Det känns som om jag har haft ett litet äventyr. Hoppat över skaklarna. Vänstrat. Nu sitter jag på flyget och smälter intrycken, lite groggy efter den berusande upplevelsen. Även om det var roligt ska det bli skönt att komma hem.

Det händer inte ofta att jag avstår en konsert med Göteborgs Symfoniker för att lyssna till en annan orkester, men igår hände det. Bergens Filharmoniska Orkester (BFO) höll gala för att presentera sin blivande chefdirigent Edward Gardner. Den 8 oktober 2015, på dagen 250 år efter BFO:s första konsert, efterträder han Andrew Litton.

På programmet i Bergen igår stod oratoriet Gerontius Dröm av Edward Elgar. Hundra musiker, två hundra körsångare och tre solister fyllde podiet tillsammans med dirigenten som blev så varmt mottagen att luften sprakade. Sällan har jag sett en gladare människa än BFO:s VD Bernt Bauge då han hälsade Edward Gardner välkommen in.

Glädjen var också min. Jag sitter i BFO:s styrelse och har kunna följa processen med att knyta Gardner till orkestern på nära håll. Att rekrytera en chefdirigent liknar inget annat.

Även Gardner var glad, förstås. På två dagar gammal norska gav han uttryck för sin förväntan inför uppdraget. Edward, till vardags kallad Ed, är för närvarande chefdirigent för English National Opera och gästspelar regelbundet hos Europas främsta orkestrar. Den som är nyfiken på att se honom är välkommen till Göteborgs Konserthus nästa vecka då han musicerar med Göteborgs Symfoniker.

Det är inte bara jag som vänstrar med andra orkestrar. Många musiker ägnar lediga veckor åt att gästspela hos våra kollegor och konkurrenter. När BFO senast turnerade i England var exempelvis en av våra musiker med. Så också vid Kungliga Filharmonikernas nyligen avslutade USA-turné.

Spontant kan man tycka att de ägnar sig åt otillbörlig bisyssla, men vid närmare eftertanke vinner alla på ett flöde av musiker mellan orkestrarna.

Först och främst gynnas den enskilde musikern som får tillfälle till inspiration och utveckling. Att byta sammanhang, på turné med den egna orkestern eller som inhoppare i någon annan, skärper sinnena. Hen lyfter sig musikaliskt och får lite distans till hemförhållandena, förhoppningsvis också hemlängtan. Det är värdefullt med tanke på att musiker sällan byter jobb. Den som vunnit en position stannar oftast till pensioneringen och då kan det behövas yttre stimulans för att behålla glöden.

Också hemmaorkestern vinner på att musikerna spelar på andra håll. En liten utflykt höjer humöret, vilket vid hemkomsten gynnar den kollektiva spelglädjen.

Så också vikarier i lagom mängd. Om Göteborgs Symfoniker ska utvecklas bör vi ha våra egna musiker på plats, men att ta emot enstaka vikarier är stimulerande. Det är inte alla som har möjlighet att komma ut och spela på andra ställen. Då är det uppiggande med tillskott utifrån.

Således är det bra om våra musiker hoppar över skaklarna ibland. Så länge det handlar om enstaka tillfällen och kärleken till ”den andre” är platonisk, vill säga. Lojaliteten måste ligga hos Göteborgs Symfoniker. Annars har vi problem.

Precis som om min lojalitet skulle försvagas av en berusande kväll i Bergen. Så skedde lyckligtvis inte. Jag hade kul, men i magen rullade en varm hemlängtan. En gång i kvarten tänkte jag på våra kära symfoniker och hur långt de hade kommit i kvällens konsert.

Vad de spelade? Göteborgs Symfoniker framförde igår A freak in Burbank av Albert Schnelzer, Sinfonie Singulère av Franz Berwald, Edward Elgars Cellokonsert samt Förspel och Kärleksdöd ur Tristan och Isolde av Richard Wagner. Stefan Solyom dirigerade och Truls Mørk var solist.

De är de också ikväll, men jag kan inte höra den konserten heller. Tur då att det kommer att finnas på internet från nästa vecka. Jag ska titta på GSO Play, så att min hemlängtan hålls levande. Borta bra, men Göteborgs Symfoniker bäst.

Helena Wessman 22 februari 2013