November och allhelgonatid. Orkestern har varit spelledig och själv har jag unnat mig några dagar i fritidshuset på Gotland. Föresatsen var att koppla av helt, men utanför min privata bubbla fortgick livet som vanligt, så lite mejl och telefon blev även denna vecka. Samt en massa tankar, förstås.

Särskilt i vargtimmens gränsland mellan dröm och vakenhet processar hjärnan de svårlösta frågorna. Röster och tonslingor svischar genom medvetandet som gnistrande meteoriter och om jag lyssnar tålmodigt, stillnar de oftast i ett ledmotiv, en melodi som fyller mig med energi och föresatser inför dagens arbete.

Det händer förstås också att jag blir hängande i vresiga tankesnår som växer kämpahöga så snart sömnen släpper sitt grepp. Problem som är så komplexa att jag måste bearbeta dem aktivt.

Ett sådant tankesnår är 2012 års budget. Funderingarna som kommer farande gör mig klarvaken direkt. Sedan ligger jag där och vrider på sifforna, prövar strategier och letar efter insikten om hur vi ska göra för att få ut bästa möjliga verksamhet för pengarna.

Jag skrev först ”mesta möjliga verksamhet”, men ändrade snabbt till ”bästa möjliga” för årets budgetproblematik har mer än någonsin kommit att handla om kvalitet. Hur ska vi, under givna förutsättningar, kunna bevara och utveckla den unika kvaliteten hos en av Europas främsta orkestrar, Göteborgs Symfoniker?

Det är dyrt att hålla igång en symfoniorkester på den nivå Symfonikerna befinner sig. Å andra sidan är orkestern en stark ambassadör för Göteborg och Västra Götaland, nationellt och internationellt. Symfonikernas betydelse på hemmaplan visar sig varje vecka genom de tusentals personer som går på konsert för att låta sig berikas. Och, inte att förglömma, genom vår växande verksamhet för barn och unga.

Sin internationella status erövrade Göteborgs Symfoniker på 1980-talet då Neeme Järvi lyfte orkesterns kvalitet till tidigare okända höjder. Det skedde genom hårt repetitionsarbete, enskild övning, nyrekryteringar, konserter och – inte minst – inspelningar och turnéer.

Efter att under tjugo års tid framgångsrikt försvarat positionen som en av Europas främsta symfoniorkestrar, har vi just påbörjat kvalitetslyft nummer två. Tillsammans med Gustavo Dudamel har vi tagit sikte på det globala toppskiktet och föresatt oss att inom tio år bli en av världens tio främsta orkestrar.

En satsning av det slaget förutsätter först och främst att alla inom organisationen – musiker, tekniker, administratörer och ledning – är beredda att arbeta hårt och målinriktat under lång tid. Men det krävs också stora ekonomiska investeringar.

Om vi ska kunna göra vårt stora kvalitetslyft måste vi ha möjlighet att anlita dirigenter och solister som inspirerar och utvecklar orkestern. Vi måste ha råd att åka på turné ett par gånger om året och att genomföra djärva projekt på hemmaplan. Samt, förstås, att kraftfullt arbeta med barn och unga som publik, musikanter och sociala varelser.

I juni 2012 avslutas Gustavo Dudamels period som chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Vi söker en ersättare och av diskussionerna om och med tänkbara kandidater och framgår tydligt att dirigenternas eventuella intresse är starkt kopplat till möjligheten att utveckla verksamheten. Vill vi attrahera en ledare i nivå med Dudamel måste vi ha resurser att göra just det jag nämnde ovan.

Det kämpahöga tankesnår jag brottas med är hur dessa resurser ska kunna tillskapas. Enligt mina beräkningar behöver vi öka vår omsättning med cirka 20 miljoner för att kunna påbörja resan. Denna nya nivå måste sedan fredas genom att omsättningen ökas i takt med de årliga löneökningarna.

Vår tveklöst största ”inkomstkälla” är vår ägare Västra Götalandsregionen, som svarar för cirka 70 procent av verksamhetens finansiering. Således krävs det stor politisk beslutsamhet för att bevara och höja kvaliteten i verksamheten.

Anslagsnivån 2012 debatteras livligt och jag noterar oroligt att man på vissa håll hävdar att det är möjligt att skapa bättre balans inom musiklivet om medel flyttas från institutionerna till de fria aktörerna. Dessvärre blir resultatet bara halvdant. Visserligen skulle det fria musiklivet stärkas, men institutionerna skulle snart sluta att fungera. Med 150 anställda holkas ekonomin ur blixtsnabbt om inte nya medel tillförs. Och lika snabbt som ekonomin holkas ur sjunker verksamhetens kvalitet.

Jag är en stark förespråkare för det fria musiklivet och anser att det är absolut nödvändigt att skapa utrymme för en offentlig finansiering av ytterligare genrer och musikformer. Detta måste dock ske med nya medel. Att låta institutionerna betala vore en förfärlig misshushållning med flera decenniers arbete och stora ekonomiska investeringar.

Politisk beslutsamhet är alltså ett måste om Göteborgs Symfoniker ska kunna bibehålla och stärka sin internationella status. Men också näringslivet måste ta sitt ansvar.

Vi vet alla att samhället står inför stora ekonomiska utmaningar och att förlita sig på offentlig finansiering av kulturinstitutionerna på dagens nivå är inte hållbart. Ett rikt kulturliv är bra för affärerna, inte minst för att det underlättar internationell rekrytering av medarbetare till regionens företag. Därmed bör utökad sponsring av exempelvis Göteborgs Symfoniker ingå i näringslivets investeringsplaner den kommande tioårsperioden.

Jag menar att satsningen på Göteborgs Symfoniker ska ses som en investering för framtiden. För det fina är att vid resans slut – då Göteborgs Symfoniker räknas som en av världens tio främsta orkestrar – väntar en situation där vi konkurrerar om de bästa dirigenterna med vårt renommé istället för nivån på gaget och där de internationella turnéerna inbringar helt andra summor än idag.

Då, när Göteborgs Symfoniker hör till det internationella toppskiktet, kommer Västra Götalandsregionen och övriga finansiärer kunna räkna hem investeringen också genom stärkta varumärken, en tydligare positionering av regionen, ökad kulturturism och det faktum att vi tagit ett rejält kliv närmare Västra Götalandsregionens vision ”Det goda livet”.

För ytterst är det för publikens skull Göteborgs Symfonikers verksamhet ska bevaras och utvecklas. Vi vill ju att de också i framtiden ska ha tillgång till symfonisk musik av högsta kvalitet.

Vi som arbetar inom Göteborgs Symfoniker AB, musiker, tekniker, administratörer och ledning, är redo att göra nästa stora kvalitetslyft. Frågan som växer kämpahög i arla morgonstund är om våra finansiärer – Västra Götalandsregionen, näringslivet, fonder och stiftelser – är redo att bistå oss ekonomiskt.

Helena Wessman 2011-11-07