Utan människor ingen musik. Jag skriver ofta om de som sitter på scenen, men också åhörarna förtjänar vår uppmärksamhet. Göteborgs Symfoniker har cirka sex tusen hängivna abonnenter som kommer vecka efter vecka för att lyssna till sin orkester. Hos vissa av dem är hängivenheten så stor att de abonnerar på ”egen stol”, vilket innebär att de har tillträde till Symfonikernas samtliga konserter. Några sitter i samma loge som jag och brukar vinka glatt då jag intar min plats. Andra träffade jag för första gången igår kväll då vi hade en samling för dessa våra mest trogna abonnenter. Att höra dem berätta om sitt stora musikintresse var fascinerande.

Gemensamt för egen-stol-abonnenterna är att de lyssnar till Symfonikerna minst två gånger i veckan, ibland tre eller fyra. Några har nyss förvärvat sin stol, andra har haft den mycket länge. En man berättade att han suttit i samma stol under fyrtio år och en kvinna sade att hennes svärfar redan vid konserthusinvigningen 1935 köpte abonnemang till de stolar hon och maken nu har. Många vittnade om att de dessutom har kompletterande abonnemang till våra serier med jazz och kammarmusik – samt på Operan och Stadsteatern. ”Och så brukar jag gå till Artisten för att lyssna till studenterna också”, sade en kvinna.

Möten med så engagerade åhörare inger respekt och bekräftar musikens inneboende kraft. Eller som Gustavo Dudamel brukar säga: ”Music brings people together.”

Ja, han är tillbaka, vår käre chefdirigent. Sedan i tisdags har han till vår stora glädje jobbat med Symfonikerna. Musikerna utstrålar musikantisk lust och administratörerna går med spänst i korridorerna. Jag vet inte riktigt vad han gör med oss, men roligt är det.

På programmet denna vecka står tre konserter och en stor personalfest för att fira våren och det faktum att Gustavo har fyllt 30. Festkommittén har varit flitig, så många hyss och upptåg är att vänta. En liten uppvaktningsceremoni genomförde vi redan i tisdags morgon då vi överlämnade beställningsverket ”Tiger Touch” av Karin Rehnqvist. Gustavo blev mycket förtjust. Uruppförande sker i september.

Med anledning av Gustavos närvaro anordnade vi igår ett seminarium kring El Sistema. Ett hundratal personer slöt upp för att lyssna till bland andra Johanna Ericsson, projektansvarig för El Sistema Hammarkullen, Nicola Killean från El Sistema Skottland och professor Gunnar Bjursell som forskar om kulturens betydelse för vår hälsa. Gustavo höll en kort inledning och en barnkör från Hammarkullen gjorde ett bedårande framträdande.

I det avslutande panelsamtalet vittnade två föräldrar om hur stor betydelse El Sistema har både för dem personligen och för Hammarkullen i stort. ”Detta är äkta integration”, sade en av dem. ”Vi lär känna varandra, får framtidstro och känner delaktighet. Och så kommer det en massa människor till Hammarkullen och får se att det är en bra plats. Oftast går integration ut på att vi ska åka någon annanstans, men nu kommer folk hit och det är viktigt.”

Utöver ovanstående rymde gårdagen också ett mingel för Göteborgs Symfonikers Vänner, som hade sin särskilda festkväll igår, och en presentation av säsongsprogrammet för 2011/2012. Efter nästan ett års arbete kan vi stoltsera med ett riktigt fräscht program med fin balans och många höjdpunkter. Som jag har skrivit tidigare krävs ett omfattande lagarbete för att få ihop program och planering, så jag törs tro att mina medarbetare delar känslan av förlossning. Gustavo har fått en son, generalprogrammet är GSAB:s bebis.

Helena Wessman 2011-04-29

Inom Göteborgs Symfoniker AB ryms två verksamheter, Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Konserthus. De är förstås nära knutna till varandra, eftersom Göteborgs Symfoniker har sin hemvist i Göteborgs Konserthus, men är i andra stycken helt fristående. Det gäller när Symfonikerna framträder på andra platser och när Konserthuset genomför arrangemang utan anknytning till orkestern.

På strategispråk säger vi att vi ska profilera Symfonikerna och Konserthuset som två skilda varumärken. Som Konserthusets verksamhet betraktar vi allt som inte är rena orkesterkonserter med Göteborgs Symfoniker eller gästande professionella orkestrar. Det är mycket.

Förra året gav Göteborgs Symfoniker drygt 100 konserter. Konserthusverksamheten omfattade utöver det cirka 200 evenemang, varav cirka 60 i egen regi. Av de senare ett 40-tal konserter med våra egna musiker i mindre konstellationer och knappt 20 inom ramen för våra jazz- och världsmusikserier. Konserthusets återstående 140 evenemang bestod av inhyrda konserter, konferenser och mässor.

Allt som allt genomförde vi cirka 300 evenemang i Göteborgs Konserthus. Det betyder 6-10 aktiviteter per veckan under säsong, alla med specifika behov vad gäller lokaler, teknik och service. Inte underligt att vi springer fort ibland.

Ett gott exempel på ickesymfoniska evenemang i Konserthuset var Folk- och världsmusikgalan som genomfördes i lördags. På eftermiddagen en konsert för och med barn och ungdom, därefter musikpolitisk diskussion med bland andra kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och avslutningsvis den stora galan med framträdanden och prisutdelning i nio kategorier. Galan, som inleddes på fredagen med seminarier och mindre framträdanden på Högskolan för scen och musik (HSM), arrangerades i samarbete mellan bland andra Riksförbundet för folkmusik och dans (RFoD), Kultur i Väst, Göteborgs Konserthus och HSM.

Nästa vecka bjuder på en kammarkonsert till förmån för Japans befolkning, tre konserter med Göteborgs Symfoniker och Gustavo Dudamel, två föreställningar med Chalmersspexet Bob och ett seminarium om El Sistema Hammarkullen. Lika fullt som vanligt, alltså. Härligt!

Innan dess ska vi fira påsk. Orkestern har redan gått på ledighet, administrationen troppar av en efter en. Sannolikt är det tomt på kontoret imorgon torsdag. Bra, tycker jag som ser hur hårt alla arbetar. Vilan är synnerligen välförtjänt.

Själv ska jag veckla ut mina humlevingar och flyga till Gotland där blå och vita sippor trängs mellan martallarna. Det ska bli riktigt, riktigt skönt! Bzzz.

Helena Wessman 2011-04-20

​​​​
​​​

Efter fem dagars turné behövs humlekrafter för att jag ska orka öppna min laptop. Med Prokofjev dånande i kroppen mjukar jag upp och tar sats. Ja, det gick! Jag flyger, min trötthet och de små vingarna till trots. Svävar iväg över Göteborg buren av sju underbara konserter med Göteborgs Symfoniker.

Det är arbetsamt att turnera. Ständiga förflyttningar, människor omkring sig hela tiden, sträng disciplin för att få tiden att räcka, hotellnattsömn som aldrig går på djupet. Inte alls så glassigt som man kan tro, men väldigt, väldigt roligt.

Göteborgs Symfoniker är en ovanligt turnévan orkester. Sedan mitten av 1980-talet har de farit världen över med sina instrument. Ett resesällskap på minst 120 personer som lärt sig att det krävs strikta rutiner, stort tålamod och en närmast ofattbar koncentrationsförmåga för att uppnå önskat resultat. Alla vet hur det ska gå till och alla ”levererar”, som vi säger nu för tiden.

Sju konserter på två veckor har de gett oss, våra kära Symfoniker. Tre i Göteborgs Konserthus och fyra på turné genom vårt vackra land. Reseschemat var tufft. Tredje Göteborgskonserten fredag kväll, avfärd med buss till Norrköping tidig söndag morgon och konsert på kvällen, ännu tidigare avfärd måndag för resa med buss och färja till Visby, konsert samma kväll, en halv dag för övning och utflykter och sedan färja och buss igen till Uppsala, sovmorgon, mer övning, konsert onsdag kväll och efter det ännu en tidig morgon med bussresa till Jönköping, konsert och buss till Göteborg direkt efter.

Det fantastiska är att musikerna, trots det tuffa schemat, bara spelar bättre och bättre. Varje konsert blir ett lyft jämfört med kvällen innan – fast redan den första konserten i Göteborgs var gudomlig. Det här känner förstås publiken av. Vart vi än kommit har åhörarna ställt sig upp i bänkraderna och ropat. Efteråt har de hänförda och med tårar i ögonen talat om den väldiga energi som utgått från podiet. För att inte tala om klangen. Klangen! Tänk att det kan låta så mycket, litet och på så många olika sätt om en helt akustisk ensemble.

Det har varit lyxigt att vara VD på den här turnén. Publik och arrangörer har bestått mig otaliga kramar och stor tacksamhet över att Nationalorkestern kommit till just deras stad.

Fyra städer har vi besökt: Norrköping, Visby, Uppsala och Jönköping. Var och en med sin karaktär, sitt konserthus och sitt musikliv. Norrköping, Uppsala och Jönköping har egna orkestrar. I Visby framträder en fullstor symfoniorkester vart tjugonde år.

Konserthus finns det i alla städerna. Nyast är Wisby Strand som invigdes för att ett par-tre år sedan och som visade sig fungera utmärkt för stor symfoniorkester. Uppsalas monumentala anläggning invigdes 2007. De Geerhallen i Norrköping har nästan 15 år på nacken, men känns fortfarande lika fräsch. Jönköpings nuvarande konserthus ligger i mässanläggningen Elmia. Om sju månader invigs den nya, storslagna anläggningen med konsertsal, teater och kammarmusiksal.

Stenhammars Serenad och Prokofjevs femte symfoni har vi bjudit på denna gång. Svårspelat och lustfyllt. På dirigentpulten har vi haft Manuel López Gómez, som fick hoppa in då chefdirigent Gustavo Dudamel tog pappaledigt. Manuel är studiekamrat med Gustavo från den venezuelanska orkesterskolan El Sistema. Att ersätta Dudamel går förstås inte (det finns bara en av hans slag), men López Gómez har ödmjukt och skickligt förtrollat publiken och lockat det bästa ur orkestern.

Således succé för Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester. Musikerna har ännu en gång visat att de även under påfrestande omständigheter förmår prestera på hög internationell nivå. Jag är imponerad.

Imponerat har också teamet runt orkestern gjort. Det har i allra högsta grad bidragit till framgångarna. Katarina Danielsson, Ove Nilsson och Ute Bergström som gett dirigent och musiker personlig support. Ken Johns, Ted Weschke, Pontus Westman och Thomas Hulenvik som svarat för instrumenttransporter och podiedukning. Stefan Nävermyr och Måns Pär Fogelberg som skött turnébloggen och filmat vårt äventyr. Administratörerna som reste till Uppsala för att supporta orkestern. Chaufförerna som kört bussar och långtradare. Och framförallt turnéledarna Martin Söderlund och Sven Eriksson som med värme och precision har hållit ihop det hela.

Jag är idag mycket, mycket stolt över att vara VD för Göteborgs Symfoniker AB.

Helena Wessman 2011-04-15

Många tankar rör sig i huvudet denna fredag. Det är kulturpolitik, turnéförberedelser och personalfrågor i salig blandning. Störst plats tar kulturpolitiken eftersom jag i veckan har haft anledning att diskutera densamma ur en mängd perspektiv.

Vi lever i en brytningstid där kulturpolitiken, eller åtminstone dess former, stöps om som ett resultat av kulturutredningen anno 2009. Den så kallade koffertmodellen skolas in med maktförskjutningar och ideologiska diskussioner som följd. Innebär nyordningen en decentralisering eller stärker i själva verket staten sin makt över kulturpolitiken? Vilken kulturpolitik ska vi ha och hur stora skillnader mellan regionerna kan vi acceptera?

Koffertmodellen innebär att bestämmandet över de statliga medlen har lagts över till den regionala nivån, vårt fall på VGR (Västra Götalandsregionen). Det innebär att VGR själv beslutar hur stor del av den statliga kakan respektive verksamhet ska få. Tidigare reglerades detta av regeringen, som i direktiv till Statens Kulturråd angav exakt hur mycket varje institution skulle få. Nu kommer alla pengarna i samma ”koffert”. Hur mycket kofferten ska rymma beslutas i förhandlingar mellan VGR och Kulturrådet utifrån en kulturplan där regionen anger hur man avser att använda medlen.

VGR var en av fem regioner i den första förhandlingsomgången och alla är förstås nyfikna på hur det har gått. Tycker de regionala politikerna att det har fått mer makt? Har kommunpolitikernas inflytande förändrats? Fungerar nyordningen på det sätt som regeringen har tänkt?

Många frågor, än så länge få svar. Tydligt är dock att koffertmodellen har gett skjuts åt diskussionen. Igår var vi till exempel 500 personer på en kulturpolitisk konferens i regi av VGR och de politiker jag talade med bekräftade min uppfattning att kulturen har kommit en aning högre upp på agendan inom partierna. De flesta verkar eniga om att vi även fortsättningsvis ska sträva efter nationell samsyn inom kulturpolitiken och med makten placerad på regional nivå uppnås denna samsyn bäst genom att landets regionpolitiker pratar ihop sig, vilket i sin tur förhoppningsvis gör att kulturen automatiskt finns med när partierna har sina nationella samlingar.

Fast än märks inte några stora förändringar, konstaterade gårdagens konferens. Förhandlingar har genomförts, den regionala kulturplanens förankring hos kommunerna är ett faktum, men verksamheternas medelstilldelning ser ut som tidigare år. Och tur är väl det. Kulturplaneprocessen har gått i en rasande fart, så diskussionerna har inte varit särskilt djuplodande. Kulturlivet är skört och eventuella förändringar måste förberedas noga.

De verksamheter jag har haft anledning att diskutera denna vecka visar på några av de många perspektiv kulturpolitiken måste omfatta:
• Vara konserthus, huset mitt på Västgötaslätten som ståtar med ett utbud värdigt en storstad.
• TILLT/Skådebanan Västra Götaland som skapar kontaktytor mellan kultur och näringsliv på regional nivå och inom enskilda företag, men också är delaktig i policydiskussioner inom EU.
• Vuxenskolan som är en del av den urtypiskt svenska bildningsrörelsen med koppling till kulturlivet på ”mikronivå”.
• Göteborgs Symfonikers Vänner, som får representera det ideella engagemanget kring det professionella musiklivet.
• Vår egen verksamhet som är lika internationell som den är lokal och regional.

Allt detta och mycket mer ska fångas upp när politikerna stakar ut den framtida kulturpolitiken. Utmanande och kul för alla inblandade.

Turnéförberedelserna handlar denna gång om en resa genom Sverige. Kommande vecka framträder Göteborgs Symfoniker i Norrköping, Visby, Uppsala och Jönköping. På programmet står Stenhammars Serenad och Prokofjevs femte symfoni. Taktpinnen ligger i handen på Manuel López Gómez som ersatt pappaledige Gustavo Dudamel. Manuel López Gómez är uppvuxen tillsammans med Gustavo Dudamel inom El Sistema i Venezuela. De två konserter han hittills har gett tillsammans med Symfonikerna har varit lysande, så turnépubliken har mycket gott att vänta. Ikväll tillfaller denna ynnest de Volvo-anställda som kommer till kvällens helabonnerade konsert.

Helena Wessman

1 april – en dag för kreativa spratt. GP ägnar en helsida åt planerna på att sänka fartygsrepliken Götheborg (Ostindiefararen) på den plats där förlagan en gång bärgades. ”Göran Johansson rasar.”

Internt inom Göteborgs Symfoniker AB cirkulerar ett mejl om att vi ska hålla prov för potentiella chefdirigenter i augusti. ”Vi vill att du redan nu skall veta hur det är tänkt, före det kommer ut i media. För att få största mediala bevakning så ha vi bjudit in några ”kändisar”. Du skall veta att dessa personer inte kommer ifråga för tjänsten utan bara är med för att få den uppmärksamhet vi behöver. Detta är ytterst konfidentiellt. ”

1928, då konserthuset på Heden i Göteborg hade brunnit ned, uppmanades allmänheten av Göteborgs Tidning att ta vara på det smälta glaset. Med hjälp av en koppartråd skulle glasklumparna omvandlas till kristallsändare och släppa ifrån sig den musik som lagrats under Symfonikernas framträdanden i den brunna byggnaden.

Men allt är inte på skämt den 1 april. Min man och jag hade vår första träff då och när jag skulle börja som rektor för Högskolan för scen och musik 2007 hamnade tillträdandet 1 april. Fast efter ett dygns betänketid flyttade dekanus fram starten en dag. ”Det vore tråkigt om du fick börja som aprilskämt.”

Det är märkligt hur mycket i ens liv som anhopas på samma datum. Jag är född på samma dag som min mamma och firar bröllopsdag just detta datum. Vid tre tillfällen har jag provspelat på min födelsedag. Två gånger med önskat resultat (jag fick jobbet). Den tredje gick det helt åt skogen. Likadant med mitt första lite större solistuppdrag som inföll då jag fyllde 23 år. Jag blev vansinnigt nervös, spelade bort mig och grät hela födelsedagskvällen. Först flera år senare kunde jag ta in att det inte hade låtit så illa som jag trodde.

Symfonikerna spelar garanterat inte bort sig ikväll då de för andra gången framför Richard Strauss opera ”Rosenkavaljeren” som stumfilmsackompanjemang. Jag var där igår och upplevelsen var överväldigande. För musikerna var det svettigt. 80 sidor musik för stråkstämmorna och inga vilopunkter under den 90 minuter långa föreställningen. Det klarade de galant!

Filmen var en upplevelse i sig. Melodramatisk, komisk och med fantastiska kostymer, miljöer och masscener. På näthinnan sitter bilden av furstinnan i bröllopsklänning á la 1750, korsetterad, sminkad, pudrad och totalt övergiven när maken drar ut i krig direkt efter vigseln. Och några år senare: Vältrande sig i lust tillsammans med älskaren som kommit inklättrande genom fönstret. Frivolt och nakenhudat.

Om bakgrunden till filmen skriver vår redaktör Stefan Nävermyr följande:

På 1920-talet slog filmen igenom på allvar i världen: biografer slogs upp på löpande band och folk vallfärdade till filmerna för att få en upplevelse som inte liknade något annat. Något snille hade kommit på att musik passade bra till de rörliga bilderna, först ett piano och sedan hela orkestrar, och därefter var karusellen i gång. Här fanns det perfekta instrumentet för en filmad opera och regissören Robert Wiene fick uppdraget. Richard Strauss blev eld och lågor och arrangerade om musiken för filmmediet. Instrumentstämmor ersatte rösterna och musiken anpassades med handlingen till en helhet där Strauss skrev och infogade ny musik vid behov. När Rosenkavaljeren hade premiär häpnade publiken inför de nakna närbilderna, de oväntade klippen och de fantastiska miljöerna – allt till ackompanjemang av Strauss formidabla ”soundtrack”.

Ni som inte har biljetter till kvällens helt utsålda föreställning är att beklaga.

Från GSAB:s ”inre liv” kan jag rapportera att vi nu beslutat vem som ska erbjudas anställning som administrativ chef (hemligt några dagar till), att nästa säsongs generalprogram har gått i tryck och att vårt nya programutskott har haft sitt första möte. I måndags samlade vi orkesterföreträdare av alla de slag inom ramen för Orkesterplattform Västra Götaland, som ska stimulera och stötta barn och ungdom som spelar orkesterinstrument, och senare på kvällen höll Göteborgs Symfonikers Vänner årsmöte i Stenhammarsalen. Således ännu en vecka med ”extra allt”. Härligt!