Det känns som om jag har haft ett litet äventyr. Hoppat över skaklarna. Vänstrat. Nu sitter jag på flyget och smälter intrycken, lite groggy efter den berusande upplevelsen. Även om det var roligt ska det bli skönt att komma hem.

Det händer inte ofta att jag avstår en konsert med Göteborgs Symfoniker för att lyssna till en annan orkester, men igår hände det. Bergens Filharmoniska Orkester (BFO) höll gala för att presentera sin blivande chefdirigent Edward Gardner. Den 8 oktober 2015, på dagen 250 år efter BFO:s första konsert, efterträder han Andrew Litton.

På programmet i Bergen igår stod oratoriet Gerontius Dröm av Edward Elgar. Hundra musiker, två hundra körsångare och tre solister fyllde podiet tillsammans med dirigenten som blev så varmt mottagen att luften sprakade. Sällan har jag sett en gladare människa än BFO:s VD Bernt Bauge då han hälsade Edward Gardner välkommen in.

Glädjen var också min. Jag sitter i BFO:s styrelse och har kunna följa processen med att knyta Gardner till orkestern på nära håll. Att rekrytera en chefdirigent liknar inget annat.

Även Gardner var glad, förstås. På två dagar gammal norska gav han uttryck för sin förväntan inför uppdraget. Edward, till vardags kallad Ed, är för närvarande chefdirigent för English National Opera och gästspelar regelbundet hos Europas främsta orkestrar. Den som är nyfiken på att se honom är välkommen till Göteborgs Konserthus nästa vecka då han musicerar med Göteborgs Symfoniker.

Det är inte bara jag som vänstrar med andra orkestrar. Många musiker ägnar lediga veckor åt att gästspela hos våra kollegor och konkurrenter. När BFO senast turnerade i England var exempelvis en av våra musiker med. Så också vid Kungliga Filharmonikernas nyligen avslutade USA-turné.

Spontant kan man tycka att de ägnar sig åt otillbörlig bisyssla, men vid närmare eftertanke vinner alla på ett flöde av musiker mellan orkestrarna.

Först och främst gynnas den enskilde musikern som får tillfälle till inspiration och utveckling. Att byta sammanhang, på turné med den egna orkestern eller som inhoppare i någon annan, skärper sinnena. Hen lyfter sig musikaliskt och får lite distans till hemförhållandena, förhoppningsvis också hemlängtan. Det är värdefullt med tanke på att musiker sällan byter jobb. Den som vunnit en position stannar oftast till pensioneringen och då kan det behövas yttre stimulans för att behålla glöden.

Också hemmaorkestern vinner på att musikerna spelar på andra håll. En liten utflykt höjer humöret, vilket vid hemkomsten gynnar den kollektiva spelglädjen.

Så också vikarier i lagom mängd. Om Göteborgs Symfoniker ska utvecklas bör vi ha våra egna musiker på plats, men att ta emot enstaka vikarier är stimulerande. Det är inte alla som har möjlighet att komma ut och spela på andra ställen. Då är det uppiggande med tillskott utifrån.

Således är det bra om våra musiker hoppar över skaklarna ibland. Så länge det handlar om enstaka tillfällen och kärleken till ”den andre” är platonisk, vill säga. Lojaliteten måste ligga hos Göteborgs Symfoniker. Annars har vi problem.

Precis som om min lojalitet skulle försvagas av en berusande kväll i Bergen. Så skedde lyckligtvis inte. Jag hade kul, men i magen rullade en varm hemlängtan. En gång i kvarten tänkte jag på våra kära symfoniker och hur långt de hade kommit i kvällens konsert.

Vad de spelade? Göteborgs Symfoniker framförde igår A freak in Burbank av Albert Schnelzer, Sinfonie Singulère av Franz Berwald, Edward Elgars Cellokonsert samt Förspel och Kärleksdöd ur Tristan och Isolde av Richard Wagner. Stefan Solyom dirigerade och Truls Mørk var solist.

De är de också ikväll, men jag kan inte höra den konserten heller. Tur då att det kommer att finnas på internet från nästa vecka. Jag ska titta på GSO Play, så att min hemlängtan hålls levande. Borta bra, men Göteborgs Symfoniker bäst.

Helena Wessman 22 februari 2013

Jämställdhetsdebatten har tagit ny fart sedan musikmagasinet Opus utkommit med ett temanummer med just detta fokus. I inledningen skriver man:

”Världens mest jämställda land. Så brukar det heta om Sverige. Och i allt väsentligt stämmer nog bilden. År efter år visar de flesta områden i samhället på en ökad uppblandning mellan könen. Men på ett ställe står det i princip stilla: De svenska konserthusen.”

Jag har tänkt på och arbetat för ökad jämställdhet inom musiklivet i nästan tjugo år. Om man räknar från då jag började spela trombon uppgår min aktiva musiklivstid till nästan det dubbla. Glappet på två decennier säger en del om hur kraftfulla strukturerna är. Det tog lång tid innan jag upptäckte – eller vågade inse – vilken maktordning som rådde.

Min musikhögskolelärare, som hade att vägleda en väldigt ung person i en tuff konkurrenssituation, sa visserligen ofta att jag som tjej måste spela mycket bättre än killarna för att räknas som lika bra. Men eftersom jag dels inte såg strukturen, dels är en mycket självkritisk natur vände jag motståndet inåt. Både med- och motgångar gav mig anledning att driva mig själv ännu lite hårdare.

Uppvaknandet kom i trettioårsåldern då jag på allvar tog itu med min existentiella ångest. Med terapeuters hjälp insåg jag att mycket av det som jag tolkat som egna brister hade förts på mig utifrån. Och jag hade varit en tacksam mottagare. För det är läraktighetens baksida, att man lätt tar sina förebilders åsikter för sanning.

Sedan dess har mycket förändrats. Jämställdheten inom musiklivet är oändligt mycket större idag. Trakasserier och sexuella påtryckningar accepteras inte. Skilda omklädningsrum är en självklarhet och man måste inte supa som en karl för att godtas som brassmusiker. Kvinnor stöts inte bort från maktpositioner i orkestrarna under provanställningen och i våra undersökningar märks ingen skillnad mellan kvinnors och mäns upplevelse av inflytande på arbetsplatsen.

Men mycket återstår att göra och det är om detta debatten handlar. Jämställdheten måste öka i orkestrarnas planering med mer musik skriven av kvinnor och fler kvinnor på dirigentpulten. Jag är en av de makthavare som har ansvar för att det blir så.

Vad gäller könsfördelningen inom instrumentgrupperna gör jag det förbjudna och skickar frågan vidare till musikskolorna. Deras medvetenhet om vilka strukturer som styr val av instrument och genre måste öka. Annars kommer vi inom konstmusiken snart att ha motsatta jämställdhetsproblem – en total dominans av kvinnor. Hur många pojkar såg du senast på en musikuppvisning och vad spelade de för genre?

Att försöka göra något åt genusobalansen bland tonsättare och dirigenter är utmaning nog. Programplaneringen är komplex och traditionen stark. Det tar tid att åstadkomma förändring. Så lång tid att våra kritiker kan göra det lätt för sig och hävda att inget händer. Att konserthusens jämställdhetsarbete i princip står helt stilla.

Det tycker jag är tröttsamt. Driv på oss, det är er uppgift, men ge oss också en klapp på axeln ibland. Vi som jobbar aktivt med frågan känner också av trögheten och kan behöva lite uppmuntran.

Men varför går det då så långsamt? Ett visst motstånd finns det förstås. Jag talar dagligen med personer (av båda könen) som tycker vi borde släppa tanken på jämställdhet och istället ägna oss åt det som betyder något: Konsten. Men det handlar också om att vi ska driva utvecklingen på många fronter samtidigt. Hastigheten är lägre då du skottar med snösläde än med skyffel, men å andra sidan rengör du ett större område direkt.

I programplaneringens snösläde ligger bland annat perspektiven repertoar, dirigent, solist och vilken publik vi vänder oss till, frågor om genus, tidsepok, nationalitet och internationell status, programmens säljbarhet och abonnemangsseriernas sammansättning, arbetsbelastningen för musikerna, långvariga relationer som ska vårdas och nya som ska etableras.

På varje perspektiv finns en mängd delperspektiv. Exempelvis vid valet av musik, där vi vill erbjuda en blandning av verk ur orkesterns specifika tradition, verk ur den internationella kärnrepertoaren, mindre kända äldre verk, samtidsmusik och musik från andra genrer.

Vi har många hänsyn att ta och alla beslut ska fattas i dialog med dirigenterna. Och visst finns där konservatism. Eller traditionalism om man väljer att se det så. Samt hårt arbetande individer som försöker rationalisera tillvaron genom att begränsa antalet verk att studera in. Det är ett givande och ett tagande, som inte alltid för utvecklingen framåt.

Planeringsprocessen är komplex, men jag vill inte på något vis undandra mig ansvar för jämställdhetsarbetet och andra kulturpolitiska perspektiv. Tvärtom är jag stolt över att inom kort kunna presentera ett tredje spelår med sex kvinnor bland dirigenterna. Fem produktionsveckor leds av svenska dirigenter. Under spelåret 2013/2014 uruppför vi fem verk och tio av de kompositioner vi har beställt för innevarande och kommande två spelår är skrivna av kvinnor.

Inte så stora framsteg, tycker kritikerna, men jag menar att det visar på en tydlig rörelse framåt. Stilla står vi absolut inte.

Denna vecka har unga musiker fyllt podiet. Sjuttio tonåringar har ägnat sportlovet åt att spela symfoniorkester under ledning av Thord Svedlund och instruktörer ur Göteborgs Symfoniker. Jag ska strax lyssna till den avslutande konserten.

Konserter var det också igår då kammarensembler ur Göteborgs Symfoniker framträdde på olika platser i Göteborg. I övrigt har det varit ganska stilla. Många är lediga och de som finns på plats arbetar mycket fokuserat med att färdigställa säsongsprogrammet och nästa nummer av Podiet.

Må gott!
Helena Wessman

Vi lever i en snurrig tid. Tempot är högt och antalet perspektiv att omfamna oändligt. Och ständigt ska vi välja, fatta aktiva beslut i den ena eller andra frågan.

Man kan tänka att det är ett slags flykt från den existentiella ensamheten att alltid hålla sig sysselsatt. Jag ser det hos andra och jag ser det framförallt hos mig själv. När jag tittar på TV, till exempel. Sällan är jag helt med. Oftast somnar, zappar eller fipplar jag med smartphonen. Precis som jag gör på bussen, i kön till kassan i matbutiken och medan kompisen pudrar näsan under vårt kafébesök. Alltid uppkopplad.

Desto viktigare är det då att regelbundet slå sig ned i konsertsalen och lyssna koncentrerat. Men om sanningen ska fram klarar jag inte alltid det heller.

Jag säger ofta till andra – särskilt de som känner otillräcklighet inför konsertsituationen – att det är okej. Kom hit och slappna av. Låt tankarna vandra fritt. Njut.

Fast jag tycker inte att det riktigt gäller mig själv. Jag är ju ”proffspublik”. Jag lyssnar i yrket och borde därför hänga med på varenda ton. Det är ju mina medarbetare som sitter där framme på podiet. Att vara ouppmärksam känns respektlöst.

Jag försöker vara förlåtande mot mig själv. När tillvaron är som mest splittrad är det inte att begära att koncentrationen ska vara på topp hela tiden. Jag är ju bara människa. Fast jag vet också att så tänker musikerna sällan. De vill ge oss det absolut bästa i varje sekund. Deras självkritik är kvaliteten i vår musikupplevelse. Det ger dem mycket litet utrymme att tänka att jag är inte mer än människa.

Vår förväntan att musikerna ska driva sig hårt är grunden för branschens avtal och omständigheter, vilka kan synas lyxiga om man inte reflekterar över upphovet. Om musikerna ska orka bära sin självkritik måste de emellanåt få backa undan från den kollektiva offentligheten. Sitta hemma på kammaren med sitt instrument och fila på detaljerna. Inte öva på veckans program utan med full koncentration ägna sig åt att balansera vänsterhandens rörelser över strängarna eller jobba på att få tungans attack emot läpparna helt perfekt.

Jag måste som arbetsgivare ha förståelse för detta, men det är också min uppgift att se till verksamhetens utveckling i stort. Det finns ju fler perspektiv att beakta. Publikens upplevelse och verksamhetens ekonomi, inte minst.

I rollen som företagsledare ligger att ta tusen hänsyn, samtidigt som man ska hålla en klar linje i sitt ledarskap. Det är som att köra bil. Man måste ta intryck av allt som sker runt omkring, men vara bestämd över färdriktningen. Villrådighet i trafiken kan få förödande konsekvenser. Så också om man har ansvar för en verksamhet och dess kunder, medarbetare och uppdragsgivare.

Perspektiv jag har att förhålla mig till i min vardag är bland andra verksamhetens olika yrkesgrupper, bolagets styrelse, de enskilda artisterna, agenturerna, lokala samarbetspartners, publiken, politiken, näringslivet, myndigheter på olika nivåer, de orkestrar som vi (vänskapligt) konkurrerar med, andra kulturinstitutioner, det svenska kulturlivet i stort samt de samhällshändelser som påverkar branschen och vår egen verksamhet.

Allt hänger ihop, men de olika rummen skiljer sig mycket åt. I vissa känner jag mig mer hemma än i andra. I min roll förväntas jag vara professionell i samtliga. Det kräver disciplin, beslutsamhet och lyhördhet, men framför allt modet att alltid vara sig själv. Det är inte så lätt, men jag jobbar på det. Precis som i det yttre handlar det om att beakta olika perspektiv. Använda de sidor av sin personlighet som är till mest nytta i respektive sammanhang.

Mitt uppdrag spänner över mycket och när det snurrar som mest kan jag känna avund gentemot musikerna. De arbetar under stor press och har litet utrymme att luta sig tillbaka och vara nöjda med sig själva, men de har också privilegiet att i sin yrkesroll vara helt fokuserade på en sak – att spela så bra som möjligt. Också jag ställs inför stora krav, men den koncentration musikerna har på podiet uppnår jag aldrig.

Jag skriver detta som en betraktelse över mig själv, men är förstås medveten om att det gäller alla i olika grad. Det är så det är att vara människa i vår värld där det ska gå så fort och allt händer samtidigt.

Igår erbjöd vi ett avbrott i vardagshetsen för våra näringslivskontakter. Ett hundratal personer slöt upp för att diskutera samverkan mellan kultur och näringsliv, mingla och knyta kontakter samt – förstås – lyssna till Göteborgs Symfoniker. Uppskattade föredragshållare var Peter Hjörne, Peter Erséus och Christina Backman från tre av våra sponsorer: GP, Erséus Arkitekter AB och SEB. Varmt tack för det!

En annan viktig händelse i veckan har varit Sverigepremiären för Kaija Saariahos orkesterverk Circle Maps i Göteborg i torsdags och i Vara Konserthus ikväll. Verket är en så kallad sambeställning, vilket betyder att Saariaho har komponerat det på uppdrag av sex orkestrar: Göteborgs Symfoniker, Royal Concertgebouw Orchestra, Boston Symphony Orchestra, Orchestre National de France, Royal Scottish National Orchestra och Stavangers Symfoniorkester. Ännu ett bevis på vår närvaro i det internationella musiklivet.

Helena Wessman 8 februari 2013

Förväntan är stor då vi samlas på Götaplatsen. Leenden, handslag och kramar. En klapp på axeln. Hitta sin buss och lasta in resväskan. En sista spurt till kiosken för att fylla på matsäcken.

Avresetid: Kl 09.00 lördagen den 26 januari. Destination: Larvik.

Bussarna gungar ut på Berzeliigatan och vi sätter oss tillrätta. Någon sover redan, andra har plockat fram kortleken. Sällskap eller avskildhet – allas behov respekteras. Göteborgs Symfoniker är en av landets mest turnévana orkestrar.

Podieteknikerna är redan framme. De åkte dagen innan, ett dygn efter instrumenttransporten. Då vi kommer till Larvik har de redan dukat podiet och ställt de stora instrumentlådorna på parad. Snön vräker ned och det blåser hårt. Många väljer att åka buss den korta sträckan från hotellet till konsertsalen.

Bölgen Kulturhus i Larvik är en av flera magnifika anläggningar som byggts i Norge på senare år. Här finns sedan 2009 en konsertsal med 550 platser, biograf, caféscen och några mindre samlingslokaler. En stor satsning för en kommun med drygt 40.000 invånare i tätort och omland.

Den publik som trotsar snöstormen för att lyssna till Göteborgs Symfoniker är inte stor, men desto mer engagerad. Stämningen är tät och applåderna långa och varma. Då Christian Zacharias slår in extranumret, Våren av Edvard Grieg, visar åhörarna sitt bifall redan efter några takter.

Morgonen därpå beger vi oss till Kristiansand som har drygt 80.000 invånare och vars kultursatsning är än mer storslagen. Kilden Teater- och Kulturhus invigdes i januari 2012 och rymmer en konsertsal med 1.200 platser, en teater- och operasal med 660 platser, en multisal för som mest 220 sittande hörare samt en ”intimsal” med 100 platser. I Kilden huserar Kristiansands Symfoniorkester, vars konsertserie vi gästar.

Musikerna anpassar sig skickligt till akustiken, som skiljer sig mycket från den hemma i Göteborg och än mer från den korta efterklangen i Larvik. Medan akustikprovet pågår träffar medresande styrelseledamöter ordföranden för Kildenbolagets styrelse. Den fråga som starkast söker sitt svar är hur i all världen en så liten kommun har kunnat finansiera denna enorma byggnad.

Turnéns tredje konsert ges i spektakulära Stavangers Konserthus, en byggnad som låtit tala om sig långt innan invigningen i september 2012. Konserthuset har en konsertsal för akustisk musik med 1.500 platser, en helt flexibel black box som är lika stor samt en enorm foajé där mezzaninen (ett extra våningsplan) som är tänkt för kammarmusik svävar fritt i rummet. Till detta generösa utrymmen för Stavangers Symfoniorkester. I Stavanger med omnejd bor knappt 130.000 invånare.

Kilden Teater- och Kulturhus kostade cirka 1,5 miljarder norska kronor att bygga. Stavangers Konserthus blev sig själv något billigare, 1,3 miljarder norska kronor, men sammantaget med den nybyggda musik- och gymnasieskola intill blir summan investerade medel hisnande två miljarder norska kronor. Hur kan så små kommuner klara något sådant?

Svaret ligger i statliga bidrag på upp till 70% av byggkostnaden. Staten bidrar också till kulturverksamheterna i betydligt större utsträckning än i Sverige. Detta efter ett beslut för åtta år sedan att 1% av BNP ska sättas av till kultur. Utvecklingen har varit enorm, både vad gäller byggnader och verksamhet, men nu finns oro för framtiden. Höstens val förväntas leda till maktskifte och om så sker rivs sannolikt 1%-beslutet upp.

Norge-turnén avslutades i tisdags med att vi flög från Stavanger till Göteborg. Det varma mottagandet i Larvik upprepades i Kristiansand och Stavanger. Och det är inte att undra på. Christian Zacharias och Göteborgs Symfoniker har musicerat på hög internationell nivå. Enbart ett hjärta av sten kunde ha undgått att bli berört.

Igår framträdde de åter i Göteborg. Konserten var Christian Zacharias näst sista som förste gästdirigent, vilket vi uppmärksammade med en liten ceremoni efter sista stycket. Publiken visade Zacharias sin uppskattning genom att vid tre tillfällen ge honom stående ovationer – då han varit pianosolist, efter extranumret och i samband med avtackningen – vilket gjorde honom rörd.

Programmet framförs en sista gång imorgon lördag kl 15.00. Jag kan varmt rekommendera ett konsertbesök!

Även i övrigt har veckan var händelserik med bland annat styrelsens bokslutsmöte i onsdags. Vi har, tack vare kraftfulla insatser av ledningsgruppen och våra medarbetare, lyckats vända det som i somras såg ut att bli ett stort underskott till ett nollresultat. Detta renderade oss styrelsens uppskattning. Berömde oss gjorde också revisorerna, som mycket noterat att god ordning råder inom bolaget. Tack, alla ni som har bidragit till detta!

Ledningsgruppen ägnade hela gårdagen åt strategiska frågor, såsom affärutveckling för vår digitala satsning och uppgradering av konserthuset som byggnad. Igår började vi också kuvertera det fysiska beviset på att vi lagt om abonnemangsstrukturen, en säljfolder som skickas till nuvarande abonnenter. Den finns snart i en brevlåda nära dig.

Nu är det fredag eftermiddag och jag ska snart gå hem och putsa lackskorna inför kvällens middag hos en av våra sponsorer. Imorgon väntar mingel i samband med Båtmässans öppning och därefter konserten med Göteborgs Symfoniker och Christian Zacharias. Det är inte utan att jag känner mig privilegierad.

Helena Wessman 1 februari 2013