I lördags skrev Helena Wessman sin sista VD-blogg för Göteborgs Symfoniker. Jag, Erika Strand, som tar över stafettpinnen så här på midsommarafton, gör det med synnerligen blandade känslor. Känslor som sorg, stolthet och skräckblandad förväntan slåss om utrymmet i mitt inre.

Sorg – över att en av Kultursveriges i särklass bästa chefer inte längre är min chef (och jag är inte ensam om att tillskriva Helena den rollen – grattis Stockholm!). Jag har haft Helena som chef såväl här hos Göteborgs Symfoniker som på Högskolan för scen och musik, och om jag skulle beskriva vad i hennes ledarskap som är så enastående skulle det förmodligen bli en roman – som jag inte har tid att skriva och som ni inte har tid att läsa. Men, väldigt kort – Helena är den modigaste chef jag någonsin haft att göra med, med en osviklig förmåga att uppmuntra, stötta och ge förtroende till sina medarbetare. Visionär, godhjärtad, tydlig. Vansinnigt snabbtänkt. Och en hel del annat också, som nu kommer att föräras Radiosymfonikerna. Helena tackades av igår av såväl medarbetare och styrelse som övriga politiker och andra samarbetspartners. Tal efter tal vittnade om de strålande insatser som Helena gjort för Göteborg och Göteborgs Symfoniker, och vilken förebild hon är för många av oss. Vi är många som är oerhört tacksamma för de år vi har fått ha Helena som chef – hon har satt sin prägel på organisationen, och det ska vi som är kvar nu se till att vårda och vidareförädla.

Nästa känsla – Stolthet. Stolthet över den fantastiska verksamhet som vår publik får ta del av i olika sammanhang. Den här veckan har det varit full aktivitet från morgon till kväll. I tisdags var det ett sponsorevent i huset – den som var i närheten av Götaplatsen den dagen kunde inte undgå att se att Konserthuset blivit inklätt i en karakteristisk grön färg – , där orkestern spelade för en mycket entusiastisk publik.

I tisdags och onsdags genomfördes Göteborgs första El Sistema-festival, som Göteborgs Symfoniker och El Sistema-stiftelsen arrangerade tillsammans med en mängd samarbetspartners. Över 600 barn musicerade tillsammans i nästan två dygn, med en avslutande konsert i onsdags kväll på GöteborgsOperans stora scen, sida vid sida med pedagoger och professionella musiker. Publiken jublade och torkade tårar när stråkar, händer och röster tillsammans skapade en stämning som nästan lyfte taket. Festivalen var den första i sitt slag, och den kommer att genomföras i allt större skala fram till Göteborgs 400-års jubileum år 2021. Och förhoppningsvis i många år därefter. Den här typen av aktiviteter ger verkligen hopp för framtiden.

Vi har också denna vecka genomfört säsongens sista orkesterkonserter. Gårdagskonserten med Herbert Blomstedt på dirigentpulten, och med orkestern som spelade Stenhammar och Beethoven, gick rakt in i mitt hjärta. Nu får orkestern en välförtjänt och välbehövlig semester, efter ett intensivt år med ett avslutande crescendo.

Och så min skräckblandade förväntan – inför att jag för en tid har fått förtroendet att leda Göteborgs Symfoniker AB, till dess att en ordinarie VD och konstnärlig chef finns på plats. Jag vet ju faktiskt inte riktigt vad jag gett mig in på. Däremot har jag gått i den bästa av skolor genom att arbeta nära Helena Wessman i många år, och jag vet att jag är omgärdad av oerhört kompetenta och kloka kollegor och medarbetare. Jag är därför tryggt förvissad om att Göteborgs Symfoniker även fortsättningsvis kommer att fortsätta på inslagen väg – mot världstoppen.

Jag hann nätt och jämnt skriva min första blogg innan det blev dags att ta sommarpaus i bloggandet, för att sedan komma tillbaka i augusti. Nu är det midsommarafton, med sedvanligt midsommarväder, och jag ska strax ge mig ut i havskajak tillsammans med familj och vänner. Känslobubblet lär följa med mig, ackompanjerat av Kungsbackafjordens vågskvalp mot kajakskrovet.

En fin sommar tillönskar jag er alla,

Erika Strand 20 juni 2014

Det är mycket som är ”sista” nuförtiden och idag gäller det min VD-blogg på Göteborgs Symfonikers webbplats. Separationsångesten sliter i mig och jag dignar av trötthet till följd av alla starka känslor. För samtidigt som jag våndas över att lämna Göteborg känner jag stor förväntan inför mitt nya uppdrag och en väldig lättnad över att kunna flytta hem till maken.

I fem år har jag varit VD och Konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker AB. Fem fina år med magiska musikupplevelser, spännande människor och nyttiga erfarenheter. Vi har alla arbetat hårt – musiker, administration, styrelsen och våra externa samarbetspartners – och jag är stolt över det vi åstadkommit.

Göteborgs Symfoniker ligger i framkant på de flesta områden. Gällande den konstnärliga kvaliteten, förstås. Göteborgs Symfoniker är defintivt en av Europas främsta orkestrar. Vissa placerar oss till och med i topp globalt sett. Eller som en av stadens kulturprofiler sa häromdagen: Det låter så bra att det knappt är verkligt.

Till verksamhetens konstnärliga kvalitet bidrar programsättningen och de artister vi samarbetar med. Under 2014 leds nära hälften av orkesterns produktioner av dirigenter ur det absoluta toppskiktet internationellt. Vi har en mängd fina solister och en programsättning som i många stycken är nydanande. Det publiken kan ta del av i Göteborgs konserthus står inte de stora världsstäderna efter. Berlin, London, Wien, New York – vi spelar i samma liga.

Göteborgs Symfoniker turnerar regelbundet vilket bidrar till profileringen av såväl Göteborg och Västra Götaland som av orkestern själv. Efter den senaste turnén till Frankrike, Italien och Schweiz har inbjudningarna duggat tätt. Orkestern gjorde så starkt intryck att alla vill ha oss tillbaka.

Ett område där Göteborgs Symfoniker är föregångare bland svenska kulturinstitutioner är barn- och ungdomsverksamheten. Vi har en lång tradition med högkvalitativa produktioner för den unga publiken, något vi utvecklat ytterligare genom konstnärliga residens och nytänk i produktionsarbetet. Sedan några år är skolkonserterna kostnadsfria och kan kopplas ihop med eget skapande på olika nivåer.

Göteborgs Symfoniker ger goda betingelser också för unga musikanter. Sportlovsorkestern, residens och speldagar med gästande ungdomsorkestrar, samverkan med kulturskolor och tävlingar med ung profil är väl etablerade aktiviteter. Nya växer fram efter hand. Bland annat diskuterar vi mentorprogram för orkestrar i regionen och ett system med professionella artister som coacher ute i skolorna.

För El Sistema – den venezolanska modellen för undervisning med musiken för verktyg för social och mänsklig utveckling – har Göteborgs Symfonikers engagemang varit helt avgörande.

Tillsammans med Göteborgs stads kulturskolor har vi skapat en svensk tillämpning som nu sprids över hela landet. Våra musiker möter barnen på veckoträffar, samlingar i Konserthuset och konserter sida vid sida. Vi arrangerar seminarier och konferenser och är huvudarrangör för musiklägret ”Side by side by El Sistema” som genomförs för första gången nästa vecka. Till Side by side är musikanter och sångare från hela landet välkomna. Nästa sommar öppnar vi för internationellt deltagande med målet att om några år locka spelsugna ungdomar i tiotusental.

Ytterligare ett profilområde för Göteborgs Symfoniker är det digitala konserthuset GSO Play. Vi var först i landet med att installera kameror och sändningsutrustning och lägger sedan 2012 ut konserter kostnadsfritt på webben. Redan detta har ökat vår räckvidd dramatiskt och än bättre blir det genom de tilläggstjänster vi nu utvecklar, såsom appen GSO Play och det mobila konserthus som i sommar trafikerar Västra Götaland.

Vårt hårda arbete har också resulterat i utvecklad service till vår publik – vi har en restaurang i toppklass och biljettförsäljare med personlig relation till alla i publiken – samt synnerligen god ordning på våra interna processer. Det gäller allt från det veckovisa produktionsarbetet till vårt arbetsmiljöarbete och ekonomihanteringen.

Vi har arbetat hårt de senaste fem åren och det har varit ofantligt roligt. Tack för det, kära kollegor!

När jag nu ska lämna verksamheten kan jag blicka tillbaka på sammanlagt drygt sju år i Göteborg. Jag var en tid högskolerektor för Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet innan jag kom till Göteborgs Symfoniker. Tidigare i mitt liv hade jag mest uppehållit mig i landets östra delar. Det var därför smått sensationellt att lära känna det västsvenska sättet att vara – för kusterna skiljer sig mycket åt.

Det visade sig redan då jag kom till Göteborg för anställningsintervju någon gång på senhösten 2006. Jag hade glömt mobiltelefonen hemma i Västerås, vilket födde en märklig känsla av att gå in i en ny dimension, i ett nu avskuret från det som då var min vardag.

Upplevelsen blev än mer påtaglig då jag kom till Ågrenska villan där intervjun skulle hållas (på östkusten betyder ”ågren” lätt ångest) och möttes av en hjärtlighet utan motstycke. Intervjun blev till ett hisnande samtal om konst, pedagogik och livet.

Efteråt, då jag gick till tåget i hällande regn, tilltalades jag av en helt främmande man som påpekade att det inte alltid regnar i Göteborg, men oftast – ”å de e la gôtt de me”. Vi slog följe en stund och hann på bara ett par kvarter tala om djupt existensiella frågor.

Och så har det fortsatt. Många har gjort som intervjugruppen och mannen vid övergångsstället. Bemött mig med stora värme och vågat prata allvar redan vid första bekantskapen.

För mig är detta göteborgsandan. Lättheten att få kontakt – det kan räcka med en fika för att få igång ett stort samarbetsprojekt. Den stora omsorgen om andra – jag har känt mig väl omhändertagen i både med- och motgång. Viljan att alltid bli bättre, helst bäst – i synnerhet jämfört med Stockholm – och den stora glädjen över det vi har tillsammans. Ja, att vi är så stolta över att leva just här.

Den stoltheten tycker jag är något att fortsatt odla. Västkustens befolkning gillar göteborgarnas symfoniker. Det märktes tydligt vid våra konserter i Slottsskogen och på Bohus fästning i Kungälv förra veckan och det var helt uppenbart då jag hälsade välkommen till vår konsert i torsdags. Förväntan inför konsertupplevelsen lyste i publikens ögon och min maning att dämpa hostningarna för att inte störa liveinspelningen blev vår gemensamma önskan. Bättre medspelare till vår fina orkester går inte att tänka sig.

De sista två veckorna innan mitt VD-avslut och musikernas välförtjänta semester tillbringar vi med Herbert Blomstedt, som i år har varit verksam som dirigent i 60 år. Liksom då han gästade oss i december tolkar han musik av Wilhelm Stenhammar och Ludwig van Beethoven. Denna gång Serenad respektive Symfoni nr 3.

Serenaden spelas in för utgivning på CD. Därför ger vi tre konserter och ”patchar” därmellan. Att patcha (lappa) betyder att ställen som inte fungerat tillräckligt bra på konserterna tas om utan publik i salen. Vi ger också två konserter på turné. Igår i Jönköping och idag lördag i Umeå. Och som om det inte var nog hinner vi med en konsert på tisdag med ett helt annat program skräddarsytt för en av våra huvudsponsorer. Musikerna har som sagt mycket stor kapacitet.

Så här långt kommen med bloggandet har jag just ätit lunch med Herbert Blomstedt och hört spännande berättelser om hans möten med Wilhelm Furtwängler tidigt i karriären. På hotellet är påbjudet tystnad så att de som behöver kan sova en stund innan akustikprovet som börjar om en timme.

Jag försökte skriva också under repetitionen i Jönköpings konserthus Spira igår, men det gick inget vidare. Orkestern spelade så vackert att jag ständigt måste avbryta för att bara njuta. Därför blir denna min sista blogg publicerad drygt ett dygn senare än jag tänkt mig. Separationsångest var ordet.

I ganska exakt en vecka till uppbär jag titeln VD och Konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker AB. Den 20 juni tas den över av vår administiva chef Erika Strand som tillförordnats fram till att ordinarie efterträdare kommer på plats. Själv tillträder jag i augusti som Konserthuschef för Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören.

Fem magiska år fick jag med Göteborgs Symfoniker. Varmt tack för det!

Helena Wessman 14 juni 2014

Det ser lovande ut. Efter ett bedrövligt regnande igår kväll skiner nu solen från klar himmel. Men det kan förstås ändras. Det är ännu bara tidig morgon och många timmar till Göteborgs Symfonikers konsert under nationaldagsfirandet i Slottsskogen.

Som så mycket annat vi gör sträcker sig Slottsskogskonserterna långt tillbaka i tiden. Relativt långt i alla fall, sisådär trettio år. Vädret har för det mesta har varit fint. Vid bara ett par tillfällen har konserten fått ställas in på grund av regn, vilket får anses vara unikt i en så ofta blötlagd stad som Göteborg.

Årets nationaldagskonsert leds av vår förste gästdirigent Kent Nagano. Solister är Ann Petersen, sopran, Niina Keitel, mezzosopran, Mikael Weinius, tenor och Audun Iversen, baryton. Medverkar gör också Göteborgs Symfoniska kör förstärkt med musikhögskolestudenter från Göteborg och Piteå.

Samtliga finns med också imorgon då Göteborgs Symfoniker kröner firandet av två hundra års nordisk fred på Bohus fästning i Kungälv med ännu en utomhuskonsert. Fredsfirandet har pågått i nära en vecka med politiska möten och historieseminarier. Även på Bohus anordnas förstås nationaldagsfirande idag.

Firandet i Slottsskogen har med åren växt till att omfatta flera timmars framträdanden på en mindre scen, vår stora konsert med unga musikanter som förband, utställningar, barnaktiviteter och det jag tycker är finast av allt – välkomnandet av nya medborgare.

Inbjudan har gått ut till 3.715 göteborgare som fick svenskt medborgarskap under 2013. De välkomnas med gåvor från Göteborgs stad samt ett minnesblad som delas ut av politiker. Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hultén håller tal, svenska flaggan hissas och alla dansar polka tillsammans.

Medborgarskapsceremonin anordnas i år för åttonde gången och är en mycket fin markering av det stora ”vi” som goda krafter odlar här i Göteborg. Ett vi som säger att nationalitet är en konstruktion byggd på att människor sluter sig samman på en viss plats vid en viss tid. Det viktiga inte är ens ursprung utan att man är delaktig i gemenskapen här och nu.

Efter ceremonins avslutande fortsätter många av deltagarna till Göteborgs Symfonikers konsert och jag är stolt över att vi på så sätt kan medverka till vidgandet av vårt göteborgska ”vi”. För vi vill ju med vår musik omfamna alla medborgare i vår stad och vår region och gläds över att på nationaldagen kunna välkomna dem i tiotusental till vår konsert.

Under firandet i Slottsskogen passar vi på att presentera vårt mobila konserthus, en stor trailer inredd med publikstolar, ljudanläggning och bildskärm. Där får publiken möta Göteborgs Symfoniker genom de konsertupptagningar vi gör för GSO Play.

Trailern kommer under sommaren att turnera i regionen. Stopp blir det bland annat under stadsfestivaler i Nossebro, Vara, Mariestad, Borås, Mellerud, Ulricehamn, Lidköping och Mölndal. Efterfrågan bland arrangörerna är stor och vi hoppas förstås att också publiken ska finna konceptet intressant.

Utöver utomhuskonserterna i Göteborg och Kungälv har Göteborgs Symfoniker denna vecka också givit en abonnemangskonsert. Kent Nagano dirigerade också den och pianosolist var hans hustru Mari Kodama. På programmet stor förspelet till Richard Wagners opera Tannhäuser, Wilhelm Stenhamnars Pianokonsert nr 2 samt Johannes Brahms fjärde symfoni. Storslagen musik som ställer höga krav på orkestern. Något som våra skickliga musiker hanterade på ett lysande sätt, trots kort repetitionstid. Deras kapacitet imponerar.

El Sistema och vår delaktighet i dess framväxt har i veckan fått positiv uppmärksamhet i två mycket hedrande sammanhang. Dels genom att Stiftelsen El Sistema tilldelades barnkulturpriset Alfons-Bokalen 2014 för ”insatsen att öppna dörrar och samla barn till gemensamt musikskapande över kulturer och gränser”. Dels genom att jag själv fick motta Göteborgs stads förtjänsttecken för vårt arbete med att tillgängliggöra Göteborgs Symfoniker i allmänhet och för vår satsning på El Sistema i synnerhet.

Båda tilldragelserna ger mig anledning att ännu en gång framhålla det fina samarbetsklimatet i Göteborg och regionen Västra Götaland. Många kloka, varma och kompetenta människor har medverkat till svenska El Sistemas utveckling. På bara tre år har rörelsen växt till att omfatta flera tusen barn och familjer över hela landet. En stark och viktig insats för att stärka den gemenskap som vi högtidlighåller under Sveriges Nationaldag.

Helena Wessman 6 juni 2014.