För de flesta anställda vid Göteborgs Symfoniker AB återstår nu endast en arbetsdag innan julledigheten. Vi avslutar med tårna djupt i myllan genom att framföra Wilhelm Stenhammars andra symfoni ihop med Herbert Blomstedt. Mer Göteborgsymfoniskt kan det inte bli.

Wilhelm Stenhammar var Göteborgs Symfonikers chefdirigent 1907-1922 (orkestern bildades 1905). Han var visionär och arbetade mycket hårt. Hela 641 framträdanden hann det bli under hans femton år på pulten, vilket betyder att han under perioden dirigerade i stort sett alla orkesterns konserter. Med en nydanande verksamhet grundlade han ett modernt musikliv som öppnade sig för alla, oavsett klasstillhörighet. Begreppet folkkonserter härstammar från Stenhammar.

Sin andra symfoni skrev Stenhammar direkt för Göteborgs Symfoniker och uruppförandet skedde den 22 april 1915. Sedan dess har orkestern framfört verket 46 gånger. Dock aldrig med Herbert Blomstedt.

Svenske Herbert Blomstedt räknas tveklöst till skaran ”världens främsta dirigenter”. Han föddes i USA, tillbringade sin ungdomstid i Göteborg och utbildade sig så småningom vid Kungliga musikaliska akademin och Uppsala universitet.

Som tonåring tog Blomstedt violinlektioner för en av Göteborgs Symfonikers konsertmästare och han berättar med förtjusning om hur han sålde tidningar för att få ihop till undervisningen och sitt abonnemang i Göteborgs Konserthus.

Enligt nya arkivuppgifter verkar det som att Blomstedt dirigentdebut skedde i Göteborg den 11 september 1953 med en radioinspelning av Beethovens sjunde symfoni. Året efter debuterade han med Kungliga Filharmonikerna i Stockholm och den 1 december 1954 gav han sin första offentliga konsert med Göteborgs Symfoniker. Efter det har Blomstedt lett orkestern vid 45 tillfällen.

Herbert Blomstedt har under sin 60-åriga karriär tolkat oändliga mängder musik, däribland flera verk av Wilhelm Stenhammar. Den andra symfonin tog han sig emellertid an först för ett par år sedan. Annat har kommit emellan och periodvis har han också tvivlat på verkets kvalitet. Nu är han övertygad om motsatsen.

Vid ett seminarium som vi anordnade tidigare i veckan berättade Blomstedt att han ägnade en hel sommarmånad enbart åt Stenhammars andra symfoni. ”Jag ville tränga in i verket riktigt på djupet och förstå tonsättarens alla intentioner. Det är först när man begriper varför det står ett F istället för ett Fiss som man till fullo har tillägnat sig musiken. Det jag såg var utsökt. Jag har dröjt länge med Stenhammars andra symfoni, men nu tar jag skadan igen och tänker framföra den över hela världen.”

I våra samtal uppehåller sig Herbert Blomstedt ofta vid det speciella med att göra verket med Göteborgs Symfoniker, Stenhammars orkester. ”Det är ju orkesterns egen musik”, säger han. Och det kan jag lätt hålla med efter att ha hört verket på konsert. Göteborgssymfoniskt är ordet.

Sin historia bör man skriva medan den pågår. Således dokumenterar vi noga detta storslagna möte mellan Blomstedt, Stenhammar och Göteborgs Symfoniker. Innan veckan är slut har vi, utöver tre konserter och onsdagens seminarium, hunnit spela in både en timmes dokumentärfilm och en CD-skiva samt gjort upptagning för vår webb-tv-kanal GSO Play. Ett intensivt program, som till synes lämnar Maestro Blomstedt hela oberörd. Mogen ålder till trots (han är född 1927) är Blomstedt den mest energiske av oss alla.

Blomstedt ungdomliga, för att inte säga pojkaktiga, musikglädje illusterar på ett förträffligt sätt det vår verksamhet står för. Vi vårdar vår historia genom ständig förnyelse.

Det är snart jul och Göteborgs Symfoniker kan lägga ännu ett framgångsår till handlingarna. Vi återkommer i januari med en vecka helt ägnad åt unga musiker. På programmet står Polstjärneprisets final, Solistprisets final, ett heldagsseminarium om talangutveckling och två Sida vid sida-konserter ihop med El Sistema.

Jag vill rikta ett stort och ur hjärtat kommande tack till mina fantastiska kollegor. Er stora kompetens och varma entusiasm gör verksamheten. Tack också till styrelsen, vår ägare Västra Götalandsregionen, Göteborgs stad och våra näringslivspartners. Slutligen det största tacket av alla, till Publiken! Utan er vore vi intet.

VD-bloggen gör nu uppehåll till den 10 januari.

God Jul och Gott Nytt År!

Vi är inne på upploppet nu. Väldigt snart är det jul och vi springer lite fortare för varje dag. Mjölksyran lurar runt hörnet, men humöret är på topp. Vi har ju mycket att glädjas åt.

Gårdagens magnifika jullunch, till exempel. Enligt tradition samlade vi medarbetare, pensionärer, styrelseledamöter och vänföreningens representanter i Götaplatsfoajén för umgänge och gemensam summering av året. Maten ordnades av vår restaurang, vars medarbetare uppenbarligen finner stort nöje i att bulla upp för arbetskamraterna. Vi fick en fantastisk måltid!

Vi fick också underhållning av vår stadsteatergranne Henric Holmberg, som framförde ett avsnitt ur Patrik Süsskinds monolog Kontrabasen. Efter det överräckte Susanna Pernheim en brevfaksimil vill orkestern.

Susanna Pernheim har under snart ett år arbetat med vårt stora arkiv, botaniserat och organiserat. Bland fynden finns Wilhelm Stenhammars brev till orkestern då han hade bestämt sig för att sluta som chefdirigent år 1922. Susanna har låtit förstora och rama in det unika och mycket rörande dokumentet. Uppenbarligen fanns en stor närhet mellan chefdirigent och musiker redan på dem tiden.

Ett annat glädjeämne denna vecka är att vi har nominerats till amerikanska Grammy Award för den första volymen av vår Atterberg-dokumentationen med Neeme Järvi. Vi är uttagna till klassen ”Best Orchestral Performance” och tävlar med bland andra Los Angeles filharmoniker, Berlins filharmoniker och Metropolitanoperans orkester. Vinnare meddelas vid den stora Grammygalan i januari.

Vi kan också känna oss nöjda med resultatet av onsdagens flashmob på Landvetters flygplats. I samarbete med flygplatsens driftbolag Swedavia har vi tagit fram fyra specialdesignade stolar där resenärer kan titta på vår digitala kanal GSOPlay. Några av dem som provade stolen överraskades med ett liveframförande av musiken på skärmen. Klicka här för att se hur det gick till.

En annan trevlighet är veckans sverigepremiär för Bent Sørensens trumpetkonsert med norska Tine Ting Helseth. Den har vi glatt oss åt länge. På pulten står Göteborgs Symfonikers tidigare chefdirigent Mario Venzago, som omfattas med stor värme av både orkester och administration. Och av publiken, förstås. Den första konserten ges ikväll i Vara Konserthus. På lördag blir det repris hemma i Göteborg.

Inte bara höstterminen är inne på upploppet, utan också säsongsplaneringen för 2014/2015. I förmiddags hade vi möte med programutskottet för att fila på detaljerna. Vi fick inte riktigt allt på plats, men det känns som om läget är ovanligt mycket under kontroll. Det är bra jobbat av planeringschef Sten Cranner med flera.

Stiftelsen El Sistema hade styrelsemöte igår. Vi summerade venezuelaresan och diskuterade med hetta den svenska utvecklingen. Hur kan El Sistema växa på bästa sätt och hur ska vi formulera oss kring vad vi vill uppnå?

Robin Mannheimer är stiftelsens ordförande. Han är också en av dess stiftare tillsammans med bland andra Gustavo Dudamel. Ledamöterna är hämtade från Malmö, Stockholm och Göteborg. Som en av de organisationer som initierade El Sistema i Sverige har Göteborgs Symfoniker AB en fast plats i styrelsen.

I onsdags var det ledningsgruppen som diskuterade framtidsfrågor. Vår vision och strategi har några år på nacken och behöver fräschas upp. Målet är att ha en ny strategiplan på plats i februari och jag är mån om att alla känner dokumentet som sitt eget. För detta krävs många samtal och ett av dem förde vi som sagt onsdags. Jag har förmånen att samarbeta med fyra kloka och mycket kompetenta chefer, så diskussionerna var som vanligt ett rent nöje.

Decembermörkret faller över Vara, där jag sitter på en bänk och avslutar veckans blogg. Jag ska strax ge mig ut på en joggingtur för att få ny energi inför kvällens konsertupplevelse. I helgen är jag ledig och sedan återstår bara en veckas arbete innan julfirandet tar vid.

Trevlig Lucia!

Så är då årets julfirande påbörjat. Venezuelaresan slukade första advent, så framkörningssträckan blev kort. Desto fräschare blev upplevelsen av gårdagens JulJubel med Mia Skäringer, tenoren Rickard Söderberg, Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska Kör under ledning av Christoffer Nobin.

Lika traditionellt som JulJubel är vårt ifrågasättande av konceptet. Åtminstone någon gång varje år råkar vi i tvivel och diskuterar intensivt om vi inte borde förändra upplägget, kanske hitta på något nytt. Vi vrider och vänder på programidéerna – och kommer alltid fram till att detta ändå är det bästa.

Som tidigare gånger satt jag igår i salen och tänkte att det var tur att vi besinnade oss. Publiken jublade och då jag tittade på klockan efter sista låten blev jag förvånad över att tiden flugit iväg. Även om konserten var i längsta laget kändes den inte det minsta utdragen.

Största förtjänsten för detta ligger förstås hos de medverkande. Det var högsta kvalitet rakt igenom med Mia Skäringers burleska betraktelser som uppiggande kontrast till allt det juliga. Rickard Söderbergs mycket personliga tolkningar av Adams Julsång och Sibelius Julvisa kommer jag att minnas länge.

Konserten föregicks av vårt årliga julmingel för politiker, partners och vänner. Med bjudningen vill vi tacka för ett fint samarbete och ge möjlighet till utbyte. Det är fantastiskt roligt att se entusiasmen hos våra tillskyndare. Göteborgs Symfoniker har ett gott stöd i staden och regionen.

Samtidigt med JulJubel infann sig snöstormen Sven, som tog andan ur mig då jag gick hem från konserten. Hela natten har han slitit i hyreshuset uppe på berget, så jag tvivlade starkt på möjligheten att ta mig till Stockholm med första morgontåget. Tji fick jag. Lite försenade är vi, men av det förväntade kaoset blev intet. Tack för det!

Dagens resa gäller ett styrelsemöte på Kungliga Musikhögskolan. I förrgår samlades styrelsen för Bergens Filharmoniska Orkester och i måndags kom vi hem från Venezuela. Däremellan stimulerande möten och samtal med mina kollegor hemma i Konserthuset i Göteborg. Det finns inte minsta risk att mitt jobb blir långtråkigt.

Venezuelaresan avslutades på bästa möjliga vis. Besöket i Gustavo Dudamels hemstad Barquisimeto bjöd på värme och fina musikupplevelser. Först en rörande konsert med barn för särskilda behov, därefter rundvandring och en rad småkonserter på det nucleo (musikskola) där Dudamel fick sin första skolning. Bland annat fick vi höra en rasande skicklig trumpetensemble som med sitt grymma sväng förorsakade ett spontant ”dansutbrott” hos medresenärerna.

Som sista officiella programpunkt på resan gick vi på konsert med Simon Bolivar Symphony Orchestra under ledning av Gustavo Dudamel. Det är samma orkester som vi tog emot i Göteborg 2010, bara lite äldre och betydligt mognare i sitt spel. Helt lysande och i klass med de allra främsta orkestrarna i Europa.

Konserten gavs i El Sistema-centret i Caracas och publiken var lika brokig som salens färgglada stolar. Enligt vår guide Maranto Borjas når El Sistemas och Gustavo Dudamels popularitet ut i samhällets alla delar. Konsertbiljetterna är gratis och när de tar slut blir det nästan upplopp utanför centret.

Efter konserten fick hela gruppen träffa Gustavo Dudamel och El Sistemas grundare José Antonio Abreu. De uttryckte sin glädje över vårt engagemang i El Sistema och att vi kommit till Venezuela för att se hur de arbetar. Vi å vår sida tackade för att vi blivit så väl omhändertagna och för den inspiration som resan givit. Sedan sjöng vi en stump för Abreu. Luften var tjock av rörelse, som det heter i äldre romaner.

Som jag skrev förra veckan kan vi redan nu se konkreta resultat av studieresan. Viktigast är att El Sistema Sverige nu formellt är partner till El Sistema i Venezuela. Det uttrycks på ett förträffligt sätt i det ”ackrediteringsbrev” som Abreu signerat.

”Through this letter of support I accept and acknowledge that the Swedish foundation may represent me in spreading the vision of El Sistema in the world and I give my full blessing and support to the work done by ”Stiftelsen El Sistema”, Sweden.”

Helena Wessman 6 december 2013