Hur utvecklar man en symfoniorkester? Meningarna är många och diskussionens vågor går höga – som sig bör på en konstnärlig institution. Orkestern blir bättre om vi fokuserar på de stora romantiska verken, hävdar vissa, medan andra pläderar för epok- och genremässig bredd och menar att utvecklingen kräver att vi emellanåt också delar upp orkestern i mindre ensembler.

Som chef vill jag vidga resonemanget. Vad menar vi med utveckling, vilka kvaliteter vill vi uppnå? Internt är det lätt att fastna i resonemang kring den egna förmågan att utföra sitt arbete, vilket för en orkestermusiker, om jag tillåter mig en extrem förenkling, är att spela felfritt, exakt och med stark känsla. Självfallet är detta kvaliteter också ur publikens perspektiv. Som åhörare söker jag den djupa känslan i musiken och vill inte ”störas” av missar och bristande precision inom orkestern.

Vilken musik som framkallar vilka känslor är förstås högst individuellt. Somliga vill bada i den romantiska repertoaren. Andra går igång på den äldre repertoaren eller när de klassiskt skolade musikerna möter artister från andra genrer.

När vi talar om kvalitet och utveckling måste vi därmed ställa oss frågan för vilka vi spelar. Att kärnpubliken består av personer med preferens för den traditionella orkesterrepertoaren står klart, men betyder det att de som vill möta musikerna i andra sammanhang därmed inte är vår publik? Självklart inte. Vår publik är alla som av en eller anledning söker sig till våra konserter och jag menar att vi i vårt val av repertoar och musikaliska sammanhang måste erbjuda en rik variation. Så ja, att visa upp orkestern i romantisk galadräkt är något vi oftast ska göra, men vi måste också bjuda in till konserter i annan klädnad.

Dessutom är det viktigt att vi emellanåt lämnar vår vackra funkisbyggnad för att möta den publik som inte söker sig till Konserthuset. Göteborgs Symfoniker har en lång tradition med utomhuskonserter i Slottsskogen och på Götaplatsen och åhörarna kan oftast räknas i tio-tusen-tal. Dessutom har vi sedan sju år en andra hemmascen i Vara Konserthus. I februari vidgar vi det regionala turnerandet genom att besöka flera platser med mindre ensembler ur orkestern.

Mindre ensembler, varför det, undrar vän av ordning. Göteborgs Symfoniker är väl en stor orkester? Förvisso, men jag anser att vår publik också bör få möta våra musiker i närbild. Det kan handla såväl om rena kammarkonserter, som om träffar med barn och ungdomar som spelar orkesterinstrument. I det senare fallet med det viktiga syftet att väcka intresse hos framtida åhörare och att inspirera dem som själva tänker sig en yrkesbana som musiker.

Man kan förstås fråga sig hur detta hänger ihop med själva orkesterutvecklingen, d v s att ge musikerna förutsättningar att bli ännu bättre på det extremt komplicerade orkestermusicerandet. Om man ska öka hundra personers förmåga att tillsammans bilda en varm, flexibel och briljant orkesterkropp bör de förstås ges möjlighet att den mesta tiden vistas i detta sammanhang. Jag hör dock till dem som menar att det också kan vara bra att lyssna in sig i det lilla, med bara tre eller fyra andra musiker, enligt principen att det bästa sättet att bli bättre på något ibland är att göra precis tvärtom. Om jag tillåter mig ännu en extrem förenkling är det som att träna på gym för att kunna springa snabbare. Det räcker inte med att nöta i löpspåret, andra muskelgrupper än de som kan synas vara mest självklara måste aktiveras.

Så mitt svar på frågan hur man utvecklar en symfoniorkester – med frågan avgränsad till att gälla orkesterns förmåga att vara orkester – blir att musikerna mesta delen av tiden ska trimmas samman i stora verk framförda på scenen i Göteborgs Konserthus, men att det också krävs musicerande i mindre konstellationer. Och det gynnar också publiken och våra möjligheter att söka upp dem i regionen.

Förra fredagen besökte kronprinsessan och hennes prins El Sistema i Hammarkullen och jag hade förmånen att delta i ett storartat sammanhang. Storartat för att vi hade 170 barn och fyra symfoniker på scenen, ivrigt påhejade av 700 personer som fotograferade ortens telningar lika ivrigt som de avbildade de kungliga. Efter konserten utbröt ett veritabelt kramkalas med El Sistema-adepter klängande i klasar runt prinsessan. En vacker bild av den värme som präglar musikodlingen ute i Hammarkullen.

Den snart avslutade veckan har – utöver diskussioner om hur Göteborgs Symfoniker bäst utvecklas – varit fylld av personliga samtal. Inte alla med positiva förtecken, men alltid med en ljus grundton. Det är en rikedom att få arbeta med engagerade och reflekterande personer. Genom min roll i organisationen får jag del av såväl personliga livsöden, som stora filosofiska resonemang. Det skaver förstås ibland, men alla vackra pärlor börjar med ett sandkorn.

Veckans dirigent var Leif Segerstam och resultatet av hans arbete med orkestern blev storartat, det med. Ännu en gång visade sig Göteborgs Symfoniker från sin bästa sida med intensiv stråkklang, ljuvliga soloinsatser i blåset och överlag ett härligt ensemblespel. Med detta nådde musikerna halvtid i terminen och kan nöjda ta höstlov. Administratörerna stretar vidare som vanligt, men kan glädja sig åt att det nu är fredag.

Helena Wessman

Det är lätt att gå vilse i tiden. I vår konserthusvardag pendlar vi ständigt mellan säsongerna. Den närmast föregående, innevarande spelår och åtminstone två säsonger framåt ska hållas aktuella för att planeringen ska bli spännande och utan upprepningar.

Ansvariga för att greppa detta väldiga tidsspann är framförallt planeringschefen och våra producenter. Skickligt klättrar de i kalendern och kommer ihåg att dirigenten si tyckte så då han besökte oss senast och därför bör han lämpligen… När minnet sviker finns vår stora databas där varenda konsert med Göteborgs Symfoniker finns registrerad. Genom den vet vi exakt hur många gånger Sibelius andra symfoni har spelats och vem som dirigerade när – och det ända tillbaka till oktober 1905 då Symfonikerna gav sin första konsert.

Uppdraget att lägga en säsong är komplext. När många viljor ska vägas samman krävs förmåga att se de stora linjerna, så att planeringen inte tappar riktning, samtidigt som varje detalj måste omhuldas. Ytterst är det jag som VD som fattar beslut om vilka program och dirigenter publiken ska få möta, men i praktiken ligger beslutanderätten huvudsakligen inom planeringsavdelningen. Självklart ska också musikerna ha stort inflytande, så det mesta stäms av i programrådet. Och så vill förstås dirigenterna ha ett ord med i laget.

De svenska orkestrarna anklagas ofta för att vara agentstyrda. Kritikerna tycker sig se ett köpslående med solister och repertoar i jakten på de stora dirigenterna och i viss mån har de rätt. De riktigt exklusiva dirigenterna får i stor utsträckning välja både verk och solist, men lika ofta driver vi våra egna idéer.

Förenklat kan planeringen sägas ha tre utgångspunkter – vilka dirigenter vi vill samarbeta med, vilka verk vi vill framföra och vilka solister vi vill ska framträda – och balansen mellan de tre perspektiven skiftar från säsong till säsong. Om orkestern ska utvecklas måste musikerna få arbeta med dirigenter ur den absoluta eliten och det kan betyda att vi i perioder styr mindre över vilka verk som spelas. Å andra sidan är vi måna om att hålla Symfonikernas nordiska grundrepertoar levande och lägger stor möda på att hitta dirigenter som kan inspirera till nytolkning av de kända verken. Vi har också tagit på oss ett ansvar för att presentera unga solister, företrädesvis från Norden. Allt sammantaget i en mix som förhoppningsvis lockar publiken att komma tillbaka vecka efter vecka.

Parallellt med planeringsarbetet ansvarar planeringschefen och producenterna för produktionernas handfasta genomförande. Det gäller allt från hotell och resor, vilken utgåva som ska ligga på notstället och hur orkestern ska sitta på podiet, till att sörja för att dirigenten trivs och är på gott på humör och att solisten får rätt förutsättningar för sitt korta möte med orkestern. Allt i nära samarbete med konserthusets övriga avdelningar: biblioteket, podiet, orkesteradministrationen, restaurangen, marknadsavdelningen och ekonomiavdelningen. I den bästa av världar ett schweiziskt urverk, men oftast en blandning av precist arbete och brandkårsutryckningar.

Det är pressande att få allt att fungera och emellanåt ser de slitna ut, mina kära kollegor, men oftast lyser deras skratt och arbetslust upp vår gemensamma vardag. Administrativ och teknisk personals främsta tillgång är en obändig vilja att få allt att fungera. Detta, liksom kompetens och erfarenhet, finns i rikt mått inom Göteborgs Symfoniker AB.

Den snart avslutade veckan har rymt mycket Mozart. Först som musikaliskt huvudtema i filmen Till det som är vackert, som premiärvisades i Konserthuset i måndags. Ur mitt perspektiv en film med stort fokus på Göteborgs Symfoniker och den västerländska konstmusiken, men ur en mer neutral synvinkel framförallt ett relationsdrama. Därefter, igår och ikväll, ett Mozart-program live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska kör och dirigenten Nicholas McGegan. Och än en gång bekräftas musikens tidlöshet. Mozart fungerar lika bra som fond för filmade drömmar i betongförorten på 2000-talet som i 1700-talets puderstinna salonger.

Regeringens budgetproposition blev en besvikelse. Inga nya pengar och – riktigt illa – inget beslut i den segdragna frågan om konstnärers pensioner. Det nya pensionssystemets livsinkomstprincip och rätt för alla att arbeta till 67 års ålder passar illa i en bransch där vissa grupper, av fysiska skäl, har korta karriärer. Kulturinstitutionerna har redan alltför länge brottats med höga och oförutsägbara pensionspremier och de enskilda konstnärerna tvingas till förlängd yrkesbana trots att den konstnärliga blomningen kanske är förbi. Förslag på lösning finns och är accepterat av både arbetsgivare och konstnärer. Allt som krävs är ett regeringsbeslut om dess verkställighet.  Kom loss nu, Reinfeldt!

Jag möts ofta av påståendet att ”det måste vara besvärligt att vara chef för en verksamhet med så många konstnärer”, uttalat med en blandning av skräck och beundran. Eftersom det då sällan finns utrymme för en djupare analys brukar jag svara att det bara är roligt och snabbt byta samtalsämne. Men visst kan det vara värt att reflektera över vilken sorts ledarskap som krävs i konstnärliga organisationer och om dessa skiljer sig från andra mer ”normala” verksamheter.

För att ta det sista först: Vad som är normalt eller inte beror helt på vem som ställer frågan och i vilket sammanhang frågan ställs. Normalitet är ett relativt begrepp, skapat i stunden – eller genom tradition – av oss människor i ett försök att råda bot på vår kosmiska ensamhet. Vi vill höra till och söker gemensamma förhållningssätt, normer, för att tillsammans kunna möta livets prövningar. Det som är normalt för en gruppering verkar udda för en annan och det gör det svårt att hävda att just mitt/vårt synsätt är det normala. Med detta sagt att konstnärliga verksamheter varken är mer eller mindre normala än till exempel tillverkningsföretag eller skolor.

Inte heller är konstnärer några ”konstiga människor” som en av mina bekanta brukar hävda. De är individer med ett starkt fokus på sin uppgift och ett välutvecklat känsloliv. För att kunna ge oss i publiken de starka upplevelser vi förväntar oss, måste de kunna blottlägga sina känslor på kommando och för detta krävs en teknisk skicklighet som ständigt måste underhållas och utvecklas. Tänk dig själv att kväll efter kväll försätta dig i det känsloläge som krävs för en trovärdig gestaltning av en människa som helt tappat fotfästet. Skådespelare gråter äkta tårar på scen och den smärta vi hör i musiken genomlevs just då av de som framför den.

Nej, inte är konstnärer konstiga, men av detta djupdykande i mänskliga uttryck följer att känslorna ligger på ytan också i ”vanliga” fall. Så om konstnärliga verksamheter skiljer sig från andra är det möjligen genom den ständigt närvarande känslosamheten. Och det gäller inte enbart den konstnärliga personalen. Min upplevelse är att på kulturinstitutioner ges också administrativ och teknisk personal stort utrymme för känslomässiga uttryck. Därmed inte sagt att vi irrar runt i en känslodimma i avsaknad av logik och nyktert kalkylerande. Utan struktur och arbetsdisciplin skulle också vår verksamhet snabbt falla samman.

Utmaningen som chef ligger i att bejaka såväl känsla som struktur utan att bli rädd eller själv tappa fotfästet. Personligen tycker jag väldigt mycket om att arbeta med människor som tydligt visar vad de tycker och känner och räds vare sig ilska eller gråt. Samtidigt krävs det en vilja av stål för att hålla riktningen på lång sikt. Följa med och strama upp, lyssna och övertyga upp är min dagliga syssla. Jag vet vart jag vill att vi ska gå, men måste ha tålamod med de stigens krokigheter som följer av att det är många åsikter att beakta och många människor att locka med på vår vandring. Och det skiljer sig säkert inte mycket från ledarskapskraven i andra verksamheter med engagerade medarbetare. Människor som bryr sig tycker saker. Konstigare är det egentligen inte. Vare sig det gäller verkstäder, socialkontor eller konstnärliga verksamheter.

Min vecka har varit fylld av interna angelägenheter inom genrerna personal, ekonomi och verksamhet och större delen av gårdagen gick åt till att diskutera det ekonomiska läget. Hur i all världen ska vi få vår budget i balans denna gång? Det är tröttsamt att behöva falla in i kören av kulturinstitutioner som begråter sin brist på pengar, men läget är kärvt. Konstnärlig kreativitet krävs även här.

Som publik har jag upplevt föreställningen Skalv på Folkteatern och vår egen konsert med Symfonikerna igår kväll. Skalv, skriven av Lars Norén och regisserad av Sofia Jupither, var verkligen omskakade. Genom skickligt skådespeleri gestaltades med obarmhärtig tydlighet vad som sker när vi stänger in våra känslor och slutar prata med varandra. Schumanns fjärde symfoni med Göteborgs Symfoniker under ledning av kinesiskan Xian Zhang bjöd på det motsatta. Kraft, energi och espri präglade tolkningen som fick mig att applådera extra glatt. Konserten upprepas i Vara konserthus ikväll. Vi ses väl där?