Det finns många liknelser att ta till, men jag nöjer mig med ett ”hoppsan, vad fort detta gick”. Plötsligt är det fredagen den 14 juni och slut på säsongen.

Okej, inte riktigt slut. Både jag och orkestern jobbar nästa vecka (och flera av våra kollegor en bit in i juli), men eftersom det är midsommarafton nästa fredag och jag är på utrikisk konferens onsdag-torsdag får detta blir säsongens sista blogg.

Konferensen ifråga anordnas av ISPA, International Society for the Performing Arts, en internationell branschorganisation till vilken vi nyligen anslutit oss. Mina förväntningar är höga. Programmet verkar lovande och nätverkandet har redan inletts.

Konferenstema är scenkonsternas roll då samhällsordningen kastas över ända. Hur påverkar konsten samhällets utveckling och hur påverkas konsten av sin påverkan? Utgångspunkt är förändringarna i den polska politiken sedan 1988. Konferensort är Wrocław.

Göteborgs Symfonikers sista framträdande för säsongen sker på tisdag då SEB, som är en av våra huvudsponsorer, samlar kunder och anställda till konferens och konsert. Alexander Hanson dirigerar och Helen Sjöholm är solist i ett somrigt program.

Att orkestern tar paus betyder inte att musikerna tystnar. Många av dem ger sig genast kammarmusiken i våld. Särskilt för stråkmusikerna, som i orkestern alltid uttrycker sig kollektivt, är det stimulerande att musicera i mindre grupper där alla bär sin egen stämma. Musikglädjen spritter genom väggarna då sommarens program repeteras här i huset.

Men, för att ingen ska tro något annat, sommaren är tid för vila också för våra musiker. Det är mycket krävande att vecka efter vecka ge konserter, så återhämtning under en längre period är absolut nödvändigt. Jag hoppas att alla våra symfoniker får en riktigt skön sommar.

Detsamma gäller förstås våra administratörer, tekniker och restaurangpersonal. Också de har arbetat hårt och behöver ledigt. Jag unnar dem allt gott i världen.

Men, som sagt, det är inte slut riktigt än. Utöver SEB-evenemanget på tisdag återstår lördagens konsert med Herbert Blomstedt och det seminarium om hans liv och gärning som vi genomför idag. Samtalspartner till dirigentnestorn är Blomstedtkännaren John Fellow från Köpenhamn.

Under seminariet får vi också veta mer om Herbert Blomstedt Collection, Blomstedts 500 hyllmeter stora bokdonation till Göteborgs Universitet. Berättar om detta gör Jan Ling och Ingemar Henningsson från Högskolan för scen och musik.

Herbert Blomstedts koppling till Göteborg är stark. Här mötte han som tonåring den klassiska musiken och besökte flitigt Göteborgs Symfonikers konserter. Konsertmästaren Fermaeus musikaliska skolning av den unge Herbert betydde så mycket att Blomstedt alltid bär Fermaeus manschettknappar då han dirigerar Göteborgs Symfoniker.

Blomstedt debuterade i Stockholm 1954, men redan hösten 1953 dirigerade han Göteborgs radioorkester, en del av dagens Symfoniker. Sedan dess har han varit en kär gäst, vars besök alltid framkallar den ystraste spelglädje hos Göteborgs Symfoniker.

Så också denna gång då de tillsammans framför Beethovens symfoni nr 4 och Symphonie fantastique av Hector Berlioz. Två konserter har vi hittills kunnat avnjuta och det har, som en lyssnare uttryckte det, varit fullkomligt berusande.

En bättre ingång i sommaren kan vi inte få. Tack, kära publik, för att ni vecka efter vecka låter er tjusas, berusas och förnöjas av vår fina orkester. Tack, alla offentliga och privata finansiärer, för att ni gör verksamheten möjlig. Tack, styrelse och personal, för att jag får ha nöjet att arbeta med er. Jag är mycket, mycket glad över mitt uppdrag.

VD-bloggen gör nu uppehåll till den 16 augusti.

Trevlig sommar!

Helena Wessman 14 juni 2013

Jag är lite matt. Halvligger i soffan med skrivplattan hängande över de uppdragna knäna. Försöker fånga koncentrationen, men tankarna irrar iväg. Kollar Facebook. Läser GP på nätet. Reser mig och rättar till några blomkrukor som hamnat snett. Tar mig i hampan och skriver en lista med det jag vill berätta. Tänker på en massa annat.

De senaste veckorna har krävt sin kvinna. Först turbulensen runt Dudamels inställda Sverigebesök. Sedan turné. En kort mellanlandning i Västerås, två väldigt långa arbetsdagar för att hinna ikapp med de administrativa göromålen och så igår Göteborgs Symfonikers traditionella nationaldagskonsert i Slottsskogen. Föresatsen att blogga på tåget hem igår kväll fick ge vika för en överväldigande trötthet. Jag sov hela vägen.

Andrés Orozco-Estradas inhopp för Gustavo Dudamel blev en framgång rakt igenom. Den positiva energin vi upplevde vid torsdagens konsert eskalerade under de tre följande. Dirigent och musiker fann varandra på ett enastående sätt och åhörarna svarade med att ge stående ovationer.

Göteborgs Symfoniker har tveklöst fått en ännu en favorit. Så också publiken som har hört av sig via mejl och telefonsamtal för att ge uttryck åt sina starka upplevelser.

Dramatiken kring produktionen fortsatte in i det sista. Orozco-Estrada hade med sig en förkylning från sin lilla dotter och blev sämre för varje dag. Konserter innebär väldiga urladdningar för musiker och dirigent. Lägg till detta långa resor med tåg och flyg, så förstår man att ett redan nedsatt immunförsvar till sist måste kapitulera.

I Helsingfors fick vi tillkalla läkare som minuterna innan konsert medelst diverse medikamenter öppnade dirigentens igensvullna hörselgångar. Under framförandet märktes ingenting, men efteråt var Orozco-Estrada förstås väldigt trött. Då vi i taxin ut till flygplatsen fick besked om stora förseningar blev han till och med lite blank i ögonen. Även en urstark dirigent kan längta hem.

Andrés Orozco-Estrada är dock utrustad med ett osedvanligt gott humör – vi skrattade alla mycket under hans vecka med Göteborgs Symfoniker – och sent på söndagskvällen kom ett glatt sms där han tackade för samarbetet och meddelade att han till sist satt på ett flyg hem till Wien.

Orkestern och övrig personal flög för sin del till Göteborg. Denna turné hade ett annorlunda upplägg med tåg till Stockholm lördag morgon och flyg till Helsingfors direkt efter konserten i Stockholms Konserthus. Så en hotellnatt och förmiddag i Helsingfors, konsert och flyg till Göteborg direkt efter det. Tuffa tag för alla inblandade.

Personligen tog jag en annan rutt med övernattning i Stockholm på lördagen och flyg fram och tillbaka till Helsingfors på söndagen för att hinna med dygns mellanlandning i Västerås innan den nya arbetsveckan tog vid.

Göteborgs Symfoniker satt på podiet igen redan i tisdags, då med Tobias Ringborg på dirigentpulten. Själv debuterade jag samtidigt som ledamot i Kungliga Musikhögskolans styrelse. Igår gjorde vi gemensam sak och firade Sveriges nationaldag i den stora parken Slottsskogen i Göteborg.

Jag tror inte att jag överdriver när jag påstår att 25.000 personer kom för att lyssna. Under konsertens första del gick jag runt i publikhavet som sträckte sig långt, långt från scenen. Åhörarna hade picknick, men lyssnade koncentrerat (tack Brisenheim för den fina ljudförstärkningen). Våra nationaldagskonserter är verkligen en stark tradition.

Också nationaldagspubliken tackade med stående ovationer. Det var mäktigt. VD-hjärtat svällde av stolt tacksamhet gentemot våra fantastiska musiker som med sin kompetens och hängivenhet gång på gång framkallar sådana känsloyttringar. Göteborgarnas symfoniker, det är en ära att få arbeta med er! Hedrande är det också att få samspela med våra skickliga kollegor som får allt (och det är mycket) att fungera runt orkestern.

Idag är det tid för återhämtning för både VD och organisation. På måndag kommer Herbert Blomstedt. Då tar vi nya tag.

Helena Wessman 7 juni 2013