Måndagen den 20 december. Bara några få dagar kvar till jul. Stillheten breder ut sig. Ett fåtal administratörer och tekniker finns på plats i Konserthuset för att avsluta höstsäsongens arbete. Övriga medarbetare har inlett den välförtjänta ledigheten.

2010 blev ett gott år för Göteborgs Symfoniker AB med stora konstnärliga framgångar för orkestern och en synnerligen rikhaltig verksamhet i Konserthuset. Symfonikernas framträdanden är stommen in Konserthusprogrammet med ett hundratal konserter varje år. Som komplement till dessa arrangerar vi ett ytterligare cirka 50 konserter med kammarmusik, jazz och världsmusik. Vi upplåter också vår vackra byggnad åt externa konsert- och konferensarrangörer.

Konserthusets portar slås upp för publiken närmare 300 gånger per år och vid varje sådant tillfälle tas besökarna emot av vår tekniska och administrativa personal. Dessa står också för den bakomliggande driften med allt från fastighetsskötsel, restaurang och bibliotek till biljettförsäljning, marknadsföring och hantering av ekonomi- och personalfrågor.

För Symfonikerna bjöd 2010 på två internationella turnéer. I januari till en prestigefylld orkesterfestival på Kanarieöarna och i september till Italien och Tyskland. Vid båda tillfällena imponerades jag av musikernas enorma professionalitet – det är krävande att framträda i ständigt nya miljöer – och kunde stolt konstatera att Sveriges Nationalorkester håller en mycket g kvalitet också med internationella mått mätt. Det har också varit tydligt då orkestern har exponerats i skivinspelningar och radioutsändningar.

Turnè januari 2010: Kanarieöarna

Turné september 2010: Merano – Verona – Frankfurt

Hemmapubliken är väl förtrogen med Symfonikernas kvaliteter och har under året visat sin uppskattning både i Konserthuset och vid utomhuskonserterna i Slottsskogen och på Götaplatsen. Även till framträdandena i Vara konserthus kommer åhörarna i stora, förväntansfulla skaror och av det entusiastiska bemötandet att döma har de inte blivit besvikna.

Från Götaplatsen till Slottsskogen

En höjdpunkt under året var Simón Bolívar Youth Orchestra Festival i juni då vi under en vecka hade förmånen att husera Gustavo Dudamels venezuelanska orkester i Konserthuset. Festivalen bjöd på två oförglömliga orkesterkonserter – varav en med ett historiskt möte mellan vår egen och den gästande orkestern – och ett antal spännande framträdanden i mindre format ute i regionen.

Under festivalen arrangerade vi också två seminarier där vi jämförde El Sistema i Venezuela och den svenska musikundervisningen. I september startade El Sistema Hammarkullen i samarbete mellan Angereds kulturskola och Göteborgs Symfoniker och i november lade vi i ytterligare ett seminarium grunden för Orkesterplattform Göteborg och Västra Götaland, en satsning på unga orkestermusiker. Vår barn- och ungdomsverksamhet har under året förstås också bjudit på ett antal föreställningar både med stor orkester och mindre ensembler ur Symfonikerna.

Simón Bolívar Youth Orchestra gästar Göteborg

Vi en tillbakablick bör förstås också nämnas samarbetet med våra ”titeldirigenter” – chefdirigent Gustavo Dudamel, förste gästdirigent Christian Zacharias och chefdirigent emeritus Neeme Järvi – vilket har manifesterats i ett antal fantastiska produktioner.

Gustavo Dudamel dirigerar Mahler

Samarbetat har vi också gjort på andra plan, med våra sponsorer och med vår ägare Västra Götalandsregionen. Både näringsliv och politik är till stort stöd för vår verksamhet, vilket vi är glada och tacksamma över.

Det är måndagen den 20 december och det är snart jul. Som stolt VD för Göteborgs Symfoniker AB tillönskar jag er alla riktigt fina helger och sänder ett stort tack till publiken, vår ägare, våra samarbetspartners och inte minst till vår styrelse och alla våra musiker, tekniker och administratörer.

VD-bloggen tar nu paus fram till 7 januari.

Varma julhälsningar!
Helena Wessman

Min avsikt var att skriva något djupsinnigt i denna årets sista blogg. Men huvudet är tomt. Varje försök att komma i stämning hindras av det faktum att jag ännu en gång sitter på ett tåg som är försenat. Jag vet redan nu att bytet i Katrineholm inte kommer att fungera och grunnar på hur sen fredagskvällen måste bli innan jag är hemma.

Efter snart fyra års veckopendlande mellan Västerås och Göteborg är jag djupt förankrad i den svenska SJ-gnällar-traditionen. De sammantagna förseningarna kan räknas i veckor, tidtabellen blir stadigt sämre och komforten på vissa tåg är under all kritik. Kort sagt är det hopplöst att åka tåg och jag kan med fog påstå att SJ misslyckas med sitt uppdrag. I alla fall vintertid. Det vet alla och information är därmed tämligen ovidkommande.

Intressant däremot att fundera på varför SJ fungerar som det gör. Det är knappast så enkelt som att SJ är ”en usel organisation” som en partiledare sade i en riksdagsdebatt i veckan. Förvisso brister det emellanåt i samordning och krisberedskap, men personalen gör så gott den kan och ledningens åtgärdslistor är långa. Fast det hjälper föga när de rätta förutsättningarna saknas.

SJ är en i raden av offentliga verksamheter som dignar under begreppet ”utveckling inom befintlig ram”. Eller ännu värre: ”Effektivisering genom utebliven kompensation för kostnadsökningar.” Säkert fanns det fog för ett sådant tänkande för 15-20 år sedan då det fortfarande fanns luft i systemet, men nu är det värmevattnet vi tömmer ut.

SJ har idag i stort sett så många tåg som det finns linjer. Det medför att ett enda havererat lok ger återverkningar på trafiken i hela landet. För Trafikverkets del är det tågbanorna som är för få. Det är så trångt på spåren att stopp i en växel kan hindra trafiken i en hel landsända. Sålunda skördar vi frukten av decenniers underlåtenhet att investera och underhålla den offentligfinansierade infrastrukturen.

Likadant är det för den kulturinstitutioner. Underlåtenheten stavas i detta fall otillräcklig kompensation för löneökningar. I snart femton år har vi slimmat och effektiviserat, men till sist kokar det ner till vilket antal konstnärer det går åt för att framföra en symfoni eller en teaterpjäs. Därvidlag kan vi inte jobba smartare, bara sänka kvaliteten. Och det tror jag inte är vad politiken har tänkt sig.

Jag menar att vi nu på allvar måste diskutera vilka samhällsfunktioner vi antingen ska undanta effektiviseringskrav, eller skala ned förväntningarna på. Om vi vill undvika tågkaos varje vinter måste vi vara beredda att satsa på nyinvesteringar hos SJ och Trafikverket. Och om vi vill ha ett livaktigt kulturliv måste vi erkänna det faktum att också konstnärer kostar och kompensera institutionerna för de årliga löneuppräkningarna.

Men allt är inte dystert. För Symfonikernas del kom ett glädjebesked i veckan när vår ägare Västra Götalandsregionen beslutade om ett tilläggsanslag. Politikerna visade med detta att de tror på vår verksamhet och har med sitt beslut undanröjt den omedelbara krisen för 2011. Det gör mig glad och lättad och lägger en fin grund för fortsatta samtal kring vad ägaren vill med sin orkester. Tack för det!

Tåget närmar sig Katrineholm och nya anslutningar har annonserats ut. Priset för dagens försening blir en timme fredagskväll. Våra kära symfoniker viger kvällen åt Vara konserthus och höstsäsongens sista konsert. Administrationen jobbar några dagar nästa vecka och sedan sänker sig julefriden över Göteborgs Konserthus.

Med varma hälsningar!
/ Helena Wessman

Musik är det perfekta lagringsmediet. När en sång, en låt, ett tema når in i hjärtat öppnas minnets kammare och vi får tillgång till tidigare upplevelser på flera nivåer. Många är vittnesbörden om hur barnvisor lockat gravt dementa personer att sjunga med och om hur till synes livlösa personer börjat ”dansa” i sina rullstolar när de hört svängig musik.

Personligen använder jag musikens lagringsmöjligheter mer eller mindre metodiskt. Jag lyssnar ofta till musik på mina långpromenader för att ladda hörselminnet med välbefinnande och vackra vyer. Musiken och de minnen den väcker kan jag sedan använda för att lätta upp stegen under trötta vandringar hem från jobbet. Förunderligt nog lagras musikminnena på flera nivåer. En låt kan återkalla bilder både av Gotlands sköna sommarkust och fägringen hos en halvfrusen Göta Älv och eftersom fantasin är oändlig kan jag vila i båda upplevelserna samtidigt.

Emellanåt flyter minnen upp med oanad kraft. Som i onsdags då tenoren Michael Weinius sjöng O Helga Natt på SEB:s julkonsert i Göteborgs domkyrka. Jag blev oändligt rörd. Inte enbart av hans skönsång utan också av varma minnen från julfirandet hos farmor på sjuttiotalet. Efter mat och julklappar bildade vi kör för att sjunga julsånger tillsammans – föräldrar, syskon och kusiner. Som avslutning ville farmor alltid höra Julsång, som Adams stycke egentligen heter. Jag älskar min pappas röst och försökte som trombonist att återskapa den i min klang. Nu är farmor borta sedan länge, pappa börjar bli gammal och trombonen förpassad till garaget, men minnet av våra sångstunder lever med oförminskad styrka.

Musikens minneskraft manifesteras särskilt tydligt i juletid. Oavsett hur många julkonserter som arrangeras strömmar publiken till. Vi kan inte få nog. Mörker och kyla må råda, men i konsertsalarna är värmen närmast tropisk. Som igår kväll då Göteborgs Symfoniker och vår symfoniska kör ”julade” tillsammans med Timo Räisänen och Hannah Holgersson. Mysigare kan det knappast bli.

Jag antar att minneslagringen också förklarar behovet av att gång på gång lyssna till den traditionella, symfoniska repertoaren. Fina tolkningar lagras på varandra och gör upplevelsen starkare för varje gång. Det omöjliggör emellertid inte etableringen av nya verk i det gemensamma musikminnet. Upprepas styckena tillräckligt ofta ser vi dem snart som en naturlig del av vårt musikarv. Som till exempel Koppången, skriven i närtid av spelmannen Perra Moraeus. Mer än en gång har jag hört den presenterad som en urgammal, svensk julvisa.

Decembermörkret till trots kan vi inte helt försjunka i minnen. Framtiden tränger på med intensiva finansieringsdiskussioner som följd. Tillsammans med ordförande Robin Mannheimer har jag täta kontakter med vår ägare, Västra Götalandsregionen. Det politiska maskineriet är igång och förhoppningsvis fattas gynnsamma beslut nästa vecka.

En viktig finansieringskälla är samarbetet med våra sponsorer. Näringslivet i Göteborg bidrar årligen med cirka sju miljoner i reda pengar och ytterligare drygt en miljon i tjänster. Dessutom tillför de viktig kunskap. Som VD samtalar jag regelbundet med ledningspersoner från några av stadens mest framgångsrika företag och det är mycket lärorikt. Likheterna mellan offentlig och privat verksamhet är fler än man i förstone kan tro.

Sponsring ska ske till ömsesidig nytta och vår del av affärsuppgörelsen är framförallt att tillhandahålla konsertbesök, tjänster och reklamutrymme. Jag tar mig därför friheten att här med uppskattning nämna vår förste huvudsponsor Volvo och huvudsponsorerna SEB, Göteborgs-Posten och SKF. Jag riktar också ett juligt tack till övriga sponsorer och samarbetspartners.

Nästa vecka är den sista på en intensiv höstsäsong. Symfonikerna gästas av fransmannen Stéphane Denève, som är chefdirigent för både Stuttgarts radiosymfoniker och Kungliga skotska nationalorkestern. Solist är vår egen Mårten Larsson, som tagit sig an Richard Strauss krävande oboekonsert. I övrigt består programmet av Schumanns Manfreduvertyr och en svit ur Prokofjevs balettmusik till Romeo och Julia. Ta chansen till en riktig djupdykning i den symfoniska repertoarens minnesbank innan du helt ger dig hän åt den ljuva julmusiken.

Helena Wessman

Tre veckor kvar till jul. Trötthet och förkylningar brer ut sig och nedräkningen har börjat. Samtidigt ökar tempot. Det är så mycket att få klart, så mycket som ska vara på plats för att vi ska känna att vi verkligen har uträttat något.

Vart yrke har sin plåga. När jag var musiker tyckte jag att baksidan var det eviga nystartandet och den stränga disciplin som krävs för att klara vardagen. Vi arbetade hårt för att lära in nya stycken, övade, övade och repeterade. Gav några konserter, lade dem bakom oss och började om igen. Även om vi med tiden byggde upp en repertoar måste varje närmande till musiken vara nytt för att hålla framförandet levande.

Sedan drygt femton år arbetar jag som administratör och tycker nu att problemet är det rakt motsatta. Arbetet löper på utan några egentliga avslut. Vi kan lägga ned hur mycket tid som helst på våra uppgifter och ändå aldrig känna oss riktigt färdiga. Utom inför semestrarna, då vi trampar gasen i botten för att bocka av åtminstone några punkter på den evighetslånga att-göra-listan.

Fast man ska inte alltid lita på sina känslor. Om hjärnan får tolkningsföreträde är administratörens avslut ofta förekommande – tänk bara på alla möten som leder till beslut och agerande – och musikertillvaron byggd på en trygg relation till kända verk som visserligen ska upptäckas på nytt varje gång, men som också rymmer rikliga doser av igenkännandets glädje.

Likväl. Några tydliga avslut vill administratörerna vid Göteborgs Symfoniker AB ändå göra före jul. De nya rutinerna på personalområdet, förberedelserna för stundande bokslut, ombyggnationen i entrén, detaljplaneringen av vårens verksamhet med Symfonikerna och våra hyresgäster, den där extra säljknuffen för konserterna i januari, filmsnutten på vår hemsida, avtalen kring produktionerna nästa höst… Sammantaget en duktig att-göra-lista, som kräver både disciplin och nystartsvilja.

För orkestern återstår två produktioner efter veckans fyra konserter. Juljubel med Timo Räisänen, Hannah Holgersson och Göteborgs Symfoniska kör (fyra utsålda föreställningar) samt tre konserter där vår egen Mårten Larsson är solist i Richard Strauss oboekonsert. Några musiker ska också framträda i kvällens konsert med Loney Dear och i kammarmusikaliskt format i konserthusets foajé den 18 december. Så nog matar det på även för musikerna.

I scenkonstområdets avtalsrörelse står det däremot still. Centralt avtal är slutet mellan Svensk Scenkonst och Teaterförbundet, men förhandlingarna med SYMF (Sveriges Yrkesmusikerförbund) och Unionen har strandat. Medlare är utsedda, så förhoppningsvis får vi ett avslut före jul. Några lokala förhandlingar hinns dock inte med. Så även om också jag som VD strävar efter att korta att-göra-listan innan jag stänger datorn får vissa punkter flyttas över till den än så länge jungfrueliga agendan för 2011.

/Helena Wessman