Jag har skrivit mycket om våra musiker och deras arbete i Göteborgs Symfoniker. Mer sällan berättar jag om människorna runt omkring, de knappt 40 personer vars professionalitet är en förutsättning för orkesterns existens. Jag tänker ändra på det idag genom att välkomna dig in bakom scenen på Göteborgs Konserthus.

Konserthusets sceningång är belägen på Viktor Rydbergsgatan. Dubbla glasdörrar leder in i foajén som binder samman Nils-Einar Erikssons skapelse från 1935 med tillbygganden som stod klar 1999. I sceningången arbetar våra receptionister som välkomnar besökare och medarbetare och ansvarar för telefonväxeln, posthanteringen och annat.

Receptionen är både en service- och säkerhetsfunktion. Vår receptionsansvariga och receptionisterna har koll på vilka som släpps in i byggnaden och finns som backup för biljettkassans personal ifall de skulle känna sig hotade på något vis. Tillsammans med teknikerna har receptionspersonalen också ansvar för brandsäkerheten i huset.

Granne med receptionen huserar vår teknik- och fastighetsansvarige. Han känner huset ned till minsta skruv och är den som ytterst svarar för såväl säkerhetsarbetet som fastighetsfrågorna och är vår kontaktperson gentemot fastighetsägaren Higab.

En trappa upp ligger huvuddelen av våra kontor. Längst bort i den tillbyggda huskroppen sitter större delen av vår administrativa avdelning. Tre personer som arbetar med ekonomi och löner och två som arbetar med personalfrågor. Avdelningen leds av vår administrativa chef Erika Strand, vars ansvar också omfattar reception, IT och fastighetsfrågor.

I samma ände av byggnaden ligger vår restaurang med kök, kylrum och diverse förråd. Där arbetar restaurangchef, köksmästare, kock och caféansvarig tillsammans med den timanställda serveringspersonalen.

Restaurangen drivs helt i vår egen regi och har dubbla funktioner som publikservice och personalmatsal. Trots att köket är litet kan vi servera över tusen personer samtidigt. Personalen är skicklig och maten håller alltid hög kvalitet, så våra gäster blir oftast mycket nöjda.

På kontorsplanet sitter också orkesteradministrationen och orkesterchef Johan Nordin. Inom orksteravdelningen ryms själva orkestern, Göteborgs Symfoniska kör, biblioteket, podiepersonalen och orkesteradministrationen. Den senare består av biträdande orkesterchef och en musiker som lägger en del av sin tid på att ta fram löneunderlag för vikarier och extramusiker.

Orkesteradministration är ett diffust ord som omfattar alla kontakter med orkesterns musiker i enskilda ärenden och frågor som rör hela orkesterkollektivet: Arbetstidsplanering, enskilda personalärenden, provspelningar, turnéplanering, orkesterutveckling, löpande produktionsarbete och mycket annat.

Orkesteradministrationen är också orkesterns kontaktyta mot alla andra funktioner inom och utom organisationen. Göteborgs Symfoniska Kör är intern och extern på samma gång. Själva kören är en fristående förening som får verksamhetsbidrag av Göteborgs Symfoniker AB. Körens ledare, kormästaren Christina Hörnell, är anställd av oss och har Johan Nordin som närmsta chef.

Vår bibliotekspersonal hanterar en av norra Europas största samlingar av orkesternoter. I ett brandsäkert rum i källaren förvaras alla de tusentals verk som har köpts in sedan Göteborgs Symfoniker bildades 1905.

Själva biblioteket ligger på kontorsplanet och där arbetar tre personer med att ta fram och preparera de noter veckans produktion kräver. Preparera betyder bland annat att de skriver in hur musikerna ska föra sina stråkar upp och ned.

Vilket håll stråken går har stor betydelse för klang och uttryck och det är viktigt att alla stråkmusikerna gör exakt likadant. Därför står det i noterna på vilken ton stråken ska byta riktning. Vilka stråk som passar bäst är inte givet, utan beslutas av konsertmästaren inför varje enskild produktion. Att ”sätta stråk” som det kallas betyder för bibliotekspersonalens del därför lika mycket att sudda bort gamla stråk, som att skriva in nya.

Bibliotekspersonalen tar också fram övningsstämmor som musikerna kan ta hem. Originalnoterna får inte lämna huset. Eftersom vi byter program varje vecka är nothanteringen en omfattande uppgift. Flödet måste vara rätt tajmat så att musikerna får noterna i god tid och hinner förbereda sig, utan att vi drar på oss onödiga kostnader genom att inhyrt material ligger för länge.

På kontorsvåningen, intill orkesteradministrationen, sitter de personer som ansvarar för att hyra ut Göteborgs Konserthus till externa konsertarrangörer och företag. Uthyrningen är både en viktig inkomstkälla och ett sätt att bredda utbudet i Göteborgs Konserthus.

Själva erbjuder vi symfonisk musik, kammarmusik, jazz, världsmusik och genreöverskridande produktioner där orkestermusikerna framträder tillsammans med populärartister. Genom uthyrningen kan vi också erbjuda konserter med både stora popartister och göteborgsskolor som lägger sina terminsavslutningar hos oss.

Uthyrningen är nära sammanlänkad med restaurangen och vårt sponsorarbete och hanteras av två tekniker och vår sponsoransvariga person, vilken tillsammans med mig också sköter alla näringslivskontakter.

På vår vandring på kontorsplanet lämnar vi nu tillbyggnaden och går in i det gamla konserthuset där planeringsavdelningen har sina kontor. Chef för planeringsavdelningen är Sten Cranner, som tillsammans med min rådgivare Karin Tufvesson Hjörne delar mitt ansvar för verksamhetens konstnärliga planering.

Att lägga ett spelår för en orkester är komplext och tidskrävande. Drygt fyrtio olika produktioner ska få sin dirigent och solist, vilka ska övertygas om att ta upp den repertoar vi helst vill spela. Artisterna är ofast hårt bokade, så mycket tid går åt att koordinera deras kalendrar med vår planering. Faller en vecka bort ruckas genast hela systemet.

Inom planeringsavdelningen jobbar fyra producenter, varav en är specialiserad på verksamhet för barn och ungdom. Producenterna går in i processen så snart en produktion är beslutad. De tar fram avtal, håller samman alla förberedelser, koordinerar genomförandet, ger sevice åt dirigent och solist samt följer upp ekonomin efteråt.

Barn- och ungdomsproducenten arbetar tillsammans med tonsättaren Paula af Malmborg Ward och regissören Svante Grogarn, vilka har så kallade konstnärliga residens (tidsbegränsade deltidsanställningar) med uppdrag att utveckla våra produktioner för ung publik. Inom avdelningen finns också en tekniker med ansvar för de jazz- och världsmusikkonserter vi arrangerar.

Om vi går upp en våning hamnar vi på bakscenen, eller ”backstage” som den nysvenska termen lyder. Där finns stora ytor där musikerna kan samlas innan de går in på podiet samt rum för orkesterns olika sektioner: Träblås, brass, slagverk och harpa samt ett rum vardera för stråkstämmorna.

Alldeles intill trappan som leder ned på podiet har podieteknikerna sina rum. En podieansvarig person och tre prodietekniker dukar upp stolar och notställ, ställer fram flygel, harpa och slagverk samt alla de tillbehör musikerna behöver. Det kan vara sordiner för brassektionen, stativ för kontrafagotten och särskilda pallar för kontrabasisterna att ställa ifrån sig sina instrument emot. Av funktionerna kring orkestern krävs exakthet i genomförandet och det gäller inte minst podieteknikerna som är de som arbetar närmast musikerna i själva spelsituationen på podiet.

Den första funktion du som åhörare möter är biljettkassan, belägen på husets framsida och med ingång från Götaplatsen. Där arbetar tre personer som känner alla våra abonnenter personligen. De ingår i marknadsavdelningen precis som den garderobspersonal du möter då du kommer till konserten.

Marknadsavdelningen leds av kommunikationschef Urban Ward. Tillsammans med fem medarbetare driver han en intern reklambyrå för produktion av tryckt material, webbinformation och kampanjer av olika slag. Marknadsavdelningen leder också arbetet med de digitala utsändningar som vi står i begrepp att starta.

Kontoren för marknadsavdelningen är belägna i gatuplan och kallas därför på göteborgskt vis för ”gatukontoret”. Sedan någon månad arbetar alla i ett öppet rum som ska underlätta dialog och kreativa möten. På en läktare tronar det nybyggda kontrollrummet, det digitala konserthusets hjärta, som vi är så stolta över. Hos marknadsavdelningen sitter också vår IT-ansvarige person, som har ansvar för vår stora databas och ser till att datorna fungerar.

Göteborgs Konserthus är arbetsplats för cirka 150 personer. Tillsammans driver vi ett stort maskineri där varje kugge utan gnissel ska haka i andra kuggar och driva verksamheten framåt. Varje medarbetare är expert inom sitt område och vi jobbar hårt för att hela tiden utvecklas. Vårt gemensamma mål är att ta Göteborgs Symfoniker till världstoppen. För att lyckas kävs hög professionalitet inom alla funktioner. Dagens blogg är ett försök att beskriva vilka de är.

Helena Wessman 27 maj 2012

Kvart över tio Kristi himmelsfärdsdag. I detta nu samlas hundratals brassmusiker i landets kyrkor. ”Kristi him” (eller ”Kristi flygare”, som de säger i Stockholm) och Första advent är högsäsong för brassensembler. Just denna helg företrädesvis med inledning ute på kyrkbacken eller ännu hellre uppe i kyrktornet.

Just det senare är något av en specialitet för Linnékvintetten, vars trombonist jag var 1986-1994. Det började med Uppsala stads 700-årsjubileum. Firandet inleddes våren 1986 med högtidstal och en nyskriven fanfar av Uppsalatonsättaren Åke Eriksson, spridd över nejden vid ett framförande på en balkong mellan Uppsala domkyrkas torn.

Tornmusiken, följd av en kort konsert inne i domkyrkan, fortsatte hela jubileumssommaren. Start direkt efter tolvslaget, femton minuter tornmusik, nedstigning via hiss och trappor och så trettio minuter konsert i koret. Efter repris sommaren 1987 blev det tradition. Under alla mina år i Linnékvintetten ägnades sommarveckorna åt tornmusik och det håller i sig än. Förra året var det jubliuem för jubileumsföreteelsen.

Vi spelade inte bara i Uppsala domkyrkas torn. Snart ville de flesta församlingar som anlitade Linnékvintetten inleda med tornmusik. Så också sommarfestivaler och andra konsertarrangörer. Vi besteg torn, borgar, slottsruiner och fabriksbyggnader för att sprida vår musik och fick på så vis många spelningar. En himla bra affärsidé, med andra ord.

Haken var att både jag och min dåvarande hornistkollega är höjdrädda. Särskilt jag lider av svår och helt oförutsägbar svindel. Att klättra upp och spela gick för det mesta bra, men att tar sig ner…

Otaliga gånger fick jag lockas och pockas ned för trappor och stegar av mina tålmodiga och trygga kollegor. Och det var ju inte bara min person de skulle få ned. Trombone, notställ och noter skulle också med. Vi hann nog alla bli ganska svettiga innan konserten nere på marken kunde börja. Jag av stark sinnesrörelse (fy sjutton så rädd man blir av svindel). Kollegorna efter dubbla turer i torntrapporna.

Detta år sammanfaller Kristi himmelsfärdsdag med ”Syttende mai”, Norges nationaldag. Också det högsäsong för brassmusiker, som paraderar på gatorna dagen lång. Vi har flera norska kollegor vid Göteborgs Symfoniker AB, så nationaldagsglädjen är också vår. Grattis!

Sveriges nationaldag firar vi med konsert i Slottsskogen. Då klär vi oss i folkdräkt och njuter av att möta årets största publik. 2011 kom fler än 25.000 personer. Det vore roligt att slå rekord i år då vi passar på att fira att chefdirigent emeritus Neeme Järvi fyller 75 år. Må solen skina över oss alla!

Igår bjöd vi på sommarkonsert med Miguel Harth-Bedoya. Solist var Göteborgs Symfonikers solotrumpetare, Per Ivarsson. Ett fullkomligt halsbrytande stycke musik bjöd han på och bekräftade det vi redan visste: Han är en fantastisk musiker.

Göteborgs Symfoniker har många välgörare och viktiga samarbetspartner. En är Stena AB som genom en donation har möjliggjort vår investering i landets första digitala konserthus. I början av april stod studion klar och sedan dess har vi övat på att spela in och sända ut konserter med Göteborgs Symfoniker.

Fredagen den 15 juni smyger vi igång de riktiga utsändningarna genom att föra över konserten med Gustavo Dudamel till vår lilla sal, Stenhammarsalen. På så vis kan ytterligare några hundra ta del av den sedan länge utsålda konserten. Biljetter finns att köpa på nätet eller i vår biljettkassa.

Utsändningar via internet blir det från hösten. På sikt ska direktsändingar av alla konserter med Göteborgs Symfoniker kunna ses kostnadsfritt på internet. Vissa av dem kommer också att visas på bio eller via internationella digital-TV-kanaler.

Jag är glad och stolt över att vi kan göra den här satsningen, som förhoppningsvis leder till att helt nya grupper kommer i kontakt med Göteborgs Symfoniker. Det är ju inte alla som har möjlighet eller känner sig bekväma med att komma till Konserthuset, även om vi lägger oss vinn om att sänka trösklarna.

Trevlig helg!
Helena Wessman

Jag tänker på jämställdhet. Sitter på tåget till Stockholm och veckans andra deltagande i ett panelsamtal om jämställdhet inom musiklivet. Det första ägde rum tisdags då Högskolan för scen och musik presentade rapporten om det treåriga projektet Musik och genus. Idag ska jag medverka i Statens musikverks konferens Musikliv i balans.

I huvudet klingar fragment av Sjostakovitjs sjunde symfoni, Leningradsymfonin. Göteborgs Symfoniker har framfört den två kvällar denna vecka. Fantastisk musik i en grandios tolkning av Leif Segerstam, som valde att inleda programmet med fyra minuter Sibelius: Andante Festivo.

Musikerna spelade hjärtat ur kroppen. I båda verken. Intensiteten var stundtals så stark och djup att jag tyckte mig förnimma hur rymden sjöng med. Ungefär som när man i tiogradig kyla njuter ett praktfullt norrsken, som ju både syns och hörs. Jag har sagt det hundratals gånger, men det tål att upprepas: Göteborgs Symfoniker är en mycket bra orkester. Faktiskt en av de främsta.

Men, undrar vän av ordning (eller åtminstone ledarna för veckans panelsamtal), hur har ni det med jämställdheten. Jotack, svarar jag. Ganska bra.

Symfoniorkestrarna brukar placeras i strykklass när jämställdheten inom musiklivet förs på tal. Och visst är kvinnorna underrepresenterade på dirigentpulten och repertoarlistorna, inte tu tal om det. Men helt under isen är orkestrarna inte. Vi jobbar intensivt med frågan.

Jämställdhetsarbetet inom Göteborgs Symfoniker har en yttre och en inre arena. På den inre ligger fokus bland annat på rekryteringsprocesser, representation i beslutande organ, förankringsprocesser och den enskilde medarbetarens möjlighet att påverka sin egen situation och verksamheten i stort.

Det yttre jämställdhetsarbetet handlar om vilka som framträder på podiet och vilken musik vi framför. I tisdagens panelsamtal berättade jag om hur vi arbetar med att öka andelen kvinnor på dirigentpulten. Oförsiktigt nog nämnde jag kvalitetsaspekten och fick på pälsen. Kvalitet är ju ofta ett svepskäl för att smita undan ansvar. Smita är dock det sista jag vill, så jag tar nu tillfället i akt att förklara mig.

Göteborgs Symfoniker rekryterar dirigenter internationellt. Vi har självklart ansvar för att också lyfta fram svenska dirigenter och vi jobbar metodiskt med att öka antalet kvinnor på dirigentpulten.

Att hitta lämpliga dirigenter är en grannlaga uppgift, eftersom dirigenten är den enskilt viktigaste faktorn för en orkesters framgångar. De enskilda musikerna och deras förmåga att spela tillsammans har förstås avgörande betydelse, men det behövs en sammanhållande kraft för att dessa hundra personer ska kunna samordna sig i teknik och känsla.

Kraven vi ställer på en dirigent är många och komplexa. Hen ska ha tillräckliga tekniska färdigheter (slagteknik, kunna partituret, höra vad som händer i orkestern, repetitionsteknik) och vara kommunikativ nog att kunna lyssna av orkestern och samtidigt förmedla sina egna och tonsättarens idéer samt musikens kontext.

Dirigenten måste också ha en utstrålning som ger mandat att leda, och kunna ge energi, inge trygghet och inspirera till det där extra lyftet på konserten. Dessutom måste hen ha en trovärdig musikalisk idé, ha något att berätta, utifrån en allmän musikkunskap och djup kännedom om verket, tonsättaren och den tid musiken speglar.

Till allt detta kommer att kemin mellan orkester och dirigent måste stämma. De måste helt enkelt bli glada i varandra, människorna på podiet.

Det är således mycket som ska stämma om äkta samspel ska uppstå och det finns förstås lika många uppfattningar om hur en dirigent ska vara, som det finns musiker i orkestern. Många har jobbat väldigt länge och har själva djup kunskap, vilket skärper kraven ytterligare. Under tjugo år hinner en musiker träffa cirka 600 dirigenter. Det är klart att de blir kräsna.

En liknelse skulle kunna vara föredragshållare. De flesta av oss går på kurs ibland. Om man inte helt byter inriktning infinner sig så småningom en mättnad, man tycker sig ha hört det mesta förut. Och ju mer man lär sig, desto mindre benägen blir man att med vidöppet sinne ta in det som sägs.

Gör nu tankeexperimentet att du ändå måste gå föreläsning två-tre dagar i veckan, fyrtio veckor om året, och att det förväntas att du ska följa de instruktioner du får till punkt och pricka. Inte konstigt alls om det då krävs allt bättre föredragshållare för att du ska bli inspirerad.

Ungefär så är det för orkesterns musiker och det är mot den bakgrunden vi ska finna dirigenter som kan ge dem inspiration nog att prestera på högsta nivå vecka efter vecka. En grannlaga uppgift, som sagt.

För att klara den samlar vi in så mycket kunskap som möjligt – vad orkestern har för uppfattning om dirigenten, vilka orkestrar hen jobbar med, hur karriären utvecklar sig etc. Vi träffar agenturer för att diskutera dirigenter och vi reser till konserthus i hela Europa för att själva höra resultatet av dirigenternas arbete.

Min bedömning är att 25 procent kvinnor på dirigentpulten, tio per säsong, är ett realistiskt mål. För att nå dit letar vi aktivt över hela världen och ställer alltid frågan då vi talar med agenturer. I början förstod de inte vad vi menade. Kvinnor, varför? Nu har det blivit lite fart. Alltfler agenturer tipsar om kvinnor som dirigerar och vissa letar själva aktivt upp talanger som de knyter till sig.

Ändå är detta en fördändring som tar lång tid. Det räcker ju inte med att vara kvinna, hon måste också uppfylla kraven jag nämnde ovan. Och detta på en nivå som matchar en av Europas främsta orkestrar. Än så länge är det få som tar sig igenom nålsögat och de är ofta hårt bokade. Därför har vi lagt ribban lite lägre för kommande år och satsar på att sex av de dirigenter vi anlitar under säsongen ska vara kvinnor.

När jag skriver klart min blogg är panelsamtalet i Stockholm passerat. Jag fick på pälsen där också. Musiklivet gillar att skälla på symfoniorkestrarna, särskilt när det gäller jämställdhet. Viss kritik är befogad, men mycket är också helt ogrundat. Orkesterinstitutionerna är stadda i snabb och kraftfull förändring, men det vill inte alla se. Varför det är så kan jag reda ut en annan gång.

Trevlig helg!

Helena Wessman 2012-05-11

Att man kan bli så trött av något som är så trevligt! Jag är helt matt och har svårt att samla tankarna. Kroppen vill bara sova. Få se om det hjälper med lite musik…

Mattigheten kommer av att jag har varit i Jönköping på Svensk Scenkonsts branschdagar, en årlig begivenhet som växer alltmer i omfång. I år höll vi på i tre dagar och var som mest 250 deltagare. Med hög intensitet har vi diskuterat villkor, utmaningar och möjligheter för landets scenkonstinstitutioner. ”Scenkonst” inbegriper i detta fall musik, dans och teater.

Det är populärt att påstå att det råder kulturskymning i vårt land. Man brukar hänvisa till frånvaron av statlig kulturpolitik och otillräckliga anslagsuppräkningar och säga att kulturlivet utarmas. Jag tycker att resonemangen behöver problematiseras.

Den bild jag bär med mig efter branschdagarna är nämligen att den svenska scenkonsten är stadd i stark utveckling. Konstnärliga landvinningar, moderniserad verksamhet och nydanande publikprojekt rapporteras av skickliga och drivande scenkonstchefer från norr till söder.

Glädjande nog verkar dessutom den nya ordningen för ansvars- och anslagsfördelning mellan staten och landsting/regioner, den så kallade samverkansmodellen, ha bidragit till en vitalisering av den kulturpolitiska diskussionen regionalt och lokalt. Alltfler pratar kultur med allt större kunskap.

På den statliga nivån är det värre. I detta fall sällar jag mig till dysterkvistarna och frågar mig om regeringen har någon politisk idé för kulturen.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth besökte branschdagarna i torsdags och talade som vanligt mest om att kulturen har en större publik än professionell fotboll, att kulturlivet har en stark infrastruktur, att utebliven kulturdebatt beror på att kulturen tas som självklar och att hon vill att kulturen ska ta plats på nya arenor.

Som exempel på regeringens satsningar nämnde hon Skapande skola (projekt med professionella konstnärer i skolan), kultur och hälsa (kulturupplevelser på recept) och kulturens samverkan med besöksnäringen. Samt, förstås, samverkansmodellen och de nya medel som regeringen har skickat in i systemet.

Gott så, men var finns de verkliga visionerna?

I det efterföljande panelsamtalet fick kulturminstern frågan varför man i politiken så sällan talar om scenkonstinstitutionernas kärnverksamhet (i symfoniorkestrarnas fall kvällskonserter med traditionell orkesterrepertoar) och hur kvaliteten i denna ska kunna upprätthållas. Frågeställaren menade att fokus istället ligger så tungt på breddning av verksamheterna att det närmast uppfattas som en förutsättning för institutionernas existens.

Kulturministern medgav att varken kärnverksamhet eller kvalitet diskuteras särskilt mycket och hänvisade till att värdet av kärnverksamheten är så svårt att förklara att det skulle väcka agg hos dem som inte vill stödja kulturen. Då är det bättre, menade hon, att tala om tillgänglighet, jämställdhet, barnperspektiv och annat som alla kan ansluta sig till.

Inte heller frågan om scenkonstinstitutionernas uppdrag ville kulturministern riktigt kännas vid. Att sätta upp nationella mål för institutionerna är inte aktuellt. ”Jag är förvånad över att man vill ha politikerna bakom sig och inte ser sin förmåga att själva formulera sina uppdrag”, sa hon bland annat.

Jag anser av hjärtat att det är viktigt att vi förnyar och breddar vår verksamhet så att vi kan nå ut till nya grupper och bidra till samhällsutvecklingen. Ändå uppfattar jag kulturministerns resonemang som uppgivet och idéfattigt. Också på statlig nivå måste man kunna formulera sig om scenkonstens plats i samhället och vilken kvalitet vi anser att den ska hålla. Det klarar man ju på regional nivå.

Åtminstone i Västra Götaland har politikerna i mer än ett års tid rådbråkat frågan om de stora, internationella kulturinstitutionerna – Göteborgs Symfoniker, Göteborgsoperan och Film i Väst. Uppdrag, kvalitet och symbolvärde har diskuterats ingående och även om man är tydlig med kravet på breddning och ökad tillgänglighet har man också visat respekt och intresse för den traditionella verksamhetens egenvärde.

Den regionala diskussionen har haft en tydlig koppling till institutionernas ekonomiska förutsättningar. Också detta i en anda av förståelse för vad som krävs i en verksamhet på internationell nivå och hur små möjligheterna till rationalisering är.

När urholkningen av scenkonstinstitutionernas statsanslag förs på tal svarar kulturminstern alltid samma sak – ”alla vill ha mer pengar hela tiden, vi kan inte göra allting” – och undviker därmed vidare diskussion hur institutionerna ska hantera de oundvikliga kostnadsökningarna.

Branschdagarna avslutades med Svensk Scenkonsts stämma och jag fick som vice ordförande anledning att hålla tal för Ingrid Dahlberg, som efter fem år lämnar ordförandeposten. Ingrid Dahlberg är en imponerande person som under femtio år har varit framgångsrikt verksam i kulturlivet. Hon är värd stor tack för sina insatser för Svensk Scenkonst.

Till hennes efterträdare valdes Stefan Forsberg, VD för Stockholms Konserthus. Också han både framgångsrik och imponerande som person.

Medan jag har varit på konferens har Göteborgs Symfoniker haft skolkonsertvecka. Tonsättaren Paula af Malmborg Ward och regissören Svante Grogarn har tillsammans med skolbarn i Göteborg skapat föreställningen ”Den musikaliska kroppen”. Den handlar om att precis som våra kroppar består av skelett, hud och muskler har musiken och orkestern olika beståndsdelar.

Fem framföranden har de hunnit med hittills. Imorgon ges ”Den musikaliska kroppen” som familjeföreställning. Jag kommer att vara där och är mycket nyfiken på vad jag ska få uppleva.

Helena Wessman 2012-05-04