Jämställdhetsdebatten har tagit ny fart sedan musikmagasinet Opus utkommit med ett temanummer med just detta fokus. I inledningen skriver man:

”Världens mest jämställda land. Så brukar det heta om Sverige. Och i allt väsentligt stämmer nog bilden. År efter år visar de flesta områden i samhället på en ökad uppblandning mellan könen. Men på ett ställe står det i princip stilla: De svenska konserthusen.”

Jag har tänkt på och arbetat för ökad jämställdhet inom musiklivet i nästan tjugo år. Om man räknar från då jag började spela trombon uppgår min aktiva musiklivstid till nästan det dubbla. Glappet på två decennier säger en del om hur kraftfulla strukturerna är. Det tog lång tid innan jag upptäckte – eller vågade inse – vilken maktordning som rådde.

Min musikhögskolelärare, som hade att vägleda en väldigt ung person i en tuff konkurrenssituation, sa visserligen ofta att jag som tjej måste spela mycket bättre än killarna för att räknas som lika bra. Men eftersom jag dels inte såg strukturen, dels är en mycket självkritisk natur vände jag motståndet inåt. Både med- och motgångar gav mig anledning att driva mig själv ännu lite hårdare.

Uppvaknandet kom i trettioårsåldern då jag på allvar tog itu med min existentiella ångest. Med terapeuters hjälp insåg jag att mycket av det som jag tolkat som egna brister hade förts på mig utifrån. Och jag hade varit en tacksam mottagare. För det är läraktighetens baksida, att man lätt tar sina förebilders åsikter för sanning.

Sedan dess har mycket förändrats. Jämställdheten inom musiklivet är oändligt mycket större idag. Trakasserier och sexuella påtryckningar accepteras inte. Skilda omklädningsrum är en självklarhet och man måste inte supa som en karl för att godtas som brassmusiker. Kvinnor stöts inte bort från maktpositioner i orkestrarna under provanställningen och i våra undersökningar märks ingen skillnad mellan kvinnors och mäns upplevelse av inflytande på arbetsplatsen.

Men mycket återstår att göra och det är om detta debatten handlar. Jämställdheten måste öka i orkestrarnas planering med mer musik skriven av kvinnor och fler kvinnor på dirigentpulten. Jag är en av de makthavare som har ansvar för att det blir så.

Vad gäller könsfördelningen inom instrumentgrupperna gör jag det förbjudna och skickar frågan vidare till musikskolorna. Deras medvetenhet om vilka strukturer som styr val av instrument och genre måste öka. Annars kommer vi inom konstmusiken snart att ha motsatta jämställdhetsproblem – en total dominans av kvinnor. Hur många pojkar såg du senast på en musikuppvisning och vad spelade de för genre?

Att försöka göra något åt genusobalansen bland tonsättare och dirigenter är utmaning nog. Programplaneringen är komplex och traditionen stark. Det tar tid att åstadkomma förändring. Så lång tid att våra kritiker kan göra det lätt för sig och hävda att inget händer. Att konserthusens jämställdhetsarbete i princip står helt stilla.

Det tycker jag är tröttsamt. Driv på oss, det är er uppgift, men ge oss också en klapp på axeln ibland. Vi som jobbar aktivt med frågan känner också av trögheten och kan behöva lite uppmuntran.

Men varför går det då så långsamt? Ett visst motstånd finns det förstås. Jag talar dagligen med personer (av båda könen) som tycker vi borde släppa tanken på jämställdhet och istället ägna oss åt det som betyder något: Konsten. Men det handlar också om att vi ska driva utvecklingen på många fronter samtidigt. Hastigheten är lägre då du skottar med snösläde än med skyffel, men å andra sidan rengör du ett större område direkt.

I programplaneringens snösläde ligger bland annat perspektiven repertoar, dirigent, solist och vilken publik vi vänder oss till, frågor om genus, tidsepok, nationalitet och internationell status, programmens säljbarhet och abonnemangsseriernas sammansättning, arbetsbelastningen för musikerna, långvariga relationer som ska vårdas och nya som ska etableras.

På varje perspektiv finns en mängd delperspektiv. Exempelvis vid valet av musik, där vi vill erbjuda en blandning av verk ur orkesterns specifika tradition, verk ur den internationella kärnrepertoaren, mindre kända äldre verk, samtidsmusik och musik från andra genrer.

Vi har många hänsyn att ta och alla beslut ska fattas i dialog med dirigenterna. Och visst finns där konservatism. Eller traditionalism om man väljer att se det så. Samt hårt arbetande individer som försöker rationalisera tillvaron genom att begränsa antalet verk att studera in. Det är ett givande och ett tagande, som inte alltid för utvecklingen framåt.

Planeringsprocessen är komplex, men jag vill inte på något vis undandra mig ansvar för jämställdhetsarbetet och andra kulturpolitiska perspektiv. Tvärtom är jag stolt över att inom kort kunna presentera ett tredje spelår med sex kvinnor bland dirigenterna. Fem produktionsveckor leds av svenska dirigenter. Under spelåret 2013/2014 uruppför vi fem verk och tio av de kompositioner vi har beställt för innevarande och kommande två spelår är skrivna av kvinnor.

Inte så stora framsteg, tycker kritikerna, men jag menar att det visar på en tydlig rörelse framåt. Stilla står vi absolut inte.

Denna vecka har unga musiker fyllt podiet. Sjuttio tonåringar har ägnat sportlovet åt att spela symfoniorkester under ledning av Thord Svedlund och instruktörer ur Göteborgs Symfoniker. Jag ska strax lyssna till den avslutande konserten.

Konserter var det också igår då kammarensembler ur Göteborgs Symfoniker framträdde på olika platser i Göteborg. I övrigt har det varit ganska stilla. Många är lediga och de som finns på plats arbetar mycket fokuserat med att färdigställa säsongsprogrammet och nästa nummer av Podiet.

Må gott!
Helena Wessman