Femte turnédagen. De flesta lider av sömnbrist, men humöret är gott. Tre konserter har vi gjort – i Lissabon, La Coruna och Oviedo. Ikväll blir det Murcia, på lördag Madrid. Mottagandet från publik och konsertarrangörer har varit överväldigande och vi har god anledning att tro att succén ska hålla i sig.

Som så ofta fascineras jag av musikernas förmåga att fokusera. Själv känner jag mig splittrad. Försöker jobba vid datorn några timmar varje dag, men uträttar inte några stordåd. Det gör musikerna. Varje kväll. Konserterna har varit kollosalt bra.

Kollosalt bra var också de praktiska arrangemangen då vi skulle smita undan den spanska generalstrejken i förrgår. Strejken utbröt natten till igår och skulle omöjliggöra den planerade förflyttningen mellan La Coruna och Oviedo på förmiddagen. Vi beslutade därför att resa direkt efter konserten i onsdags.

Det var som i Sound of Music. Artisterna smet i applåden.

Knappt hade jublet klingat av då orkestern lämnade podiet, bytte om och sprang till bussarna som skulle ta oss till flygplatsen. Efter en hisnande färd (inga hastighetsbegränsade fordon här inte) anlände vi till en ödslig flygplats. Turnéledningen mötte med boarding cards för att incheckningen skulle gå snabbt. Därefter säkerhetskontroll av nitiska vakter och en ny rush ut till planet. Kl 23.54 lyfte vi – med sex minuters marginal till strejken.

Vi visste att om vi bara kom upp i luften innan midnatt skulle vi också kunna landa. Det gjorde vi redan efter 25 minuter. Piloten måste ha gasat på, för flygtiden var egentligen beräknad till 40 minuter.

Om flygplatsen i La Coruna varit ödslig var det intet mot den i Oviedo. Vi kom ner på marken, taxade in till uppställningsplatsen – och sedan hände ingenting. Utanför stod personal med armarna i kors. Någon flygplanstrappa skulle vi inte få. Återstod att veckla ut planets nödtrappa. Bussar fick vi inte heller, utan fick snällt gå på rad in till terminalen.

Ny bussfärd och mer ödslighet. Länge hade vi motorvägen för oss själva och när vi omsider blev omkörda av några bilar kändes det nästan kusligt. Skulle de försöka stoppa oss?

Den spanska turnéledaren pratade oavbrutet i telefon. Dubbelkollade med hotellet, ringde konsertarrangören för att försäkra sig om att instrumenttransporten skulle kunna parkera, dubbelkollade den bärhjälp vi beställt, försökte lokalisera bagagetransporten…

Vi skickade vårt bagage med lastbil för att minimera risken att fastna på flygplatsen. Att vårt plan tilläts att landa innebar inte automatiskt att någon skulle vara beredd att lasta ur det.

Klockan 01.30 kom vi till vårt hotell i Oviedo. Det var nedsläckt, men personalen gav oss våra nycklar. Bagaget anlände en halvtimme senare och vid tretiden backade instrumenttransporten in vid konserthuset en bit därifrån. Inga blockader på motorvägen och inga aktioner vid konserthuset. Lättnad!

Morgonen efter fick jag veta att bussarna blivit attackerade då de lämnat av oss på hotellet. Stenkastning och en spräckt vindruta satte sorgkant på Sound of Music-skimret runt vår ”flykt” undan strejken.

Vi kom sent i säng, men fick i gengäld en lugn dag i Oviedo. På stan var det ganska dött. Glest mellan människorna och många affärer som var stängda på grund av strejken.

Demonstrationerna kom igång framåt kvällen. Mobiliseringen pågick då jag promenerade till konserthuset och senare hörde jag att stämningen varit aggressiv. Annars märkte vi inte mycket av strejken. Promenad istället för buss till konsertsalen och maskningsaktioner hos den lokala lastningspersonalen. Tack alla musiker som ställde upp och bar efter konserten!

Nu sitter vi på planet till Murcia. Proceduren blir densamma som de andra dagarna. Morgonflyg, buss till hotellet, några timmar för övning och vila, akustikprov och konsert kl 20.00. Starttiden är oftast senare än hemma i Sverige – i Lissabon så sent som 21.00, svensk tid 22.00 – vilket följdriktigt gör att de slutar sent.

Att gå till sängs direkt efter en konsert är omöjligt, så timmen hinner bli sen innan alla har varvat ned, kanske ätit något och pratat igenom kvällens händelser. Eftersom vi rest vidare morgonen efter har sömnen blivit lidande. Vi pratade om det vid hissen imorse och en av musikerna sa att det är bara att ställa in sig på korta nätter när man är på turné. ”Nu är det två nätter kvar och det blir ju åtta timmars sömn och det är ju riktigt bra.”

Helena Wessman 30 mars

Vilken lyx! Inom loppet av bara en vecka har jag hört topptrion bland svenska orkestrar: Kungliga Filharmonikerna, Sveriges Radios Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Nämnda utan inbördes ordning.

Lika fint har det varit på dirigentpulten: Sakari Oramo, Herbert Blomstedt och Gustavo Dudamel. Jag har full förståelse för om någon blir avundsjuk.

Filharmonikerna gästspelade som bekant i Göteborg förra fredagen. Radioorkestern hörde jag i Berwaldhallen igår. Våra egna Symfoniker hör jag ju varje vecka, men det känns lite speciellt att det var en produktion med Gustavo Dudamel jag fick med mig i mitt ”orkesterfrosseri”.

Dudamel har varit hos oss hela veckan och som vanligt fått hela huset att vibrera av kreativ lust. Programmets musikaliska spännvidd med två stora tondikter av Richard Strauss och en Haydn-symfoni är utmanande för musikerna, men alla försäkrar att det bara är roligt. Jag förstår dem. Dudamels elektrifierande musikanteri skulle kunna få en sten att sjunga.

Fast det är inte bara hans sätt att hantera musiken som gör Dudamels konstnärskap så storartat. En teaterchef som hörde konserten i onsdags uppmärksammade mig på att det lika mycket handlar om hur han hanterar tystnaden. Gustavo Dudamel dirigerar både musiker och publik och laddar musikens mellanrum med sådan kraft att vi alla håller andan.

Nåja, inte riktigt alla. Göteborgsklimatet tär på luftrören och tyvärr hackas Dudamels magiska tystnad ofta upp av hostningar. En av ”hemligheterna” med Konserthusets fina akustik är att hela rummet är en klanglåda. Ljudet förstoras inte enbart på podiet, utan fortsätter att förstärkas på sin väg ut i salongen. Omvänt gäller samma sak, vilket gör publikens hostningar mycket ljudliga.

Med risk för att verka förnumstig vill jag påminna om att man både kan och bör dämpa sina hostningar genom att hosta i armvecket eller i en näsduk. Det gör stor skillnad för ljudvolymen och bidrar dessutom till minskad smittspridning. Vi samlas ju för att njuta av musiken, inte för att dela infektioner…

Turnén rycker närmre och startar formellt idag då musikerna sätter sig på tåget till Stockholm. På lördag spelar vi i huvudstadens konserthus för kungligheter, ministrar, riksdagsmän, näringslivstoppar och kulturpersonligheter – samt för ”vanligt folk”, förstås.

Det ”ovanliga folket” har bjudits in gemensamt av Västra Götalandsregionen, Göteborgs Stad och Göteborgs Symfoniker och samlas inledningsvis för ett mingel med presentationer och mat av de göteborgska mästerkockarna Stefan Karlsson och Håkan Thörnström. I Västsverige håller både maten och musiken världsklass.

Igår deltog jag i Västra Götalandsregionens årliga Bolagsdag. Sju av Västra Götalandsregionens verksamheter är organiserade i helägda aktiebolag: Göteborgs Symfoniker, Göteborgsoperan, Regionteater Väst, Film i Väst, Västsvenska Turistrådet, Sahlgrenska International Care och Västtrafik.

Även om ägandet är koncentrerat till Västra Götalandsregionen ska bolagsstämma hållas varje år och det görs alltid samlat för alla bolagen. Själva stämmorna klaras av snabbt så att samligen kan koncentreras på verksamhetsinformation. Mottagare är regionstyrelsen, regionfullmäktige och respektive bolags styrelse. Det finns mycket att berätta och jag blir alltid tagen av kraften i presentationerna. Vi har mycket att vara stolta över inom Västra Götalandsregionen.

Konsert i Stockholm på lördag, vilodag på söndag och sedan bär det av till Lissabon. Toalt sex konserter rymmer denna turné. Plus två på hemmaplan. La Coruna, Oviedo, Murcia och Madrid är våra spanska destinationer.

Som jag skrev förra veckan är läget i Spanien spänt med anledning av den ekonomiska krisen. Den 29 mars ska det bli generalstrejk, vilket föranlett ändrat resande. Planen är nu att vi ska flyga från La Coruna till Oviedo direkt efter konserten den 28:e. Klockan hinner passera midnatt innan vi är framme, men den politiska ledningen i Oviedo har lovat att hålla flygplatsen öppen så att vi kan landa.

Turnéer innehåller alltid en rad osäkra moment, hur väl vi än har planerat i förväg. Det mesta brukar dock gå att lösa innan orkestern märker av problemen. Och det är där vi har vårt fokus, att underlätta så mycket som möjligt för musikerna. Det är krävande att vara på turné och varje incident tär på koncentrationen. Konsten är vårt gemensamma mål och fungerar allt som det ska håller den världsklass.

Som alltid då vi är på turné kan våra äventyr följas på nätet. Länkar till turnébloggarna hittar du på vår hemsida eller gå direkt via: blogg.gso.se

Helena Wessman 2012-03-23

Ibland är livet grinigt. Man får en smäll och går ner för räkning och tänker att nä, nu ger jag upp. Det fantastiska är att det fungerar. Man backar undan, får en klapp på axeln av en förstående kollega och plötsligt finns kraften där igen.

Jag gjorde en sådan dykning tidigare i veckan. Kände mig orättvist behandlad och tappade sugen. Tänkte att här går gränsen för vad uppdraget är värt i personliga uppoffringar. Lyckligtvis rätade det snabbt upp sig. Efter något dygns känslostormande är jag på spåret igen, redo för ännu en dag i Göteborgs Symfonikers tjänst.

Även denna vecka tar vi emot ett gästspel. Förra fredagen var det Academy of St Martin in the Fields. Nu kommer Kungliga Filharmonikerna, vår systerorkester från Stockholm. Vi har sedan länge ett utbyte där vi framträder i varandras konserthus. Göteborgs Symfoniker spelade i Stockholm i november 2010 och nästa vecka är det dags igen.

Den förra resan minns jag med fasa. Vi tog morgontåget från Göteborg, fastnade i Herrljunga, fick skjuta på konserten en halvtimme och hann med knapp nöd med tåget hem igen – fast vi kortade pausen och spelade extranumret i rekordfart. Men det blev en fantastisk konsert. Musikernas förmåga att ge det där lilla extra också i kaotiska situationer är imponerande.

Detsamma gäller förstås kollegorna från Stockholm. Också de har blivit sittande på stambanan mellan Stockholm och Göteborg – en gång för att loket brann upp – men har alltid kunnat genomföra sina konserter.

Det ska bli kul att höra dem. Sibelius violinkonsert och Elgars första symfoni står på programmet. Kungliga Filharmonikernas chefdirigent Sakari Oramo (som nyligen fått samma uppdrag hos BBC Symphony i London) står på pulten. Nancy Shou är violinsolist. Konserten börjar kl 18.00. Ta chansen du också!

Om en vecka åker vi på turné. Börjar med konsert i Stockholm och fortsätter sedan till Portugal och Spanien där vi ger fem konserter. Hoppas vi. Spanien är som bekant i kris, så förloppet är svårt att förutse.

Länge har vi levt med risken att vår konsert i La Corūna skulle ställas in. Den har av besparingsskäl varit borta några gånger och just som vi definitivt hade fått den på plats igen seglade nästa orosmoln upp: En möjlig generalstrejk den 29 mars.

Hela dagen igår arbetade turnéledningen med att säkra upp olika alternativ. En extra hotellnatt i La Corūna ifall vi blir fast, busstransporter ifall flygplatserna stänger, utländska bussbolag ifall de spanska chaufförerna strejkar, en extra hotellnatt i Oviedo ifall vi måste resa på natten efter konserten i La Corūna… Allt för att försöka rädda konserten den 29 mars.

Turnén är tuff som den är, så varje alternativ ska nu analyseras noga. Även om vi förtvivlat gärna vill genomföra konserten kommer det inte att ske till vilket pris som helst.

Tillvaron får lite extra nerv när det blir så här, men jag oroar mig inte alltför mycket. Då skulle jag inte få göra annat. I en verksamhet av det här slaget är oväntade händelser legio. Magnituden varierar och det mesta är inte värre än att vi med gemensamma krafter kan rädda situationen.

Det svåra är när någon person far illa. Sådant går alltid rakt in i hjärtat och kan göra det svårt att hålla huvudet kallt. Konsten är att tillfälligt skjuta undan de egna känslorna, reda ut situationen och ta hand om reaktionen efteråt. För man måste alltid låta den komma, både för att inte bli hård och för att undvika att känslorna oväntat dyker upp vid ett senare tillfälle.

”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”, som Mark Levengood brukar säga. Ett tufft träningspass, god mat och gråt i soffan är ett väl beprövat recept som fungerar både när jag själv blivit tilltufsad eller någon av mina högt värderade arbetskamrater har råkat illa ut.

Helena Wessman 16 mars 2012

Marknadsavdelningens idé att krydda förra fredagens after work-mingel med quiz slog verkligen väl ut. Plötsligt pratade alla med alla, förtjust fnittrande över frågorna som några tyckte var alldeles för svåra och andra klarade med glans. Flera tackade efteråt och sa att quiz-mingel är det perfekta sättet att locka nya besökare till Symfonikernas konserter.

After work har vi haft i några år. Konserten startar tidigt, pågår i en timme och åtföljs av ett mingel för publik och musiker. Vår foajé med den långa ”promenoaren” är perfekt för sådana tillställningar. Utrustad med en delikatesstallrik och dricka kan man i sakta mak vandra runt konsertsalen och samtala med dem man möter.

Konceptets svaghet har varit att det är lätt att bli kvar i den egna konstellationen och att de som inte kommer i större sällskap kan känna sig lite utanför. För i sällskap kommer många. Det kan vara tio-femton personer som flockas runt ett bord, glatt språkande. Fast de flesta kommer nog i par eller ensamma och då kan det vara svårt att göra nya bekantskaper. Förra fredagens quiz löste denna knut. En succé som vi garanterat kommer att upprepa.

Att nå nya publikgrupper är ett mantra för alla aktörer inom kulturlivet. Vi vill nå ut med vår konst till precis alla, men inser att många skräms av de starka koderna. Sociala koder odlas i alla sammanhang. Även om jag genom mitt yrke har fått stor vana vid att vistas i offentliga miljöer kan jag känna mig obekväm i obekanta sammanhang, och så är det rimligtvis också för de icke initierade åhörare vi vill nå. Därför gäller det att på alla sätt väcka nyfikenhet och göra sig tillgänglig.

Samtidigt vårdar vi oss mycket om den publik vi redan har, alla dessa människor som kommer till Konserthuset vecka efter vecka, år efter år. Jag blir varm i hjärtat av berättelserna om hur mycket musiken och vår verksamhet betyder för dem. Somliga är storkonsumenter med abonnemang till flera serier. Vissa har rent av egna stolar, vilket ger tillträde till samtliga konserter med Göteborgs Symfoniker.

Jag känner stor ödmjukhet inför uppgiften att både vidmakthålla den trogna publikens intresse och skapa trivsel för de mindre vana.

Även om det fortfarande är morgon och jag sitter hemma och skriver vet jag att det råder full aktivitet i Konserthuset. Om knappt en timme fylls salen av tusen barn i åldrarna 5-9 år, som med sprudlande nyfikenhet insuper föreställningen Drillar och draköron.

Programmet bygger på Lennart Hellsings och illustratören Ane Gustavssons nya musikbok som med rim och fantasieggande bilder presenterar orkesterns alla instrument. Boken kom till på initiativ av vår förra barn- och ungdomsproducent Inger Ericsson och innehåller en CD med Göteborgs Symfoniker. Liveversionen dirigeras av Torodd Wigum. Ayla Kabaca presenterar.

Som alltid avslutas skolveckan med två familjekonserter på lördag. Jag kan rekommendera ett besök även om man inte har något barn att hålla i handen. Föreställningen är underfundig nog att stimulera både stora och små. Om inte annat kan man gå dit för att höra barnens jubel och plasket av små händer i applåderna. Ljuv musik det med.

Min vecka har varit fylld av samtal. En timme åt gången har de suttit vid mitt bord – musiker, administratörer och chefer, publik, tonsättare och sponsorer. Under en konferens i tisdags hann jag också tala med flera politiker och tjänstemän inom Västra Götalandsregionen och måndag eftermiddag var det möte med styrelsen för El Sistemas Vänner.

Det är fantastiskt stimulerande att träffa så många människor. Jag läser mycket och brukar tänka att det ger mig möjlighet att leva fler liv än mitt eget. Samma sak gäller i det personliga mötet. Om man lyssnar uppmärksamt gläntar de flesta på dörren till sitt inre. Jag tar del av deras erfarenheter och kunskap och blir förhoppningsvis lite klokare.

Okej, jag erkänner att inte alla samtal är lika roliga, men med handen på hjärtat kan jag säga att varenda möte den här veckan har givit mig glädje.

Fredagen har just börjat och fler samtal väntar. Ikväll blir det konsert med kammarorkestern St Martin i the Fields och den svenske stjärntrumpetaren Håkan Hardenberger. Håkan har fyllt 50 och firar med en turné som bland annat utsträcker sig till konserthusen i Vara och Göteborg. I en intervju har han sagt att han vill ge publiken återbäring i form av ett showigt program som alla lätt kan ta till sig. ”Jag har bråkat så mycket med dem genom att alltid spela nyskriven musik, så nu ville jag göra något annorlunda.”

Filmklippet med Håkan Hardenberger (det finns på vår Facebook-sida) fick mig att tänka på den franske trumpetaren Maurice André som nyligen avlidit. Också han blandade upp den klassiska repertoaren med lättare gods, vilket förorsakade heta debatter bland 1980-talets unga brassmusiker. Var det inte förfärligt oseriöst att göra så? Jag älskade det och har fortfarande kvar en LP där han briljerar med sitt makalösa höjdregister i arrangemang á la James Last.

Många svenska trumpetare tog lektioner för Maurice André och någon berättade att André alltid hade trumpeten till hands – också vid matbordet. Rätt vad det var lyfte han instrumentet och spelade en snutt för att försäkra sig om att embouchuren inte förflyktigats under den stund han inte övat. För sanningen är att alla stjärnmusiker övar nästan jämt. Musikaliska färdigheter är färskvara och måste ständigt underhållas. Det gäller musikerna i Göteborgs Symfoniker och det gällde Maurice André. Också det ett faktum att känna ödmjukhet inför.

/Helena Wessman

Det är så mycket man inte vet. Som vilka insatser göteborgarna har gjort för Åbos befolkning, till exempel.

För några veckor sedan fick jag en inbjudan till högtidlighållandet av Åbo Konserthus 60-årsjubileum. Firandet skulle bestå i en konsert med Åbo Filharmoniska Orkester under ledning av Leif Segerstam. Segerstam, som nyligen tillträtt som chefdirigent, skaldade:

”Tack Göteborg för det 60 år gamla Konserthuset! Gröndahl och grönskogen med de evergröna tujaträden på Öland och stenhammaren klingar för er som tack.”

Konserten genomfördes igår och jag börjar skriva detta på flyget hem, uppfylld av de kunskaper Åbo-besöket gav.

Vid ett möte i Stockholm den 2 februari 1940 blev Göteborg fadderort för Åbo. Andra världskriget pågick och det finska folket led svårt. ”Finlands sak är vår” sa vi i Sverige och engagerade oss i insamlingar och handfast hjälp.

Göteborg donerade bland annat 70.000 kvadratmeter fönsterglas som sändes till Åbo. Hösten 1944 kunde livsmedelsbristen lindras med 500 kilo ärter, 100 kilo havregryn, 200 kilo socker och 100 kilo margarin. Allt är noga noterat av Göteborgsföreningen i Åbo.

Hjälparbetet fortsatte efter kriget och Göteborg stöttade Åbo i flera byggprojekt. Sjukhus, villor för krigsveteraner och en yrkesskola, bland annat. Och så Konserthuset, vilket med göteborgskt bistånd kunde färdigställas 1952. En funkisbyggnad som har vissa likheter med sin 20 år äldre syster i Göteborg.

Konserten vi hörde igår bjöd på Launy Gröndahls trombonekonsert, en nyskriven symfoni av Leif Segerstam, inspirerad av tujaskogarna på Öland, och Stenhammars andra symfoni.

”Gröndahl och grönskogen med de evergröna tujaträden på Öland och stenhammaren klingar för er som tack.”

Hemma i Göteborg jobbar Symfonikerna med första gästdirigent Christian Zacharias, som också är pianosolist. Tre orkesterkonserter och en kammarkonsert ska det bli innan veckan är slut.

Jag ser verkligen fram emot att höra dem. Abstinensen efter vår egen orkester lindras inte av konserter på annan ort. Fast det är förstås kul att få utblick. Uppsala Kammarorkester förra veckan, Helsingborgs Symfoniorkester innan dess och nu Åbo Filharmoniska Orkester. Det finns många goda musiker i vår värld.

Min resa är slut och jag är tillbaka på kontoret. Som förväntat har den första timmen varit intensiv. Efter en veckas frånvaro har jag mycket att ta igen och många behöver växla några ord. Den tjocka bunten med post får vänta ett slag. Människorna går före. Liksom de möten som är inbokade. Jag är fortfarande förvirrad av resan och känner mig dåligt förberedd, men 45 minuter återstår för en snabb uppdatering så det ordnar sig nog.

Ikväll blir det After Work med Göteborgs Symfoniker och Christian Zacharias. Härligt!

Helena Wessman 2011-11-27