Vi lever i en snurrig tid. Tempot är högt och antalet perspektiv att omfamna oändligt. Och ständigt ska vi välja, fatta aktiva beslut i den ena eller andra frågan.
Man kan tänka att det är ett slags flykt från den existentiella ensamheten att alltid hålla sig sysselsatt. Jag ser det hos andra och jag ser det framförallt hos mig själv. När jag tittar på TV, till exempel. Sällan är jag helt med. Oftast somnar, zappar eller fipplar jag med smartphonen. Precis som jag gör på bussen, i kön till kassan i matbutiken och medan kompisen pudrar näsan under vårt kafébesök. Alltid uppkopplad.
Desto viktigare är det då att regelbundet slå sig ned i konsertsalen och lyssna koncentrerat. Men om sanningen ska fram klarar jag inte alltid det heller.
Jag säger ofta till andra – särskilt de som känner otillräcklighet inför konsertsituationen – att det är okej. Kom hit och slappna av. Låt tankarna vandra fritt. Njut.
Fast jag tycker inte att det riktigt gäller mig själv. Jag är ju ”proffspublik”. Jag lyssnar i yrket och borde därför hänga med på varenda ton. Det är ju mina medarbetare som sitter där framme på podiet. Att vara ouppmärksam känns respektlöst.
Jag försöker vara förlåtande mot mig själv. När tillvaron är som mest splittrad är det inte att begära att koncentrationen ska vara på topp hela tiden. Jag är ju bara människa. Fast jag vet också att så tänker musikerna sällan. De vill ge oss det absolut bästa i varje sekund. Deras självkritik är kvaliteten i vår musikupplevelse. Det ger dem mycket litet utrymme att tänka att jag är inte mer än människa.
Vår förväntan att musikerna ska driva sig hårt är grunden för branschens avtal och omständigheter, vilka kan synas lyxiga om man inte reflekterar över upphovet. Om musikerna ska orka bära sin självkritik måste de emellanåt få backa undan från den kollektiva offentligheten. Sitta hemma på kammaren med sitt instrument och fila på detaljerna. Inte öva på veckans program utan med full koncentration ägna sig åt att balansera vänsterhandens rörelser över strängarna eller jobba på att få tungans attack emot läpparna helt perfekt.
Jag måste som arbetsgivare ha förståelse för detta, men det är också min uppgift att se till verksamhetens utveckling i stort. Det finns ju fler perspektiv att beakta. Publikens upplevelse och verksamhetens ekonomi, inte minst.
I rollen som företagsledare ligger att ta tusen hänsyn, samtidigt som man ska hålla en klar linje i sitt ledarskap. Det är som att köra bil. Man måste ta intryck av allt som sker runt omkring, men vara bestämd över färdriktningen. Villrådighet i trafiken kan få förödande konsekvenser. Så också om man har ansvar för en verksamhet och dess kunder, medarbetare och uppdragsgivare.
Perspektiv jag har att förhålla mig till i min vardag är bland andra verksamhetens olika yrkesgrupper, bolagets styrelse, de enskilda artisterna, agenturerna, lokala samarbetspartners, publiken, politiken, näringslivet, myndigheter på olika nivåer, de orkestrar som vi (vänskapligt) konkurrerar med, andra kulturinstitutioner, det svenska kulturlivet i stort samt de samhällshändelser som påverkar branschen och vår egen verksamhet.
Allt hänger ihop, men de olika rummen skiljer sig mycket åt. I vissa känner jag mig mer hemma än i andra. I min roll förväntas jag vara professionell i samtliga. Det kräver disciplin, beslutsamhet och lyhördhet, men framför allt modet att alltid vara sig själv. Det är inte så lätt, men jag jobbar på det. Precis som i det yttre handlar det om att beakta olika perspektiv. Använda de sidor av sin personlighet som är till mest nytta i respektive sammanhang.
Mitt uppdrag spänner över mycket och när det snurrar som mest kan jag känna avund gentemot musikerna. De arbetar under stor press och har litet utrymme att luta sig tillbaka och vara nöjda med sig själva, men de har också privilegiet att i sin yrkesroll vara helt fokuserade på en sak – att spela så bra som möjligt. Också jag ställs inför stora krav, men den koncentration musikerna har på podiet uppnår jag aldrig.
Jag skriver detta som en betraktelse över mig själv, men är förstås medveten om att det gäller alla i olika grad. Det är så det är att vara människa i vår värld där det ska gå så fort och allt händer samtidigt.
Igår erbjöd vi ett avbrott i vardagshetsen för våra näringslivskontakter. Ett hundratal personer slöt upp för att diskutera samverkan mellan kultur och näringsliv, mingla och knyta kontakter samt – förstås – lyssna till Göteborgs Symfoniker. Uppskattade föredragshållare var Peter Hjörne, Peter Erséus och Christina Backman från tre av våra sponsorer: GP, Erséus Arkitekter AB och SEB. Varmt tack för det!
En annan viktig händelse i veckan har varit Sverigepremiären för Kaija Saariahos orkesterverk Circle Maps i Göteborg i torsdags och i Vara Konserthus ikväll. Verket är en så kallad sambeställning, vilket betyder att Saariaho har komponerat det på uppdrag av sex orkestrar: Göteborgs Symfoniker, Royal Concertgebouw Orchestra, Boston Symphony Orchestra, Orchestre National de France, Royal Scottish National Orchestra och Stavangers Symfoniorkester. Ännu ett bevis på vår närvaro i det internationella musiklivet.
Helena Wessman 8 februari 2013