Möjligen kan någon tycka att jag skryter, men det är värt risken eftersom jag är så Stolt.

Jag har tittat på den streamade versionen och Göteborgs Symfonikers konsert med Kent Nagano och Anna Larsson den 9 april och måste säga att det är fantastiskt. Ett fantastiskt musicerande och fantastisk musik – missa inte Tungelnatt av vår hustonsättare Paula af Malmborg Ward – och allt är fantastiskt filmat. Också att vi kan filma är fantastiskt.

Så många upprepningar hade renderat livstids avstängning från På minuten i P1. Det tål jag om jag får stoltsera med vår verksamhet en stund till.

Efter Nagano kom sopranen Barbara Hannigan för att sjunga och dirigera – samtidigt. Många har uttryckt att den konserten var något av det häftigaste de har upplevt. Jag kan avslöja att hon redan är inbjuden både till nästa säsong och säsongen efter det.

Så blev det El Sistema-festival och nu spränger min stolthet alla gränser. El Sistema i Göteborg har vittförgrenade kontakter internationellt och tack vare det kunde vi till konferensen samla expertis från hela världen.

Där var Marshall Marcus som jobbade tillsammans med José Antonio Abreu i El Sistemas barndom på 1970-talet. Och Tricia Tunstall som på nära håll har följt El Sistema i Venezuela och USA i över tjugo år. Samt Eric Booth som coachar och koordinerar El Sistema-skolor i USA. Bland andra.

El Sistema-festivalen vände sig till pedagoger och beslutsfattare. 170 personer slöt upp och fick under fyra dagar följa undervisningen på några El Sistema-skolor i Göteborg, delta i workshops, lyssna till seminarier och föreläsningar och gå på konserter.
Konserterna var förstås med Göteborgs Symfoniker. En abonnemangskonsert med kontrabasisten Edicson Ruiz och dirigenten Manuel López-Gómez som båda kommer från Venezuela, en konsert med hela orkestern i Biskopsgården på Hisingen samt en sida vid sida-konsert där symfonikerna spelade tillsammans med El Sistema-barn från hela Göteborg.

Både abonnemangskonserten och sida vid sida dubblerades, så symfonikerna gav i själva verket fem konserter på tre dagar. Några av dem också en sjätte. Söndagen bjöd på kammarkonsert med Edicson Ruiz och musiker ur Göteborgs Symfoniker.

Sida vid sida-konserterna är en historia för sig. Så många barn ville vara med att de inte fick plats på podiet. Det beslutades därför att 150 barn skulle medverka på den första konserten och 150 andra barn på den följande. Kruxet var att bara de första 150 skulle få repetera med orkestern. Vad göra? Jo, några dagar innan samlade pedagogerna övriga 150 barn för ett ”torrep”, en repetition med GSO utan att GSO var där. Det fungerade utmärkt. När konserterna genomfördes kunde ingen ana sig till vilka barn som tidigare hade mött orkestern.

Allt sammantaget blev den en härlig upplevelse, vår El Sistema-festival. Efteråt har de internationella auktoriteterna öst beröm över den svenska verksamheten. Eric Booth har till och med skrivit ett brev där han menar att ”något remarkabelt händer i El Sistema Sverige.”

El Sistema-festivalen arrangerades av Göteborgs Symfoniker i samarbete med Göteborgs stad och två av dess El Sistema-skolor, Högskolan för scen och musik samt Stiftelsen El Sistema. Planeringskommittén bestod av Malin Aghed, Petter Rosenlundh, Petra Kloo Vik och Ann Kjellson. Heder åt dem för det och heder åt pedagogerna som gör ett så enormt arbete med barnen.

Och heder åt våra residenskonstnärer – tonsättaren Paula af Malmborg Ward och regissören Svante Grogarn – vars högstadieföreställning Demokrati jag just har beskådat. Dirigent Malin Strindlund, berättare Alexander Salzberger.

Under sitt tvååriga uppdrag har Paula, Svante och producenten Petra Kloo Vik skapat fyra skolproduktioner med Göteborgs Symfoniker. De har också genomfört pedagogiska projekt ute i skolorna och tagit emot flera hundra barn på ”kreativt samspel” där de små har få skapa tillsammans med musiker ur orkestern.

Residensen har varit en stor framgång och det är inte utan att det kniper i hjärtat när vi nu snabbt närmar oss dess avslutande. Paula, Svante och Petra har gjort ett strålande arbete som, törs jag påstå, har utvecklat hela vår verksamhet på ett fantastiskt sätt.

Där var det igen, f-ordet. Men det står jag för. Jag är så fantastiskt stolt!

Helena Wessman 26 april 2013

Jag börjar skriva detta på resa mellan två världar, från en vecka i USA och Kanada hem till Göteborg där årets El Sistema-festival väntar. Vi har flugit hela natten, genom tidsskillnaden reducerad till några få timmar och är ganska mosiga. jag vill snabbt komma till Konserthuset och längtar efter att duscha. Just nu mellanlandning och frukost i London innan den sista flygetappen anträds.

I måndags anlände vi till Montreal, maken och jag. Producenten Lina Linde, som är utsedd att vara Kent Naganos assistent då han är i Göteborg, fanns redan på plats. Tack vare ett stipendium från en de privata fonder som stöttar det göteborgska kulturlivet har hon kunnat göra ett veckolångt studiebesök hos Montreals Symfoniorkester.

Min vistelse i Montreal blev betydligt kortare, men gav ändå mycket. Efter ett ingående samtal med VD:n Madeleine Careau och ett antal korta möten med flera administratörer förstår jag bättre vad som förenar och skiljer Kent Naganos två symfoniorkestrar åt. Ett genrep och en konsert fick jag också lyssna till och blev dessutom sakkunnigt guidad genom det nybyggda konserthuset.

Montreals Symfoniorkester etablerades för åttio år sedan och har likt Göteborg Symfoniker ett ärorikt förflutet på den internationella arenan. Då Kent Nagano tillträdde som chefdirigent 2006 befann sig orkestern sedan några år på tillbakagång. Inga turnéer eller inspelningar, svagt intresse från publik och allmänhet och bedrövliga arbetsförhållanden i en konsertsal med usel akustik och repetitioner förlagda till en alldeles för liten källarlokal utan dagsljus.

Idag är läget ett helt annat. Nagano och Careau har tillsammans upparbetat ett starkt stöd för Montreals Symfoniorkester. Styrelsen, som på nordamerikanskt vis består av handplockade delegater vilka satsar egna medel och tid på orkesterns utveckling, har fattat strategiska beslut om att inspelningar och turnéer ska vara en naturlig del av verksamheten. Politiken ger orkestern support, publiken strömmar till och för ett år sedan kunde ett nytt, akustiskt och arkitektoniskt fulländat konserthus invigas.

Careau och hennes medarbetare vittnar om det hårda arbete som har krävts. De tolv till femton veckor per år då Nagano är i Montreal följer de hans schema med upp till åttiofem arbetstimmar per vecka. Naganos sekreterare Maxime Lataille säger att han alltid tar en vecka ledigt efter Naganos besök, medan Nagano själv reser vidare för lika intensivt arbete på nästa plats.

I Montreal är Kent Nagano chefdirigent, hos oss förste gästdirigent och konstnärlig rådgivare och det är däri den största skillnaden mellan orkestrarnas samarbete med Nagano ligger. Som chefdirigent ansvarar han för Montreals Symfoniorkesters hela konstnärliga verksamhet, vilket innebär att han inte enbart planerar sina egna veckor, utan är direkt involverad i hela säsongsplaneringen.

Hos oss i Göteborg är Naganos ansvar av det rådgivande slaget. Vi bollar idéer med honom och diskuterar förstås ingående upplägget för hans egna veckor med Göteborgs Symfoniker. De slutgiltiga besluten fattas av mig och mina medarbetare.

I det handfasta orkesterarbetet är vi emellertid lika, Montreals Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Kent Nagano är ytterst detaljerad i sina instuderingar och resultatet av detta har jag inom en vecka kunnat höra både i Göteborg och Montreal. Naganos förmåga att locka fram det allra bästa ur respektive orkester imponerar. Göteborgs Symfoniker och Montreals Symfoniorkester är till karaktären väldigt olika, men under konserterna med Nagano har båda spelat i världsklass.

Så här långt kommen i min blogg är jag tillbaka på kontoret i Göteborg. Musikerna i Göteborgs Symfoniker börjar samlas inför torsdagens konsert med kontrabasisten Edicson Ruiz och dirigenten Manuel López-Gómez och El Sistema-festivalen pågår för fullt.

Manuel López-Gómez inleder fredagens program. Själv ska jag medverka i en paneldiskussion under eftermiddagen. Därefter blir det konsert med Göteborgs Symfoniker i Sjumilahallen, Biskopsgården och på lördag avslutas festivalen med en Sida vid sida-konsert där El Sistema elever spelar ihop med Symfonikerna.

Ungefär samtidigt beger sig Montreals Symfoniorkester av på turné till Latinamerika. I likhet med Göteborgs Symfoniker har de en turnéblogg som jag kan rekommendera. Länken hittar du här.

Helena Wessman 18 april 2013

Mycket tidig morgon. Efter ett par timmars halvslummer ger jag upp. Häller upp ett glas vatten, äter en banan och tar fram skrivplattan. Hemma i Sverige är dagen redan igång, så jag kan lika gärna jobba lite. Någon mer sömn verkar det ju inte bli.

Jag är i New York på en kombinerad privat- och affärsresa och har som alltid svårt att hantera tidsskillnaden. Filosoferar lite över detta med att vi lever våra liv i olika takt och sänder en medkänslans tanke till de som reser kors och tvärs med betydligt högre frekvens än jag själv. Som Kent Nagano, till exempel.

Efter tisdagens konsert i Göteborg tog han första flyget till Bryssel för vidarebefordran till Montreal. Där ska han tillsammans med Montreals Symfoniorkester förbereda en två veckors turné till Sydamerika. De ger sig av i slutet av nästa vecka. Då musikerna omsider återvänder till Montreal beger sig Nagano till München för att förbereda och framföra tre konserter med Bayerska statsorkestern. Direkt därefter en sejour med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, som också ska på turné. Och så, genast efter sista konserten med den tyska orkestern, tillbaka till Montreal igen…

Kent Naganos konsert ihop med Göteborgs Symfoniker blev precis så briljant som jag hade hoppats och trott. Publikens respons blev enorm och efteråt var vår nya förste gästdirigent överväldigad både över orkesterns fina gensvar på hans arbete och över det mottagande han fått i Göteborg. ”Jag är hedrad över att få samarbeta med er fina orkester och djupt berörd av det mottagande ni givit mig här i staden. Jag ser mycket fram emot fortsättningen”, sa han då vi skildes åt på kvällen.

Då Nagano begav sig till Montreal tog sig Göteborgs Symfoniker an veckans andra produktion, ”Vårchock” med sopranen Barbara Hannigan. Det är hennes första besök i Sverige, men knappast det sista. Att döma av de reaktioner jag fått av enskilda musiker verkar en kreativ kemi ha infunnit sig genast orkestern och Hannigan möttes på podiet. Ni är lyckliga, alla ni som ska gå på konserten ikväll.

Själv är jag som sagt på resa. Den affärsmässiga delen av min tripp över Atlanten består av ett möte med en agentur och ett konsertbesök här i New York, samt studiebesök och konsert hos Nagano och Montreals Symfoniorkester.

Det är viktigt att lyssna till och lära av andra orkestrar. I kontakten med agenturer och artister bedöms Göteborgs Symfoniker alltid i en internationell kontext. För mig som VD är det därför viktigt att bilda mig en egen uppfattning om hur konkurrensen ser ut. Jag tar varje chans att lyssna till andra orkestrar, hemma och utomlands, och försöker formulera vari skillnaden består. Detta för att bättre förstå på vilket sätt vi kan stärka Göteborgs Symfonikers egenart och enskilda kvaliteter.

Resans privata ändamål är besök hos familjens yngsta, som tillbringar ett år i New York som au pair. Samt sedvanligt turistande, förstås. Dagen gryr nu också på denna sida av Atlanten, så jag byter strax läsplattan mot ett par promenadskor. Det finns mycket att upptäcka därute.

Trevlig helg!

Nätterna är fortfarande kalla, men i övrigt är det vår. Jag tillbringar några dagar på Gotland ihop med maken och väcks varje morgon av solsken och fågelsång. Löprundorna går genomgående i blått. Blå himmel, blått hav och en mängd blå detaljer ditplacerade av människohand. Bojar, presenningar, förtöjningslinor…

Det ligger ett slags förväntan i allt det blå och förväntan är det jag känner inför kommande veckor med Göteborgs Symfoniker. Installationskonsert med Kent Nagano, ”Vårchock” med sopranen Barbra Hannigan och så en hel vecka med El Sistema-prägel.

Hannigan-konserten kommer jag att missa på grund av en resa, men det hindrar inte att jag känner ett stilla pirr vid tanken på hennes möte med orkestern. Barbra Hannigan är en mycket färgstark artist och kommer i denna produktion att både sjunga och dirigera. Vi har kallat programmet Vårchock, som en indikation på de starka känslor vi tror kommer att väckas hos åhörarna.

Den El Sistema-präglade veckan rymmer två abonnemangskonserter, ett gästspel i Sjumilahallen på Hisingen och två sida-vid-sida-konserter där totalt 400 barn kommer att spela tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Ovanpå det en kammarkonsert samt sist, men verkligen inte minst, en internationell El Sistema-konferens som vi arrangerar i samverkan med Göteborgs stad och tre av dess kulturskolor, Högskolan för scen och musik och Stiftelsen El Sistema.

Dirigent denna intensiva vecka kommer att vara Manuel López Gómez, som vi lärde känna då han ersatte Gustavo Dudamel under dennes pappaledighet i april 2011. Liksom Dudamel är López Gómez uppvuxen inom El Sistema i Venezuela. Så också veckans solist, kontrabasisten Edicson Ruiz. Med denna deras bakgrund föll det sig naturligt att koppla ihop veckans alla begivenheter i en stor El Sistema-festival.

Men innan vi kommer så långt ska vi välkomna Kent Nagano som ny förste gästdirigent och konstnärlig rådgivare för Göteborgs Symfoniker. Inför detta är vår förväntan förstås extra stor. Det är ju första gången musiker och dirigent möts på podiet sedan vi stadfäste vårt partnerskap.

Vi laddar stort inför konserten, som ges på tisdag den 9 april. Konserthuset kläs till gala, publiken bjuds på bubbel och får i sin hand de första exemplaren av generalprogrammet för kommande säsong. Efteråt minglar personal och inbjudna gäster tillsammans med Nagano i Götaplatsfoajén. Repetitionerna inleds redan under helgen. Förberedelserna för direktsändningen på internet pågår sedan länge. Det tjusiga programhäftet gick till tryck igår.

När jag tidigare i veckan skrev mitt förord slogs jag av det storslagna i att vi har kunnat knyta ännu en världsdirigent till Göteborgs Symfoniker. Med sin titel sällar sig Kent Nagano till en illuster skara dirigenter vilka funnit det värdefullt att liera sig med den välklingande symfoniorkestern i rikets andra stad: Gustavo Dudamel, Neeme Järvi, Charles Dutoit, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling, Issay Dobrowen, Tor Mann och Wilhelm Stenhammar. Bland andra.

Fast det storlagna i vårt nya partnerskap ligger inte enbart i Kent Naganos världsrykte, utan framförallt i den konstnärliga riktning han kommer att ge Göteborgs Symfoniker. Gustavo Dudamel och Neeme Järvi är sinsemellan väldigt olika i sitt konstnärskap. Med Kent Nagano kommer vi att både bredda och fördjupa orkesterns uttrycks ytterligare.

Tisdagens välkomnande sker med Igor Stravinskys Våroffer. Kent Nagano har under sin långa karriär arbetar sig långt in i Stravinskys värld. Så också Göteborgs Symfoniker som de senaste säsongerna har briljerat i flera av tonsättarens klangrika verk. Det ska bli fantastiskt att få höra dem tillsammans.

Som inledning framförs tre sånger av Wilhelm Stenhammar i bearbetning av vår hustonsättare Paula af Malmborg Ward. Också det ser jag mycket fram emot att höra. Solist är hovsångerskan Anna Larsson. Bättre kan man inte önska sig.

Solen skiner och det kvittrar i buskarna. Jag ska strax avsluta Gotlandsvistelsen med en sista runda i allt det blå. Sedan bär det av till fastlandet och två fantastiska veckor med Göteborgs Symfoniker. Naturens förväntan är min.

Helena Wessman 5 april 2013