Jag börjar skriva detta på flygplanet strax innan avgång. Lämnade hotellet tidigt för transport till Keflavik, incheckning, säkerhetskontroll och köande för att registrera skatteåterbäringen som gör dyra presenter aningen billigare. Tidsmarginalerna var små, men lyckligtvis gick det smidigt.

Ja, jag har varit på Island igen. Denna gång för att delta i Nordisk orkesterkonferens, en årlig sammankomst för de nordiska orkestrarnas chefer. Arrangemanget flyttar runt mellan länderna och denna gång var turen kommen till Island.

Självklart höll vi till i det nya konserthuset, Harpa, där Göteborgs Symfoniker framträdde för bara någon vecka sedan. Som ”återvändare” har jag haft förmånen att avnjuta många kramar och tårögda tack. Publik och recensenter verkar eniga om att vi gav dem en musikupplevelse för livet.

Harpa är islänningarnas namn på den första vårmånaden. Ljuset återvänder och människor firar att de överlevt den långa vintern. Sålunda symboliserar Harpa hopp och framtidstro, vilket det nya konserthuset verkligen kan sägas göra.

Alla islänningar minns vad de gjorde den där ödesdigra dagen i oktober 2008 då premiärministern kungjorde att landets största banker gått i konkurs och lämnat efter sig skulder som var mångdubbelt större än hela den isländska ekonomin. Nationen var bankrupt.

Konserthusbygget var just påbörjat. Genom initiativ från näringslivet hade det fått grandiosa proportioner och alla visste att det skulle bli dyrt. När den privata finansiären gick i konkurs hade den just tillträdda kulturministern att fatta beslut om att antingen stoppa projektet eller att med statliga medel låta bygget gå vidare. Hon beslutade sig för det senare.

I sitt inledningsttal på orkesterkonferensen berättade Katrin Jakobsdottir att beslutet blev hårt kritiserat. Hur kunde hon satsa på ett konserthus när regeringen sparade in på precis allting annat? ”Jag ville inte krossa drömmarna för dem som så länge hade kämpat för ett konserthus”, sa hon och fortsatte: ”Det visade sig dessutom att det skulle bli billigare att bygga klart än att låta husskelettet stå som en evig påminnelse om den ekonomiska krisen. Och så gav ju bygget 600 arbetstillfällen i en tid då arbetslöshetssiffrorna rusade i höjden.”

Nu står Harpa där i all sin glans och det är lätt att dela islänningarnas glädje.

Tema för årets orkesterkonferens var ”opening up”. Hur ska vi förhålla oss till vår snabbt föränderliga omvärld? Hur stärka orkestrarnas legitimitet och nå nya publikgrupper? Vilken blir musikernas yrkesroll i framtiden?

Anthony Sargent från det framgångsrika kulturhuset The Sage i Gateshead-Newcastle i norra England gav goda exempel. Vi fick också höra Roger Wright, chef för den traditionstyngda Promsfestivalen i London, berätta om balansgången mellan trogna kunders krav och behovet av förnyelse. Och så fick vi förstås rapporter om utvecklingen i de nordiska länderna.

På konferenser av det här slaget är pauserna lika viktiga som själva programmet, så vi har minglar flitigt. Kära återseenden blandades med nya bekantskaper. 36 orkestrar och respektive lands arbetsgivarorganisationer var representerade så det fanns mycket att hämta in.

Hemma har Göteborgs Symfoniker arbetat med stjärnviolinisten Leonidas Kavakos. Två konserter återstår, men jag åker hem till Västerås så det blir tyvärr inga Symfoniker för mig den här veckan. Tröstar mig med att jag igår fick höra Islands Symfoniorkester i ett fint framförande av Mahlers sjunde symfoni under ledning av nytillträdde chefdirigenten Ilan Volkov.

Även Islands Symfoniorkester drogs med i kollapsen 2008. De skulle på turne i Japan, men stoppades praktiskt taget på väg till flygplatsen. Vad göra? Orkesterledningen berättar att de beslutade sig för att ge gratiskonserter för chockade landsmän istället. De spelade för fulla hus och stämningen var tät. ”Det vi lärde oss var att musiken verkligen kan göra skillnad. Våra konserter fick stor betydelse i det kaos som rådde.”

Och det är ju det som bevisas gång på gång – hur viktig musiken är för oss människor. Därför måste vi fortsätta att kämpa för orkestrarnas utveckling och fortlevnad. Och därför måste vi arbeta hårt för att nå ut med musiken till de som ännu inte känner sig delaktiga.

/Helena Wessman

I förra veckans blogg var vi på väg till Oslo och Reykjavik och nu kan jag rapportera att framgången blev precis så stor som jag trott. Göteborgs Symfoniker är en väldigt bra orkester, tillsammans med stjärnmusikerna Gustavo Dudamel och Martin Fröst helt oemotståndlig. Under turnén bjöd de på två underbara konserter och fick stående ovationer av både den norska och den isländska publiken.

Jag blir ofta rörd när jag står mitt i applådåskorna efter en konsert, tagen av musikupplevelsen och stolt över att musikerna ännu en gång övervunnit instuderingens alla hinder. I Oslo rann tårarna fritt sedan musikerna spelat hjärtat ur kroppen i ett extranummer, av Gustavo dedicerat till ”the beautiful soul of the Norwegian people”.

Island blev en stark upplevelse på många sätt. Det karga, närmast vresiga landskapet gick djupt i min gotländska själ och att bada i varma källor när det regnar småspik var sensationellt. Starkast intryck gjorde ändå det nya konserthuset med sin fina akustik och hisnande vackra foajé. Dit vill vi komma ofta.

Och mitt i allt detta blev vi genom en olyckshändelse påminda om hur skör tillvaron är. Lyckligtvis gick det väl, men rädslan kommer att sitta i länge.

I tisdags kom det besked en hel bransch har fruktat: Regeringen skrotade pensionsutredningens förslag. Därmed sitter vi fast i ett pensionssystem som likt en kräftsvulst gnager på institutionernas möjlighet att erbjuda svenska folket professionellt framförd scenkonst. Branschorganisationen Svensk Scenkonst och medlemsorganisationernas ledningar och politiska företrädare har länge kämpat för en förändring, så besvikelsen är stor.

För arton år sedan ersattes gamla APT med ett nytt system för svenskarnas pensioner. Pensionsåldern höjdes från 65 till 67 år, grund för utbetald pension blev hela livsinkomsten istället för de femton bästa åren och inbetalda premier knöts till individ istället för kollektiv. Lag går före avtal, så överenskommelserna inom scenkonsten slogs ut.

Av fysiska skäl har dansare, sångare, skådespelare och musiker lägre pensionsålder än andra yrkesgrupper. Särskilt för dansare är det omöjligt att vara yrkesverksam till 67 års ålder. Stenhård träning sedan småbarnsåren sliter ned kropparna och vid fyrtio börjar muskelfibrerna brista. Precis som hos elitidrottsmän. Hos sångarna är det framförallt stämbanden som blir sköra. Rösten kan börja läcka och de höga tonerna blir omöjliga att nå.

De fysiska begränsningarna uppåt i åren och det faktum att det krävs 20 till 25 års hårt arbete för att nå professionell nivå gör karriären kort. Jobbar man som frilansare är dessutom inkomsten ojämn. Det pensionskapital som vi andra bygger upp under 40 års tryggad anställning ska för en dansare tjänas in på halva tiden. Pensionspremierna blir skyhöga.

Eftersom konstnärlig personal ofta rör sig mellan flera institutioner eller arbetar som frilans är det svårt att exakt beräkna hur stora premier som ska betalas in. Dessutom ska premierna betalas av huvudarbetsgivaren, vilken i en rörlig bransch kan vara svårt att definiera. För att kunna budgetera pensionspremierna behöver arbetsgivaren ha reda på dels hur stort pensionskapital konstnären har byggt upp hittills, dels vilka andra uppdrag han eller hon har haft eller kan tänkas få under verksamhetsåret.

Den myndighet som ansvarar för att de individuellt inbetalda pensionspremierna hamnar rätt är Statens Pensionsverk, men hur komplext det är bevisas varje gång vi får en sammanställning. I juni påfördes Göteborgs Symfoniker AB till exempel drygt en miljon i extra premier för musiker som arbetat både hos oss och Göteborgsoperan. Operan hade betalat för mycket och fick återbäring. Fakturan gick till oss. Helt utom bådas vår förmåga att planera.

De höga och oförutsägbara premierna håller på att knäcka scenkonstinstitutionerna, särskilt de som anställer dansare och sångare. När pensionspremierna är betalda finns nästan inga pengar kvar till produktion. Dessutom löper institutionerna en konstnärlig risk genom att anställda kan tvingas stanna kvar längre än den tid kroppen tillåter för att hinna bygga upp ett pensionskapital stort nog att leva på.

Det finns en lösning. För ett par år sedan presenterade utredaren Staffan Ekebrand ett förslag som går ut på att scenkonsten lämnar det statliga pensionssystemet och bygger upp egna fonder för karriärväxlingsinsatser och pensioner åt den konstnärliga personalen. Den enda grupp staten skulle ta fortsatt ansvar för var dansarna, som istället för pension skulle erbjudas ett par års omskolningsbidrag och en liten lönegaranti för den händelse karriärväxlingen inte fungerar. Helt i linje med regeringens arbetslinje där man ogärna ser att en fysiskt utsliten men annars fullt arbetsför 41-åring kan pensioneras, vilket är fallet i nuvarande system.

Men icke. I tisdags skrotades utredningen av regeringen som dels hävdar att det är fel att skapa en ”gräddfil” för dansarna, dels att statens skulle få en kostnad om scenkonsten lämnade pensionssystemet. Vilket är helt bort i tok.

Dansarna skulle inte få någon gräddfil utan som andra arbetstagare hjälpas vidare i arbetslivet och statens ”kostnad” består i uteblivna premieinbetalningar som inom några år skulle kompenseras av att man inte längre betalar ut pensioner till konstnärlig personal.

Jag, och många med mig, suckar djupt och undrar vad som ska hända nu.

Personligen kan jag lyckligtvis se fram emot ännu en lysande konsert. Gustavo Dudamel är kvar i Göteborg och ikväll får vi höra Slonimsky’s Earbox av Johns Adams, Schumanns Konsertstycke för fyra horn och orkester samt Mendelssohns Symfoni nr 3. Hornsolisterna hämtas ur orkestern, så jag lär få extra anledning att vara stolt.

Helena Wessman 2011-09-23

Väskan är packad och äggmackan för den långa bussresan ligger i kylen. Om ett par timme bär det av. Vi ska på turné. Denna gång till Oslo och Reykjavik. Göteborgs Symfoniker blir första utländska orkester i Islands nya konsert- och operahus och det blir också orkesterns isländska debut. Således är vi förväntansfulla.

Veckan har varit hektisk. På intern-tv har jag kunnat följa Gustavo Dudamels repetitioner med Symfonikerna. Det lät fantastiskt redan från början med varken dirigent eller musiker har varit nöjda. ”I musiken finns så många detaljer som vi måste få på plats”, sa Gustavo när jag kommenterade det höga arbetstempot.

Konstnärliga processer är sköra, särskilt när alla har ambitionen att lyfta sig över det normala. En vän brukar använda uttrycket ”gå på risk” och menar drivkraften att utmana både sina förmågor och sitt behov av trygghet. Att satsa allt och därmed riskera ett misslyckande.

Ska konsten kännas äkta måste den hämtas djupt inifrån, så risktagandet blir mycket personligt. Kanske rent av existentiellt. Jag vet av egen erfarenhet hur lätt det är att ett musikaliskt nederlag leder till slutsatsen att man är misslyckad som människa.

Onödigt tufft, kan man tycka. Efter snart tjugo år som ”icke-musiker” kan jag ibland undra varför musikerna driver sig så hårt. Måste det verkligen vara så på liv och död? Kan de inte unna sig att någon gång stå på säker mark? Men genast jag sätter mig i konsertsalen inser jag att det inte finns någon annan väg. Det är musikernas mod och kompromisslöshet som ger framförandet den nerv jag som publik så hett eftertraktar.

Kvaliteten i våra musikupplevelser bygger således till stor del på musikernas mod att utmana sig själva. Och på dirigenternas. Även de tar stora risker i sitt musicerande. Särskilt om de likt Gustavo utmanar invanda föreställningar om hur de stora orkesterverken ska spelas. Det är inte alltid omvärlden klarar att följa med och naturligtvis drabbas även de största av tvivel.

Två konserter har de hunnit med hittills, Symfonikerna och Dudamel. Tiger Touch av Karin Rehnqvist, Mozarts klarinettkonsert med Martin Fröst som solist och som intensivt själfull avslutning Tjajkovskijs sjätte symfoni. Snacka om musik på liv och död!

Två helt underbara kvällar, men fortfarande slipar de på detaljerna. ”I morgon blir det bättre”, sa Gustavo självkritiskt efter gårdagens konsert.

Gustavos imorgon är idag och konserten kommer att ges i Oslo. Innan dess ska vi klara av fyra timmar i buss, vila lite på hotellet och mötas för repetition i konserthuset. I konserthuset kommer jag också att träffa en delegation från Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen, som passar på att marknadsföra sig med en mottagning innan konserten.

Imorgon lördag möts programutskottet i några timmar innan flyget går till Reykjavik. Dit är det längre än man kan tro. Två timmar och fyrtio minuter med flyg, två timmar bakåt i tiden och en valuta som inte går att köpa i Göteborg. I hela mitt liv har jag velat komma till Island, så självklart ska jag delta i den utflykt turnéledningen arrangerar på söndag förmiddag. Konserten ges söndag kväll och på måndag flyger vi tillbaka igen.

Livet utanför podiet har i veckan bland annat bjudit på en tur till Vänersborg för att prata kulturföretagande, en fin sammankomst med våra sponsorer och ett styrelsemöte som gav god inspiration för det fortsatta arbetet. Ett sprudlande tretimmarsmöte med ledningsgruppen landade i flera viktiga beslut. Äntligen kunde vi bestämma oss för hur uthyrningsverksamheten ska organiseras.

Helena Wessman 2011-09-16

Ännu en fredagsmorgon med laptopen på köksbordet och huvudet fyllt av tankar. Vad ska jag skriva om idag? Vilka händelser och personer har gjort starkast intryck denna vecka?

För ovanlighetens skull skiner solen och de nya kontaktlinserna låter mig njuta av den grandiosa utsikten. Läsningen på datorskärmen går sämre. Linserna är progressiva och tänkta att fungera både på långt och nära håll. Jag har testat styrkor i ett halvår, men den perfekta balansen gäckar mig. Precis som i livet för övrigt.

Kanske kommer suddigheten inifrån. Jag har svårt att fokusera denna morgon. Intryck och känslor far runt i kroppen, jagade av lösryckta melodislingor ur Mahlers sjunde symfoni.

Ja, det var Mahler vi fick lyssna till igår. Göteborgs Symfoniker och vår chefdirigent Gustavo Dudamel bjöd på en magnifik säsongsöppning. Musiken är svårspelad och det symfoniska bygget komplext, men musikernas totala närvaro gav klarhet åt det dramatiska skeendet. I applådtacket fann jag mig åter stående med tårar i ögonen, rörd och stolt över att ha fått ta del av en så stark musikupplevelse.

Huvudtema för min torsdag innan dess var verksamhetens finansiering. På förmiddagen i ett långt möte med styrelsens presidium, ordförande Roland Andersson och vice ordförande Lars-Gerhard Westberg, och vår administrativa chef Erika Strand. Tillsammans gick vi igenom ekonomin i detalj och diskuterade de svårigheter vi ställs inför om anslagsuppräkningen för 2012 blir otillräcklig. Timmarna innan konserten återkom frågan under en informationsträff för ledamöter från regionfullmäktige, som kommit till Konserthuset för att lyssna till Symfonikerna och Dudamel.

Jag försöker låta bli att oroa mig, men måste erkänna att svarta stråk drar genom sinnet vid tanke på vad som kan ske om nästa års löneökningar ska finansieras ”inom ram”, det vill säga med de medel vi redan har. Göteborgs Symfoniker är en orkester av extraordinär kvalitet, men om musikerna ska kunna upprätthålla den höga nivån krävs stimulans i form av samarbete med de främsta dirigenterna. Det är som för våra elitidrottare. Bara genom att jobba med de bästa tränarna kan de gång på gång prestera på toppen av sin förmåga.

Jag har stor respekt för komplexiteten i de budgetbeslut politikerna har att fatta. Behoven är stora på många håll i samhället. Ändå upprepar jag med en dåres envishet betydelsen av att ge kulturinstitutionerna rätt förutsättningar. Konstnärlig kvalitet på den nivå bland andra Göteborgs Symfoniker och GöteborgsOperan befinner sig tar decennier att bygga upp, men bara några år att rasera. Och tyvärr är det så att kvalitet kostar – också inom konstnärliga verksamheter.

Hur mycket gott som kommer ur satsade kulturpengar märks både av den underbara konserten igår och av onsdagens El Sistema-samling i Konserthuset. Över 200 barn från El Sistema Hammarkullen och Hisingen lyssnade till en repetition med Symfonikerna och fick en pratstund med Gustavo Dudamel. Efteråt hade barnen sång- och musikstund ute i foajén. Precis så ”krylligt” med massor av barn som sprudlar av musikglädje vill vi att det ska vara i vårt hus.

El Sistema är musikundervisning med fokus på social träning. Målet är att genom musiken ge barnen förutsättningar att uppnå sin fulla potential, det vill säga möjlighet att skapa sin egen framtid. De spelar orkesterinstrument och sjunger i kör och hela familjen involveras i undervisningen. Jag har hört många vittnesmål om El Sistemas betydelse för gemenskapen både i de enskilda familjerna och i stadsdelen Hammarkullen. I höst har liknande verksamhet startats på Hisingen och vi är glada att få vara partners och förebilder också för de barnen.

I övrigt har veckan rymt många samtal med Gustavo Dudamel – han är verkligen en mycket inspirerande person – och en intervju med en journalist som skriver om Dudamel för det amerikanska magasinet Newsweek. Jag har också talat flera gånger med en lokal journalist i ett annat ärende och haft diverse möten internt.

På ledningsgruppens veckomöte ägnade vi en god stund åt att diskutera hur vi kan förbättra den interna kommunikationen, den största utmaningen för alla chefer. Det är lätt att tro att information sprider sig själv, men dessvärre fungera tankeläsning dåligt. Det krävs kontinuitet, struktur och lyhördhet för våra olika sätt att ta in och ge ifrån oss information för att det ska fungera.

/Helena Wessman

Om någon skulle hysa tvivel om musikens makt att föra människor samman, så har den gångna veckan bevisat motsatsen. På bara ett fåtal dagar har jag tagit del av fem stora evenemang, vilka var och en på sitt sätt har manifesterat stark gemenskap och framtidstro.

Inledningsvis var det Östersjöfestivalens hyllning till de fria staterna i Baltikum som gick djupt i min själ. Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka då orkestern och körerna från Estland, Lettland och Litauen avslutade kvällen med den sång som bar esterna genom frigörelsen från Sovjet för tjugo år sedan. När åhörarna reste sig och fattade varandras händer fick en redan fulländad konsert den där extra känslokryddan som förvissar mig om att upplevelsen kommer att dröja sig kvar länge.

Dagen efter var det AB Volvos avgående VD Leif Johansson, som hyllades med musik, tal och upptåg i Göteborgs Konserthus. Volvo och Göteborgs Symfoniker har en nära relation sedan mer än 25 år och det var glädjande och på ett sätt typiskt att företaget lät avtackningen ta form av en skräddarsydd konsert. Volvo bjuder ju regelbundet sina anställda på konsert med Symfonikerna. Denna söndagskväll kom åhörarna från annat håll, men förtjusningen över att samlas kring musiken var densamma.

I onsdags hade jag förmånen att bevista invigningen av Helsingfors nya musikhus, centralt beläget och ny hemvist för Helsingfors stadsorkester, Finska radions symfoniorkester och musikuniversitetet Sibeliusakademin. Invigningskonserten blev en hyllning såväl till det nya huset och samverkan bakom dess tillkomst, som till själva musiken. Också denna kväll rördes jag till tårar, nu över den påtagliga glädjen över att den finska huvudstaden äntligen har fått en sal som ger akustisk rättvisa åt landets främsta orkestrar.

Vid gårdagens sommarkonsert fröjdades vår stampublik av Göteborgs Symfoniker under ledning av portugisiskan Joana Caneiro. Solist var Vlad Stanculeasa, en av våra konsertmästare. Tillsammans bjöd de på en tät, varm och sprudlande upplevelse. Publiken njöt. ”Det är så skönt att ni kommer igång igen”, sa en av mina lyssnarbekanta. ”Det har varit tråkigt utan er i sommar.”

Ikväll har jag avnjutit Baltic Youth Philharmonic, som samlar musikstuderande ungdomar från länderna runt Östersjön. Ett samspel som handlar lika mycket om fred och frihet, som om själva musiken. I talkör skanderade de unga musikerna att ”den musik vi framför vet inga gränser” och framförde sedan med stor skicklighet verk från alla de länder de representerar.

Det är omtumlande att vistas i så starkt känsloburna sammanhang. Först spänningen när musiken griper tag i ens innersta, när känslorna är så starka att det nästan gör fysiskt ont. Sedan den uppsluppna känslan av överlevnad när man återvänder till verkligheten efter att ett ögonblick ha svävat fritt i existensens yttersta rum. Och ovanpå detta konsertens yttre sammanhang, det vi samlats för att fira.

Även om man förstås måste vara försiktig med att ge konserter politisk och kommersiell koppling tycker jag att det är stort att vi i så många sammanhang väljer musiken som grund för våra gemensamma manifestationer. För oss som har i uppdrag att nå nya publikgrupper är det dessutom positivt för just den skull. Till konserter av det här slaget kommer många som främst är där för ”saken” och får den symfoniska musiken på köpet.

För mig som går på konserter också vanliga fall har veckan inneburit ett slags musikmarinad. Nu är själen indränkt i toner, redo att under helgen förädlas genom tillredning i skog och mark. Några dagars svampplockning är precis vad jag behöver.

På måndag anländer Gustavo Dudamel för tre veckor med sin svenska orkester. Symfonikerna har förberett sig med en extra repetition. Inom administrationen laddar vi för allt det som kommer att ske utanför podiet. Av erfarenhet vet vi att tempot kommer att bli högt. Konserter, repetitioner och inspelningar, en turné, intervjuer i internationella medier, besök av agenturer och orkesterföreträdare från hela världen, möten, middagar och…

Som sagt: Några dagars svampplockning är precis vad jag behöver.