Man kan inte säga annat än att min vardag är omväxlande. Fast vardag – ibland är det festligt värre. Som igår, när Göteborgs nya storhotell invigdes och jag var en av två tusen gäster på ett grandiost partaj. Om jag kort ska beskriva upplevelsen säger jag hummer, champagne och hälsande. Många av våra samarbetspartners var där.

Ett sådant intrycksbombardemang främjar inte nattsömnen, precis, så jag fick ta till alla mina humlekrafter för att orka till Konserthuset i morse. Tidigt, till och med för att vara jag, mötte jag ett nittiotal medlemmar ur Marknadsföreningen i Göteborg (MiG), vilka kommit till vårt hus för att äta frukost och få lite information. Vi delade värdskapet med fastighetsbolaget Higab och det hela blev så trivsamt att tröttheten genast blåste bort.

Nu sitter jag på mitt kontor och njuter av en stråkkvartett, som repeterar i rummet under. I Stora salen har tonsättaren Paula af Malmborg Ward och tre musiker workshop för en av de skolklasser som deltar i vårens kompositionsprojekt och långt borta i väster förbereder sig vår barn- och ungdomsproducent Petra Kloo Vik för en internationell El Sistema-konferens i regi av Los Angeles Philharmonic. Petra är där tillsammans med ett tiotal pedagoger och ledare från El Sistema Göteborg.

Konferensen sammanfaller med Gustavo Dudamels enorma Mahler-projekt där han ensam dirigerar Mahlers samtliga symfoniska verk på bara ett par veckor. Spelar gör Los Angeles Philharmonic och Simon Bolivar Symphony Orchestra i ett utbyte som innebär att hela programmet repriseras i Caracas veckorna efter. En väldig utmaning – fysiskt, psykiskt och känslomässigt – för både musiker och dirigent. Min konstnärliga rådgivare Karin Tufvesson Hjörne är där för att lyssna och det är inte utan att jag är avundsjuk.

Fast jag ska inte klaga. Jag får fantastiska musikupplevelser på hemmaplan. Förra veckan genom Symfonikernas två abonnemangskonserter, familjekonserterna ihop med El Sistema och en helt lysande kammarkonsert med våra musiker och Symfonikernas tidigare chefdirigent Mario Venzago. Venzago är den som leder denna veckas orkesterproduktion, som fick så fint betyg i GP idag. Samma program ges ikväll, så ta chansen.

Den gångna helgens El Sistema-konserter förtjänar några ord extra. Ungefär 200 barn spelade tillsammans med Göteborgs Symfoniker under ledning av Anna-Maria Helsing. När jag kom in till repetitionen på morgonen var salen så fylld av glad energi att det var omöjligt att hålla tårarna tillbaka. Barnen har gjort enorma framsteg både vad gäller hanteringen av sina instrument och förmågan att samarbeta. Dessutom uppvisade de en häpnadsväckande disciplin. Repetitionen gick så smidigt att en av processledarna viskade att ”det är otroligt, de förstår att det här är på allvar”.

Att så är fallet bekräftades av de föräldrar jag pratade med. Barnen identifierar sig som musiker och tycker redan att det är helt naturligt att framträda. ”Min dotter har träffat kronprinsessan Viktoria två gånger, spelat på Operan i Stockholm och framträtt tillsammans med Göteborgs Symfoniker”, sa en mamma. ”Så tycker vi att det ska fortsätta.”

El Sistema Göteborg är en framgångssaga. Efter bara arton månaders verksamhet är 500 familjer engagerade och alla jag talar med säger att detta är äkta integration. Genom musiken sammaförs barn och föräldrar från vitt skilda sammanhang och sammanhållningen ökar. Broar slås mellan förorten och centrum och de barn som är med börjar tycka att det är självklart att räknas och höra till, vilket tyvärr inte är givet i vårt segregerade samhälle.

Vad annat denna vecka? Slutrevision, månadsuppföljning och arbete med årsredovisningen. Presidiemöte, ledningsgrupp och facklig samverkan. Enskilda möten och sponsormöten. Och så det väldiga hotellpartajet. En omväxlande vardag, som sagt.

/Helena

Ursäkta om jag skryter, men det bubblar och vill ut: Göteborgs Symfoniker är en fantastisk orkester!

Jag hör dem flera gånger varje vecka, men häpnar ändå ofta över musikernas många kvaliteter. Så har det varit den här veckan. Onsdag-torsdag framförde Symfonikerna Helix av Esa-Pekka Salonen, Beethovens andra pianokonsert samt Petruskja av Igor Stravinskij. Förtjusande solist var Terés Löf och på dirigentpulten stod Alexander Shelley. I Petruskja framfördes de krävande pianopartierna av vår egen Erik Risberg.

Onsdagskonserten anmäldes mycket positivt i GP och jag kan lätt hålla med. Särskilt Petruskja, som låter åhöraren ”kliva in” i orkestern och på nära håll följa tonsättarens infall, utfall och klangmanifestationer, gav mig en kick. Soloinsatserna, flödet mellan stämmorna, de stora tuttipartierna – allt var ren njutning. Liksom det var före paus med de stora kontrasterna mellan Salonen och Beethoven.

Jag är djupt fascinerad av symfoniorkesterns många uttryck. I denna helt akustiska kropp finns ett universum av känslor, tankar och rent fysiska upplevelser och det är som om jag aldrig kan lyssna mig mätt. Det finns så mycket att upptäcka och jag önskar av hjärtat att ännu fler ska känna lust att träda in i denna magiska värld.

En av våra många sätt att välkomna nya publikgrupper är familjekonserterna som vi ger några gånger per termin. På lördag är det dags igen och jag har goda förhoppningar om att vi i publiken kommer att finna många som sällan eller aldrig tidigare har besökt Göteborgs Konserthus.

För första gången spelar barn från El Sistema tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Fyra hundra barn är engagerade i någon av Göteborgs tre El Sistema-skolor och på lördag kommer de flesta av dem att beträda podiet tillsammans med sina professionella förebilder. Publiktrycket har varit så starkt att vi fick sätta in en extrakonsert – som också är helt utsåld. Underbart!

Konserterna föregås av en konferens för musikpedagoger från hela landet. Under två dagar får de ta del av erfarenheter från El Sistema-projekten i Göteborg och skotska Raploch samt i workshops gå på djupet med den socialt inriktade metodiken. Med konferensen vill vi inspirera till start av fler El Sistema-skolor och föra vidare diskussionen om musikens kraft att hela både individ och samhälle.

Eftersom man ibland kan få för sig att det svenska samhället är i kris är det värt att påminna om det goda som sker. Utvecklingen i Hammarkullen efter starten av El Sistema är ett, Göteborgs stads satsning på ett barnkulturår ett annat. Invigning sker på lördag, mellan Symfonikernas familjekonserter, och syftet är att manifestera det rika barnkulturutbud som finns i vår stad. En del nytt kommer att presenteras, som filmfestivalen för barn, men det mesta är sådant som redan erbjuds av institutioner och det fria kulturlivet. Viktiga insatser, som förtjänar den extra uppmärksamhet som barnkulturåret kan ge.

En annan trevlig nyhet är öppnandet av Stora teatern som gästspelsscen och arena för ung scenkonst. Äntligen, ropar många av oss, för detta har behövts länge. På köpet kommer att driftorganisationen Pusterviks tidigare lokaler kan utvecklas till en renodlad rockscen respektive ett ungdomens kulturhus.

Jag vill också uppmärksamma det faktum att Gävle Symfonikorkester i måndags fyllde hundra år. Bokstavligt talat. Den första konserten gavs den 16 januari 1912 och exakt ett sekel senare ledde förste gästdirigent Christian Vasquez Gävlesymfonikerna i en glänsande jubileumskonsert i stadens fina, blå konserthus. Kungaparet var där, liksom Brynäs ishockeylag som också inledde sitt hundraårsjubileum denna dag.

Hyllningstalen lärde mig att Gävleorkestern bildades efter ett initiativ från Kungliga Musikaliska Akademien, som ville höja ”den musikaliska moralen” i Sverige. Landets kommuner fick erbjudande om statlig subvention med halva kostnaden för nystartade orkestrar och Gävle, Helsingborg och Norrköping nappade.

Se där ett exempel på att det tidiga 1900-talets kulturpolitik bäring också på vår egen tid. För att vara ett så pass litet land kan vi stoltsera med ovanligt många högkvalitativa orkestrar. Orkestrar som har stor betydelse både för människorna i sina respektive närområden och för landet i stort. Vi behöver musik och vi behöver något att vara stolta över. Våra symfoniorkestrar, sinfoniettor och kammarorkestrar kan erbjuda båda.

     
Om jag var lagd åt det vidskepliga hållet skulle jag vara orolig – det är fredagen den trettonde – men jag sitter lugnt vid min dator, fylld av tillförsikt.

Veckan har dominerats av pengamöten och jag börjar tro att Göteborgs Symfonikers långsiktiga finansiering kan tryggas. Det politiska stödet är starkt och hos våra näringslivskontakter kan jag skönja en försiktigt positiv hållning till ökade ekonomiska insatser.

Slaget är långt ifrån vunnet, men diskussionerna ger kraft att vara kreativ. Alla parter måste vinna på en satsning. Jag grunnar därför på vad vi kan göra för att ladda affärsuppgörelserna med så starka värden att fler företag vill vara med. Mina funderingar gäller också hur vi med vårt internationella renommé kan bidra till att stärka varumärket Västra Götalandsregionen.

Det första är givetvis att spela bra. Göteborgs Symfoniker är en fantastisk orkester, men kan bli ännu bättre. För att ge musikerna tillfälle till fördjupning låter vi denna vecka konsertserierna vila. Istället har Symfonikerna finslipat samspelet under sektionsrep och en dag med orkestercoach.

Jag läste för något år sedan Christer Fuglesangs bok om hans tretton dagar i rymden. Förutom hans förunderliga beskrivning av tyngdlösheten, bär jag med mig redogörelsen för de minutiösa förberedelserna. Det kan synas enkelt att sväva ut till en solskärm och dra åt några muttrar, men precisionen måste vara total och varje moment övades i åratal.

Samma skenbara enkelhet vidlåter orkestermusicerandet. För oss i publiken kan det synas självklart att det sker med full precision, men mycket kan hända. Eftersom skeendet är så snabbt – när tempot är 120 slag i minuten ska violinisterna leverera 8 sextondelar per sekund – måste löpningarna vara så väl inövade att autopiloten kan kopplas på. Denna måste i sin tur vara synkroniserad med hundra kollegors piloter och hur krävande det är begriper alla som har försökt att hitta total samtidighet med en danspartner.

Utgångspunkten är att musikerna förstås är mycket skickliga på sina instrument och känner varandra väl, men för ett exakt samspel krävs också att de har samma uppfattning om vad som är precist. Under en vecka utan konserter får de tillfälle både att diskutera och pröva sina idéer i praktiken. Vanliga produktionsveckor hinns sådant inte med. Då ligger allt fokus på att bli klar till första konserten.

Fast det är inte alltid det hjälper att öva. Fuglesang förberedde sig i fjorton år, men tappade ändå en skruvdragare under sin första rymdpromenad. Den flöt snabbt ut i rymden och svävar nu i evigheten som en potentiell fara för de satelliter och rymdskepp som korsar dess väg.

Med en orkester i världsklass krävs precision också i omgivande organisation. Därför har även administrationen ägnat sig åt fördjupning denna vecka. Under en heldag diskuterade vi hur samarbete och processer kan utvecklas. På programmet stod också en föreläsning av Sixten Nordström, som berättade om Wagner och operacykeln Nibelungens ring. Allt för att förbereda oss inför våren stora äventyr – det konsertanta framförandet av Ragnarök 19 och 20 april.

Ledningsgruppen hade sin egen heldag igår. På agendan stod diskussioner om lönestrukturen inom företaget, arbete med en riskanalys för verksamheten samt ett antal större och mindre frågor. Vi har mycket att prata och inte ens sju timmars möte räckte för att hinna med allt.
 Helena Wessman 2012-01-13

Ånyo en fredagsmorgon med datorn på köksbordet i ambitionen att summera den gångna veckan. Det är en röd dag, Trettondagen, så huset vilar. Det har också jag gjort – över jul och nyår. Sedan blev det andra bullar.

Det är märkligt hur kämpigt det är att komma tillbaka efter en längre ledighet. Den första arbetsdagen hamnar jag i ofta ”chock” och paralyseras av mängden människor och intryck. Jag ser kanske ut att vara pigg och närvarande, men inombords är det kaos. Själen darrar och hjärnan misslyckas kapitalt med att sortera den miljon tankar som plötsligt far genom huvudet.

Fördelen är att jag inser hur ledig jag faktiskt har varit. Även om det inte har känts så varje dag har jag lyckats koppla bort arbetet så pass att föresatser, lösenord och beslut blåst all världens väg. Kanske extra mycket denna jul tack vare de många stormar som härjat vårt land.

Jag älskar tufft väder. I alla fall när jag är ledig. Då klär jag mig i flera lager och ger mig ut på vandring. Gärna vid havet. Mellandagarna bjöd på många tillfällen till sådana ”vilda” exkursioner. En dag blåste det så mycket att det knappt gick att andas i motvinden. Då njöt jag både av naturupplevelsen och det faktum att moderna friluftskläder värmer under nästan vilka förhållanden som helst.

Fast vackra dagar är också välkomna. På nyårsaftonen solskensvandrade jag med maken i många timmar runt Hoburgen på Gotlands sydspets. På natten tog vi med oss champagnen och den lilla transistorradion ned till stranden. Till klockklang från landets domkyrkor skålade vi in det nya året i månens sken. På himlen gnistrade tusentals stjärnor och det frostsega havet hävde sig sakta. Ett magiskt ögonblick som jag kommer att bära med mig länge.

Så, helt plötsligt blev det tisdag och dags att återgå till vardagen. Chockerande, som sagt, men också väldigt roligt. För det var inte bara om ledighetens värde jag påmindes då jag kom tillbaka. Det framstod också tydligt hur priviligierad jag är som får arbeta med en så fin verksamhet och så många härliga och kompetenta människor.

Symfonikerna satt på podiet, i full färd med att repetera inför trettondagskonserterna, medan administratörerna hungrigt slukade sina mejl med näsorna tätt intill monitorerna. Själv unnande jag mig att ta in byggnaden, människorna och uppgifterna i lugn takt. Pratade med folk, spanade in pågående ombyggnation och gick igenom en decimeter post.

Sedan blev det som vanligt igen, bara lite trögare. Hjärnan kom inte upp i normal hastighet förrän igår. På veckans agenda har stått möten, skrivbordsarbete och årets första konserter.

I onsdags lade vi grunden till en vänförening för El Sistema. Föreningens syfte blir att stödja svenska El Sistema ekonomiskt och att genom informationsinsatser verka för det pedagogiska konceptets spridning. Förarbetet har gjorts i samverkan mellan stadsdelen Angered, Göteborgs tre El Sistema-skolor och Göteborgs Symfoniker. Vi hoppas att många privatpersoner och företag ska ansluta sig så att verksamhetens framtid kan tryggas. Tisdagen den 7 februari kl 18.00 hålls konstituerande möte i Konserthuset. Alla är välkomna att delta.

Innan dess anordnar vi, tillsammans med Göteborgs stad och Högskolan för scen och musik, ett tvådagars-seminarium kring El Sistema. Föreläsningar, seminarier och workshops står på programmet och det hela avslutas med två konserter där El Sistema-barnen för första gången spelar tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Datum: 20-21 januari. Spana in vår hemsida för ytterligare information.

Veckans höjdpunkt är en charmerande nyårs-produktion där Göteborgs Symfoniker spelar valser och polkor från 1800-talets Wien. Producenten ville ha glitter och glamour och glitter och glamour har det blivit med dansare, stilig konferencier och gnistrande sopran. Norrmannen Arvid Engegård dirigerar och Carolina Sandgren är sångsolist. Vår egen Måns Per Fogelberg presenterar. Den första konserten gavs igår. Repris blir det i eftermiddag. Skynda, skynda – detta får ni inte missa!

/Helena Wessman