Så har det då blivit dags att skriva min sista VD-blogg för Göteborgs Symfoniker. Sten Cranner tar över stafett pinnen som VD i morgon, och jag träder tillbaka till mitt ordinarie jobb som administrativ chef. Det har varit fyra månader på VD-stolen med oerhört varierande innehåll, som har gett mig kompletterande perspektiv på vår verksamhet och en bättre helhetsbild. Jag är innerligt tacksam för den här tiden, och lika tacksam över det strålande resultatet av rekryteringsarbetet, att vi nu får Sten Cranner som chef.

Nu är det fredag i höstlovsveckan, och jag liksom många andra inom Göteborgs Symfoniker har en ledig dag. Men alla är inte lediga, huset är inte tomt. Det är Planeta-festival i Västsverige under fem dagar, med musik och dans från olika delar av världen, så även i vårt hus. Ikväll kan man njuta av musik från Cuba med Grupo Compay Segundo och i morgon blir det etiopiska tongångar. För att få det att funka krävs såväl producent och receptionspersonal som restaurang, foajévärdar och tekniker, så de får snällt jobba istället för att knipa åt sig höstlov.

På söndag inleds vårt firande av Richard Strauss, 150 år. Då får vi fint besök av Dalasinfoniettan tillsammans med hornsolisten Jorge Mejia från Costa Rica. Sedan fortsätter Strauss-firandet i två veckor med Kent Nagano, vilket sannolikt kommer innebära väldigt intensiva dagar för vår orkester. Såväl konserter som skivinspelning ska hinnas med, och inget lämnas åt slumpen med Kent Nagano vid taktpinnen. Förhoppningsvis har musikerna kunnat ladda sig under veckan som gått, då de inte har haft någon orkesterproduktion.

Som jag nämnde inledningsvis så är det här min sista VD-blogg, och jag märker att jag har lite skrivkramp. Borde jag inte få till något riktigt viktigt och genomtänkt nu som ett sista avtryck? Men hjärnan vill inte riktigt vara med i detta – kanske en form av separationsångest?

Så, istället för att fylla ut rader med nonsens, så avslutar jag. Och jag avslutar där jag började för drygt fyra månader sedan, då jag på midsommarafton skrev min första blogg strax innan jag skulle ge mig ut på en tur med havskajak. Jag har samma planer idag – att sticka ut till havs efter att bloggen är klar. Det skiljer några grader i både vatten- och lufttemperatur, och naturens färger är mer mättade av guld och skimmer än vad de var i juni. Då låg förväntan på sommaren – och ett nytt jobb! – framför mig, nu omges jag istället av en ganska stilla höstkänsla. Men känslan i kajaken blir nog densamma – en välgörande frihetskänsla och lycka över naturens gåvor.

Tack till er som då och då läst min blogg, och tack till alla medarbetare hos Göteborgs Symfoniker som varit oerhört stöttande och uppmuntrande under de här månaderna. Jag älskar vår verksamhet, vår publik och våra medarbetare, och jag ser med stor tillförsikt fram emot den fortsatta säsongen utifrån min vanliga roll. Huruvida det blir någon fortsatt blogg på den här platsen återstår att se, men håll ögonen öppna för säkerhets skull. Kanske blir det i någon annan form, ur andra perspektiv.

Jag vill tillönska er alla en fridfull allhelgonahelg,

Erika Strand 31 oktober 2014, avgående tf VD och Konstnärlig chef

Ibland kittlar det lite extra i kroppen, spritter ovanligt mycket i benen. Leendet vill inte riktigt ge sig av, den påträngande tröttheten till trots. Just så känner jag idag. Trött, stolt och lycklig!

Göteborgs Symfoniker har fått en ny VD. Efter en lång och mycket gedigen rekryteringsprocess där kandidater från när och fjärran har granskats, har vi slutligen landat och funnit den allra bästa kandidaten – och vi fann honom i våra egna led.

Sten Cranner, vår erkänt duktiga planeringschef, vann slutstriden om jobbet som VD och Konstnärlig chef för vår fina verksamhet. Min stolthet vet inga gränser över vilken fantastiskt hög nivå det är på medarbetarna i den här organisationen! Och det är ingen tvekan om att valet av Sten uppskattas – applåderna ville aldrig ta slut när vår ordförande igår presenterade beslutet för all personal. Grattis Sten, och Grattis Symfonikerna!

Den första november tillträder han officiellt tjänsten vilket betyder att jag då kliver av som tillförordnad. Under en övergångsperiod växlar vi över uppgifter och ansvarsområden, så att jag så småningom kommer tillbaka till min ordinarie roll som administrativ chef. Även om jag kommer sakna en del av VD-uppgifterna (dock inte alla…) ser jag mycket fram emot att komma tillbaka till mitt vanliga jobb, med ny energi inför fortsatt arbete för GSO mot världstoppen.

Beskedet om ny VD var förstås gårdagens stora händelse. Men inte långt därefter kommer konserten med Martin Fröst och Göteborgs Symfoniker som jag hade glädjen att njuta av i går kväll. Martin Fröst är en nära bekantskap till orkestern – de har spelat tillsammans åtskilliga gånger, och alla vet att Martin är en oerhört skicklig klarinettist. Men konserten igår var mer än så. Den var en explosion av uttryck på scenen i form av dans, tal, ljus och fantastisk musik. Publiken inklusive jag själv var hänförd av den magi som nådde oss från podiet, och för andra gången den här dagen ville applåderna aldrig ta slut.
Konserten hade föregåtts av en träff i Stenhammarfoajén tillsammans med organisationens vänner från olika håll – politiker, kollegor i branschen, sponsorer och andra samarbetspartners. Stämningen bland dessa var uppsluppen och förväntansfull inför konserten, då man minglade och njöt av restaurangens utsökta mingelmat. Vid ett sådant här tillfälle hinner man ju inte prata med alla, men det knyts kontakter och förhoppningsvis möter de flesta någon som de har glädje av att samtala med. Parallellt med den här tillställningen hade föreningen Göteborgs Symfonikers Vänner en mottagning i Götaplatsfoajén och även där var stämningen god.

Nu är det fredag eftermiddag, och den här dagen har varit full av möten, bra sådana. Jag smygstartade på mitt nygamla jobb och deltog en stund på morgonen i regionens ekonomichefsmöte, ett sammanhang som jag inte har haft möjlighet att vara med i under min tid som tillförordnad VD. Kopplingen in till Västra Götalandsregionen är viktig både för att få koll på det som är på gång i den enormt stora organisationen VGR, och för att påminna den stora kolossen om oss små helägda bolags särskilda omständigheter. Därefter deltog jag i mitt sista programutskott – nu när Sten blir VD finns det ingen funktion för mig längre i den konstellationen. Mötena med programutskottet har varit oerhört lärorika för mig, och jag är djupt imponerad av det engagemang som alla i gruppen visar. Man tar programplaneringen på stort allvar, men tar sig även tid att diskutera andra viktiga frågor som har betydelse för att utveckla kvaliteten på vår verksamhet och vår företagskultur. Jag är oerhört tacksam för att jag under min VD-tid har fått insyn i detta viktiga och mycket komplicerade arbete.

Dagens sista möte var av social art – medarbetarna inom ekonomiområdet tackade av vår konsult Lotta Reimer som har hanterat all vår kundfakturering medan Linda varit deltidsföräldraledig. Lotta har varit en färgklick hos oss på fredagarna i nästan två år, och det känns tomt att vi nu avslutar hennes engagemang. Men det är ju sådant livet är – nya bekantskaper och avsked – eller på återseenden – som avlöser varandra.

Ikväll är det dags för Popical, en konsert med musiker ur Göteborgs Symfoniker tillsammans med Hästpojken. I morgon kommer Radiokören från Stockholm och ger ett gästspel. Samtidigt fylls huset av ungdomar som ska vara med i Höstlovskören. Här sjuder av liv i stort sett sju dagar i veckan, så även om vi nästa vecka inte har någon egen orkesterproduktion så är det fullt upp att göra för många övriga i huset. Restaurangpersonal, reception, producenter och tekniker. Marknadsförare och biljettförsäljare, ekonomer och chefer. Notbiblioteket och personalavdelningen. Alla drar sitt viktiga strå till stacken för att det komplexa maskineriet Göteborgs Symfoniker AB ska fungera och för att vi ska kunna beröra och bjuda publiken på såväl underhållning som konst. Och det görs med stort engagemang, stolthet och skicklighet. Inte konstigt att vi fann Sten Cranner i vår egen organisation, bland alla dessa fantastiska medarbetare!

Grattis Göteborgs Symfoniker!

Erika Strand 24 oktober 2014

Den här veckan har gått i ledarskapets tecken. Men i och för sig, det kanske alla veckor egentligen gör, beroende på hur man väljer att betrakta sin tillvaro.

Under veckans inledning var jag på Svensk Scenkonsts chefsutbildning i Sigtuna – två oerhört intensiva dagar om i huvudsak arbetsrätt. Lagar, kollektivavtal, praxis och det individuella anställningsavtalet utgör en ganska tät snårskog för den som inte är så insatt. Och som chef är det viktigt att känna till kartan för att inte gå vilse, även om man stundvis blir full i skratt av hur speciell vår bransch är i vissa avseenden.

Vi fick också en intressant tillbakablick över reallöneökningen i Sverige, kopplad till olika politiska händelser i samhället och förändringar inom arbetsrätten. Mellan åren 1975-1995, då vi tidvis hade en väldigt kraftig inflation och löneökningar på nära tio procent, var reallöneökningen i praktiken noll. Medan vi från 1997 och framåt har haft en exceptionellt bra reallöneökning i Sverige, även ur ett internationellt perspektiv. Enligt juristerna på Svensk Scenkonst bygger det på en kraftig disciplin i den svenska lönerörelsen, i det att alla branscher förhåller sig till industrins avtal som utgör ”märket” för svensk löneutveckling. Denna typ av utblickar och tillbakablickar bereder mig ett slags lugn, då detaljerna i ens egen vardag kan kopplas till ett större sammanhang. Det blir då lättare att behålla fotfästet och riktningen någorlunda framåt även när detaljerna hopar sig.

Idag har Konserthuset befolkats av Västra Götalandsregionens chefer – över 900 chefer har lyssnat till föreläsare kring temat Leda för förbättring. Själv smet jag in under ett spännande pass som handlade om snåriga problem i komplexa organisationer, en forskares beskrivning av olika beslutsmiljöer och ledarstilar. Återigen får jag den lugnande känslan av att kunna placera min vardag i ett sammanhang, i något begripligt. Modeller är förenklingar men de behövs ibland, och begripliggörandet är en viktig del av ledarrollen.
Mellan chefsutbildning och Västra Götalandsregionens chefsdag har det också hunnit förflyta ett stort antal interna möten och samtal – om både ledarskap och medarbetarskap, om det som händer här och nu och om det som vi vill ska hända under våra kommande säsonger. Vi löser problem och vi skapar målbilder, vi rör oss mellan det praktiska och det visionära. Det är oerhört stimulerande och roligt, även om de många mötena ibland tar lite för mycket av den tid som skulle behövts till att hinna med annat också.

Så nu är det fredag sen eftermiddag, och bloggen som jag brukar försöka skriva på förmiddagen har inte blivit skriven förrän nu. Mailboxen är full av olästa mail, skrivbordet mer än lovligt belamrat. Det är nu den ibland bortglömda ledarskapsutmaningen gör sig påmind – att leda sig själv. Lyft blicken, kom ihåg uppdraget, prioritera. Och så slutligen den vänligt sinnade klappen på axeln som säger att det mesta även den här veckan var good enough.

Snart dags att gå hem, och med det en tillönskan om en god helg för alla.

Erika Strand 17 oktober 2014

En myriad av husvagnar, ett myller av barn. Toner, skratt, frågor. Hela Götaplatsen är översvämmad av små och lite större barn som rör sig in och ut i olika husvagnar, där de får träffa våra musiker på riktigt nära håll. Efter husvagnsbesöken blir det sedan konsert med orkestern i Stora Salen. Vårt prisade projekt Kom in! har pågått hela veckan, och det verkar som om succén är lika stor som då projektet genomfördes första gången 2012. På väg till jobbet i morse hörde jag i radions P1 ett fint reportage om projektet, och hur vår producent Petra tänker kring den relation som skapas mellan barnen och de enskilda musikerna. ”Det är som att få en kompis i stans största band”.

Vid det här laget har det hunnit bli ett väldigt stort antal barn som fått sig en kompis i stans största band. Förhoppningsvis vill de här barnen komma tillbaka, tillsammans med föräldrar och vänner, för att lyssna på kompisen i bandet även vid andra tillfällen. Och på så vis blir Göteborgs Konserthus en naturlig plats för allt fler, och den symfoniska musiken allt mer tillgänglig även för de unga. Själv tycker jag det var en fröjd att få lyssna på konserten igår då salen var fylld av låg- och mellanstadiebarn, och där dirigent, konferencier, musiker och publik alla deltog i skapandet. Barnen kämpade om att få mikrofonutrymmet så att de kunde tala om vilken musiker just de hade träffat, och hur det kändes. Jag tyckte mig se en stor glädje även bland många av musikerna på podiet, vilket jag tolkar som att de här mötena berör oss som jobbar här i lika stor utsträckning som barnen. Vilket kan uttryckas så som vår altviolinist Lars Mårtensson sa i radioreportaget: ”Jag hade en av mitt livs största framgångar som musiker idag”, apropå att hans spel rörde barnen till tårar.

Ja, barnen och de unga i vår stad och region är vår framtid. Samtidigt rör vi oss på den stora internationella arenan och vill där ha en tätposition och räknas som en av de främsta. ”Göteborgs Symfoniker berör och engagerar. År 2020 är vi en av de tio främsta symfoniorkestrarna i världen”. Så lyder vår vision, och just den här veckan fick vi ett fantastiskt erkännande – vi kom på 7:e plats i Bachtracks tävling om världens favoritorkester. I ett pressmeddelande står att läsa:

”Göteborgs Symfoniker break into World’s Top 10! The Göteborgs Symfoniker put in an extremely successful performance in the World’s Favourite Orchestra 2014 competition, coming seventh in the world! The strong support they received from their fans is indicative of a passion for classical music in Sweden.”

Endast en europeisk orkester och ingen svensk orkester finns framför oss på den här listan. Det känns riktigt stort! Ett varmt och ödmjukt tack till alla som röstat på oss – vi ska göra allt som står i vår makt för att ni även fortsättningsvis ska ha anledning att känna att Göteborgs Symfoniker är er favoritorkester. Och kom gärna hit, gång på gång, och bli kompis med någon i stans största band.

Erika Strand 10 oktober 2014

Ännu en vecka har passerat, och som sig bör har den innehållit både toppar och dalar, väntan och beslut. Mitt i det höga tempot och de tvära kasten försöker jag lära mig något av varje situation. I dagens blogg tänkte jag göra ett försök till sammanfattning av denna veckas lärdomar – låt oss se hur det går.

Måndag – veckan började med en tågresa till Stockholm där jag skulle vara på möte för att fortsätta arbetet med det nya pensionsavtalet inom Svensk Scenkonst. Tidig morgon, trötta ögon, och ett heldagsmöte framför mig. Medan tåget stod stilla och gav nästan en timmas försening fick jag chans att läsa en artikel i Svenska Dagbladet som handlade om självmedkänsla. Jag har aldrig sett eller använt det ordet tidigare, men tycker att det var ett väldigt bra ord. Ha medkänsla med dig själv som om du vore en god vän. Istället för att vara hårda och elaka mot oss själva i motgångar kan vi vara vänliga. Inte en helt ny lärdom kanske, men ett bra ord, och en viktig påminnelse. I synnerhet för mig som är mästare i självkritik.

Tisdag – oj vilken dag. Flera möten och samtal som både gav och tog energi. Den största lärdomen från den här dagen skulle kunna sammanfattas i att man aldrig ska upphöra att förvånas. Och att vi har mycket kvar att lära. Jag tror jag nöjer mig så med tisdagens lärdomar just nu – de får återuppstå längre fram.

Onsdag – I onsdags smärtade kroppen. Tisdagskvällens tennisträning, som var den första för säsongen, gjorde inte särskilt gott för min lite väl otränade kropp. Jag fick ont i både rygg och knän, och förkylningen påminde mig om att den faktiskt inte hade bestämt sig för att ta farväl än. Så idag lärde jag mig att jag behöver ta hand om min kropp också. Det gjorde jag idag på förmiddagen, då jag fick en välgörande ryggbehandling av vår sjukgymnast Ute Bergström. Tänk att en ond rygg efter professionell behandling plötsligt kan kännas så skön! Och övningarna jag fick med mig ska motverka att jag får så ont igen.

Torsdag – ropa inte hej.. Jag vet inte hur många gånger jag har trott att ett beslut är klart, strax innan det är klart. Eller strax innan det borde vara klart. Men så händer något som gör att beslutet dröjer, och därmed kan bli något annat när det väl landar. Den här veckan har de dröjande besluten framför allt handlat om pensionslösningen för scenkonsten och detaljer kring orkesterns Kinaresa. Jag borde verkligen vid det här laget ha lärt mig att inte ropa hej förrän jag är över bäcken, men risken finns att jag kommer behöva möta ytterligare fördröjda beslut innan den insikten varaktigt har satt sig.

Fredag – Idag är det fredag, höstsolen skiner och Konserthuset känns fullt av energi. Är det kanske för att vi just fått veta vem som blir ny Kulturminister – Alice Bah Kuhnke, eller är det kanske för att vi ikväll ska få lyssna på den begåvade pianisten Yefim Bronfman? Eller för att vi just dopat oss med kaffe och bulle så här dagen före kanelbullens dag? Det kan finnas många skäl till att det spritter i huset. Det mesta av den här dagen ligger framför oss, så det finns gott om tid till fredagens lärdomar.

Jag inser när jag skriver att det mesta faktiskt inte är särskilt nytt – veckans lärdomar är i stor utsträckning nygamla sådana. Men jag tycker inte att det gör något – repetition är inlärningens moder. Så jag går in i fredagen med en samling halvgamla insikter och med stor förväntan – kanske är det idag som jag verkligen lär mig något nytt?

Erika Strand 3 oktober 2014