsat antal instrument av det slaget och varje violin har en personlighet som inte kan ersättas.

Utöver Philip Glass Violinkonsert nr 1 rymmer veckans program Beethovens sjunde symfoni och två olika öppningsverk. I onsdags Johann Sebastian Bachs Brandenburgkonsert nr 2, torsdag-fredag Åkallan av den svenske tonsättaren Jesper Nordin.

Brandenburgkonserten fick ett lysande framförande av en mindre grupp ur Göteborgs Symfoniker och en solistensemble bestående av Sara Trobäck Hesselink violin, Anders Jonhäll flöjt, Carolina Grinne oboe och Per Ivarsson trumpet.

Jesper Nordins verk har beställts av Vara Konserthus som en del av dess 10-årsjubileum. Uruppförandet skedde i Vara igår och ikväll repriseras verket i Göteborg. Åkallan är den första delen i en trilogi som Nordin skriver för Göteborgs Symfoniker, Sveriges Radios Symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Ett spännande och unikt samarbete mellan de främsta orkestrarna i landet.

I takt med att jag berättar om vår verksamhet återvänder energin. Det blir så tydligt att vårt arbete bär frukt.

Det tycker uppenbarligen också Kent Nagano. Han hyllar musikerna för deras stora skicklighet och för att de så snabbt fångar upp hans intentioner i musiken. ”Ett så förfinat musicerande är det sällan man stöter på”, säger han. ”Göteborgs Symfoniker har en enorm potential, utvecklingen på bara två veckor är fantastisk.”

Sådant värmer mitt VD-hjärta. Både för att jag gläds med våra hängivna och hårt arbetande musiker och för att vi alla vill att Kent Nagano ska trivas. Även publiken, som ger Kent Nagano varma applåder då han beträder podiet och tar emot hans tolkningar under djup koncentration. Det är den största belöning en musiker kan få.

Vi finns alla i Paul Griffiths citat. Åhörarna, musikerna, dirigenten, solisterna och alla vi som är Göteborgs Symfonikers möjliggörare.

”They that do what must be done for music honour the soul.”

Helena Wessman 28 februari 2014

Bussen har varit på väg i någon halvtimme och alla har boat in sig. Sover, läser eller pratar med kollegorna. Själv försöker jag samla mig till att skriva veckans blogg. Koncentrationen är skral efter en alltför kort natt. Gårdagens middag blev sen. Men jag ska nog kunna disciplinera mig till ett resultat.

Disciplinerad kreativitet är något man får god träning i som musiker. Det går inte an att vänta på inspiration när publiken sitter och väntar. Det är bara att plocka fram gnistan då den behövs. Min trombonelärare på musikhögskolan brukade uttrycka det som att ”för att bli musiker krävs det betydligt mer transpiration än inspiration”.

Efter-konserten-middagen igår avhölls för vår förste gästdirigent Kent Nagano, tonsättaren Hans Abrahamsen och textförfattaren Paul Griffiths. Solisten Barbara Hannigan ville spara rösten och gick hem till hotellet istället.

Tillsammans med Göteborgs Symfoniker hade de fyra bjudit på ”Let me tell you”, som uruppfördes av Berlins filharmoniker för bara några månader sedan och igår fick sin nordiska premiär. Verket skrevs av Abrahamsen och Griffiths på initiativ av Barbara Hannigan. Berlinfilharmonikerna stod för beställningen och vi är en av tre orkestrar som fått rätt att framföra verket denna säsong.

Abrahamsens musikförläggare var på konserten och gjorde mig stolt med sitt konstaterande att Göteborgs Symfoniker ligger i framkant när det gäller repertoaren. Samarbeten kring internationella verkbeställningar placerar oss mitt i det internationella musiklivet.

Publiken fick igår också höra Mahlers fjärde symfoni och det är med samma program vi nu åker på turné. Målet är Oslo Konserthus, vilket vi besöker som del av vårt utbyte med Oslos filharmoniker. Varannat år spelar vi i varandras abonnemangsserier. Konsert ikväll, hemresa imorgon bitti. Veckans tredje framträdande sker i Göteborg på lördagseftermiddagen.

Jag nämnde i förra veckans blogg Kungliga Filharmonikernas konsertmästare Joakim Svenheden och vill i rättvisans namn nu framhålla Göteborgs Symfonikers dito Sara Trobäck Hesselink. Hennes spel får alltid hjärtat att smälta och igår extra mycket. Soloinsatserna i Mahlersymfonin fick hela salen att glimra.

Vi har det väl förspänt här i Göteborg med tre konsertmästare i världsklass, Sara Trobäck Hesselink och Per Enoksson på förstastolen och Vlad Stanculeasa som alternerande.

Jämte dirigenten är det konsertmästarna som håller samman orkesterns musicerande. Våra tre gör det på ett förträffligt sätt. De är dessutom fina solister och härnäst på tur är Per Enoksson, som nästa vecka framför Philip Glass violinkonsert. Missa det inte!

Innan kvällens konsert blir det mottagning på svenska ambassaden. Konserten med Sveriges Nationalorkester ger anledning att samla politiker, näringslivsföreträdare och musikfolk på ett mingel där Västra Götalandsregionen också möter upp.

Men när bussen kommer fram ska jag först jogga en sväng. Det är bästa sättet att hålla ångan uppe sådana här veckor med sena kvällar och fullmatat dagsprogram. En annan slags transpiration är den under min musikerutbildning, men lika betydelsefull för inspirationen.

Jogging är del av turnérutinen också för flera av musikerna. När vi var i Spanien för ett par år sedan blev det tävling om att springa längst. De mest spänstiga hann med ett maratonlopp på eftermiddagen innan en av konserterna. Toppmusiker är människor med stor kapacitet.

Det är fortfarande lite knackigt med koncentrationen, så bloggandet bryts emellanåt upp av mejlläsande. Nyss fick jag ett meddelande från agenturen som arbetar med vår kommande Kina-turné. Positiva besked i många frågor ökade min tillförsikt högst väsentligt. Vi ska nog få till en riktigt bra turné till sist.

Bussen närmar sig Olso centrum, så det är dags att avsluta. Låt mig påminna om konserten i Göteborg imorgon. Abrahamsens verk kvalar in bland musikhistoriens stora och då är det extra kul att ha hört det före resten av världen. Och Sara Trobäck Hesselinks solon får ni ju inte missa.

Helena Wessman 21 februari 2014

Det är lördag morgon och i huvudet ringer Joakim Svenhedens fantastiska solon i Ein Heldenleben av Richard Strauss. Joakim gästade igår Göteborgs Konserthus tillsammans med sina kollegor i Kungliga Filharmonikerna från Stockholm. Den finske stjärnpianisten Olli Mustonen var solist och det hela leddes av chefdirigenten Sakari Oramo.

Filharmonikernas konsert ingår i vårt mångåriga utbyte där systerorkestrarna gästar varandras konserthus en gång om året. Göteborgs Symfonikers nästa visit i Stockholm äger rum i maj, också då med Strauss på programmet; Tod und Verklärung. År 2014 är Strauss-året framför andra. Vi firar att det är 150 år sedan tonsättaren föddes.

Någon orkesterkonsert med Göteborgs Symfoniker blir det inte denna vecka, men väl en mängd framträdanden med mindre ensembler. Vi har haft kammarmusikvecka med fritt svängrum för göteborgarnas symfoniker att själv tolka musiken, utan ledsagning av en dirigent. Konserthuset sjuder av skaparlust. Konserter ges på olika platser i regionen. Idag exempelvis i Uddevalla och Alingsås.

Stark lust har också präglat Sportlovsorkesterns arbete under veckan. Unga musikanter har återigen samlats i vårt hus för att spela symfoniorkester med Göteborgs Symfonikers violinist Thord Svedlund som dirigent och ett tiotal av hans kollegor som coacher. Det är härligt att se den ömsesidiga glädjen hos ungdomarna och deras professionella förebilder. Idag kl 15.00 blir det konsert. Missa den inte!

Under en intervju igår morse fick jag frågan hur det står till med det svenska musiklivet. Jag svarade snabbt att det är både dystert och optimistiskt – och fortsatte sedan resonemanget i tanken resten av dagen. För det är en frågeställning med många bottnar.

Om vi ser till utbud, kvalitet och publikintresse mår det svenska musiklivet bättre än någonsin. Vårt lilla land kan stoltsera med världsartister inom alla genrer och våra orkestrar, ensembler och grupper håller generellt en mycket hög nivå. Kreativiteten blomstrar och utvecklingstakten är stark både hos institutionerna och inom det fria musiklivet.

Samtidigt blir förhållandena inom musiklivet allt tuffare. Många institutioner står vid ruinens brant efter åratals urholkning av anslagen genom att uppräkningarna konstant är mindre än kostnadsökningarna. För att hålla verksamheten igång tvingas institutionscheferna att antingen tumma på kvaliteten, smalna av utbudet eller minska personalstyrkan. Vilket alternativ de än väljer går beslutet i förlängningen ut över frilansmusikerna, som får allt svårare att försörja sig.

När det gäller frilansarna är a-kassan inte längre till någon hjälp. Tidigare kunde musiker stämpla mellan speljobben, men nu måste de aktivt söka andra slags arbeten för att få understöd. Just för konstnärliga yrken fungerar detta dåligt, eftersom professionen kräver ständig färdighetsträning. En musiker måste öva fokuserat flera timmar varje dag och behöver som frilans lägga tid både på att utveckla programkoncept och att administrera sin tillvaro. Det går inte om man samtidigt ska jobba med något helt annat.

Lösningen på detta dilemma finns hos inom Musik-, Teater och Dansallianserna, den så kallade tredje anställningsformen. Genom allianserna får scenkonstnärer en tryggad tillvaro med lön istället för a-kassa mellan frilansjobben. Då de får ett jobb tar de tjänstledigt från alliansen och förlänger med varje tjänstledighet sin anställning. Under löneperioderna erbjuds konstnärerna fortbildning och stöd för att utveckla sina program- och projektidéer. Denna ordning är mycket gynnsam både för kulturlivets utveckling och scenkonstnärerna. Tyvärr är det en möjlighet som kommer alltför få till del.

Om nu förhållandena är så tuffa kan man ställa sig frågan varför de fortsätter, frilansarna och institutionerna. Eller som en rikspolitiker uttryckte det häromåret: ”Hur ska vi kunna tro på era larmrapporter när ni hela tiden skapar mer för mindre pengar?”

Svaret ligger i konstens nästan tvingande kraft. Den som har fått gåvan att uttrycka sig konstnärligt och har den envishet som krävs för att lyfta sin begåvning till professionell nivå blir fast och vill bara hålla på och hålla på.

Visst händer det att musiker, skådespelare och andra konstnärer byter bana – jag har själv gjort det – men det sker inte i första taget.

Detsamma gäller institutionscheferna. Till nästan vilket pris som helst vill de nå ut med sin konstart och eftersom kontakten med konsten befrämjar kreativitet trollar alla med knäna och lyckas både med utbud och utveckling trots att det egentligen inte skulle gå.

I det korta perspektivet är det positivt. Kulturlivet är konkurrensutsatt och alla tvingas öka sin produktivitet. Men på lång sikt riskerar vi att bryta ned och tunna ut vårt för demokratin så viktiga kulturliv. För konst tar tid.

De där textraderna eller den musikaliska tolkningen som får mottagaren, publiken att stanna upp och reflektera är något som har fått mogna i en människa under lång tid. Och för att detta konstnärliga uttryck ska nå publiken på ett bra sätt krävs skicklighet och lugn också i produktionsarbetet bakom scenen.

Därför vill jag i dessa valtider mana våra politiker till en fördjupad diskussion om förhållandena inom kulturlivet. Nästan alla partier säger att de vill förbättra villkoren för kulturutövarna, konstnärerna, men få har något konkret att komma med.

Jag har tre förslag: Stoppa urholkningen av institutionernas anslag, kompensera varje år för kostnadsökningarna. Stärk Musik-, Teater- och Dansallianserna, så att minst dubbelt så många scenkonstnärer kan få anställning. Återinför konstnärslönerna så att exempelvis tonsättare, författare och bildkonstnärer får det lugn ur vilket den geniala konsten växer fram.

/Helena Wessman

Man är inte bättre chef än sitt senaste beslut. När det blir fel är min besvikelse lika stor som medarbetarnas och jag tvingas åter konstatera att det inte finns några genvägar. Varenda beslut måste vara noga genomtänkt och väl förankrat om det ska bli bra.

Det är precis som för musikerna. Minsta slarv i förberedelserna drabbar det gemensamma resultatet. Däri ligger en stor del av pressen de utsätts för i sitt yrke, att situationen i orkestern är så naken. Praktiskt taget inget kan gömmas undan och allt är utsatt för bedömning av publiken, dirigenten, kollegorna och – strängast av allt – av musikern själv.

Fördelen med att vara administratör är att de flesta misstagen kan rättas till. Sitter du i orkestern finns sällan möjlighet att stanna upp och ta om. Felspelningarna blir ”hängande i taket”, som en kollega uttryckte det.

Jag sitter på tåget mot Västerås och försöker summera veckan. Två fina konserter och lika många styrelsemöten har den rymt, liksom varma och inspirerande möten med medarbetare och externa samarbetspartners, ovanligt mycket tid vid skrivbordet och en rejäl tabbe.

Min tabbe bör hållas utanför detta forum, men om konserterna berättar jag gärna. Veckans maestro är Neeme Järvi, som kommit för att fortsätta spela in Kurt Atterbergs symfoniska verk. Denna gång är det Symfoni nr 5, ”Sinfonia funebre” som har förevigats vid två framföranden för publik och en dags arbete i enrum med mikrofonerna.

Konserterna rymde också Joseph Haydns Symfoni nr 77 – vald av Järvi för att han snart uppnår denna ålder – och Mozarts Sinfonia Concertante för violin, viola och orkester. Solister var vår konsertmästare Sara Trobäck Hesselink och vinnaren av Solistpriset 2012, Ellen Nisbeth. De bjöd på en storartad tolkning som kommer att gå till historien.

Många av veckans möten har varit framåtblickande. I onsdags hade jag förmånen att ta del av spännande tankar på hur El Sistema-undervisningen i framtiden kan knytas ännu närmare Göteborgs Symfoniker och idag talade vi om förestående modernisering av Konserthuset. Till det kommer strategisamtal med både styrelsen och ledningsgruppen samt utvecklande enskilda samtal med avdelningscheferna.

Naturligtvis har veckan också präglats av mitt beslut att efter sommaren gå vidare till ett annat uppdrag. Ett chefsbyte får förstås organisationen att gunga till, men till oro finns ingen anledning. Göteborgs Symfoniker AB har ett väloljat maskineri med starka chefer och högkompetenta medarbetare på alla positioner. Verksamheten kommer att hålla hög fart framåt även utan mig.

Helena Wessman 7 februari 2014