Det var på mitt förra jobb, Högskolan för scen och musik, ganska sent en kväll mitt i veckan. Jag skulle hämta några papper i skrivaren och stötte på en av lärarna. Vi talade om ditten och datten och efter en stund frågade han: ”Hur är det nu igen, jobbar du heltid? Räcker arbetet till för det?”

Jag fick frågan många gånger då jag var musiker och förklarade att jo, musiker arbetar också då vi inte ser dem på scenen. De repeterar, övar på egen hand, lyssnar på inspelningar och studerar partitur, sitter i möten och vårdar sina instrument.

När jag fick mitt första chefsuppdrag kom frågorna tillbaka. ”Kan ditt jobb verkligen fylla tiden? Vad gör du hela dagarna?”

Ett svar bland många är att jag räknar.

I mitten av september ska årets andra prognos rapporteras till vår ägare, Västra Götalandsregionen, och igår hade vi den första genomgången i ledningsgruppen. Som förberedelse hade alla chefer under några dagar arbetat med siffrorna för den egna avdelningen. I botten ligger månadsbokslutet för juli, som ekonomiavdelningen sammanställde häromveckan.

Mycket förenklat kan man säga att vi i boksluten ser till att intäkter och kostnader hamnar på rätt månad. Om vi exempelvis betalar noter i maj för en konsert i september, ska kostnaden bokföras på september. I prognoserna ställer vi samman de kostnader och intäkter vi förväntar oss framöver. Somligt är lätt att förutse, som dirigentarvoden och annat vi skrivit avtal på. Annat ligger på gissningens gräns. Sjukskrivningar, skivförsäljning och publiktillströmningen till ett visst program, till exempel.

Bokslut görs varje månad, prognoser tre gånger om året. Och så ställer vi, som kronan på verket, samman årsbokslut och gör en budget för kommande år.

Mycket räknande blir det och personligen tycker jag att det är lustfyllt, även om verkligheten bakom siffrorna kan ge fladder i magen. Det är ju verksamheten och villkoren för våra medarbetare vi kalkylerar. Det är inte kul för någon när pengarna sinar, vare sig det handlar om att privat betala hyran eller att se till att företagets anställda får sina löner.

För institutionschefer är det lika spännande varje gång årsbudgeten ska göras. Kommer vi att få tillräckligt med pengar för att kunna hantera kostnadsökningarna? För det är det enda som är säkert, att allting blir dyrare. Lönerna, hyran, elen och råvarorna till restaurangen…

Inom Västra Götalandsregionen pågår budgetarbetet för fullt. I veckan beslutade regionstyrelsen om de ekonomiska ramarna för respektive verksamhetsområde. Nu tar nämnderna vid och om några veckor fastställs det hela i regionfullmäktige. Då vet vi vad vi har att röra oss med inom Göteborgs Symfoniker AB 2012.

En symfoniorkester på internationell nivå är dyr i drift. Utöver det självklara faktum att många medarbetare medför stora lönekostnader, ska vi klara av att betala höga dirigent- och solistarvoden, turnera utomlands, göra skivinspelningar, driva konserthuset på ett sätt som gynnar både publik och det fria musiklivet samt utveckla verksamheten för barn och ungdomar. Kostar kulor, sa kisen.

För mig som är satt att leda bolaget är det självklart att om Västra Götalandsregionen vill att vi ska bibehålla verksamhetens höga kvalitet måste vi också få de medel som krävs. Men jag känner också ödmjukhet inför de prioriteringar våra politiker måste göra.

Det mest uppenbara kulturpolitiska dilemmat är balansen mellan institutioner och det fria musiklivet, det vill säga de grupper och enskilda konstnärer som på frilansbasis berikar våra liv.

Man kan lätt tycka att vi borde få mer musik för pengarna om Symfonikernas anslag minskas till förmån för billigare ensembler. En orkesterkonsert kostar ju tio gånger mer än en spelning med en riktigt bra jazzgrupp. Problemet är att om institutionerna inte får bra förutsättningar är det som att elda för kråkorna. Eftersom de fasta kostnaderna obönhörligen ökar, krymper produktionsutrymmet snabbt om inte anslagen räknas upp. Jag vet orkestrar som i perioder knappt har haft råd att ge konserter, eftersom medlen varit bundna i löner. Ett enormt slöseri både med skattekronor och musikerkompetens.

Med det inte sagt att institutionerna är viktigare än det fria musiklivet. Inte alls. Det är just i dynamiken mellan orkestrarna och de mindre grupperna som ett rikt musikliv kan växa fram. Dels tycker vi ju om olika slags musik, så ett brett utbud behövs för publikens skull, dels skulle den konstnärliga utvecklingen stanna av om inte genrerna berikade varandra. Inte nödvändigtvis genom direkta samarbeten, utan genom den ”spänning” som uppstår mellan vitt skilda sätt att uttrycka sig musikaliskt. Jag sätter citattecken kring spänningen, eftersom ordet lätt tolkas negativt. Det jag menar är att olikheter och ifrågasättande ytterst alltid leder till utveckling, ja faktiskt är en förutsättning för förnyelse.

Men, undrar kulturpolitikern som går i budgettankar, var ligger balanspunkten mellan det fria och det fasta? Hur mycket pengar ska vi lägga på Symfonikerna nästa år? Tillräckligt, säger jag. Värna Nationalorkestern så ska vi i vår tur bidra till värnandet av det fria musiklivet.

Om Göteborgs Symfoniker även fortsättningsvis ska kunna vara en internationellt ledande orkester måste vi få kosta tillräckligt för att kunna anlita de främsta dirigenterna och turnera några gånger om året. Å andra sidan får vi då också möjlighet att utveckla verksamheten i Göteborgs Konserthus, så att både jazzgrupper och folkmusiker får möjlighet att framträda.

Jag sitter hemma i Västerås och skriver idag, eftersom helgen bjuder på en smärre turné. Invigning av Östersjöfestival i Berwaldhallen i Stockholm på lördag och sponsorkonsert i Göteborg på söndag. Berwaldhallen firar de baltiska staternas 20-åriga självständighet och låter Estlands nationella symfoniorkester inleda festivalen. I Göteborg kommer våra kära Symfoniker att sitta på podiet. Och det är ännu ett svar på vad jag gör på jobbet. Jag går på konserter.

Helena Wessman 2011-08-26

Producenten har haft en egen linje till prognosmakarna på SMHI. Vi andra har följt utvecklingen på diverse vädersajter.

Det är idag vi har våra konserter på Götaplatsen. Tre stycken. En för barn och ungdom, en för vuxna och en för de som diggar Timo Räisänen. Tre konserter och tre dagars oro för vädret. Vad gör vi om det regnar?

Lyckligtvis har vi Konserthuset att tillgå. Fast det blir förstås inte samma sak som att höra Symfonikerna ute i friska luften tillsammans med tiotusentals andra. Flytta in eller inte?

Beslut av det här slaget måste fattas med relativt god framförhållning för att teknikerna ska hinna rigga den scen som ska användas. Det är inte precis som att bära omkring på middagsbordet på midsommarafton. En orkesteruppsättning tar flera timmar att få på plats.

Så efter en förmiddag med hällande regn beslutade vi till sist att flytta in de två första konserterna – och typiskt nog har det just slutat regna…

Igår kom vårt nya musikmagasin Podiet från tryckeriet och entusiastiska mejl skickades kors och tvärs i huset. Det blev hur läckert som helst, en produkt jag är stolt att kunna visa upp.
Spännande intervjuer, kunskapsmättade verkkommentarer och lättsamma frågespalter. Allt förpackat i tjusig layout. Produktionen har skett helt internt av en arbetsgrupp där redaktören Stefan Nävermyr och formgivaren Magdalena Nilsson har dragit det tyngsta lasset. De har verkligen gjort ett gott arbete!

Veckan började med Edinburgh Festival, som jag besökte tillsammans med planeringschef Sten Cranner. På programmet stod konserter och samtal med musiker och agenter. Jag kunde unna mig några joggingturer i de vackra omgivningarna, men tillbringade den mesta fria tiden framför datorn. Ett par hundra mejl hann jag avverka, men inkorgen fylls snabbt på igen eftersom de flesta nu är tillbaka efter semestern.

Mejlen är verkligen både ett gissel och en tillgång. Ett fantastiskt sätt att kommunicera, men ibland för lätt att använda. Inte allt som skrivs är av betydelse för världshistorien. Å andra sidan ger mejlen en tydlig bild av händelseförloppet vid till exempel en affärsuppgörelse och kan ibland nästan vara bättre än förhandlingar öga mot öga.

Mejlanhopning är något som drabbar alla med många kontaktytor i arbetet och var och en har sitt sätt att tackla problemet. Somliga läser mejl kontinuerligt hela dagarna och gör inte paus ens under semestern. Själv föredrar jag att ta mejlen i sjok och stänger ibland av helt. Som nu under semestern. De sista veckorna öppnade jag inte ens mejlboxen och tycker att den frid det gav är väl värd den möda det kostar att komma ifatt.

Nästa vecka fortsätter inspelningen av vår nästa Weinberg-CD. På dirigentpulten står Thord Svedlund, som har ägnat mycket tid år den relativt okände tonsättaren. Thord är till vardags violinist i orkestern och solist på denna inspelning är en annan symfoniker, solocellisten Claes Gunnarsson.

Men först våra Götaplatskonserter. Skynda dig att komma hit!

Helena Wessman 2011-08-19

Så är vi då igång igen. Orkestern har skivinspelning, marknadsavdelningen har just skickat vårt nya konsertmagasin till tryck och ekonomiavdelningen lägger sista handen vid julibokslutet. Planeringsavdelningen är än så länge glest befolkad, men de som är på plats har smugit igång höstens arbete med uthyrningar och egna produktioner.

Själv kom jag tillbaka i onsdags, fylld av dådkraft.

Redan efter två dagar är kroppen tung och huvudet fyllt av bomull. Alla intryck och det ständiga bläddrandet i minnesarkivet slukar energi. Men glädjen består. Det är härligt att vara igång igen!

Det sägs att semestern har varit god om man inte minns lösenordet till sin dator. Och visst har jag haft en fin sommar. Sol och bad, ganska mycket arbete en period, helt avstängd en annan. Frisk luft och motion, umgänge med familj och vänner – och mycket arbete med hus och trädgård.

För det hör mina somrar till, att återställa fritidshusets igenvuxna trädgård och att renovera någon del av den ganska slitna byggnaden. Handfast och fysiskt krävande. Perfekt för mig som annars tillbringar min mesta tid på kontoret.

Följdriktigt är det mycket jag har svårt att minnas då jag nu har börjat jobba igen. Vad sade vi egentligen om…? Hur skulle vi göra? Har jag beslutat det? Och som om inte det var nog hundrafaldigas i ett slag mängden intryck som min hjärna måste ta in. Inte underligt att den arma stackaren går i spinn och bäddar in synapserna i skyddande ludd.

Jag känner igen symtomen och tar det med ro. Koncentrerar mig på att komma i ordning i mitt nymålade kontor, pratar med så många medarbetare som möjligt och gläds åt varje liten pusselbit som hjärnan lyckas på plats. På måndag kommer allt att vara som vanligt igen. Nästan.

En tillbaka-till-jobbet-möda har jag än så länge skjutit undan. Mejlen. Senast jag tittade låg där 295 olästa meddelanden. Hittills har jag bara bläddrat försiktigt bland rubrikerna. Läst ett och annat, men skyggat då fler kommit in än jag hunnit avverka.

Två dagar kan man hålla sig undan, sen bara måste man. Jag lovar att börja mejla så snart jag är klar med bloggen. Alla ska omsider få svar.

Abonnemangsförsäljningen pågår för fullt. Passa på att försäkra dig om en egen plats innan vi släpper lösbiljetterna den 27 augusti. Ta också chansen att köpa den efterlängtade CD-boxen med Göteborgs Symfoniker och Gustavo Dudamel. Fyra symfonier i samma låda. Säljstart nästa vecka.

Den 16 augusti startar Göteborgs kulturkalas och för första gången har Göteborgs Symfoniker en egen dag på Götaplatsscenen. Fredagen den 19 augusti visar vi orkesterns hela bredd med familjekonsert kl 16.00, traditionell orkesterkonsert kl 19.00 och populärkonsert med Timo Räisänen kl 21.30.

En flygande start på säsongen, således. Faktum är att den första konserten gavs redan igår – i radio. P2 sände en inspelning från konserten med Dudamel den 25 november i fjol. En fin upplevelse för alla oss som längtar efter att åter få höra våra Symfoniker!

Helena Wessman 2011-08-12