Det händer att jag tycker synd om mig själv som reser så mycket. Särskilt då kombinationen veckopendling och tjänsteresor låter mig stanna högst två nätter på varje ställe och energin rinner iväg på logistiska detaljer av typen hur jag ska ta mig till och från flygplatsen och att jag måste komma ihåg jympapåsen, så att den finns på jobbet då jag kommer tillbaka en halv vecka senare. Ja, riktigt ömkansvärd kan jag känna mig där jag sitter på skakiga tåg eller stökiga flygplatser med datorn i knät och försöker koncentrera mig på annat än medresenärernas samtal.

Jag vet att jag inte är ensam. Många av mina kollegor vid landets kulturinstitutioner har det likadant. Vi är ett släkte som reser kors och tvärs till och från våra uppdrag och alla möten och konsert- och teaterbesök de medför. Ibland sammanstrålar vi på någon konferens eller invigning och får tillfälle att skratta igenkännande åt varandras missöden. Alltid är det något man glömmer fast man är van vid att packa. Eller så gör man som jag och packar säkert, det vill säga bär runt på en massa saker i onödan.

Vi skrattar gott och självironiskt, väl medvetna om att vi egentligen inte ska klaga. Vi har underbara jobb och resandet kunde ha varit mycket värre. Tänk bara på alla affärstoppar som dimper ner på flera kontinenter i veckan. Eller politikerna som dagspendlar till Bryssel eller New York och alltid måste se bra ut på bild. För att inte tala om dirigenter och solister. De som lever hela liv på hotell och flygplatser.

En äldre dirigent jag pratade med berättade att han efter femtio års karriär fortfarande reser 47 veckor om året. För honom är det inget problem. ”Orkestrarna jag jobbar med är min familj. Jag trivs där jag för tillfället är.”

Andra tar det inte lika lätt, även om de inte direkt beklagar sig. Någon antyder att det kostar på att resa i ottan efter en sen konsert och komma fram i lagom tid för repetition med nästa orkester och sedan bli snuvad på det tidiga sänggåendet av välmenande orkesterdirektioner som vill bjuda på middag. För en annan betyder livet som operadirigent att han i perioder alternerar mellan två-tre operahus och har föreställning varje kväll men bara en åt gången i respektive hus.

Värst är det förstås för dem med små barn. Jag har några gånger förläget backat ut ur logen då dirigenter via telefon genomfört intima nattningsceremonier med sin avkomma. Jag förstår att man till sist inte bryr om att andra lyssnar. Det viktigaste är hålla familjerelationerna levande.

Om dirigenternas resande är tufft, har solisterna det än värre. Som dirigent bor du åtminstone veckovis i de städer där du arbetar. Solisterna anländer ofta inte förrän på onsdagen, repeterar några timmar med orkestern, genomför genrep och ett par konserter och reser vidare senast lördag morgon. Kanske åker de hem mellan jobben, men det måste ändå vara svårt att skapa sig ett sammanhang med så korta nedslag.

Det händer att någon lättar sitt hjärta och berättar om solokarriärens ensamma baksida. Om den blixtrande korta kontakten med dirigent och orkester, alla timmar som ska slås ihjäl på sterila hotellrum och om övningspass med TV:n på hög volym för att grannarna inte ska klaga. Och ovanpå det jetlag och ångestspöken som gör det omöjligt att sova.

Utan tvekan betalar de ett högt pris, våra artister. Kraften tycks de hämta de ur musiken. Det är underbart att se hur en till synes urlakad dirigent på podiet får fatt i sin energi och med smittande entusiasm tänder både musiker och publik. Det är magiska ögonblick som varken vi eller dirigenterna vill vara utan.

Jag känner stor ödmjukhet inför de uppoffringar dirigenter och solister gör i musikens tjänst. Att vissa av dem kompenserar sig genom en inte fullt så ödmjuk hållning inför oss som finns runt omkring kan jag oftast bortse från. Det är nog lätt att tänka att omvärlden får anpassa sig i det praktiska när man dag efter dag, år efter år öser ur sina djupaste källor för att ge oss de starka musikupplevelser vi så hett eftertraktar.

Och sanningen är att de flesta dirigenterna har ett ganska avspänt förhållande till sitt jobb. Det enda som verkligen räknas är att de får goda förutsättningar att musicera med orkestern. Övrig service ses som en bonus. Vi pysslar om dem så gott vi kan för att de ska vilja komma tillbaka. Tar emot dem när de kommer, underlättar, stöttar och uppmuntrar under veckan och vinkar av dem när de reser vidare till en annan orkestern i en annan stad med ett annat hotell.

Helena Wessman 2011-11-25

När barn applåderar låter det som sommarregn med stora droppar. Jag älskar det ljudet. Små handflator som daskar i varandra, ivrigt och lite orytmiskt.

De tycker om att applådera, barnen. Helst vill de vara med på annat sätt också. När berättaren retoriskt frågar vad som händer när man dör, far hundratals händer upp i luften. ”Jag vet, jag vet!” Och när den filmade flickan lugnt konstaterar att när man har levt färdigt så dör man, stiger sorlet. Egna teorier om döden måste omedelbart delas med bänkgrannen.

Men de sitter också helt tysta. Som då undulaten Erikas fina kista lyfts av båren som burits in av högtidsklädda musiker i det strama begravningståget och berättaren säger att han är arg, jättearg för att undulaten är död. Då blir det helt stilla i salongen, som om alla de tusen barnen håller andan inför det oundvikliga.

En föreställning om döden, är det något för små barn? Ja, uppenbarligen.

Göteborgs Symfoniker har skolvecka, vilket innebär att vi spelar för barn i åldrarna sex till nio år. Under tre dagar ger vi skolkonserter och på lördag blir det familjeföreställningar.

Föreställningen heter Himmel och Jord och har skapats inom ramen för våra konstnärliga residens, tvååriga anställningar för en tonsättare och en regissör med uppdrag att utveckla verksamheten för barn och ungdom. Konstnärerna ifråga heter Paula af Malmborg Ward och Svante Grogarn och tillsammans med barn- och ungdomsproducenten Petra Kloo Vik kommer de att sätta upp fyra föreställningar med Göteborgs Symfoniker.

Jag är stolt över vår satsning på den unga publiken och blev rörd när jag såg föreställningen. Den visade hur viktigt det är att ta barnen på allvar, att fånga upp deras tankar och funderingar och ge dem trygghet som publik. Alla farhågor om att små barn inte skulle kunna hantera existentiella frågor och allvarligt menad musik kom på skam.

När vi talar om de ungas delaktighet i kulturlivet, menar vi ofta deras möjlighet att uttrycka sig konstnärligt. Det är tveklöst mycket viktigt, men det är också av stor betydelse att de ges träning som publik. Att de får öva sig i att sitta stilla och låta intrycken gå genom kroppen, att reflektera tyst för sig själv och vila i att inte varje tanke måste leda till handling.

Vi lever i en hetsig tid. Allt ska fort och intrycken staplas på varandra. Tillvaron fragmentiseras. Tålamod och tystnad, koncentration och fördjupning är inte självklara delar av unga människors liv. Därför är det lika viktigt att de får komma till oss som publik, som att vi möter dem som unga musikanter.

I tisdags hade vi styrelsemöte, vilket satte punkt för den långa budgetprocessen. Styrelsen gick på vår offensiva linje och ställde sig bakom budgeten där vi satsar på ökad sponsring istället för att spara oss in i den för trånga kostymen. Styrelsens ja innebär ett stort förtroende som jag kommer att göra mitt yttersta för att leva upp till.

Dagen innan, på måndagseftermiddagen, deltog jag i en stipendieutdelning. Musiker, sångare, dansare och administratörer från Göteborgs Symfoniker och GöteborgsOperan erhöll gratifikationer från Mary von Sydow f. Wijks minnesfond. En trivsam stund som resulterade i att åtta symfoniker och en av våra administratörer kan fortbilda sig genom studiebesök och lektioner.

Vad annat denna disiga novembervecka? En massa möten, spännande samtal om framtiden och nöjet att samarbeta med kompetenta och engagerade kollegor. En riktigt bra vecka, således.

Helena Wessman 2011-11-18

Min dag börjar med en suck. Trots att jag lever så intensivt med min kalender har jag missat en väns födelsedag och det upptäckte jag först nu, mer än en vecka efteråt. Bedrövligt!

Dagens magiska datum – 11-11-11 – undgår emellertid inte ens mig. Firandet i Göteborg omfattar bland annat vigsel av elva par i Domkyrkan, kalasande på en tre ton tung tårta och invigning av årets julbelysning. Lite tidigt för det senare, kan man tycka, men när novembermörkret ruvar är alla medel tillåtna.

Kalendern skvallrar om att det för min del blir varken tårta eller vigsel. Två möten och några timmar vid skrivbordet ska jag hinna med innan jag tar tåget till Västerås. Imorgon bär det av till Jönköping och invigningen av kulturhuset Spira, som är ännu ett exempel på regionalpolitisk beslutsamhet till kulturens fromma.

Jag har fått mig berättat att bygget klubbades under bombhot. Många tyckte att det nya scenkonsthuset var onödigt, men landstingspolitikerna stod på sig. Idag, den 11 november 2011, sker högtidligt öppnande med dubbla invigningsgalor helt ägnade länets invånare. Vi som bjudits in från övriga landet får komma till reprisen på lördag.

Kulturhuset Spira består av fyra salar för teater, musik och dans och drivs av Smålands Musik och Teater. Åtta hundra arrangemang per år, tänker man sig. Jag har hittills bara sett huset på bild, men är redan imponerad. Det ska bli mycket roligt att komma dit.

Här hemma laddar våra fina musiker för veckans tredje konsert tillsammans med Susanna Mälki och blockflöjtisten Per Gross. Det är inte helt vanligt med kombinationen blockflöjt och orkester, men gårdagens framförande av Daniel Börtz Pipor och klockor gav mersmak. Per Gross elektriska artisteri och Susanna Mälkis fina samspel med orkestern fick mig att längta efter en upprepning direkt. Den som har fredagskvällen ledig bör absolut söka sig till Konserthuset för att höra dem.

Medan jag är inne på rekommendationer passar jag på att puffa för familjekonserterna nästa helg. Det blir premiär för teamet bakom vår satsning GSO Puls, tonsättaren Paula af Malmborg Ward och regissören Svante Grogarn, som har skapat föreställningen Himmel och Jord. För framförandet svarar Göteborgs Symfoniker och presentatören Tobias Edvardson. Dirigent är Anna-Maria Helsing.

Himmel och Jord spelas som skolföreställning hela veckan och vi smygstartar Göteborgs barnkulturår 2012 med att ge skolorna fri entré till föreställningarna. Jag ser fram emot en vecka med tusentals knattar som myllrar in i huset för att för första gången höra en symfoniorkester.

Det är just det där myllrandet vi vill åt med vår satsning på barn och ungdom. Visionen är att vi om tio år ska ha en stadig ström att unga åhörare och musikanter i vårt hus. Så mycket ska de myllra på repetitioner och konserter att vi måste öppna en särskild förvaring för små instrumentlådor.

Jag startade mitt bloggande hemma vid köksbordet, men har nu förflyttat mig till Konserthuset där stillhet råder. Spridda toner svävar i korridorerna och en och annan kollega går förbi i korridoren. En stunds vila för vårt fina hus. Om några timmar drar allt igång igen.

Ikväll har vi evenemang i båda salarna. Göteborgs Symfoniker i den stora och en hyllning till Eva Cassidy i den mindre Stenhammarsalen. På lördag ger Göteborg Symphonic Band två konserter med Johnny Logan och på söndag blir det kammarmusik med Vlachkvartetten från Prag. Nästa vecka…

Nej, jag ska inte räkna upp allt som händer i vårt hus. Det kan ni läsa på vår webbplats. Istället ber jag att tillönska er en trevlig helg och riktigt magisk 11-11-11-dag.

Helena Wessman 2011-11-11

November och allhelgonatid. Orkestern har varit spelledig och själv har jag unnat mig några dagar i fritidshuset på Gotland. Föresatsen var att koppla av helt, men utanför min privata bubbla fortgick livet som vanligt, så lite mejl och telefon blev även denna vecka. Samt en massa tankar, förstås.

Särskilt i vargtimmens gränsland mellan dröm och vakenhet processar hjärnan de svårlösta frågorna. Röster och tonslingor svischar genom medvetandet som gnistrande meteoriter och om jag lyssnar tålmodigt, stillnar de oftast i ett ledmotiv, en melodi som fyller mig med energi och föresatser inför dagens arbete.

Det händer förstås också att jag blir hängande i vresiga tankesnår som växer kämpahöga så snart sömnen släpper sitt grepp. Problem som är så komplexa att jag måste bearbeta dem aktivt.

Ett sådant tankesnår är 2012 års budget. Funderingarna som kommer farande gör mig klarvaken direkt. Sedan ligger jag där och vrider på sifforna, prövar strategier och letar efter insikten om hur vi ska göra för att få ut bästa möjliga verksamhet för pengarna.

Jag skrev först ”mesta möjliga verksamhet”, men ändrade snabbt till ”bästa möjliga” för årets budgetproblematik har mer än någonsin kommit att handla om kvalitet. Hur ska vi, under givna förutsättningar, kunna bevara och utveckla den unika kvaliteten hos en av Europas främsta orkestrar, Göteborgs Symfoniker?

Det är dyrt att hålla igång en symfoniorkester på den nivå Symfonikerna befinner sig. Å andra sidan är orkestern en stark ambassadör för Göteborg och Västra Götaland, nationellt och internationellt. Symfonikernas betydelse på hemmaplan visar sig varje vecka genom de tusentals personer som går på konsert för att låta sig berikas. Och, inte att förglömma, genom vår växande verksamhet för barn och unga.

Sin internationella status erövrade Göteborgs Symfoniker på 1980-talet då Neeme Järvi lyfte orkesterns kvalitet till tidigare okända höjder. Det skedde genom hårt repetitionsarbete, enskild övning, nyrekryteringar, konserter och – inte minst – inspelningar och turnéer.

Efter att under tjugo års tid framgångsrikt försvarat positionen som en av Europas främsta symfoniorkestrar, har vi just påbörjat kvalitetslyft nummer två. Tillsammans med Gustavo Dudamel har vi tagit sikte på det globala toppskiktet och föresatt oss att inom tio år bli en av världens tio främsta orkestrar.

En satsning av det slaget förutsätter först och främst att alla inom organisationen – musiker, tekniker, administratörer och ledning – är beredda att arbeta hårt och målinriktat under lång tid. Men det krävs också stora ekonomiska investeringar.

Om vi ska kunna göra vårt stora kvalitetslyft måste vi ha möjlighet att anlita dirigenter och solister som inspirerar och utvecklar orkestern. Vi måste ha råd att åka på turné ett par gånger om året och att genomföra djärva projekt på hemmaplan. Samt, förstås, att kraftfullt arbeta med barn och unga som publik, musikanter och sociala varelser.

I juni 2012 avslutas Gustavo Dudamels period som chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Vi söker en ersättare och av diskussionerna om och med tänkbara kandidater och framgår tydligt att dirigenternas eventuella intresse är starkt kopplat till möjligheten att utveckla verksamheten. Vill vi attrahera en ledare i nivå med Dudamel måste vi ha resurser att göra just det jag nämnde ovan.

Det kämpahöga tankesnår jag brottas med är hur dessa resurser ska kunna tillskapas. Enligt mina beräkningar behöver vi öka vår omsättning med cirka 20 miljoner för att kunna påbörja resan. Denna nya nivå måste sedan fredas genom att omsättningen ökas i takt med de årliga löneökningarna.

Vår tveklöst största ”inkomstkälla” är vår ägare Västra Götalandsregionen, som svarar för cirka 70 procent av verksamhetens finansiering. Således krävs det stor politisk beslutsamhet för att bevara och höja kvaliteten i verksamheten.

Anslagsnivån 2012 debatteras livligt och jag noterar oroligt att man på vissa håll hävdar att det är möjligt att skapa bättre balans inom musiklivet om medel flyttas från institutionerna till de fria aktörerna. Dessvärre blir resultatet bara halvdant. Visserligen skulle det fria musiklivet stärkas, men institutionerna skulle snart sluta att fungera. Med 150 anställda holkas ekonomin ur blixtsnabbt om inte nya medel tillförs. Och lika snabbt som ekonomin holkas ur sjunker verksamhetens kvalitet.

Jag är en stark förespråkare för det fria musiklivet och anser att det är absolut nödvändigt att skapa utrymme för en offentlig finansiering av ytterligare genrer och musikformer. Detta måste dock ske med nya medel. Att låta institutionerna betala vore en förfärlig misshushållning med flera decenniers arbete och stora ekonomiska investeringar.

Politisk beslutsamhet är alltså ett måste om Göteborgs Symfoniker ska kunna bibehålla och stärka sin internationella status. Men också näringslivet måste ta sitt ansvar.

Vi vet alla att samhället står inför stora ekonomiska utmaningar och att förlita sig på offentlig finansiering av kulturinstitutionerna på dagens nivå är inte hållbart. Ett rikt kulturliv är bra för affärerna, inte minst för att det underlättar internationell rekrytering av medarbetare till regionens företag. Därmed bör utökad sponsring av exempelvis Göteborgs Symfoniker ingå i näringslivets investeringsplaner den kommande tioårsperioden.

Jag menar att satsningen på Göteborgs Symfoniker ska ses som en investering för framtiden. För det fina är att vid resans slut – då Göteborgs Symfoniker räknas som en av världens tio främsta orkestrar – väntar en situation där vi konkurrerar om de bästa dirigenterna med vårt renommé istället för nivån på gaget och där de internationella turnéerna inbringar helt andra summor än idag.

Då, när Göteborgs Symfoniker hör till det internationella toppskiktet, kommer Västra Götalandsregionen och övriga finansiärer kunna räkna hem investeringen också genom stärkta varumärken, en tydligare positionering av regionen, ökad kulturturism och det faktum att vi tagit ett rejält kliv närmare Västra Götalandsregionens vision ”Det goda livet”.

För ytterst är det för publikens skull Göteborgs Symfonikers verksamhet ska bevaras och utvecklas. Vi vill ju att de också i framtiden ska ha tillgång till symfonisk musik av högsta kvalitet.

Vi som arbetar inom Göteborgs Symfoniker AB, musiker, tekniker, administratörer och ledning, är redo att göra nästa stora kvalitetslyft. Frågan som växer kämpahög i arla morgonstund är om våra finansiärer – Västra Götalandsregionen, näringslivet, fonder och stiftelser – är redo att bistå oss ekonomiskt.

Helena Wessman 2011-11-07